Foto: RLC

En vädjan till skolministern

Kunskap eller kunskapskontroll?

I mitten av juni kungjordes att skolminister Jan Björklund avser att inrätta en ytterligare kontrollmyndighet, som enligt tidningsuppgifter skall heta Nationella skolinspektionen. Det är ett väntat beslut, eller rättare sagt ett logiskt steg i en utveckling. Skolminister Björklund – med sin fixering till betygen – är inte skyldig till att problemet finns, men däremot till att ha förvärrat det. Dilemmat är ofrånkomligt, eftersom vi lever i ett konkurrenssamhälle.

 Lars Ingelstam: |2011-09-12| Skolelever tävlar med varandra om utbildningsplatser på gymnasium och högskola, och om meriter för yrkeslivet. Samtidigt uppmuntras konkurrens mellan skolor. Friskolorna gynnas

särskilt, till stora delar av ideologiska skäl. Genom dem förs det in ett ekonomiskt vinstintresse i tävlan om eleverna. Att detta ger incitament att sätta ”glädjebetyg” för att göra sig mer attraktiv kan vilken som helst ekonomistuderande (efter bara någon månads studier) upplysa om. Skolministern vet givetvis att skolans primära roll inte är att sortera unga människor utan hjälpa dem att skaffa sig kunskaper. Hans ansvar är att skydda eleverna mot sådan konkurrens som hotar kunskapsprocessen, snarare än tvärtom.  

Av samhällsvetenskap och historia kan man lära sig att följande händelsekedja är ganska vanlig. Ett problem i samhället anmäler sig. En idé till lösning dyker upp. Den förefaller rimlig i ett kort perspektiv och får motivera en eller annan strukturell reform. När det visar sig att den inte fungerar som avsett får man tillgripa flera åtgärder: ge starkare medicin. När dessa inte heller fungerar kan man känna sig tvungen att sätta in sådana åtgärder som snarare förvärrar det problem man avsåg att lösa. Det visar sig ofta mycket svårt att bryta sig ur denna ”dra-åt-skruven”-logik och erkänna att man nog tog fel från början. (Den som vill ha storslagna och tragiska exempel på detta kan tänka på nästan alla kända krig, inklusive det i Irak. Mera näraliggande och ofta komiska exempel på sådana hemvävda tvångströjor finns i rikt mått i familjer och på arbetsplatser.)

Det tycks vara  en sådan logik som skolministern hamnat i. Nu behöver han dra åt tumskruvarna ett varv till. Åtgärderna kan bli hårda, får vi veta: ”det kan handla om sanktioner gentemot såväl kommuner som vanliga skolor och friskolor.” Idén om den ”hårdare skolinspektionen” borde visa för alla insatta, inklusive skolministern själv, att den ursprungliga tanken var bristfällig. Som jag noterat är konkurrens oundviklig i samhället, och i denna kommer betyg och andra bedömningar att spela roll, antingen vi vill det eller inte.

Skolministern har dock karskt gått rakt i fällan och förväxlat det nödvändiga med det önskvärda. Han agerar nämligen som om skolans kunskapsproblem i huvudsak består i att kontrollen är för dålig. Om kontrollen kunde skärpas och återkopplingen till elever och föräldrar kunde göras tydlig i form av betyg skulle det väsentliga kunskapsproblemet vara löst.

Den smått absurda idén att inrätta en statlig betygspolis visar hur illa det kan gå om man upphöjer en aspekt till den stora Sanningen.

Det känns genant att behöva påpeka detta, men om skolpolitikens mål är kunskap så har kunskapskontroll en tämligen underordnad roll i att nå målet. Detta vet alla som sysslat med undervisning och utbildning. Om skolministern fortsätter att driva kontrolltanken kommer lärarna att allt mer tvingas att se på sig själva som kunskapspoliser (med statliga överpoliser som kikar över axeln). De blir elevernas motparter snarare än deras hjälpare, vilket på sikt får destruktiva konsekvenser för både kunskap och yrkesstolthet.

Jag hoppas uppriktigt att skolministern kan visa det statsmannaskap som krävs för att backa bandet och börja med rätt problem. Den som vill ta enkla poänger kunde hävda att major Björklund har tagit sina idéer från kaserngården. Men så kan det inte vara. Om han har kvar sina handböcker från det militära kan han i dem påminna sig att för en officer skall bli framgångsrik i att utbilda soldater är det numera inte lydnad, skoputs eller ”sanktioner” mot försumliga som framhålls. Det är i stället ledarskap, goda kunskaper och grundlig förståelse för de uppgifter som skall lösas. Detta gäller för lärare på skolans olika stadier lika väl som för professorer och majorer.

Självklart bör man börja i den positiva delen av ”problemet”. Skolpolitikens kärna måste vara att stimulera och motivera lärarna att bli goda föredömen, skickliga yrkesutövare och förstklassiga kunskapsbärare. Jag erkänner gärna att regeringen har tagit vissa steg även i denna riktning, men betoningen ligger fel. Vad är det då som behövs?

Lärarnas grundutbildning är i dag relativt bra. Enligt min åsikt betonas ”skola” väl mycket i förhållande till allmän kunskap och intellektuell fördjupning. Det har rapporterats att kunskapskontrollen är slapp på sina ställen, och det finns för många och för små lärarutbildningar. I jämförelse med annat är dock inte grundutbildningen djupt problematisk. Däremot är detta med ”behörighet” konstigt: det är en egendomlig tanke att ett antal rätt placerade högskolepoäng förvärvade i 25-årsåldern skulle kvalitetssäkra en livslång gärning som lärare: i stort sett oberoende av vad som händer sedan.

Många lärare förkovrar sig och utvecklas intellektuellt och professionellt. Men i kontrast till nästan alla andra kunskapsyrken finns det för lärare i Sverige inte något system eller god praxis för kunskapsutveckling under deras yrkesverksamma tid. Den fortbildning som erbjuds är osystematisk och ges löjligt små resurser. Det finns inga karriärvägar för lärare, utom att bli skolledare (vilket är ett annat yrke). Jag menar att positiva åtgärder för att höja lärarkårens nivå och kvaliteten i den enskilde lärarens arbete måste vara kärnan i skolpolitikens kunskapsvårdande uppgift. Jag anser att det är viktigt att ”öppna systemet” men inser att detta väcker fackliga och professionella farhågor. Vid sidan av en översyn av grundutbildningen bör vi överväga följande åtgärder:

• Starkt förbättrade möjligheter till livslångt lärande genom fortbildning; i synnerhet sådan som ger impulser från andra kunskapsområden än skolan 

• Sunda karriärvägar för lärare. Viktigast är att införa en (nygammal) lektorstjänst, och en särskild lektorsexamen, i vilken bör ingå vetenskaplig fördjupning både i didaktik och ”ämne”

• Stimulerande växeltjänstgöring: finn former för lärare att periodvis tjänstgöra i andra kunskapsrika miljöer (forskningsinstitut, industriföretag, muséer, bokförlag, ”lärda verk” m fl)! Detta bör kunna kombineras med att andra kunskapsbärare än utbildade lärare får bidra till arbetet i skolan. Denna är ju trots allt den dominerande arenan för tradering av kunskap mellan generationerna!

Om detta blir skolpolitikens offensiva front tror jag att de många bekymren kring betyg, individuella omdömen och andra instrument för återkoppling till elevens kunskapsarbete, kommer att lägga sig till rätta som professionella bedömningsfrågor, vilket de borde fått vara hela tiden.

Lars Ingelstam är Professor emeritus och författare, tekn dr KTH 1964, därefter docent och professor i matematik, chef för Sekretariatet för framtidsstudier 1973-1980, professor i Teknik och social förändring,

Linköpings universitet 1980-2002. Medlem av Skolöverstyrelsens vetenskapliga råd (för länge sedan), ansvarig för uppbyggnaden av den nya grundskollärarutbildningen i Norrköping 1996-1999. Författare till bl a Kampen om kunskapen (Lärarförbundets förlag 2004)

Artikeln har tidigare varit publicerad i Lärarnas Nyheter

http://www.lararnasnyheter.se