 |
| |
Konsumenten
och inte producenten som får bära hälsorisken.
|
Foto:
PhotoDisc
|
REN
ÅKER REN MAT
Konsumenten
bär ansvaret
Istället
för producenten
Min
kollega Jenny Stiernstedts intervju med Kemikalieinspektionens
tidigare generaldirektör Ethel Forsberg
är i stora stycken anmärkningsvärd läsning, inte minst när man
som jag själv är förälder. Chefen
för den svenska expertmyndigheten vad gäller kemikalier måste
uppenbarligen sluta på jobbet och ge ut en bok för att öppet
kunna berätta om sin frustration inför de hot kemikalierna vi
exponeras för utgör, och om hur lite som görs för att skydda oss
och våra barn.
Henrik Ennart:
|2014-02-05| Enligt Ethel Forsberg läggs tvärtom
betydande energi ner av kemiindustrin, av olika beslutande organ och
även andra svenska myndigheter för att blockera ett bättre skydd. Ett exempel är att hon menar att Livsmedelsverket gått
kemiindustrins ärende då man underlåtit att varna allmänheten för
den cocktail av gifter som numera finns i svenska kvinnors bröstmjölk. Det är gifter som inte fanns i den modersmjölk som hennes
egen generation närdes av på 1950-talet.
Varje
vecka publicerar forskare resultat om samband mellan kemikalier i vår
miljö och fetmaepidemin, diabetes, olika cancersjukdomar,
hyperaktivitet och, exempelvis, en allt tidigare pubertet. I
framtiden kommer vi att veta om spridningen av kemikalier är
huvudorsak eller bisak. Men frågan som Ethel Forsberg reser
är om det är bättre att på ett förmyndarmässigt sätt inte
oroa allmänheten, än att informera om sakernas inte alltid
glasklara tillstånd? Den bästa lösningen på giftet i modersmjölken
är ju inte att sluta amma eftersom mjölken för så mycket annat
gott med sig. Snarare att ifrågasätta användningen av vissa
kemikalier.
I ett demokratiskt samhälle ger information bränsle
till en debatt och gör det möjligt att genom fri åsiktsbildning
till slut formulera gemensamma beslut. Den verklighet Ethel Forsberg
mötte under sin tid som generaldirektör tycks till stora delar ha
varit raka motsatsen till en sådan öppenhet. En värld där gränsvärden
avgörs av experter i slutna sammanträdesrum och där den
vanligaste tanken inte är att skydda människor mot tänkbara hot,
utan att skydda bra produkter mot orättvisa anklagelser.
Det
är också en värld där beslut om gränsvärden – den halt som
anses säker – betraktas som renodlat vetenskapliga frågeställningar.
Men i verkligheten är gränsen sällan tydlig, och frågan handlar
istället om när det är värt att ta risken? Och för vem? Ett
grundläggande problem vid utformningen av alla gränsvärden är ju
att det är konsumenten och inte producenten som bär hela hälsorisken.
Som
konsument kanske jag gillar att klättra i berg, eller hoppa fallskärm.
Det är inte helt ofarligt, men jag
gör en personlig kalkyl som säger att detta ger mitt liv mening
och därför är jag beredd att ta just
den risken. Jag kanske inte är lika beredd att fylla min riskkvot
halvsömnig vid frukostbordet eller
då jag förstrött knappar på datorns tangentbord. Särskilt inte
ovetandes och om det finns alternativa lösningar som fungerar nästan
lika bra.
Läs
intevjun Ethel Forsberg: ”Att inte få veta passar inte dagens
samhälle”
svd/det-liknar-formynderi
|
