IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

Trästäder istället för stål och betong. Bra för att minska den globala uppvärmningen. Trähus är väl beprövat under tusentals år, men nu kommer allt fler höghus in i stadsbilden. Trähus kan bestå i åtskilliga århundraden, och är hållbart och ekonomiskt.

Foto: Wood Huses

KLIMATOMVANDLING

Klimatet och välfärden

Finns någon väg framåt?

Staffan Laestadius, Professor i industriell utveckling vid KTH, har nyligen kommit ut med boken ”Klimatet och välfärden – Mot en ny svensk modell”. I ett föredrag på Dome of Visions, KTH, inom ramen för en serie möten inför klimattoppmötet COP21 gav han prov på de utmaningar som ligger framför oss och vilka uppgifter som nästkommande generationer kommer att ha, om vi ska kunna hantera klimatkrisen på ett bra sätt.


  Ulf Svensson: |2015-11-27Men det är nu som arbetet börjar på allvar om vi ska hinna med i tid och det är vår generation som måste ta första steget. Ofta får vi höra av våra politiker att Sverige ska gå före i klimatsammanhang och vara en global förebild i klimatomställningen vilket måste ses som en mycket god föresats. Exempelvis lanserades i början av november idén att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer där bland annat energisystemet ska baseras på förnybara energikällor.

Några dagar senare briserar en klimatbomb när TV 4:s Kalla fakta avslöjar att ett svenskt klimatprojekt, administrerat via Energimyndigheten, visar sig finansiera förstörelse, klimatförstörelse och klimatorättvisa enligt lokala aktörer.

Allvarligt eftersom en tredjedel av svenska utsläppsminskningar ska ske på detta sätt via utsläppsminskningar utomlands (så kallade CDM-projekt – Clean Development Mechanism). Även Andra AP-fondens investeringar i storskaliga jordbruksföretag i Brasilien har kritiserats utifrån liknande utgångspunkter som Energimyndighetens projekt i Uganda (se faktaruta).        

Gällande klimatpolitiken finns ljuspunkter i Sverige enligt Svante Axelsson i Naturskyddsföreningen; 

» nuvarande klimatavtal med mål om utsläppsminskningar på 5,2 procent har kraftigt överträffats, 

» även EU:s mål om utsläppsminskningar till 2020 har redan uppnåtts och överträffats, 

» även det svenska målet att till 2010 minska utsläppen med 4 procent har uppnåtts med råge, 

» att 50 procent av energin till 2020 skulle komma från förnybar energi har redan uppnåtts och 

» även målet med 10 procent förnybar energi i transportsektorn har uppnåtts.

Däremot är den allmänna miljöpolitiken i ett mer utsatt läge. Med tanke på att endast ett av sexton inhemska miljökvalitetsmål anses kunna nås till år 2020, målåret, har svensk miljöpolitik mycket kvar att bevisa inför framtiden. Det verkar snarare gå bakåt än framåt och det är lätt att ställa sig skeptisk till att vi skulle nå de höga ambitionerna som våra politiker framför i olika sammanhang, senast i samband med FN:s medlemsstaters beslut i september om att införa sjutton Susainable Development Goals. Denna bakgrund kan räcka för att se fram mot en läsning av professor Staffan Laestadius nya bok ”Klimatet och välfärden – Mot en ny svensk modell”.   

Utmaningen

Boken är indelad i tre avdelningar varav Utmaningen är den första och den kortaste. Här apostroferas frågan Varför måste Sverige omvandlas?

  Ett svar är att det krävs en gigantisk omvandling av samhället, varken mer eller mindre, för att minimera växthusgaserna till säkra nivåer. professor Laestadius är medveten om att vi redan i dag har för höga koldioxidutsläpp per capita vilket inte är hållbart.

 Ett andra svar är att CO2 reduktionen måste ske snabbt. Därefter beskriver Laestadius Sveriges andel eller belastning av klimatpåverkan i ett globalt perspektiv och konstaterar att Sveriges andel av CO2-utsläppen har minskat i Sverige, men så lite att det knappast märks i den globala statistiken.

Han ställer därefter frågan om det spelar någon roll om vad just vi gör som land, som företagare och som enskilda individer.

Laestadius menar, och här framför han en kontroversiell tanke, att Sverige redan i dag är ett exempel på ett modernt samhälle som lyckats ”kombinera något så när avancerade klimatmål med hög välfärd och rimliga kostnadsnivåer”. Hans kommentarer av den ökande konsumtionen i Sverige, och att de därmed ökade utsläppen som registreras i andra länder som en del av den globala strukturomvandlingen, skulle kunna fördjupas ytterligare. 

Här tycker jag själv att frågan om Sverige verkligen är unikt skaver en del. Tvärtom tycker jag att Sverige åker snålskjuts på andra länder, vilket inte minst Energimyndigheten visat genom att ge sig in i tvivelaktiga markanvändningsprojekt, som snarare skapar problem för lokalt boende, för miljön och för klimatet (se ovan och i faktaruta).

Sammanhangen och vägen framåt

De sammanhang som målas upp i boken gör inte att man direkt blir mera optimistisk till att det kommer bli enkelt att bryta nuvarande kurvor, oberoende om det handlar om temperaturer, koldioxidutsläppen eller miljön i allmänhet. Faktum är att utmaningen är gigantisk enligt professor Laestadius vilket också hans exempel i boken visar. I ett avsnitt – Avvänjningen – framkommer att det främst är tre vägar eller tre spår framåt för hanteringen av koldioxidbalansen; 

» att drastiskt minska kolförbränningen, 

» nyttiggörande och inbäddning av koldioxiden och 

» slutförvara koldioxiden i jordens innandöme. 

Ingen väg framåt är enkel men det finns ljuspunkter inför framtiden där solen, direkt och indirekt, skulle kunna tjäna oss väl. I Sverige har det handlat om utbyggnad av vattenkraften, vindkraften och bioenergin. Egentligen är det utnyttjandet av solen för el- eller värmeproduktion som släpat efter något jämfört med andra länder i Europa. Att höja energiproduktiviteten är ett annat delspår som vi tyvärr varit relativt dåliga på enligt professor Laestadius. Men alternativ energiframställning, som tidigare varit relativt sett dyrare, börjar i dag blir mer konkurrenskraftiga.

Att öka produktionen av biomassa är ett svar på det andra spåret – nyttiggörande och inbäddning – vilket framförallt gäller i områden där avskogning sker vilket inte är fallet i Sverige där biomassan för närvarande ökar och förväntas öka än mera med ökade temperaturer i klimatkrisens spår. Kan man använda biomassan till byggnation av trähus, träbroar, trätorn för vindkraftverk och liknande parallellt med att det sker en återplantering blir framtidsutsikterna mycket bättre eftersom dagens material, cement och stål, är stora utsläppskällor med dagens produktionsmetoder.    

Det tredje spåret – koldioxidlagring eller CCS (Carbon Capture and Storage) – är för närvarande kontroversiellt, dyrt och komplicerat även om stora framsteg görs. Det som är tilltalande är att tekniken kan användas på stora anläggningar som kolkraftverk, cementfabriker, raffinaderier, stålverk och petrokemisk industri. Men kostnaderna är mycket stora och som påpekats är tekniken ännu inte färdigutvecklad. Många menar i den allmänna debatten att det är ett sätt att ”sopa problemen under mattan” och att förflytta problemen till framtida generationer.

Att göra rätt och att inte göra fel

Frågan varför Sverige måste omvandlas ges olika bakgrundsteckningar; världsekonomins viktökning, ökningen av transportarbetet, fossiltunga tillväxtbanor i nya industriländer, den fortsatta globala energiförbrukningen, fortsatt ökat kolberoende, fokusförskjutning från, om resurserna räcker, till frågan om jordens absorberande förmåga, teknikfaktorns energislukande tendens, att naturresurserna negligeras i tillväxtteorierna, och så vidare.

Professor Laestadius har gjort ett gediget arbete som både väcker optimism, till exempel hans modell för hur man steg för steg, delsystem för delsystem minimerar fossila bränslen och minimerar resursanvändningen, och pessimism, till exempel att trots effektiviseringar så ökar energi- och resursförbrukningen och därmed CO2-utsläppen globalt. Men hur ser egentligen En ny svensk modell ut? 

Modellen handlar om en samhällsomvandling av ett slag vi tidigare inte skådat. Tre halveringar av koldioxidutsläppen ingår, en för varje generation, men även denna väg har utmaningar. Men halverar vi bilåkande, som är ett måste, måste vi parallellt satsa på järnvägen och därmed på mer cement och stål eller alternativt på andra material som trä vilket ger lägre CO2 utsläpp. Även vindkraften kräver cement och stål och nya vägar in i orörd natur och därmed påverkan på biologisk mångfald, ekosystemtjänster, habitat, hydrologin, nyckelarter, försämrad förmåga till CO2 upptag, markanvändningskonflikter med flera negativa effekter på naturkapitalet. 

Här har den allmänna miljöpolitiken en utmaning av stora mått. Professor Laestadius tycker att utgångspunkterna är bra för Sveriges del men beskriver utmaningar för andra nationer som mindre goda. Ja, arbetet måste börja någonstans, där har professor Laestadius helt rätt men min fråga är vad som ska ”exporteras”?

FAKTARUTA

Kachung-projektet 

Två svenska aktörer är för närvarande föremål för medial hårdgranskning gällande markkonflikter i Afrika respektive i Sydamerika.

  Ulf Svensson: |2015-11-27| Först och främst Energimyndigheten som ekonomiskt stöttar ett klimatprojekt i Uganda – Kachung-projektet – som innebär att man planterar träd för upptag av koldioxid. Projektet innebär att man kommit i konflikt med dem som bor i området som för sin dagliga försörjning varit beroende av att kunna använda marken för odling och boskapsskötsel (kor, getter, höns och liknande). 

Marken ägs av den Ugandiska staten men hyrs ut till ett företag som planterar skog för att försörja sina fabriker i andra delar av Afrika. Det lokala perspektivet finns inte, tvärtom trakasseras byborna både från företagets sida och från staten. En del har satts i fängelse, misshandlats, fått sina skördar förstörda osv.

FATTIGA MÄNNISKOR KORS BORT

Det är TV4 Kalla Fakta som gjort reportaget som konkret visar den dåliga kontroll och uppföljning som Energimyndigheten haft kring projektets faktiska genomförande

I det andra fallet är det Andra AP-fonden som bland annat köpt in sig i storskaliga jordbruk. Även här är det markkonflikter som står i förgrunden där fattiga människor körs bort från sina jordar (som man brukar genom hävd) och därmed sin försörjning. 

Den typ av storskalig odling som ersätter småjordbruken för dessutom med sig att områdenas vattenresurser överutnyttjas till men för lokalt boende och för omgivande natur.

ökad giftanvändning

Även brukningsmetoderna i denna typ av storskaliga odling för ofta med sig ökad giftanvändning, användning av gödningsmedel, markskövling för omvandling av skogsmark till jordbruksmark, förgiftning av vattendrag osv. 

Latinamerikagrupperna finns bakom avslöjandena som tillsammans med bl.a. Inter Pares och Rede Social de Justicia e Direitos Humanos gjort en rapport.

RLC