 |
|
Breivik har inte visat någon ånger eller förtvivlan
över vad han har gjort. |
Statens
samlingar for kunst, Foto: RLC |
KYRKANS
TIDNING
Rättssamhällets
seger
Kyrkans
bidrag till den
Rättssamhällets
strikta principer desarmerar den diaboliska handlingen i Norge. Vad det gäller
Anders Behring Breiviks och andras våldsideologi står kyrkan
kraftfullt upp för det diametralt motsatta: den tryggt öppna
famnen.
(Utdrag ur Svenska Kyrkans
tidning)
Anders Ahlberg: |2012-04-18|
Åtta dagar efter påskdagen
inleds rättegången mot Anders Behring Breivik och det mest
extremt perverterade våldet drivet av en förhärjande ideologi
inlemmas i demokratins rättsordning, kläs i kostym och behandlas
efter samma principer som varjehanda annan misstänkt förbrytare,
som en bedragare eller en som stulit – och förlorar därmed sin
diaboliska makt. Breivik är
inte slagen, skendränkt eller hånad. Rättssamhället desarmerar
genom att strikt upprätthålla sina principer. Det är på sitt sätt
fantastiskt och i vår mänskliga historia spetsen i utvecklingen
mot sant omsatt människovärde – om man så vill formaliserat i mänskliga
rättigheter.
Samtidigt
spetsar rättsprocessen mot Breivik till begreppen skuld,
soning och förlåtelse. Lagstiftare och rättstillämpare har svårt
att föreställa sig brott av den art och dimension som Breiviks. Vi
prövar skulden och mäter ut en strafftid. Enligt vår rättsordning
är du sedan tillbaka på ett samhälleligt noll. I fallet Breivik
är det svårt att hantera – och ingen genväg har vi av att han
kan anses ha varit galen, eller att han visar ånger. ”Och aldrig
förlåter” avslutar Johan Croneman kategoriskt sin krönika i
Dagens Nyheter efter första rättegångsdagen hur han ser att vi
ska förhålla oss. Med ett annat djup säger stortingsprästen Per
Arne Dahl till Dagens Inger Alestig:
”Till
att börja med ska vi och kan vi bara förlåta dem som ber om förlåtelse.
Förlåtelsen är en respons på syndabekännelsen. Men Behring
Breivik har inte till dags dato visat någon ånger eller förtvivlan
över vad han har gjort. Därmed anser jag att vi ska slippa att
besvara den frågan. Till sist,
tillägger han, är det bara Gud som kan förlåta. Men även Gud
har knutit förlåtelsen till bekännandet, och då ska vi inte göra
förlåtelsen kravlös.”
”Vi
vet inte längre vad försoning är”, sa Bo Brander i en föreläsning
i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm i söndags. Vi använder inte
ordet synd men företeelsen är nog så vanlig. I fallet Breivik –
liksom i fallet med alla obotfärdiga syndare – är försoning
inte möjlig. Han vill ju inte försonas och anser inte att han har
felat, utan det har andra gjort.
När
gärningsmannen inte visar någon ånger, återstår för
omgivningen att försöka försonas med det som hänt. Eller snarare
konstatera faktum och dra lärdom.
Rättegångar med krigsförbrytare genom tiderna har visat att massmördare
som inte är mentalsjuka ändå kan uppfatta sina brott som normala
och berättigade. I Behring Breivik ser vi effekterna av en långt
driven ideologisk brottslighet, med uttalad krigsretorik. Vilket är
ännu mer skrämmande än om det handlat om ett dåd av en ensam
galning.
Här
har kyrkan en given roll att kraftfullt stå upp för en
annan ideologi. Som Göteborgs BISKOP Per Eckerdal skriver i sitt
biskopsbrev ”Skakad, inte rörd!”: ”Som kyrka och som kristna
har vi ett ansvar att aktivt bidra till en samhällsutveckling som
utgår från människans okränkbarhet och oändliga värde, grundvärden
för vår demokrati. Som kristna har vi också en grundtrygghet som
innebär att vi öppet och generöst kan arbeta tillsammans med människor
med annan bakgrund och kultur än den egna.” Per
Eckerdal använder andra ord, men budskapet är det samma som
det Antje Jackelén förmedlar i sitt herdabrev. En med
trygghet öppnad famn för det mångkulturella samhället.
Kommentar till ovanstående artikel i Kyrkans tidning:
Mycket
av Jesu Kristi förkunnelse, Anders Ahlberg, förs fram i så förvanskad
form eller så "tystlåtet privat" eller helt enkelt inte
alls av kristna i ledar- och herdaposition, att man måste anse det
samhälleliga ansvaret avsevärt för såväl Behring Breiviks förvillelser
som för dem som både kallar och anser sig kristna, men i sin från
tron separata "livsfilosofi" icke desto mindre helt
uppenbart och synnerligen aktivt dyrkar diverse avgudar: makt,
girighet och personlig världslig framgång, där medmänniskors väl
och ve eller till och med liv på egentligen samma sätt som i
Behring Breiviks agerande betyder mindre än ett animerat våldsspel
på dator, en våldsfilm på tv eller ett riksdagsbeslut som
ytterligare utarmar av sjukdom eller arbetslöshet redan illa åtgångna
bland våra nästa. Det vore väl om kristna ledare började ta
aktivt ansvar för att säga HELA sanningen om Jesu Kristi förkunnelse
på ett sådant sätt att ingen kan inbilla sig vapentillverkning
och mord, rasism eller girighet, bedrägeri och lögner vara på
minsta sätt förenligt med sann kristen tro. Det handlar om att rädda
de vilsegångna med sanningen i Jesu Kristi namn, Matt 22:37ff!
Margareta
på Österlen
|
