 |
| |
Trästäder
istället för stål och betong. Bra för att minska den
globala uppvärmningen. Trähus är väl beprövat under
tusentals år, men nu kommer allt fler höghus in i
stadsbilden. Trähus kan bestå i åtskilliga århundraden,
och är hållbart och ekonomiskt.
|
Foto: Wood Huses
|
KLIMATOMVANDLING
Klimatet
och välfärden
Finns
någon väg framåt?
Staffan
Laestadius, Professor
i industriell utveckling vid KTH, har nyligen kommit ut med boken
”Klimatet och välfärden – Mot en ny svensk modell”. I ett föredrag
på Dome of Visions, KTH, inom ramen för en serie möten inför
klimattoppmötet COP21 gav han prov på de utmaningar som ligger
framför oss och vilka uppgifter som nästkommande generationer
kommer att ha, om vi ska kunna hantera klimatkrisen på ett bra sätt.
Ulf
Svensson:
|2015-11-27| Men
det är nu som arbetet börjar på allvar om vi ska hinna med i
tid och det är vår generation som måste ta första steget. Ofta får
vi höra av våra politiker att Sverige ska gå före i
klimatsammanhang och vara en global förebild i klimatomställningen
vilket måste ses som en mycket god föresats. Exempelvis lanserades
i början av november idén att Sverige ska bli ett av världens första
fossilfria välfärdsländer där bland annat energisystemet ska
baseras på förnybara energikällor.
Några
dagar senare briserar en klimatbomb när TV 4:s Kalla fakta avslöjar
att ett svenskt klimatprojekt, administrerat via Energimyndigheten,
visar sig finansiera förstörelse, klimatförstörelse och klimatorättvisa
enligt lokala aktörer.
Allvarligt
eftersom en tredjedel av svenska utsläppsminskningar ska ske på
detta sätt via utsläppsminskningar utomlands (så kallade
CDM-projekt – Clean Development Mechanism). Även Andra AP-fondens
investeringar i storskaliga jordbruksföretag i Brasilien har
kritiserats utifrån liknande utgångspunkter som Energimyndighetens
projekt i Uganda (se faktaruta).
Gällande
klimatpolitiken finns ljuspunkter i Sverige enligt Svante
Axelsson i Naturskyddsföreningen;
»
nuvarande klimatavtal med mål om utsläppsminskningar på 5,2
procent har kraftigt överträffats,
»
även EU:s mål om utsläppsminskningar till 2020 har redan uppnåtts
och överträffats,
»
även det svenska målet att till 2010 minska utsläppen med 4
procent har uppnåtts med råge,
»
att 50 procent av energin till 2020 skulle komma från förnybar
energi har redan uppnåtts och
»
även målet med 10 procent förnybar energi i transportsektorn har
uppnåtts.
Däremot
är den allmänna miljöpolitiken i ett mer utsatt läge. Med tanke
på att endast ett av sexton inhemska miljökvalitetsmål anses
kunna nås till år 2020, målåret, har svensk miljöpolitik mycket
kvar att bevisa inför framtiden. Det verkar snarare gå bakåt än
framåt och det är lätt att ställa sig skeptisk till att vi
skulle nå de höga ambitionerna som våra politiker framför i
olika sammanhang, senast i samband med FN:s medlemsstaters beslut i
september om att införa sjutton Susainable Development Goals. Denna
bakgrund kan räcka för att se fram mot en läsning av professor
Staffan Laestadius nya bok ”Klimatet och välfärden – Mot en ny
svensk modell”.
Utmaningen
Boken
är indelad i tre avdelningar varav Utmaningen är den första och
den kortaste. Här apostroferas frågan Varför måste Sverige
omvandlas?
Ett svar är att det krävs en gigantisk omvandling av samhället,
varken mer eller mindre, för att minimera växthusgaserna till säkra
nivåer. professor Laestadius är medveten om att vi redan i dag har
för höga koldioxidutsläpp per capita vilket inte är hållbart.
Ett
andra svar är att CO2 reduktionen måste ske snabbt. Därefter
beskriver Laestadius Sveriges andel eller belastning av klimatpåverkan
i ett globalt perspektiv och konstaterar att Sveriges andel av
CO2-utsläppen har minskat i Sverige, men så lite att det knappast
märks i den globala statistiken.
Han
ställer därefter frågan om det spelar någon roll om vad just vi
gör som land, som företagare och som enskilda individer.
Laestadius
menar, och här framför han en kontroversiell tanke, att Sverige
redan i dag är ett exempel på ett modernt samhälle som lyckats
”kombinera något så när avancerade klimatmål med hög välfärd
och rimliga kostnadsnivåer”. Hans kommentarer av den ökande
konsumtionen i Sverige, och att de därmed ökade utsläppen som
registreras i andra länder som en del av den globala
strukturomvandlingen, skulle kunna fördjupas ytterligare.
Här
tycker jag själv att frågan om Sverige verkligen är unikt skaver
en del. Tvärtom tycker jag att Sverige åker snålskjuts på andra
länder, vilket inte minst Energimyndigheten visat genom att ge sig
in i tvivelaktiga markanvändningsprojekt, som snarare skapar
problem för lokalt boende, för miljön och för klimatet (se ovan
och i faktaruta).
Sammanhangen
och vägen framåt
De
sammanhang som målas upp i boken gör inte att man direkt blir mera
optimistisk till att det kommer bli enkelt att bryta nuvarande
kurvor, oberoende om det handlar om temperaturer, koldioxidutsläppen
eller miljön i allmänhet. Faktum är att utmaningen är gigantisk
enligt professor Laestadius vilket också hans exempel i boken
visar. I ett avsnitt – Avvänjningen – framkommer att det främst
är tre vägar eller tre spår framåt för hanteringen av
koldioxidbalansen;
»
att drastiskt minska kolförbränningen,
»
nyttiggörande och inbäddning av koldioxiden och
»
slutförvara koldioxiden i jordens innandöme.
Ingen
väg framåt är enkel men det finns ljuspunkter inför framtiden där
solen, direkt och indirekt, skulle kunna tjäna oss väl. I Sverige
har det handlat om utbyggnad av vattenkraften, vindkraften och
bioenergin. Egentligen är det utnyttjandet av solen för el- eller
värmeproduktion som släpat efter något jämfört med andra länder
i Europa. Att höja energiproduktiviteten är ett annat delspår som
vi tyvärr varit relativt dåliga på enligt professor Laestadius.
Men alternativ energiframställning, som tidigare varit relativt
sett dyrare, börjar i dag blir mer konkurrenskraftiga.
Att
öka produktionen av biomassa är ett svar på det andra spåret –
nyttiggörande och inbäddning – vilket framförallt gäller i områden
där avskogning sker vilket inte är fallet i Sverige där biomassan
för närvarande ökar och förväntas öka än mera med ökade
temperaturer i klimatkrisens spår. Kan man använda biomassan till
byggnation av trähus, träbroar, trätorn för vindkraftverk och
liknande parallellt med att det sker en återplantering blir
framtidsutsikterna mycket bättre eftersom dagens material, cement
och stål, är stora utsläppskällor med dagens produktionsmetoder.
Det
tredje spåret – koldioxidlagring eller CCS (Carbon Capture and
Storage) – är för närvarande kontroversiellt, dyrt och
komplicerat även om stora framsteg görs. Det som är tilltalande
är att tekniken kan användas på stora anläggningar som
kolkraftverk, cementfabriker, raffinaderier, stålverk och
petrokemisk industri. Men kostnaderna är mycket stora och som påpekats
är tekniken ännu inte färdigutvecklad. Många menar i den allmänna
debatten att det är ett sätt att ”sopa problemen under mattan”
och att förflytta problemen till framtida generationer.
Att
göra rätt och att inte göra fel
Frågan
varför Sverige måste omvandlas ges olika bakgrundsteckningar; världsekonomins
viktökning, ökningen av transportarbetet, fossiltunga tillväxtbanor
i nya industriländer, den fortsatta globala energiförbrukningen,
fortsatt ökat kolberoende, fokusförskjutning från, om resurserna
räcker, till frågan om jordens absorberande förmåga,
teknikfaktorns energislukande tendens, att naturresurserna
negligeras i tillväxtteorierna, och så vidare.
Professor
Laestadius har gjort ett gediget arbete som både väcker optimism,
till exempel hans modell för hur man steg för steg, delsystem för
delsystem minimerar fossila bränslen och minimerar resursanvändningen,
och pessimism, till exempel att trots effektiviseringar så ökar
energi- och resursförbrukningen och därmed CO2-utsläppen globalt.
Men hur ser egentligen En ny svensk modell ut?
Modellen
handlar om en samhällsomvandling av ett slag vi tidigare inte skådat.
Tre halveringar av koldioxidutsläppen ingår, en för varje
generation, men även denna väg har utmaningar. Men halverar vi bilåkande,
som är ett måste, måste vi parallellt satsa på järnvägen och därmed
på mer cement och stål eller alternativt på andra material som trä
vilket ger lägre CO2 utsläpp. Även vindkraften kräver cement och
stål och nya vägar in i orörd natur och därmed påverkan på
biologisk mångfald, ekosystemtjänster, habitat, hydrologin,
nyckelarter, försämrad förmåga till CO2 upptag, markanvändningskonflikter
med flera negativa effekter på naturkapitalet.
Här
har den allmänna miljöpolitiken en utmaning av stora mått.
Professor Laestadius tycker att utgångspunkterna är bra för
Sveriges del men beskriver utmaningar för andra nationer som mindre
goda. Ja, arbetet måste börja någonstans, där har professor
Laestadius helt rätt men min fråga är vad som ska
”exporteras”?
|
