Kyrkans förändringar leder inte alltid till gott. Foto RLC

Kyrkovalet

Till kyrkans försvar

Svenska kyrkan utsätts för något som liknar en huggsexa. Det flagranta är utnyttjandet och sökandet efter fördelar, för andra ändamål än kyrkans väl. Det är egentligen inget nytt i kyrkohistorien. Runt om i Sverige vill även Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna ta plats i den parlamentariska himlen. Och detta möjliggörs av en parlamentarisk, diffus och oklar välvilja, med spekulationer kring begreppen om yttrandefrihet för alla. Här saknas ett politiskt ansvar! 

  Paul Lindberg:  |2009–08–15| Vad ska Svenska kyrkan vara till för? De politiska partiernas kyrkoval propsar på inflytande i kyrkan. Runt om i Sverige vill även Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND) ta för sig och breda ut sig. Tvivelaktigt framtvingat av krafter som driver något slags konspiratoriskt och dunkla strategier för framtida samhällsförändringar. Är denna tvivelaktighet typiskt för politiken? 

Av statskyrkan blev det knappast någon folkkyrka. Det blev istället en partiägd egendom och en angelägenhet för Sveriges alla partier – i och utanför Riksdagen. En tummelplats för politiska påläggskalvar, eller för avlagda politiker, kan det tyckas. Men också för politiska lycksökare, har det tydligt visat sig.

KRITIK ÖVER SVENSK PARLAMENTARISM

Ett viktigt påpekande är att den demokratiska politiska rörelsen också gjort Svenska kyrkan mycket stora förtjänster. Efter det demokratiska genombrottet i Sverige i början på 1900-talet, har en enväldig statskyrka för kung och fosterland, bytits ut till en ändamålsenlig och demokratisk nyordning. De liberala och socialdemokratiska drivkrafterna hade under mycket hårt motstånd framtvingat demokrati i vårt land. 

Utan de politiska förändringarna hade säkert inte Svenska kyrkan lyckats godkänna kvinnliga präster, eller som idag, lyckats godkänna samkönade äktenskap. Dessa samhällsförändringar har ännu inte på långt nått världens alla folk.

Svenska kyrkans arv och traditioner hör mycket ihop med sin historia, och därför märkts av ett tidigare ägarskap. När vissa uttalar sig om kyrkans traditioner, så finns det egentligen inte mycket mer av traditionernas innehåll än vad som lagts in i kyrkan. Och det som lagts in är många gånger den gamla överhetens traditioner och värderingar som fortfarande ibland gör sig gällande. 

Men kyrkan har också fantastiska kulturskatter – pärlor av stor mångfald och glädje för hela landets medlemmar.

Det finns bland en del människor en rädsla av förändringar, rädsla för att cirklar bryts. Sådant kan handla om otrygghet för dem som är uppväxta med kyrkan. Och vi som inte är uppväxta under kristna förhållanden, men blivit kristna som vuxna, kan se något annat än otrygghet, eller någon rädsla av cirklar som bryts. Vi kan känna något utomordentligt viktigt inför det som handlar om behov. Behoven av förändringar kan vara närmandet av Jesus, av hans ord, och göranden.

Svenska kyrkan behövs! Den kristna rörelsen är redan från början en behovsrörelse – för behövande i ett givande och tagande.

För ovanstående vill jag värna. Vi behöver Gud, och vi behövs för våra medmänniskor. Vi behövs för varandra, i gemenskap – communio. Men vi har inga behov av det som inte behövs. Vi behöver kyrkans ledning, men inte en ledning som inte tillhör kyrkan. Det är delarna och lemmarna som utgör kyrkan i Guds gemenskap.

Jesus är ensam ledaren, för våra behov av varandra. Utöver Jesus är Gud, och inför Gud ställer vi oss i gemenskap för allas behov, för kärlek och rättvisa.

Om människan och hennes världsordning vore i fullkomlighet, fanns det säkert färre av mera svårartade behov, som orsakats av mänsklig ofullkomlighet!

LEDARSKAPSKRIS

Ulf Svenssons ledarartikel i detta nummer handlar mycket om behov. Vi har försökt förstå dagens ledarskap inom kyrkan, så gott vi har kunnat. Men det gäller naturligtvis även ledarskapet i princip, också inom andra rörelser. Vi tror oss ha förstått att det finns en ledarskapskris i människornas göranden, i det stora hela. 

Ett exempel är Röda korsets kris med ekonomiskt fifflande ledare. Det finns tyvärr alltför många exempel av sådant ledarskap. Vi vill gärna påminna om dessa ofullkomligheter. Vi själva är inte heller fullkomliga, det är vi medvetna om.

Överhuvudtaget har det inom ideella organisationer blivit comme il faut att ta ut alltför stora direktörslöner för ledarskapet. Och med detta har ofullkomligheten ökat markant. Kyrkorna borde räknas som ideella rörelser, men fungerar numera som något slags ekonomiska företag. Insamlingar och kollekt pumpas in i kyrkoföretagen, vilket kan förändra den allmänna trovärdigheten av kristen tro. Därför borde allt öronmärkas, offentliggöras och ställas i ljuset. Ingenting får hemlighållas. 

Ekonomiseringen, eller marknadsanpassningen av troendet leder säkert till ett bortträngande av Jesu lära. Jesus lärde oss mycket om pundets förvaltande, vilket aldrig gällde pengaförvaltning, utan istället den rika kunskapsskatt som skulle investeras för medmänniskornas andliga behov.

FÖRHOPPNINGEN

Vi står inför ett kyrkoval som av tradition handlar om vilka som ska ha makten över kyrkan. Makten över själarna, om ni så vill. Visserligen är många av kyrkopartiernas kandidater hur föredömliga som helst, och vill kyrkan hur väl som helst. 

Parlamentarismen hävdar sin legitimitet med att kyrkovalet grundar sig på en demokratisk grund. Eftersom församlingens medlemmar är de boendetillhöriga, och som kan rösta på partiernas kyrkokandidater. Alla församlingens medlemmar tillhör en ärvd kyrkokultur av traditioner, i vilken de döps, konfirmeras, deltar i, och senare begravs inom. Detta är väl en ganska godtagbar demokrati?! Visst!

Läs Ulf Svenssons "samlade artiklar – Vanärans katedral", som finns med i detta nummer av Rikare Liv! Det han tar upp är mera av medaljens baksida. Han upptäckte att församlingarnas valda kyrkopolitiker tagit över ledningen över församlingens ekonomi och verksamhet. Ja, även över teologi och andlighet. De anställa teologerna med kyrkoherden i spetsen har i många församlingar avpolletterats från inflytande.

Det är kring detta vi vill komma till klarhet över. Det är därför vi kritiserar och som för en del kan låta gnälligt.

Alla människor är mer eller mindre politiska till sin sociala natur. En del är riktiga partigängare, och låter sina respektive partier komma i första hand, och kyrkan i andra hand. Det låter sig inte göras, enligt min mening. Det blir inte bra. 

Kyrkan behöver förnyas i grunden, enligt min mening. Kyrkan behöver alltid en permanent förnyelse. Men det håller inte alla med om. Detta tycks för vissa vara något irriterande, något som kan stå i motsättning till kyrkans traditioner. Men det behöver det inte alls vara. 

Förnyelse kan gagna kyrkan om förändringen sker med Jesus ögon. Fariséerna höll inte med Jesus när han ville reformera bort ruttenhet och förlegade egenintressen. Och många går i fariséernas fotspår än i dag, hellre än i Jesu fotspår. Men det som syns i kyrkan idag liknar mera en arena för partikampen – slaget om Svenska kyrkan. 

Makten i kyrkan har under massor av sekler varit i konservatismens händer, och egentligen aldrig varit i paritet med Jesus radikalism. Jag vill hoppas på något annat, något som mera positivt gagnar kyrkan. Bryt förlegade traditioner!

Min förhoppning är: 

att kyrkan kan få slippa utsättas av de nuvarande förhållandena; 

att politikerna istället har en skyddande hand och större respekt för kyrkans

troende människor; 

att inte låta politiker bestämma över församlingarnas verksamhet, eller att kunna

avlönas ur församlingarnas ekonomi; 

att kyrkoherden är församlingens legitimt ansvarige inför stiftet.

Några tankar för en kristen kyrka, grundad på Jesus och Gud, vilket alltid kan diskuteras.

Jag har inte sanningen, jag söker den, som KG Hammar säger!