|
Dura
Europos i Syrien – anses vara världens äldsta kyrkobyggnad. Likheten mellan kristna och manikeiska lokaler
var slående. Just i Dura Europos var profeten Manis centrum för det
som blev en annorlunda kristen världsreligion – manikeism.
Kulturhistoria
Kyrkans
mörka traditioner
Kyrkans
ljusa traditioner finns i en världsvid mångfald. De första
samfunden var jämlika, enkla och med glädjefulla förhoppningar om
en bättre framtid, för alla människor. Så blev det knappast
under historiens gång. Maktsökarna tog över och märkte sin
egendom, och bestämde vad som skulle gälla. Dessa traditioner har
kristenheten ännu inte kommit till rätta med.
Paul Lindberg: |2009–09–29|
Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakon,
"tillhörande herren", med ursprunglig betydelse av
"mannens egendom". Kyrios och Doma betyder
herrens hus. Dessa ords etymologi har sin uppkomst enligt följande:
Greklands aristokrati
(herrarna) hade under antiken makt
över alla människor – slavar, kvinnor och barn. Allting
räknades som ägodelar. Ägandet "uppfanns" av dem som
sökte makten över människorna!
En kvinna ur en aristokratisk
familj kunde aldrig själv äga någon egendom, eller bestämma
över sig
själv. Ingen kvinna kunde ärva, eller ingå några avtal på
något sätt. Kvinnorna var helt rättslösa, och ägaren kunde göra vad
som helst med sin egendom.
Ordet
kyrios ursprungligaste innebörd är egentligen "manlig
förmyndare". Först gällde
det familjefadern, därefter maken, och sedan i tur och ordning
männen i släktens rangordning. Ur dessa släktled uppstod
betydelsen av en stamtavla, eller anor, med en hierarkisk samhällskultur.
Och av det följde en hierarkisk kyrkokultur med en "fader" som
ledare.
Detta är egentligen en förfärlig tradition som omhuldats av dem som
söker maktens normering över människorna. Visserligen har
människor varit listiga och konverterat ordens betydelse, eller
erövrat orden för en mer ändamålsenlighet. Ändå finns det
fortfarande kvardröjande elände i mycket stor omfattning för kvinnor runt om i världen,
på grund av dessa traditioner. Vi ser det i oviljan med kvinnliga
präster exempelvis.
Ordet
kyrka med ovanstående betydelse finns inte i den katolska världen.
Latinets ecclesiasticus och grekiskans ekklesiastikos
betyder församling, eller folksamling, och är den ursprungliga benämningen för den kristna
rörelsen och dess församlingar. I svenska språket har vi fortfarande ordet
eckliastik, som syftar på den kyrkliga förvaltningen, och ibland
på skolväsendet.
Av
dessa ursprungliga ord har en teologisk kunskapsutveckling skett
under århundradena, och fått innerliga betydelser. Framförallt
har ordet ekklesia fått meningen att Gud slöt ett nytt
förbund genom Jesus, för alla människors skull.
UNDANTAG
BEKRÄFTAR REGELN
Under
den grekiska antiken fanns vissa undantag för kvinnans rättsliga
del i Athen. Det gällde endast prostituerade kvinnor, de kunde få
ett visst egenvärde med ägarmöjligheter enligt lag, i den
värsta av machokulturer.
Det
hellenska Egypten under ptolemeiska perioden skedde vissa blygsamma
förändringar, med lagändringar för både kvinnornas
rätt och synen på medmänniskan i allmänhet. Det var troligtvis
inverkan från egyptisk tradition och andliga värderingar som
påverkade hellenism.
Människors
värde har värderats av dem som haft makten över människorna, och
så är det än i dag. Därför har värderingen av människovärdet åkt
bergochdalbana under solens gång. Den lyhörde kan se detta utan några som
helst problem.
Jesus
och jämlikheten
I
ett inlägg i tidningen Sändaren, Missionskyrkans organ, fick jag en kommentar från en
läsare. Han tyckte att det var bättre att teologer sysslade med
teologi, än att jag som journalist uttalade mig i teologiska
frågor. Till sådana värderingar har jag bara att säga, glöm
inte att Jesus var snickare!
Mitt
svar blev följande: Är Jesus Herre, eller en föredömlig
jämlike? Poängen med min artikel i Sändaren var att visa på Jesus tydlighet med vad han ville
med människorna.
Det
kristna språkbruket och dess etymologi har i Nordeuropa,
i många fall,
sitt upphov från de herrar som ägde makten
över samhället – precis som i antikens Grekland. Ordet ”Herre”, är forntyska (Sachsen),
”förnäm”,
”mäktig”. Under medeltiden titel endast för kungar,
prinsar, adel och dignitärer – aldrig för vanligt
folk. Att Jesus och Gud fick ställa in sig i ledet, med denna titel är ju inte alls svårt att
förstå.
Borgerskapet
kunde först på 1800-talet ta över ordet och tituleras som Herr. Kyrios Dominus och Lord, har samma innebörd som det
nordeuropeiska ordet Herre.
Jesus
däremot omnämndes redan från allra första början med
titulaturen rabbi av sina anhängare, enligt
evangelietexterna. Rabbi betyder "mästare",
"förkunnare" eller "lärare". Denna titulatur
tycker i alla fall jag vara mer ändamålsenlig, med tanke på allt
det Jesus uttalat sig om, enligt evangelieskrifterna.
Språkbruket
har betydelse
Kyriakon
germaniserades och blev till "kirche",
"Church" eller "kyrka". Jag menar att språkets
betydelse har något att säga oss, om vilka som bestämde över
sakernas tillstånd.
Människan
har kunnat möta
Gud, genom Jesu förkunnelse och genom efterlevelserna av
hans Gudsord. Och på så sätt har läran, eller
förkunnelsen för alla Jesusanhängarna, blivit så som Gud
ville. Vi kan bli som Jesus – även om vi aldrig blir
större än läraren.
Idag
har ordet Herre, i viss mån, detroniserats och förlorat mycket av sin
tidigare auktoritära betydelse. Auktoriteten Jesus,
däremot, har sin respektfullaste betydelse i kärlek och
rättvisa, aldrig i slavisk undergivenhet.
Men det är också sant att Herre som titel på
Jesus, också i viss mån detroniserade dess negativa
betydelse – i alla fall som vi ser det idag, med
tilltalet herr som numera nästan försvunnit och ersatts
med "du".
Jesu
ord och demokrati, är i stor överensstämmelse – om ordets görare
lever upp till Jesu ords innerlighet!
Vi fick
också lära oss
skilja på Herre över alla herrar, konungarnas konung och världsliga herrar.
Men detta handlar om perspektivbyten till förmån av de världsliga
herrarnas hegemoniska särintressena.
Men ändå, lovsången
till herren Jesus är idag en tradition eller en
oreflekterad vana, som numera mest handlar om
trivseltraditioner.
Men titeln "herre" var ingenting annat än herrefolkets
maktuttryck för att sätta både Gud och människor på plats.
Bli du med Jesus!
Dyrka inte Jesus som ett beläte! Bli istället ordets görare!
Jesus
säger: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty
en tjänare vet inte vad herren gör. Jag kallar er vänner,
därför att jag låtit er veta allt vad jag har hört av
Livsanden.” Johannesevangeliet 15:15
|
