Krönika: tankar kring människans funderingar 

Kunskapen om vetenskapen

Vilka funderingar människan ändå har gett sig i kast med. Livets mening, sökandet efter svaren på livets alla gåtor, och på människans ständigt pockande och frågande – om sig själva, och över sin egen undran. Varför funderar vi så mycket? Kan det bero på att människan är en sådan fantastisk varelse?

Paul Lindberg: | 2008–11–20 |  Att älska människan är också förståelsen av Gud. Och det man gör för de minsta och för varandra gör man för Gud. Det är de goda gärningarna som gäller. Med sitt handlande kommer den empatiska människan att växa, och låta utvecklas med kunskapen om alltet. Ett ändamålsenligt glädjesprång för den kunskapande människan.

Den ständiga frågan som berör alla: vad är meningen egentligen? Svaret har alltid funnits, men vi ställer frågan om och om igen – i samtalen, i böcker, i medierna. Vi ställer frågorna som de barn vi är. Till Livets Moder frågar vi varför, om allting. Men vi får inte alltid de svar vi hoppas på, eller kan förstå.

När vi växer i tillblivelsen så ökar förståelsen. Vi växer med kunskapen genom våra frågor – även när vi inte tycks få svaren. 

Vad är meningen med livet? Vad är lilla människans mening i stora universum? Vad är meningen med lidandet i världen? Vad är meningen med ett endaste rymdprojekt med kostnaden av tusentals miljarder kronor? Vad menas med meningen egentligen? De enkla existentiella svaren finns nog, men vi finner inte orden att formulera det enkla. Många har försökt och kommit en bit på väg.

Människans hela existens är splittrad, i skvalande sekvenser och svaren blir därför oftast splittrade, därför blir det enkla svaret att livet är själva meningen. För i själva verket är ju både frågorna och svaren länkade till samma komplexitet, genom orsak och verkan. Svaret finns ju alltid i frågans verkande orsak. Även om svaren inte alltid blir som vi vill.

Omkring 500 år före Kristus börjar mänskliga funderingar övergå i ett kvalitativt språng som förändrar den filosofiska utvecklingen. Ett nytt tänkande uppstår och formuleras på flera platser runt om i världen, och som skiljer sig från tidigare funderingar hos människan.

Sökandet efter korrektare förklaringar ville ge svaren på livets frågor. Profeter och filosofer har funnits sedan urminnes tider, men nu systematiseras både myter och kunskap för en trovärdigare förklaringsgrund.

De tidiga filosoferna blev ofta orsaken till vår tids vetenskapsutveckling. De sökte förstå och förklara den verklighet som vi tycker oss se. Subjektiv verklighet övergår till objektivare förklaringar. En del filosofer var nöjda med att bara förklara verkligheten, medan andra systematiserade tänkandet, de forskade och specialiserades inom ämnesområden.

De ville förändra synen på verkligheten och människans villkor, ja, de vill till och med förändra verkligheten, genom filosofiskt tänkande. Systematiserandet blir förstlingar till vår tids vetenskaper. Ämnesområdena övergår i sökandet efter realistiska förklaringar, och världens uppkomst börjar förklaras mera rationellt. De sökte förklara naturen uteslutande med de orsaker som de kunde finna om naturen.

Följden blev att universella och förutsebara lagar ersatte oförutsedda inbillningar eller nycker. Mytologier övergår i förklarande vetenskaplighet (M. Eliade, fenomenologi) som än i dag är förvånande. Men tidens förklaringar har tid efter annan fått omprövas, på grund av bristande sanning, och nya sanningar har kommit istället. Sanningarna kan vara förändringsbara och många gånger svårtolkade i de mänskliga perspektiven. 

Denna språngartade utveckling, som genomfördes på fenomenal kort tid, lade alltså grunden för vår tids vetenskap. Sensationellt nog ligger denna utveckling inte bara hos några få enskilda personer, eller hos något speciellt folk.

I Indien, Grekland och Kina skedde samma språngartade utveckling, ungefär samtidigt. Och likvärdiga kunskaper utvecklas även inom exempelvis de hebreiska och persiska religionerna, med flera, och som formulerades i heliga skrifter.

Detta uppvaknande sker faktiskt under en förhållandevis kort tid, en utveckling som sedan dess fortsätter fram till modern tid. Men vad var det som orsakade denna utveckling, och varför uppstod den?

Det allra enklaste kan ibland vara den verkande orsaken. Exempelvis så som med koordinatpunkten i ett hävstångslyft: ”ge mig den rätta punkten så skall jag lyfta hela världen”. Det kan finnas koordinatpunkter som möjliggör ett högre medvetande, som i rätt tidpunkt med olika orsaker inblandade kan påverka tankeställningarna för avgörande eller kvalitativa språng.

Ett märkligt verktyg upptäcks emellertid – ett tankeverktyg, som kom att kallas dialektik. Detta verktyg kom att vara utslagsgivande för den praktiska,  intellektuella och vetenskapliga utvecklingen för människan. Tankeverktyget var ändamålsenligt för människan och hennes utveckling.

Filosoferna på den tiden började alltså se naturen med helt nya ögon, utan förutfattade eller fördomsfulla värderingar – ja, någorlunda i alla fall. De kunde nu alltmer förklara naturen, så pass bra att de flesta av dessa upptäckter och förklaringar står sig än idag – i varje fall i modifierade former.

Sökarna blev kunniga i hur skapelsen fungerade, genom kunskap, och som resulterade i ett vetande om skapelsen – vetenskap. Eller annorlunda uttryckt: man tillskapade sig kunnighet om skapelsen, och medvetandegjorde sig skapelsen genom dialektiska och inspirativa tankeprestationer.

Människan har emellertid alltid, mer eller mindre, tänk i dialektiska banor, men det var nu man formulerade sin egen tankeförmåga och kunde förstå hur det hela hängde ihop.

Dialektik, är filosofin om att alla tankeprocesser som leder till förståelse utgår från en uttalad tes, mot denna tes ställs en motsägande tes, en antites. Processen av teser och antiteser utvecklar tankeobjektet till en syntes. Vi människor kan förstås ta miste på vad som verkligen är syntesen. I så fall är det vår egen oförmåga som gör sig gällande.

I vår moderna syn anses alla processer, inom humaniora och naturvetenskap, vara inblandade i dialektiska utvecklingsprocesser. Det är så självklart i dag att ingen ens behöver tänka på det. Det är helt enkelt en inplanterad eller inprogrammerad anordning i vårt tankmedvetande – förutsättningen för skapandeförmågan överhuvudtaget.

I alla industriprocesser ingår också den dialektiska processen. En produkt som skall tillverkas planeras, konstrueras, omarbetas fram och tillbaka, och så slutligen tillverkas den. Om produkten blir bra är en sak, men dialektiken som princip fungerade i varje fall.

Filosoferna på 500-talet före Kristus, tyckte att det här med dialektik var bra. De var helt på det klara med betydelsen av tankeverktyget dialektik.

Platon ansåg dialektiken som den allra högsta vetenskapen, som han menade öppnade vägen till all kunskaps yttersta grund. Och sanningarna framgick i omedelbar visshet. I alla Platons böcker utövas de dialektiska resonemangen.

Aristoteles såg dialektiken som ett användbart verktyg, men var mer måttlig i sin entusiasm; han nöjde sig med att det var bra!

Senare visade det sig att entusiasmen för bara dialektiken inte räckte som enda förklaringskälla beträffande det nya filosofiska tänkandet. Med bara dialektik blev det för lite att syssla med. Precis som om de små barnen i sandlådan skulle behöva få någonting mera kul att syssla med än bara sandlådan. Därför lades ytterligare förklaringar fram för orsakerna till deras förträffliga tankepresterande. De var också helt medvetna om dialektikens betydelse i tidens händelseutveckling.

Med tiden upptäckte man möjligheten att kunna brodera ut hur mycket som helst. Man sökte visserligen enkelheten i förklaringarna om naturen. Men i likhet med Einsteins enkla ekvation E=mc² så kvarstår dock att den till synes enkla förklaringen döljer en mycket avancerad förklaringsgrund.

Einsteins hela ekvation tar ju faktiskt upp hela sidor, och behöver dessutom åtskilliga böcker för pedagogiskt förklaringsutrymme, och en viss erfarenhet i matematik.

Långt senare, och in i senantiken och i början på medeltiden, blev dialektiken det viktigaste ämnet för det vetenskapliga kunnandet. Inom all undervisning tillämpades dialektik, men nu i samklang med de båda andra disciplinerna, grammatik och retorik.

Ur dessa discipliner föddes ett vägskäl eller en allmän plats för en allt friare kunskapsutveckling. Den gemensamma platsen för dessa tre kunskaper kallades trivium, och tillsammans bildades kunskapandet om logiken, vilket var lärandet om följdriktiga slutledningar inom olika speciella områden.

Dialektiken lade grunden för ovanstående tankeutveckling. Trivialskola kan förövrigt härledas ur trivium från denna utvecklingsperiod. Denna triviala kunskap kom att bli den alldagliga för hela den västerländska kunskapsutvecklingen.

Detta händer alltså under den ”mörka medeltiden”, då den klassiska grekiska kunskapen hade förnekats och ersatts med exempelvis den romerska kyrkans definition om att jorden var platt i stället för den rätta kunskapen att jorden var rund och snurrade runt solen, och så vidare.

Men trots kunskapsbekämpandet efter aposteln Paulus och hans hemska efterföljare Augustinus, snurrade ändå sökarna runt nya ”ljusbanor” att spana efter. Precis som Gud inte ville ge upp med sin skapelse.

Gud lät istället den funderande människan fortsätta att fråga Livets Moder om de existentiella sanningarna. Och svaren ligger bara och väntar, det gäller bara att formulera de rätta frågorna.