Paul Lindberg:
|2013-03-25|
Klassisk, eller
klassindelning, var en idé av den romerska kejsaren Servius
Tullius, som klassindelade det romerska och fria
borgerskapet med sex digniteter, från aristokrater till
plebejer – resten var ofria eller slavar.
Med
tiden utvecklades dock begreppet klassisk och ramarna vidgades i och
med termen classicus scriptor, för en bra författare
– en författare av hög klass. Det som höll måttet och
blev tidlöst klassades högt, och ansågs med tiden därefter
för klassiskt.
Under
1400-talet och renässansens vurm för romersk kultur, kom uppfattningen
om klassisk till allmän användning främst för de
konstkulturella värdena – främst gällde detta det stora romerska
kulturarvet, kunskapsbildningen, litteraturen, arkitekturen och
skulpturkonsten, men också den romerska rätten och
samhällets organisering i klassordning.
Renässansens
samhälle grundades helt på plutokrati (förmögenhet och
makt) och hierarkisk klass- och hackordning. Konsten blev
magnaternas statusmarkering och revirpinkning för dignitärens
placering i rangordningen.
HELLAS
KVALITATIVA SPRÅNG
Grekland
var under perioden 800 fram till
500 f.v.t. i stillestånd utan några nämnvärda förändringar.
Omkring 500 och framåt 200-talet f.v.t genomgick stadsstaten
Aten en beaktansvärd förvandling som inte liknade någonting
tidigare, medan de övriga regionerna fortsatte i en stillastående
lunk.
Under
ett kvalitativt språng formades en helt ny era, som med tiden
kom att förvandla Västeuropa till en civilisation på
klassisk grund – Occidenten, eller den västeuropeiska
kulturen.
Vad
som orsakade denna kvalitativa uppgång finns det många
delade meningar kring – men det får bli en annan historia.
Den
klassiska periodens höjdpunkt räknas mellan 480–330 f.v.t.
med intensiva förändringar inom bland annat skulptur- och
arkitekturkonsten. Det handlade om en hisnande snabb
kvalitetsutveckling, det gällde inom kunskapsområden som förädlades
till kvalitativ vetenskap, inom de flesta ämnesområden.
Naturvetenskapens grundsatser härstammar först
och främst från Hellas.
KLASSISK
I MOTSATS TILL MODERN
Renässansen
i Italien värderade sin romerska historia som höjdpunkten
och oöverträffad. Begreppet klassiska perioder uppkom efter
renässansens klassindelningar. I modern tid kom
"klassisk" med bibetydelsen "antik" som motsatsen till "modern".
I
Aten under den klassiska perioden gestaltades intellektuella
filosofer, vetenskapsmän och -kvinnor, samt konstskapare av
tidigare aldrig skådat slag – och det av ett folk med inte mer
än omkring tvåhundratusen medborgare, inklusive kvinnor,
barn och slavar. Det är något av en gåta.
Detta
historiesprång var under samma period då Gautama Buddha
verkade i Indien, samtidigt när Kinas främsta filosofer gav
sina bidrag till känna. Någonting hände med världen.
Även
om det skapades idéer om demokrati, och om humanism och
humanitet, så utvecklades aldrig någon verklig demokrati, så
som vi menar med demokrati.
KLASSICISM
Romarna
har ansetts vara de största konstnärerna på skulptural
porträttkonst, medan grekerna tycks ha skapat de vackraste
skulpturerna i idealiserade former. Dessa konstverk står sig
än idag, materialen var sten och bronsgjutning mestadels.
Den
grekiska klassiska perioden konstruerade Akropolis i Aten. Det
är ett verk som anses tillhöra ett av världens förnämsta
arkitektmonument. Denna arkitektur efterliknades därefter över hela världen,
även i modifierade och modernistiska kompositioner inom
arkitekturen.
Klassicism
är den estetiska stilriktningen från renässans till
modernitet, som söker klarhet och harmoni. Modern klassicism
som ideal kom att utvecklas i en saklighet inom ramen av
estetisk helgjutenhet, men vars kritiker anser sakna en i
grunden nyskapande vilja.
Hur
det är med den saken känner i alla fall jag ingenting om.
Foto
Paul Lindberg.
Glyptoteket, Statens museum för konst,
Thorvaldsen
Museum och Drottningholm, m.fl.
|