Se varandras behov

Kyrkan som motmakt

Just nu genomgår svenska samhället stora förändringar. Redan utsatta människor drabbas av kraftiga försämringar av våra trygghetssystem. Förändringar sker i skenet av den ekonomiska krisen, som blivit en förevändning till att försämra villkoren än mera för de med största trygghetsbehoven. Medan andra fått betydande skattereduktioner. Och nu väljs några av våra ledande politiker in i kyrkopolitiken, de som varit med att fatta besluten om försämringar för de svagaste i samhället.

  Ulf Svensson: |2009–10–18|  Våra lokala kyrkopolitiker, som verkar ha övertalat några av våra främsta politiker att ställa upp som dragplåster och affischnamn i senaste kyrkofullmäktigevalet, verkar tagna på sängen. Det har nämligen visat sig att medlemmarna har haft mycket stort förtroende för dessa personer, som gjort att det hamnat i toppen av de invaldas skara. Väljarna har helt enkelt valt att använda möjligheterna till personröstning, där man numera kan välja tre kandidater som man har förtroende för. 

I högtidliga sammanhang talar man ju också om förtroendevalda, även om bara en av tio medlemmar faktiskt går och röstar. Frågan är vad detta betyder, att ledande politiker nu intar en ny arena. 

Positivt är kanske att den lokala kyrkopolitiken nu får ökad medial belysning. Negativt kan vara att toppolitikerna sätter sig på två stolar och att kritiska röster inifrån kyrkan tystnar. Frågan gäller också varför politikerna ska inta ännu en arena i samhället, i en tid när beslutet om delning mellan staten och kyrkan håller på att verkställas, om än långsamt.   

Ärkebiskopen och kritiken av politiken

Vår ärkebiskop Anders Wejryd har i en rad artiklar under senare tid beskrivit förhållandet till politiken, statsmakten och samhället. I en av dessa betraktelser, ”Att följa Jesus och gå människor tillmötes”, handlar det om att alla livsfrågor, allt som berör hela livet, också är centrala för Svenska kyrkan. Ärkebiskopen tar sedan upp en rad exempel på vilka ministrar som på senaste tiden ”besvärats mest från Svenska kyrkans sida”. Man kan förstå att han har behov att markera att kyrkan är en självständig organisation, som väljer att agera i samhället, utifrån sina kristna värderingar. 

Ärkebiskopen påpekar att detta har kyrkan gjort i alla tider och att kyrkan är en integrerad del av vårt nuvarande samhälle. Det är något som historiskt format Sverige, men att också kyrkan formats av samhället i en dialektisk process där andlighet, intellektualism och kultur varit centrala beståndsdelar.

När förre ärkebiskopen K G Hammar ledde påskupproret brände det till ordentligt mellan politiken och religionen. Händelserna har återaktualiserats efter Gellert Tamas bok om behandlingen av de apatiska flyktingbarnen samt ytterligare nya fall. 

Då var det en socialdemokratisk regering som satt vid makten, där en av de ansvariga ministrarna var Morgan Johansson, numera bland annat i ledningen för Humanisterna, som då var socialtjänst- och hälsominister, fick ta mot mycket av kritiken. 

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin skäms över hur förra regeringen hanterade denna fråga, vilket hedrar henne. Frågan är om det finns någon annan organisation i det svenska samhället, som kan driva en fråga av denna dignitet och med samma kraft som Svenska kyrkan. Trots allt finns det kvar många medlemmar, närmare bestämt 7 miljoner. Man kan undra om en motsvarande kampanj om apatiska barn skulle kunna drivas av Humanisterna.  

Jag tror att vår nuvarande ärkebiskop vill markera att kyrkan snarare är en kamporganisation än en allmän stödtrupp och hejarklack till politiken. Denna markering blir ännu viktigare i en tid när medlemmarna valt in en tidigare partiledare, en före detta och en nuvarande justitieminister,  en nuvarande utrikesminister och tidigare statsminister in i kyrkopolitiken. 

Ärkebiskopen säger avslutningsvis i ovan citerade artikel: 

”En grundläggande kristen tanke är att Gud har sänt oss till varandra. Vi behöver varandra. Våra liv är till för att se varandras behov och tillsammans söka täcka dem. Vi har ännu inte sett det samhälle där alla får göra meningsfulla saker för och med varandra, men vi har ansvar för att inte ge upp sökandet efter det. Över en halv miljon människor beräknas vara arbetslösa nästa år och tvåhundratusen långtidsarbetslösa året därpå.”

När andra lämnar

Ärkebiskop Anders Wejryd har också påtalat kyrkans roll att inte vara en svikare när andra gett upp. När andra drar sig tillbaka och lägger ner, som exempelvis arbetsförmedling, försäkringskassan, banken, bensinstationen eller annan central samhällsfunktion, så finns i alla fall kyrkan och församlingen kvar. 

Han har även tagit upp det ekonomiska läget som uppstått som en följd av delningen mellan kyrka och stat. Dels betalar staten (vi alla) inte tillräckligt för att vidmakthålla våra kyrkor och kulturskatter, dels en skatt som man tidigare fick anstånd med, som nu ska betalas fullt ut och kommer att åderlåta kyrkans ekonomi. 

Göran Perssons regering brandskattade även kyrkan i samband med 90-talskrisen. Till detta ska vi också lägga diverse fenomen som fortsatt medlemstapp, dålig avkastning på kyrkan olika aktieinnehav och andra tillgångar, dålig tillströmning av nya medlemmar, lösen av sparkade kyrkoherdar för att nämna några exempel. Man kan således konstatera att delningen mellan stat och kyrka tenderar att bli ett hot mot motmakten som kraft, om vi granskar de ekonomiska konsekvenserna.

Vad är då kontentan? Utan ekonomiska muskler kommer en del av kyrkans kraft att avta. Självständigheten undermineras onekligen, men kyrkan har även andra tillgångar. 

Man kanske får göra som företagen, och se över sin kapitalstruktur, och då menar jag inte främst fastigheter och andra pekuniära tillgångar utan medlemskapitalet, kunskapskapitalet, förtroendekapitalet och så vidare. 

Men när nu medlemmarna, med viss entusiasm, väljer in färgstarka politiker kan man fråga om vad vi som är medlemmar egentligen tycker om politikerna i kyrkan. Väljer vi ledande politiker för att alternativen är så mycket sämre? 

Vi kan i alla fall konstatera att det blir allt färre som röstar år från år, men också att möjligheterna att utnyttja personrösterna vitaliserat den faktiska röstprocessen (se artikel om skandalförsamlingen Hedvig Eleonora i denna utgåva av Rikare Liv).     

Stockholms stift

I Stockholms stift har biskop emerita, Caroline Krook, varit tydlig vad beträffar politiken. Hon tycker inte att det är bra att med politiska partier i kyrkovalet, utan ser ett annat system framför sig utan partipolitisk förankring. Hon är inte ensam om denna ståndpunkt, inte ens bland aktiva politiker i kyrkopolitiken. 

I Oskars församling tyckte exempelvis liberalerna, även kallade FiSK, att partipolitiken inte hör hemma i Svenska kyrkan, en ståndpunkt som kommunicerades till väljarna och som belönades med ett extra mandat. 

Caroline Krook uttalade sig nyligen också i en intervju på DN:s familjesida på frågan om ”Har du någon gång sviktat i din tro? – Jag har sviktat i min tro på kyrkan som organisation. Men jag är stolt över den öppna svenska folkkyrkan.”

På samma tema uttalar sig också vår nytillträdde biskop, Eva Brunne. Även hon hyllar den öppna och demokratiska folkkyrkan. Hon understryker att 73 procent av befolkningen är medlemmar, att ingen är tvingad vara med, att man är med även om man inte är troende och firar gudstjänst. Hon betonar också att: ”Om det enbart handlade om de av oss som är inom de ramarna, så skulle det ha dröjt ytterligare år innan vi fick kvinnor som präster, innan vi fick ett samtal om äktenskapsfrågan, innan vi fick en diskussion om hur vi ska vara kyrka.” 

Kort sagt: Eva Brunne betonar att när nästan alla är med lever kyrkan i ett annat, större universa än om bara närmast sörjande skulle bestämma såsom de som kan redovisa sin tro, anställda och professionella uttolkare, den så kallade innegruppen. 

Så långt tycker jag att hennes argument är starka. Men hon gör ett tillägg som jag inte förstår. Detta med tanke på att minst 20 kyrkoherdar slutat i förtid inom Stockholms stift sedan delningen mellan kyrkan och staten, samt alla andra styrningskonflikter i våra församlingar som inte gått lika långt. 

Eva Brunne säger följande apropå systemet om den dubbla styrningen: ”En församling har sin kyrkoherde som leder arbetet, men också sitt kyrkoråd som består av valda ledamöter. Båda har lika mycket makt. Vi kallar det den dubbla eller gemensamma ansvarlinjen. Kyrkoherden/prästen ansvarar för att Svenska kyrkans lära följs och kyrkorådet ansvarar för att demokratin upprätthålls. Kyrkoherden är självskriven ledamot i det demokratiskt valda kyrkorådet. Parterna samverkar. Kyrkoherdens uppgift är att understödja den demokratiska organisationen och säga ifrån om något inträder som gör att Svenska kyrkans lära äventyras. Säg att ett kyrkoråd tycker att man ska spara pengar och ser att gudstjänsterna kostar mycket. Ett sådant beslut, att spara på gudstjänsterna, är inte möjligt utifrån att Svenska kyrkans väsen är att fira gudstjänst.”

Vi har kunnat konstatera att det bara är kyrkoherdar som sparkas, inte kyrkopolitikerna. Båda parter har således inte lika mycket makt. Hos politikerna i Hedvig Eleonora församling har man dessutom förnedrat biskopsämbetet genom att skylla förra biskopen för petningen av förra kyrkoherden, vilket visar att det knappast alltid är demokratin som är ett kyrkoråds bästa gren. 

I Hedvig Eleonora betonade man också det informella i handläggningen när man petade den förra kyrkoherden, det vill säga tvärtemot det Eva Brunne säger om offentlighetsprincipen: ”Till vårt system hör offentlighetsprincipen. Allt vi gör står under offentlighetsprincipen. Det som sker är inte (inte – har antagligen ramlat bort i artikeln) hemligt för någon. Demokrati stavas dialog. Demokrati stavas samtal. Ingen av oss som har makt genom vigningstjänst eller genom anställning kan påverka vilka vi har som beslutsfattare. Det är en fördel och en förmån.”

Det är sympatiskt skrivet men med tanke på vad som ofta händer i praktiken, med dolda agendor, undrar man vilken verklighet hon syftar på.

Men även hennes syn på vem som har makten väcker frågor. Hon menar att det nuvarande demokratiska systemet gör att den så kallade innegruppen inte har makten. Utan det är att via nomineringsgrupperna kommer alla möjliga människor in som inte varit troende men efter viss tid, långsamt och i egen takt blivit troende. Personer som ofta kommer in för att ha koll på demokratin. 

Eva Brunne menar att dessa solskenshistorier inte är unika. Man kan mot detta säga att skräckhistorierna tyvärr verkar lättare att hitta. Som arbetsplats tillhör dessutom inte Svenska kyrkan den bästa utan snarare den sämsta. Hon tar också upp frågan om vad som händer om kyrkan blir en förening som alla andra. 

Hennes farhåga verkar handla om att då tar innegänget över och demokratin smalnar. Detta är tänkvärt, samtidigt som vi kan se hur vårt partiväsende har stora problem med allt färre medlemmar, ökat centralt beslutsfattande och tilltagande professionalisering.         

Svenska kyrkan – en del av fredagsmyset?

Det finns onekligen en hel del att ta itu med för Svenska kyrkans ledning och för alla engagerade medlemmar. Den reform som innebar att staten och kyrkan skiljdes verkar vara ett hafsverk med stora brister. Kanske är det dags att göra en ordentlig genomlysning av vad som avsågs och hur det har blivit. 

Att kyrkan har en central plats hos svenska befolkningen tror jag är ställt utom allt tvivel. Samtidigt vet vi att det som aktiva medlemmar, respektive medborgarna tycker är viktigt skiljer sig från det kyrkopolitikerna tycker är viktigt, ett förhållande som vi tidigare kommenterat. 

För att Svenska kyrkan även fortsättningsvis ska kunna vara en motmakt i samhället, krävs nog att företrädare och engagerade talar ur skägget. Tyvärr blir nog världen inte enklare i framtiden, vilket med all säkerhet gör att kyrkan kommer att få ta på sig fler uppgifter och spela fler roller än i dag. 

Möjligtvis behövs lite mer av ”djävlar och anamma” för att göra skillnad och vända negativa trender för kyrkan till nya styrkor. Hoppet lever!