Kyrka på glid

Vanärans katedral

Hedvig Eleonora församling riskerar att bli en symbol för Svenska kyrkans förestående värdegrundskollaps. Lokalt beslutsfattande och decentralisering har varit positivt värdeladdade begrepp i Sverige men nu kan dessa principer ifrågasättas. 

  Ulf Svensson: | 2009–01–19 |   Fallet Hedvig Eleonora är tyvärr bara ett bland många där verksamhetsstyrningen i en församling fallerar på ett oroväckande sätt och där ingen positiv lösning verkar vara i sikte. Tvärtom finns tecken på att krisen djupnar och att värdegrundens katedral förvandlas till vanärans katedral, åtminstone i Hedvig Eleonora församling.  

Själv brukar jag passera Hedvig Eleonora kyrka på dagliga promenader och har alltid blivit uppiggad av klockornas klang. Det finns något rogivande och hoppfullt med dessa klanger. Tyvärr gläds jag inte längre av dessa toner som klingar allt mera falskt tillföljd av vad som hänt och händer i denna skandalförsamling. 

Jag ska i denna artikel försöka beskriva vilka innebörder som det som nu utspelar sig snart kan komma att få för den framtida verksamheten inom Svenska kyrkan, som mycket väl kan bli nästa krisbransch, och möjliga alternativ vägar ur denna kris. Detta i en tid när våra rikspolitiker talar om behovet av värdegrundskommissioner och vikten av personliga, etiska kompasser parallellt med många människors ökade intresse för andliga frågor. Denna artikel är också en uppsummering av fallet Hedvig Eleonora.        

1. Utgångspunkten. Vad händer i ett samhälle när den institution som kanske varit den mest betrodda av alla att värna humaniteten, värderingarna a la 10 guds bud och att ord och handling alltid ska följas åt, upphör att vara ett värn? 

Vad politikerna gjort och gör i Hedvig Eleonora församling är att man inte bara lyckats vanära församlingen utan också Svenska kyrkan och dess grundläggande idéer, med den katastrofala avsättning som man gjort av sin kvinnliga kyrkoherde. Politikerna i Hedvig Eleonoras församling har i sammanhanget; ljugit, skyllt ifrån sig samt försökt begränsa en prästs yttrandefrihet. 

En av de värre lögnerna var exempelvis när man påstod att hela presidiet, tillsammans med kyrkofullmäktiges ordförande i Hedvig Eleonora församling, hade haft upprepade möten med sin kyrkoherde under hösten 2007 där man diskuterat hennes sätt att leda arbetslaget. 

Problemet med detta påstående är att kyrkoherden aldrig var med på några sådana möten. Det vore därför på sin plats att gruppledaren för FiSK (Folkpartister i Svenska Kyrkan) presenterade datum för dessa samtal då man i en beskrivning till sina förtroendevalda i sin nomineringsgrupp angett detta som skälet för att kyrkoherden inte kunde vara kvar. Detta vore också på sin plats eftersom dessa samtal, som det står i ett mail till andra FiSKare, inte gav några resultat.

Att skylla ifrån sig brukar i de flesta fall vara ett svaghetstecken. I Hedvig Eleonora församling har man inte ens dragit sig för att involvera andra i sina egna lögner, till och med biskopen i Stockholms stift. Man påstår att det var biskopen som var så missnöjd med det arbete som kyrkoherden utförde, att biskopen uppmanade kyrkoherden att säga upp sig själv. Biskopen protesterade naturligtvis högljutt och uttalade sig i en artikel i Östermalmsnytt om att det rakt motsatta förhållandet var det sanna. 

När det gäller yttrandefriheten brukar man tala om att en anställd har en lojalitetsförpliktelse gentemot sin arbetsgivare. Men när arbetsgivaren varken vill gå in på detaljer eller orsaker till sitt handlande gentemot sin arbetstagare har den anställde rätt att vända sig till sin arbetsgivare och framlägga uppgifter om de missförhållanden som råder enligt den anställde. När arbetsgivaren då inte säger någonting, utan hänvisar till att en överenskommelse slutits och att man enligt denna inte har rätt att yppa sig på grund av sekretesskäl då tar man ett steg där man i princip försöker begränsa en arbetstagares yttrandefrihet (OBS: Sverige är fortfarande en demokrati där yttrandefriheten är grundlagsskyddad). 

Man kan inte själv hitta på en sekretessöverenskommelse som aldrig är diskuterad och sedan gömma sig bakom en sådan överenskommelse på det sätt som kyrkorådet gjort i Hedvig Eleonora församling. Präster med munkavel sänder dessutom signaler om tider som är lika skrämmande och motbjudande som under 30- och 40-talens Europa. 

I slutändan har alla dessa händelser drabbat församlingsborna som undrat vad som egentligen hände, men dessa får inga svar (se länk i slutet av denna artikel om den skrivelse som förra kyrkoherden skrev i samband med sin ”frivilliga” uppsägning).

Ovanstående handlingar och beteenden är naturligtvis ovärdiga i alla organisationer men borde vara helt uteslutna i en kyrklig församling. Eller annorlunda; det är helt oacceptabelt och alla som är inblandade i denna händelse borde stanna upp, rannsaka sin egen roll och därefter ta konsekvenserna av sitt handlande. För medlemmarna i kyrkorådet och presidiet i Hedvig Eleonora församling finns bara ett alternativ och det är att avgå med omedelbar verkan!  

2. Kvinnliga chefer. I en uppmärksammad artikel i DN skriver den nytillträdde ordföranden i fackförbundet Unionen, Cecilia Fahlberg, om att var femte kvinnlig chef trakasseras för sitt kön mot 3 procent av de manliga cheferna. 

Att det finns en könsstyrd mobbning inom Svenska kyrkan är ingen hemlighet. Tvärtom har det funnits ett starkt motstånd mot kvinnliga präster både från män och från kvinnor inom kyrkan. Hedvig Eleonora har varit ökänt som det sista kvinnoprästmotståndarlägret inom Stockholms stift. Eller rättare, när man ser i backspegeln, som sades vara det sista motståndarlägret. Nu är som bekant ordningen återställd och en man är åter chef. 

Det som Unionens nya ordförande bland annat pekar på är att den manliga dominansen på chefsnivå också vidmakthåller en manlig norm. Det är just detta som genusperspektivet handlar om i den forskning som går under epitetet feministisk forskning. Det handlar både om det vi ser och kan ta på och det vi inte ser och inte kan ta på. 

Många av de feministiska forskningsprojekt som nu pågår har tagit sin utgångspunkt i mansdominerade organisationer och försök där syftet är att få igång olika förändringsprocesser för att nå ökad jämställdhet. 

Enligt Cecilia Fahlström är chefens roll inte ”bara” att få en fungerande arbetsplats där alla anställda mår bra utan hon understryker att frågan är mycket större än så. Hon skriver följande apropå detta perspektiv: ”Chefen har en nyckelroll för att medarbetarna ska få utrymme att utvecklas, känna tillit till sin förmåga och våga pröva nytt. Så stärks den kunskap och innovationsförmåga som är Sveriges främsta möjlighet i en hård konkurrens med företag i vår omvärld.” 

Av ovanstående anledning duger inte de arbetsgivare som inte förstår dessa sammanhang och enligt min mening så är forskarens och DN medarbetaren Maciej Zarembas beskrivning av kyrkopolitikerna som en grupp med stora maktbefogenheter, men där ofta kompetens är obefintlig, som en fullständigt förödande kombination.

En forskare som också varit ärkebiskop är KG Hammar. Han har i boken ”Jag har inte sanningen – jag söker den”, som han gemensamt författat med Ami Lönnroth, beskrivit hur han arbetade med frågan om motståndet mot kvinnliga präster inom Svenska kyrkan. Av denna redogörelse framgår att han fick ett uppdrag av Kyrkomötet att hålla ”deliberativa samtal” med kvinnoprästmotståndarna inom Svenska kyrkan.

Dessa samtal uppfattades av främst kvinnliga präster, enligt KG Hammar, som om ämbetsfrågan återigen var på tapeten och kvinnliga prästers existensberättigande ännu en gång skulle tas upp på nytt. Bränsle i debatten var också ett brev från kvinnoprästmotståndarna och att ett antal samtalsgrupper startades inom landet för att föra dessa dialoger. Kritikerna menade att detta att öppna en ny dialog i sig rev upp frågan och inte kunna leda till något positivt.

 KG Hammar för sin del menar att om Svenska kyrkan skulle splittras på denna fråga så är det ingen katastrof. Han menar vidare, att även om hans sidas uppfattning var dominerande, så måste allt prövas eftersom hans teologi är dialogisk till sin natur. 

Jag tycker att KG Hammars hållning i sin förlängning blir problematisk med tanke på att organisationer är mänskliga skapelser som formar tanke- och handlingsmönster, ständigt återskapas och håller oss fångna i svårforcerade paradigm. Mänskligheten behöver alla goda krafter och en organisation som kyrkan kan inte, om den överhuvudtaget ska lämna något positivt bidrag till mänsklighetens framsteg, ständigt ha en diskussion om kvinnans ställning i denna gemenskap. Eller, alternativt, så är splittring något positivt som vi bör pröva och bejaka men med nya utgångspunkter och då handlar det inte bara om dessa två grupperingar (se nedan ”Alternativ styrning möjlig”).   

3. Innehållet. Under hösten har man kunnat läsa reklam för en av våra högskolor att ”content is king”. Och ja, inom en kunskapsorganisation är det innehållet som räknas.

Universitet utan innehåll, kunskapsgenerering, dialoger och kritiskt tänkande är naturligtvis inget riktigt universitet. Visst, lokalerna är viktiga för att kunna bedriva undervisning och forskning, genomföra laborationer och försök, hålla öppna föreläsningar mot en intresserad allmänhet som några exempel. Men lokalfrågan är inte kärnan även om skylten Akademiska Hus oftast hänger överst på våra universitetsbyggnader. 

I en annons i Östermalmsnytt kan man läsa följande: ”Till dig som medlem – Tack vare dig kan vi behålla och bevara våra svenska kyrkor. Dessa byggnader är en viktig del av vår gemensamma historia och vårt kulturarv.” Annonsen är undertecknad av Svenska kyrkan i Östermalm och Lidingö. 

Frågan är om inte denna typ av vädjande kommer att bli allt vanligare i takt med fallande medlemstal i Svenska kyrkan. Även den finanskris som vi nu är mitt inne i med fallande börskurser och ett betalningssystem i oordning kan enligt domprosten i Stockholms stift, Åke Bonnier, göra att domkyrkoförsamlingen måste stänga en av sina tre kyrkor. 

Men frågan är vad medlemmarna tycker om det fysiska utanpåverket när det innehållsmässiga budskapet och det faktiska handlandet är på väg åt åtskilda håll som i fallet Hedvig Eleonora. I denna församling ”firade” man till exempel att det i år är 50 år sedan kvinnor fick rätt att vigas till präster genom att sparka den kvinnliga kyrkoherden och anställa en manlig dito. Hur skulle denna församling kunna fira denna avgörande händelse för Svenska kyrkan och kvinnors erövring av en central mänsklig aktivitet på ett trovärdigt sätt, med tanke på det som hänt?

En organisation som dragit konstruktiva slutsatser av omfattande kritik och kraftiga proteststormar är SJ. I sin reklam har man talat om ”den inre resan”, men i takt med att det alltmera sällan har pågått en yttre resa har man nu äntligen dragit i nödbromsen, slutat skylla på andra (läs Banverket, som i sin tur skyller på regeringen för att man inte får tillräckliga medel för att underhålla järnvägssystemet) och tagit ett rejält grepp för att komma till rätta med problemen via nyinrättade SJ Service Academy. 

Skulle Svenska kyrkan kunna göra något liknande? Mitt svar är nej eftersom man är en decentraliserad organisation, politikerstyrd och med valda, självständiga församlingar. Till skillnad från SJ, som precis som Svenska kyrkan har statliga rötter och varit i en slags monopolställning, finns inget centralt beslutsfattande som kan fatta beslut av mer genomgripande karaktär. 

Man kan som i fallet med de knäckta kistlocken göra klart för alla vad som gäller. Med det lokala arbetsgivaransvaret är det annorlunda. Gör församlingar bort sig tär detta på hela organisationens anseende, ekonomi och trovärdighet som i slutändan drabbar Svenska kyrkan som helhet. Detta i en tid när efterfrågan på andlighet ökar och man skulle kunna vända detta intresse till ökad medlemstillströmning. Frågan är om Svenska kyrkan egentligen finns.

4. Deprofessionalisering. För en tid sedan var jag på en konferens med högt kvalificerade forskare inom ämnet företagsekonomi. Ett bestående minne av denna konferens var en av professorernas beskrivning av rekryteringsprocessen inom ett större forskningsprojekt. 

Plötsligt en dag träffade professorn en fransk forskare under en lunch. Han konstaterade snabbt att detta var en mycket kunnig person, trevlig och, som sagt, fransman. Det tog cirka en kvart från det att lunchen inleddes tills han erbjöd fransmannen att var med i projektet. 

Slutresultatet av rekryteringen var som väntat, han fick oväntade perspektiv på hela gruppens arbete och synpunkter som han inte hade kunnat få på annat sätt. Han försvarade sitt handlande med att han under en livstid förvärvat insikter och kunskaper om både sitt ämne och vikten av att följa sin magkänsla i projekt av denna karaktär. 

Han menade att en professor måste kunna styra sina projekt utifrån vad som denne anser krävs för att det ska bli så bra som möjligt utan att behöva gå till någon överinstans. Annars skulle projekten riskera köra fast i ovidkommande hänsynstaganden, som skulle göra att han som forskningsansvarig bara blev en koordinatör och en utförare av andras viljor. Det skulle till slut leda till att en professorsfunktion blir överflödig och helt kunna ersättas av en administratör (jämför gärna resonemanget hos dem som vill att Svenska kyrkans överhuvud borde vara en civil tjänsteman och inte ärkebiskopen).

Har man befattningar i ett samhälle så är det viktigt att dessa upprätthålls om det finns ett behov av dessa. Tänker på detta när jag läser om alla kyrkoherdeavsättningar, men mycket sällan om någon kyrkorådsordförande som ”stigit åt sidan”. Man sparkar aldrig ledande kyrkopolitiker även om dom hamnat på helt fel plats av den anledning att dom är "demokratiskt" (parlamentariskt) valda (om än av cirka 10 procent av potentiella väljare). 

Kyrkopolitiker har en slags immunitet som sätter den så kallade episkopala ordningen, som bland annat avser samspelet mellan kyrkoherden och kyrkoråden, in i en ny oordning efter den senaste kyrkoreformen. Politikerna kan strunta fullständigt i vad en kyrkoherde säger. Jag tror dessutom att politiker vill kunna visa upp så mycket som möjligt av aktiviteter för sina väljare och ofta inte tänker på att man också måste leverera med uthållig kvalitet. Kortsiktighet är politikens luft. I en dylik situation innebär detta att man från politiskt håll vill ha lättstyrda och okritiska ledare inom Svenska kyrkan som utför det som politikerna bestämt oberoende om det är klokt eller inte.

5. Varböldsmetaforen. Olof Palme brukade ibland säga ”vilket helvete ska vi ta itu med nu”. En del av dessa helveten var de som prioriterade sig själv och som bara var att hantera på direkten. Andra var mer eller mindre skapade för egen maskin som ett led i den politiska och ideologiska kampen. Vem minns inte Kjell Olof Feldts berömda rader om löntagarfonderna och hur dessa hanterades som en slags varböld. 

Metaforen verkar även vara levande i Hedvig Eleonora där det finns ambitioner även om dessa är dolda. Problemet med varbölder, för att låna ett utryck från församlingens politiska ledning, biologiska eller politiska, är att om de inte hanteras professionellt har de en benägenhet att återkomma och ställa tillbesvär under lång tid. Och för det andra har dom en tendens att sprida sig om de inte kommer under professionell behandling.

Finns det en misstro mot ledningen av en organisation påverkar detta medarbetarna som drar sig undan, krymper och blir lydiga. Ett sådant arbetsklimat gynnar i slutändan ingen och allra minst församlingsborna, som dels är föremålet för aktiviteterna, och dels står för kalaset. Dessa förhållanden är inget som stärker en organisations kunskapande och innovativa förmåga, vilket understrukits av Unionens nya ordförande som ytterst viktigt för en kunskapsnation av Sveriges snitt. Det kan i Svenska kyrkans fall straffa sig i ett allt mindre intresse för verksamheten och i slutändan att medlemmarna blir ännu färre. Men det gynnar inte heller landet i sin helhet att etikfrågorna hanteras av ljugande kyrkopolitiker. Det är fullständigt horribelt.                

6. Den som inte är med oss är emot oss. (USA:s skamfilade president George Bush missbrukade detta bibeluttryck för egna syften). Dock är denna tankefigur inte exklusivt för stora nationer utan kan även gälla små församlingar. Det som hänt är i Hedvig Eleonora församling är mycket illa, men det som händer i dag är lika illavarslande. Människor hoppar av eller avgår, och petas eller hoppar inte på, samt tar ”time out”.

Frågan är varför och vad detta kommer att leda till. Erfarenhetsmässigt ökar långtidssjukfrånvaron samtidigt som produktiviteten och trivseln i Svenska kyrkan sjunker.    

Denna typ av maktmönster och konsekvenser ser vi också inom den nationella politiken där en bok om Mona Sahlin, av journalisten och filosofie doktorn Lotta Gröning, accentuerar en maktelits attacker mot oliktänkande. I Lotta Grönings fall är jag helt övertygad om att hon vill Socialdemokraterna väl. Hon brinner för rättvisa och solidaritet och hukar inte för att ställa raka och kritiska frågor till partiets ledning. Nu går ett drev i bloggvärlden där sossar av olika schatteringar vill nagla fast henne som ”löss i fanan”, som är ett uttryck för alla dem som inte lämnar sitt okritiska bifall till allt vad makteliten företar sig, oberoende vad dom gör. Själv skriver hon bland annat följande om sin utgångspunkt:

”Jag bryr mig egentligen bara om idéernas överlevnad och den ideologi som en gång samlade en folkrörelse.”

Och vidare:

”Vi ska helt enkelt vara lojala. Det oavsett vad partiledningen säger och gör. Vi ska vara goda supportrar och skrika hurra över allt som görs och lägga vår tillit i ledningens händer. Detta trots att det socialdemokratiska partiet håller på att minimeras, trots att det snart bara är maktetablissemanget kvar som medlemmar. Då, endast då, är vi goda sossar. Vi som bryter mönstret och inte jublar är fiender, onda människor som förstör för partiet, skadar partiet.”        

 Kanske vi beskådar något större i vårt samhälle än bara ett allmänt missnöje. Vi kanske skådar en helt ny ordning där gamla institutioner, oberoende om det är politiska partier eller kyrkliga gemenskaper, måste reorganiseras och byggas upp på nytt för att överhuvudtaget ha någon legitimitet i framtiden.  

7. Värdegrundskollaps. Man kan fråga sig om etik och moral är viktiga i ett samhälle.

Att förtroende är a och o inom affärsvärlden har inte minst alla som tagit del av rapportering om Carnegie blivit varse. På kort tid har verksamheten imploderat. Några som diskuterat etikfrågorna intensivt på sistone är kd ministrarna Göran Hägglund och Mats Odell apropå den befintliga finanskrisen. I en intressant artikel i SvD diskuterar man vikten av stabilitet och förtroende för samhällsutvecklingen utifrån betydelsen av väl definierad etik. Samt att denna etik måste finnas med; ” I lagstiftningen. I bolagens styrelserum. I varje anställds yrkesutövning.”  

Frågan är vad som händer när risken för ökad kris också når etikens område och de som är satta att förvalta denna etik blir alltmer ifrågasatta. Jag ser flera paralleller mellan finanskrisen och krisen inom Svenska kyrkan. 

Det råder stor turbulens inom kyrkan angående arbetsmiljön med en överrepresentation av mobbningsfall och där särskilt kvinnor är utsatta. Tilltron till att Svenska kyrkan kan avvärja missförhållandena inom skilda församlingar är mycket låg, vilket gör att problemen bara fördjupas. 

Att förvaltningen av församlingsbornas förtroende, genom lokala församlingars misskötsel, börjar vackla alltmer i takt med alltfler ”affärer” når massmedias ljus är ställt utom allt tvivel. 

Kort sagt: min tes är att Svenska kyrkan går mot en värdegrundskollaps vilket kommer att försvåra för ledande företrädare att spela en viktig roll i samhällets fortsatta utveckling, i en tid när dessa företrädare skulle kunna spela en allt viktigare roll. Jag har stort förtroende för våra biskopar som jag ser som ett värn och en motvikt mot maktfullkomliga politiker. Frågan är om dom har några vapen?

8. Vad göra? Jag har svårt att tro på mer omfattande protester utöver dem som redan genomförts av missnöjda församlingsbor i Hedvig Eleonora och bland valda företrädare, som exempelvis den före detta förtroendevalda revisorn från kd som hoppat av i protest. Eller den församlingsbo som anmälde kyrkorådet till domkapitlet för delikatessjäv. 

Även om kyrkan betyder mycket för många av oss i speciella situationer så är det knappast på det viset att kyrkopolitiken gör det. När det gäller kyrkovalet kan det möjligtvis vara en öppning där väljarna i kyrkovalen skulle kunna rösta på dem som både visat sig demokratiska och kristna. 

Vad beträffar bojkotter och protester i form av kampanjer för att få medlemmarna att lämna Svenska kyrkan, i protest för en tid, är effektivt men kanske lite väl drastiskt.

Även förre statsministern Göran Persson menar att innebörden av skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten innebär en väg ”bort från det gemensamma över mot det privata”. På sikt menar dock även Göran Persson att den så kallade folkkyrkan är på väg att upplösas och privatiseras. Men att denna process nu kommer att gå snabbare samt i slutändan kommer skattebetalarna att få bekosta upprustningen av våra kyrkor.

9. Alternativ styrning möjlig. I Stockholm stad har det genomförts en omfattande så kallad valfrihetsreform, vårdval, inom sjuk- och hälsovårdsområdet. Kanske är det dags för att ge kyrkovalet en ny innebörd. Infrastrukturen finns redan i form av kyrkobyggnader, lokala administrationer, insamling av kyrkoavgiften via skattemyndigheten och fungerande rutiner för verksamheten utmejslade under drygt 2000 år. 

Kyrkovalet skulle helt enkelt kunna handla om vilken församling man vill ska företräda ens intressen som församlingsmedlem. Förslaget är inte så revolutionerande som det låter, utan frågan har diskuterats tidigare om än med annan vinkling. 

Förslag finns om att en församlingsmedlem boende i till exempel Hedvig Eleonora församling skulle kunna välja att bli församlingsmedlem i grannförsamlingen Oskars församling i stället. Kyrkoavgiften skulle därmed styras om från en församling till en annan. Dessutom är församlingsbegreppet i sig dynamiskt. Till församlingsbor hör ju inte bara boende inom ett visst område utan även dem som vistas på en viss plats dagtid.

Men, man kan ju också tänka sig virtuella församlingar som exempelvis alla som vill knyta sig till ett visst arbetslag, som genomför aktiviteter som man känner sig hemma i. Då skulle en församling kunna bestå av församlingsbor inom gruppen ”alla i Sverige som är medlemmar inom Svenska Kyrkan”, vilket 2007 skulle innebära en potential på 6,8 miljoner medlemmar. Då skulle vi inte heller behöva tala om splittring utan om tillhörighet. Det vill säga tillhörighet till något som vi tycker är det viktigaste för oss i vår tro och i vårt trosliv. Men självfallet ska vi följa svensk lag. 

10. Förundran eller en slags slutord. Som naturintresserad läser jag gärna böcker och texter om naturens under. Forskningen inom naturområdet, som är omfattande och diversifierat, förmanar oss människor att tänka efter före innan vi genomför alltför stora ingrepp i naturen. Vi kan dessutom också få tips från insekter, växter och andra små krumelurer i vår fantastiska natur. Faktum är att det numera finns ett nytt forskningsfält som översätter dessa under till olika företagsinnovationer och konstruktioner och som implementeras i skarpa projekt och blir big business. 

En som beskriver naturen på ett kärleksfullts sätt är biologen Stefan Edman. Han har i en rad böcker beskrivit förhållanden som gör oss helt mållösa. I en av hans böcker, ”Förundran – tankar om vår stund på jorden”, beskriver han i en av essäerna om svalornas kärleksliv. Hur man parar sig i luften, hur både hona och hane ruvar, hur ungarna ibland får vänta i timmar på föräldrarnas färd efter mat och hur ungarna drar ner på ämnesomsättningen för att ge energi till hjärtat och andra centrala organ medan växten av dun och fjädrar får vänta. Ja, ordet religion betyder bland annat vörda, ta hand om och syftar väl på den skapelseprocess vi är mitt uppe i. Men förundran borde handla om livet på jorden, våra relationer med andra människor, Gudsrelationen och inte på kyrkopolitiken som man visserligen kan bli förundrad av men mest