 |
|
En
verklig situationsbild när orkanen Sandy gick in över New
York. Skadorna blev värre än vad som befarades. |
COGITO
Kan
klimatapatin brytas?
Krafttag
för meningsfull handling
Världsbankens
nya rapport Vrid ner värmen – varför en fyra grader varmare
värld måste undvikas är en ordentlig larmsignal adresserad
till världens regeringar som sammanstrålade i Doha, Qatar för
årets klimattoppmöte. I rapporten slås fast att trots lösa
förbindelser om tvågradersmålet är vi nu snarare på väg mot
fyra graders uppvärmning, kanske så snart som om 50 år. Och fyra
grader är, utan att gå in på detaljer, inget trevligt scenario.
Rikard Warlenius: |2012-11-24| Världsbankens
nya rapport Vrid ner värmen – varför en fyra grader
varmare värld måste undvikas är en ordentlig larmsignal
adresserad till världens regeringar som nästa vecka sammanstrålar
i Doha, Qatar för årets klimattoppmöte. I rapporten slås fast
att trots lösa förbindelser om tvågradersmålet är vi nu snarare
på väg mot fyra graders uppvärmning, kanske så snart som om 50
år. Och fyra grader är, utan att gå in på detaljer, inget
trevligt scenario.
Innehållet
i Världsbankens rapport påminner om det seminarium som Cogito,
tillsammans med Världsnaturfonden och What Next Forum, arrangerade
för ett par veckor sedan där den brittiske klimatprofessorn Kevin
Anderson målade upp en lika skrämmande framtidsbild (se vår
rapport Klimatförändring
bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp).
Det verkligt uppseendeväckande i Världsbankens rapport är alltså
inte innehållet, utan avsändaren. För en institution djupt
insyltad i ”The Washington Consensus” – de senaste
decenniernas utvecklingspolitik baserad på avreglerad världsmarknad
och fossilbränsledriven hyperexploatering av arbetskraft och
naturresurser – kan detta i bästa fall signalera en omsvängning.
Rapporten kan heller inte enkelt viftas bort av de nyliberala
ekonomer som tillhör Världsbankens stödtrupper.
Just
tack vare avsändarens ställning har Världsbankens rapport fått
ett visst genomslag, med artiklar i alla ledande svenska
nyhetsmedier. Det intressanta är att se hur ett så pass kraftfullt
budskap – av apokalyptiska proportioner – tas emot av en nyväckt
opinion. Genuin oro uttrycks, men nyheten petades snart ner på
agendan av mer närliggande händelser som krisen i SAS. Detta följer
ett djupt besvärligt mönster som nu diskuteras inom samhällsvetenskapen.
Hur
kommer det sig att människors och politikers vilja och förmåga
att verkligen göra något är så pass begränsad när vi ställs
inför klimatförändringens gigantiska hotbild? Tidigare har de
flesta forskare förklarat det med brist på information. Människor
inser helt enkelt inte vidden av klimathotet, så om vi bara
informerar tillräckligt mycket och väl så kommer politisk och
individuell handling att följa.
Men
denna modell håller nu på att överges, bland annat tack vare Kari
Marie Norgaards nya och banbrytande bokLiving in Denial. Climate
Change, Emotions and Everyday Life. För som hon konstaterar finns
visst en och annan skeptiker eller okunnig kvar, men de allra flesta
känner numera väl till klimathotet – och även de/vi gör väldigt
lite för att försöka stoppa hotet. Det tycks till och med finnas
ett omvänt samband mellan kunskap om klimatfrågan och beredskap
att göra något åt det. Ju mer vi vet, desto mindre är vi beredda
att agera.
Detta
spelar in i en annan sociologisk observation: Tendensen att människor
slutar att bry sig om klimatfrågan när de inser att det inte finns
en enkel lösning på problemet. Den psykologiska termen ”kognitiv
dissonans” används ofta som förklaring. En dissonans uppstår när
en aktör har två tankar (kognitioner) som är inbördes oförenliga.
Det är en obehaglig upplevelse som bara kan lösas genom att den
ena kognitionen ändras. Om vi enbart känner maktlöshet och
frustration inför klimathotet är det därför troligt att vi
slutar fundera på det.
Det
är en förklaring till varför även den här nyheten – den lilla
saken att om att vi inte gör en drastisk omställning snart kommer
våra barn leva i en klimatkaotisk värld – kommer att klinga
av och våra tankar riktas mot något annat. Den förestående
julhandeln, till exempel.
Det
mest näraliggande alternativet, så vitt jag kan se det, är att
ett kraftfullt politiskt projekt lanseras – och jag tror att det måste
komma från människor i ledande ställning – som visar att detta
är på allvar, och att vi kan göra något.
En gemensam ansträngning,
inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av
Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något
mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar
på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.
Endast genom att länka allas vår oro till meningsfull handling kan
vår apati brytas och den enda kraft som har förmågan att i sista
minuten stoppa klimatkatastrofen – vi vanliga människor – släppas
loss.
Rikard
Warlenius
är medarbetare i Tankesmedjan Cogito
Läs
rapporten:
Klimatförändring
bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
|
