Stockholms biskop 

Kyrkan och demokratin

Eva Brunne, vald biskop i Stockholms stift, ger sin syn på kyrkan och demokratin. Artikeln är publicerad på Svenska kyrkans hemsida. Biskopen ger en principiell syn på hur kyrkans politiska roll borde gestaltas. Paul Lindberg kommenterar dessa värderingar, och vill även visa på en något annorlunda verklighet. 

  Eva Brunne: |2009–19–10| Jag är stolt och glad över att tillhöra en av världens mest demokratiska kyrkor. 73 % av befolkningen är medlemmar och alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Ingen är tvingad att vara med, men man är det ändå. För att kyrkan gör ett bra arbete. En del är med för att de tror på Gud och firar gudstjänst. Andra är med för att de vill värna traditioner. Ytterligare andra är med för att kyrkan gör ett viktigt arbete med och bland dem som behöver oss mest – de som är utsatta. På samma sätt som många är med i Röda Korset eller BRIS. Man är med för att andra skall få del av omsorgen, även om det inte just nu gäller en själv.

Svenska kyrkan är en öppen och demokratiskt folkkyrka. Svenska kyrkan kontrollerar inte människors trosstatus. Den har inga verktyg för att utesluta någon enda. I den stund kyrkan har döpt och sagt: här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus – så är vi ett vi som inte kan eller vill säga till någon enda: Du får inte vara med. Jag är stolt och glad över att tillhöra en kyrka där trösklarna är låga. Inte låga av någon slags välmeningstanke. Utan låga för att evangeliet har sagt sitt.

I en sådan kyrka behöver vi många av medlemmarna som är med och tar ansvar och ser till att vi tillsammans upprätthåller den bärande tanken – alla är vi ett i Kristus Jesus. Och då måste det handla om alla. Inte bara dem som kan redovisa sin tro. Inte bara dem som har en anställning i vår kyrka. Inte bara de som är professionella i att tolka tron. Om det enbart handlade om de av oss som är inom de ramarna, så skulle det ha dröjt ytterligare år innan vi fick kvinnor som präster, innan vi fick ett samtal om äktenskapsfrågan, innan vi fick en diskussion om hur vi ska vara kyrka.

Hur ser systemet ut? En församling har sin kyrkoherde som leder arbetet, men också sitt kyrkoråd som består av valda ledamöter. Båda har lika mycket makt. Vi kallar det den dubbla eller gemensamma ansvarlinjen. Kyrkoherden/prästen ansvarar för att Svenska kyrkans lära följs och kyrkorådet ansvarar för att demokratin upprätthålls. Kyrkoherden är självskriven ledamot i det demokratiskt valda kyrkorådet. Parterna samverkar. Kyrkoherdens uppgift är att understödja den demokratiska organisationen och säga ifrån om något inträder som gör att Svenska kyrkans lära äventyras. Säg att ett kyrkoråd tycker att man ska spara pengar och ser att gudstjänsterna kostar mycket. Ett sådant beslut, att spara på gudstjänsterna, är inte möjligt utifrån att Svenska kyrkans väsen är att fira gudstjänst.

Jag har haft förmånen att arbeta i församlingar i nästan 20 år av mitt 31-åriga prästliv. Där har jag mött människor av olika slag som  tillsammans med mig utgjort styrelsen i kyrkan, det vill säga kyrkorådet. Några kom in i kyrkan via sina nomineringsgrupper. Några hade redan tidigare varit aktiva i församlingen. Kort efter valet var de alla aktiva i församlingens gudstjänstliv och grupper. Även den person  som blev ordförande och som aldrig haft en tanke på att engagera sig i kyrkan. Hans nomineringsgrupp ville att han skulle bevaka demokratin. Han blev en troende människa som växte långsamt i sin tro. Och var tacksam över att inte forceras. En solskenshistoria, men den är inte unik. Demokrati är människor som vill vara mångas röst och som får möjlighet att vara det.

Vi kunde vara en kyrka med en styrelse som väljs bland de som redan är aktiva. Men då vore vi en förening. En förening som få andra hade möjlighet att ta sig in i. Jag ser vårt demokratiska system som en garant för en bred delaktighet. Det är inte” innegruppen” som har makten.

Till vårt system hör offentlighetsprincipen. Allt vi gör står under offentlighetsprincipen. Det som sker är hemligt för någon. Demokrati stavas dialog. Demokrati stavas samtal. Ingen av oss som har makt genom vigningstjänst eller genom anställning kan påverka vilka vi har som beslutsfattare. Det är en fördel och en förmån.

Kyrkoval 2009

Kommentar:

Paul Lindberg:

Svenska kyrkans föredömlighet

Ja, det finns verkligen anledning att vara glad och stolt över Svenska kyrkans föredömlighet. Men kyrkan är inte bara upplysningen eller ett självlysande sken. Kyrkan är kroppen av dess lemmar, säger kyrkan. Och då lemmarna fungerar allra bäst utgör kyrkan en motkraft mot mörkrets krafter. Men då lemmarna fungerar som sämst utgör kyrkan ett fördomsfullt och intolerant mörker mot ljusets lågor. Här menar jag även den världsvida kyrkan, även om vi här diskuterar den svenska kyrkan.

Med detta mörker syftar jag på de krafter som står för döda traditioner och håller intolerans, orättvisa och egoism som sanningar. Alla är inte alltid lika barn som leka bäst, och kan inte vara det.

 Det är lätt att hålla med biskop Eva Brunne på de värderingar hon nämner i sin artikel om kyrkan och demokratin, och som publicerades inför senaste kyrkovalet 2009.

Det Eva Brunne skriver i sin artikel uppfattar jag som principiella värderingar om hur kyrkan borde kunna se ut – en vision. Artikeln handlar mindre om hur kyrkan verkligen ser ut. Hon beskriver istället sin egen idealbild.

Jag delar Eva Brunnes värderingar om hur kyrkan borde kunna se ut, i mångt och mycket, och vill själv verka för detsamma, som ordets görare.

Även om kyrkans kropp är dess lemmar, så är inte lemmarna alltid ett i Jesus. Det har traditionernas realiteter visat. Det betyder inte att jag dömer människor för att inte vara tillräckliga som medlemmar i kyrkan. Absolut inte! Det är mera ett försök att se verkligheten som den är.

Alla människor måste naturligtvis välkomnas av kyrkan – syndare och ofullkomliga som vi är. Vad synd är har heller inte människan alltid haft så lätt att kunna bedöma, och domsrätten har människan själv tilltvingat sig. Det som mäts som synd är sällan med Jesus ögon, har det visat sig.

Troende som icketroende, av dem som brinner för solidaritet och medkänsla, för det goda samhället, de förenas i tanke och i handling, som ordets görare. Föreningstanken leder till Förbund med Jesus.

Min ambivalens, och svävande hållning till politikermakten över kyrkan, grundar sig på maktens historia, och på svajigheten mellan det som gjorts gott för kyrkan, och på det som inte varit gott. Egentligen vill jag att kyrkan ska stå på egna ben, i en självständig relation med Gud och i Jesu efterföljelse. Jag är kanske naiv.

Jag vet också att sanningen har att berätta om något annat än den vision jag själv brinner för. Men det är ändå den brinnande visionen som får väga tyngst, och sanningen får då bli orsak till förändring. 

Tudelningen av ljus och mörker talar sitt tydliga språk, och med ogrumlade ögon bör makten ordentligt synas i sömmarna av mera kritiska sanningssökare. 

Sanningen kan vara att politiker i kyrkan varit föredömliga i sina handlingar för kyrkan. Men mot detta står politiker som avskedar kyrkoherdar och präster runt om i landet, på ett orättfärdigt sätt, och emot Jesu andemening. Kyrkan tappar andlighet. Schismer överbryggas genom att kyrkans lemmar skärs bort av den sekulära maktens representanter. Detta var lite av sanningarna.

Jag vet också att reaktionära mörkermän i kyrkan, med uttalat politikerförakt eftersträvar en politikerfri kyrka, men med diametralt andra värderingar än de jag är bärare av. Det är mörkermän som själva är politiska, vilka anklagar andra politiker för att inte gå kyrkans väg. Det är ytterligare en sanning.

Det finns främlingsfientliga partier som tar strupgrepp över församlingar och utsätter kyrkan för ett mörker, som i framtiden kan visa sig borde ha stoppats i tid. Någonting vi kan komma att få ångra. De utgör ett politiskt hot, och är inte alls lemmar i Jesus Kristus – de är asgamar och letar efter bytet.

När vi ser det goda med politikermakten över kyrkan, får vi inte blunda för långsiktiga konsekvenser, vilka alltid tränger sig på, med tiden. Alla lemmar är inte lika, och leker därför inte bäst med varandra. Den aningslöse bör öppna ögonen, och se om sitt hus. Låt Jesus gå först, och låt världsliga makthavare komma efter! I alla fall om det är Gud som sökes!

Att kyrkoråden väljs parlamentariskt är inte synonymt med demokrati. Demokrati har en innerligare värdegrund än bara ett parlamentariskt politiskt val. Parlamentarism kan i sämsta fall vara hur rutten som helst. Demokrati är inte odemokratiskt, vilket parlamentarism kan vara.

Därför borde kyrkan vara ännu mera demokratisk, som ett föredömligt förbund, i en verklig förening med Jesus. Och med goda stadgar kunna frammana möjligheten för alla att ta sig fram, för en ännu större delaktighet än det vi ser i dag. Det är både rimligt och möjligt!

Det tycks ändå vara så att det i realiteten är den politiska "innegruppen" som i själva verket har makten över kyrkan i dag. Grundat på parlamentarism, och inte demokrati. Det är inte så svårt att se. Det är heller inte offentlighetsprincipen som gör sig gällande. Det har vi också förstått. 

Det är sant att demokrati innebär samtal och dialog, vilket bör leda till förändring – en fria viljans värdegrund, men med ett betydligt större kvalitativt innehåll än så. För det massiva behovet av kärlek och rättvisa – för det goda samhället.

Demokrati innebär fria lemmars makt i förening – bland föreningar för samma förbund. Detta är demokratisk realism, enligt min mening. "Vanliga människor" är bara "vanliga" så länge människas makt vill styra deras fria vilja. 

Jag ser nämligen en kvalitativ skillnad på att styras, och att frivilligt låta sig ledas. Unika lemmar bör vara motmakten till hierarkisk toppstyrning – som princip. 

Eva Brunne skriver: "Ingen av oss som har makt genom vigningstjänst eller genom anställning kan påverka vilka vi har som beslutsfattare. Det är en fördel och en förmån. "

Ena gången kan makt anses gott, och andra gången anses ont. Och det kan ibland bero på tolkningen av betydelsen av dem som avväger bevekelsegrundens strategier. 

Det är naturligtvis kyrkopolitikerna som har makten i kyrkan. Och med detta känner jag mig ambivalent. Borde inte biskoparna kunna väljas av kyrkans lemmar, om nu lemmarna verkligen utgör kyrkans kropp? 

Om kyrkans kropp är samhällets alla lemmar, så grundar sig denna historicitet på att samhällslemmarna tidigare styrdes av tvång, utan någon fri vilja. Det resulterade till intolerans för mångfald och religionsfrihet. Kyrkan har alltid underställts övermakten.

Varför kan inte kyrkolemmarnas föreningar utgöra ett kvalitativt och demokratiskt Förbund?

Det tycks inte finnas några uppriktiga svar på ovanstående frågor. Kan förhållandena vara så politiskt historiebelastat, och med en så stor traditionell avsaknad av andlighet, att frågan bara blir rörig och besvärlig för makthavarna?

Jag kan se kvardröjande odemokratiska traditioner stå i vägen för en radikalare och innerligare medlemskyrka i Jesu sanna efterföljd!

Ur kaos kan ordning skapas – om bara viljan finns!