 |
| |
Att
knyta sin identitet till ett speciellt land och dess politik
är ingen god idé. Landet kan man älska, men politiken är
något annat.
|
Foto:
Tsafir Abavov
|
FÖRST
PUBLICERAD I GP
Judisk
identitet
Utan
stöd till Israels politik
Judisk
identitet betyder inte villkorslöst stöd för Israels politik.
De ofattbara scener som har utspelat
sig i Gaza samtidigt som ultraortodoxa bosättare dansar till
bombernas dån har utlöst antisemitiska attacker mot judar runtom i
Europa. Kriget i Gaza ställer många frågor för oss som vill se
bortom rubriker och schabloner. För oss som lever med en judisk
identitet är dessa frågor också personliga, skriver Olle Katz.
Olle Katz: |2014-08-20|
Judisk identitet betyder
inte villkorslöst stöd för Israels politik. De
ofattbara scener som har utspelat sig i Gaza samtidigt som
ultraortodoxa bosättare dansar till bombernas dån har utlöst
antisemitiska attacker mot judar runtom i Europa. Kriget i Gaza
ställer många frågor för oss som vill se bortom rubriker och
schabloner. För oss som lever med en judisk identitet är dessa
frågor också personliga.
Det
vi slarvigt kallar för judisk identitet vilar, som jag ser det, på
några grundfundament: Ett är förstås Torah, de fem moseböckerna
med dess regler för hur man bör leva sitt liv. Ännu viktigare
för judisk lärdom är troligen Talmud, de omfattande skrifter som
färdigställdes före 500-talet.
Talmuds
bestående poäng är att man där får flera parallella tolkningar
av Torahn. Det finns inte ett sätt att tolka skriften, det finns
flera. Diskussionen, samtalet är viktigare än att hitta en absolut
sanning. Du behöver inte ha fel för att jag har rätt. I modern
tid kan man kalla det Hegeliansk dialektik, ett nyfiket sätt att
tänka som är motsatsen till fundamentalism.
Intellektuell
öppenhet
Denna
intellektuella öppenhet fanns inbyggd i studerandet och gagnade
troligen många judar inom konst och vetenskap. Respekten för
mångfald gäller även personers komplexitet: Vi människor är
sammansatta personer där ont och gott blandas och åsikter sällan
är rätlinjiga.
Tusentals
år av förföljelser, pogromer och nazisternas arbete på den
slutliga förintelsen skänkte en offerstämpel åt det judiska
folket. Böner och lärdom hjälpte inte mot våra plågoandar, så
överlägsna i antal och vapenmakt. Men kunskap som studier gett oss
finns kvar så länge några överlevande finns.
Med
staten Israels bildande föddes en ny identitet. Många vittnar om
stoltheten över att det fanns en judisk stat, känslan av att
äntligen kunna räta på ryggen. Det fanns ett litet territorium
där judar inte skulle förföljas. Att Palestina var bebott av
andra än judar undgick de flesta i vågorna efter förintelsen och
i den kvardröjande kolonialismen. Att känna glädje och
solidaritet med den judiska staten blev, jämte minnet av
förintelsen, kanske den viktigaste delen av en judisk identitet.
Angreppen från omkringliggande stater bekräftade offerrollen,
segrarna bekräftade den nya stoltheten.
Israel
framstod också för många som en förebild vad gäller demokrati,
social rättvisa och jämställdhet mellan kvinnor och män – inte
minst i jämförelse med merparten av länderna i Mellanöstern.
Israels
politik har vridits allt längre högerut. Ultraortodoxa fanatiker
(som inte behöver arbeta, inte gör värnplikt och inte ens är
sionister) har fått stort inflytande. I Jerusalem finns nu
busslinjer där kvinnor hänvisas till sätena längst bak.
Västbanken är perforerad av judiska städer, så kallade
bosättningar, där land rövats från den palestinska befolkningen.
Personer som arbetar för fred hotas och trakasseras. Icke-judiska
medborgare har allt svårare villkor.
Fundamentalismen
vinner mark
John
Kerry och Desmond Tutu har använt ordet apartheid.
Fundamentalismen vinner mark och dehumaniseringen av den andre
accelererar på båda sidor. Arabiska barn är okunniga om
förintelsen, israeliska barn får inte lära sig om palestiniers
historia.
De
grundläggande bibliska texterna tolkas för staten av det
ultraortodoxa överrabbinatet. Utrymmet för nyanserade samtal tycks
krympa. Offerrollen görs till argument för rätten att förtrycka
de svagare icke-judiska grupperna och för våld mot oskyldiga i
Gaza och på västbanken.
Den
nuvarande regeringen tycks leva i symbios med Hamas, en annan
folkvald regering. Hamas är en fundamentalistisk, kvinnofientlig
och våldsförhärligande regim som bär sin del av skulden till att
freden tycks alltmer avlägsen.
Att
knyta sin identitet till ett speciellt land och dess politik är
ingen god idé. Landet kan man älska, men politiken är något
annat. Särskilt gäller det när religion blandas in som politiskt
argument. Israel har, som den starkare parten ett ansvar för att
skapa fred. Utan fredsvilja hos Israels regering kommer judarna i
Israel aldrig att kunna leva i säkerhet. Först då kan vi judar
känna stolthet och glädje över att ha Israel som ett andra
hemland.
I
Israel finns, till skillnad från i de flesta omgivande arabstater,
en levande offentlig diskussion som ger en strimma av hopp.
Fredslinjen företräds av ledande före detta politiker som
Knessets tidigare talman Avraham Burg och av världsberömda
författare som Amos Oz. Tyvärr tycks de flesta
israelvänner för tillfället ha glömt den visdom som studier av
Talmud ger.
Grunden
för fred
Fundamentalism
och diskriminering är ingen grogrund för ett demokratiskt samtal.
Respekt för alla människors lika värde och insikten om att det
finns olika sätt att tolka sammanhang är den grund en rättvis och
trygg fred måste vila på.
Judar
i Israel och i diasporan har olika åsikter, även om Israels
politik. Den judiska identitet jag och andra känner måste
frikopplas från ett villkorslöst stöd till en regering som
missbrukar sin makt i religionens och det judiska folkets namn. En
judisk identitet mår bra av att skiljas från ett villkorslöst
stöd för Israel.
Olle
Katz är talesperson för JIPF,
Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, aktiv i Judiska församlingen
Göteborg.
|
