 |
| |
Toaletthantering
måste helt anpassas för alla levande varelser i sina
miljöer.
|
Foto:
RLC
|
KLIMATPOLITIKEN
VA-frågorna
Är
det ett relevant politikerområde?
Ett
kort svar på denna fråga är ”nej”. Detta framgår redan i den
proposition (2019/20:65) som lades fram i december 2019 – En
samlad politik för klimatet (klimatpolitisk handlingsplan) där
VA-frågorna lyser med sin frånvaro.
Ulf
Svensson:
|2020-02-02| Faktum är att den
klimatpåverkan som vårt nuvarande VA-system har på klimatet inte
beskrivs överhuvudtaget vilket gör att det ”helhetsgrepp” som
miljöminister Isabella Lövin framhållit för en progressiv
klimatpolitik inte existerar.
Ytterligare
ett aktuellt och centralt policydokument i VA-frågans politiska
hantering är den SOU (2020:3) som publicerades i januari 2020 – Hållbar
slamhantering – där det framgår att vårt nuvarande VA-system
missar att ta tillvara den värdefulla växtnäringen, dvs den som
kan sorteras och innehåller hela spektrat av alla näringsämnen, i
VA-näten. Det framgår av utredning att dagens system inte medger
giftfrihet eftersom olika typer av avloppsfraktioner blandas i våra
reningsverk. Utsläppen i olika vattenrecipienter – sjöar, älvar,
hav - medför dessutom att bottnar dör, det marina livet försvinner
och råvattnet för dricksvattenförsörjningen förstörs.
Det
genuina, giftfria, kretsloppet existerar inte i dag vilket är synd
eftersom om denna näring hade hamnat på åkermarken skulle denna
framtidsmark ha blivit en klimatsänka. I dag försvinner så att säga
kretsloppet ner i avloppet och degraderar viktiga överlevnadsresurser
som rent vatten, bredspektral växtnäring, råvatten för
tillverkning av dricksvatten och levande hav.
Även
våra kommuner släcker framtidshoppet för främst landsbygdsborna
genom att tvångsansluta fastighetsägarna i en VA-infrastruktur som
var omodern redan när den introducerades för 200 år sedan. Få ägare
av stugor, fritidshus och enklare hus har i dag råd att punga ut
med flera hundra tusen upp till en miljon i anslutningsavgifter.
Inte så sällan pensionärer med minimala pensioner.
I
dag finns småskaliga VA-anläggningar för enskilda hushåll, väl
vetenskapligt genomlysta, som fungerar utmärkt enligt logiken
kretslopp, långkompostering, tillvaratagande av växtnäring,
infiltrering och hållbarhet som står mot ett storskaligt system
som följer en helt annan logik – avlopp, rördragning,
reningsverk, slamhantering, giftspridning, transporter och ohållbarhet.
Tyvärr
har inte statsmakterna gjort en samlad bedömning av vad dessa båda
helt väsensskilda systemlösningar innebär i termer av växthusgasutsläpp.
trots att Klimatpolitiska rådet påbjuder en sådan analys gällande
propositioner och statliga utredningar, och därmed finns inte VA-frågan
med som relevant politikområde inom klimatpolitiken.
Slutsatsen
av att VA-frågorna aldrig varit en förstahandsfråga inom den
statliga och kommunala planeringen och politiken kan kort
sammanfattas:
»
Vi missar möjligheterna att bygga systemlösningar där genuina
kretsloppslösningar tar vara på den växtnäring som allra bäst både
skulle minimera klimatförändringarna och skapa förutsättningar för
ett inhemskt, produktivt och giftfritt lantbruk. Detta i en tid när
allt fler jordbruksområden på jorden kan komma att kollapsa och slås
ut, utifrån klimatförändringarna, med följden minskad export från
dessa länder och minskad import för Sverige.
»
Landsbygden lämnas åter i sticket eftersom ingen på statlig nivå
verkar ha satt sig in i innebörden av begreppet ”relevanta
politikområden”, detta eftersom man saknar ett helhetsperspektiv.
Här krävs snarast en helhetsplanering där alla relevanta
produktionsresurser som mark, vatten och energi sätts in i en långsiktigt
hållbar utvecklingsplanering. Bristande omsorg om grunderna för vårt
välstånd, gör att det snabbt kan raseras, om den livsväv som håller
upp försörjningsnätverken inte fungerar, vilket ger att våra städer
och tätorter snabbt kan uppleva brist på livets nödtorft.
»
Vi missar att en stor del av våra medborgare på landsbygden
engageras i vårt tids största fråga – klimatomställningen –
genom okunskap, ointresse och slentrian i utredningsväsendet inom
landets ledning, där alla frågor i samhällsplaneringen delas upp
i disintegrerade ”tårtbitar” utan kopplingar till sammanhängande
systemlösningar. Och med nuvarande politik så blir landsbygdens
folk allt färre, fattigare och mer marginaliserade när det
motsatta förhållandet istället borde råda.
Självfallet
finns det lösningar på de uppräknade problemen men då krävs
helt andra angreppssätt i den praktiska politiken. Den första
moderna toaletten som löste växtnäringsproblematiken uppfanns
redan 1939 av en slöjdlärare, men denna och liknande innovationer
motarbetades av den mäktiga VA-industrin. Med ROT- och RUT-bidrag
skulle vi praktiskt och ekonomiskt kunna bryta detta ”monopol”.
Tidigare fanns en modern och framsynt myndighet, Statens Planverk, där
långsiktig hushållning av mark, vatten och energi var utgångspunkten.
Tyvärr lades detta unika statliga verk ned 1988, dvs när det
kanske hade behövts som allra mest. Frågan är vem som tar
initiativ till en återstart av våra livsuppehållande system där
både stad och land räknas?
Ulf
Svensson är redaktör på Rikare Liv, och civilekonom med tidigare
forskning på Chalmers.
|
