Johannes Åman, DN, svarar

"Trängselskatt för Essingeleden"

Vad bör göras med storstädernas trafikkaos? Bygga flera kringfartsleder och strunta i den globala miljöutvecklingen? Eller, skrota storstadsbilismen i dess nuvarande omfattning och satsa på effektiv kollektivtrafik? 

  vi står idag inför ett mycket viktigt vägval, som handlar om civilisationens vara eller inte vara. Många är mentalt låsta i en tilltro för ständig ekonomisk tillväxt, och vill inte avstå från den nuvarande livsstilen. Detta är ett riktigt stort problem!

”Det krävs inte mycket för att det ska bli kaos i Stockholmstrafiken”, skriver Johannes Åman i ett ledarstick i DN, 08-04-25 (Tf chef för DN:s ledarredaktion). Han menar att ”allra mest sårbar är Essingeleden i Stockholm. Och Johannes Åman undrar: ”Vad göra? Att bygga nya vägar och spår över Mälarens vatten tar lång tid. Så frågan är om inte Stockholm måste bita i det sura äpplet och utvidga trängselskatten till Essingeleden. Det är ingen idealisk lösning att låta även de som försöker undvika att köra genom innerstaden betala. Men att betala för att köra är i alla fal bättre än att sitta fast.”

min kommentar och brev till Johannes Åmans inlägg blev följande: "Storstaden Stockholm har sin ständiga växtvärk, och hur mycket vägarna än byggs ut, så växer bilköerna ikapp med utbyggnaden. Med all tydlig erfarenhet går det inte att bygga bort bilköer i en snabbt växande storstad. Ingenstans i världen har detta lyckats, såvitt jag vet."

Johannes Åman varnar för sårbarheten med Stockholms kringfartsleder. Han har alldeles rätt med förslaget att utvidga trängselskatten även till Essingeleden. Detta är nödvändigt av flera skäl: först och främst för framkomligheten av ”nödvändighetstrafiken”, som utryckningsfordon och kollektivtrafik, men med samma nödvändighet för miljöansvaret.

Trängselskatten kan kännas orättvist för vissa. Men fördelarna är ändå större för en nödvändig utveckling med bättre framkomlighet för alla.

Trängselskatten bör kunna vara en dellösning och en ”motor” för att lösa problemen.

och på min kommentar svarar Johannes Åman i ett brev: ”Jag håller med om att det är just som dellösning trängselskatten får betraktas.”

Men frågan blir då vilket innehåll en dellösning ska ha? Jag är rädd för att Johannes Åman ser dellösningen på ett annat sätt än vad jag gör. Många vill till vilket pris som helst ha den nuvarande livsstilen oförändrad – men med lite förändringar och trixande här och där. Bara ingen rör rätten till bilismen – så det så – tycks många tänka! Så fungerar de övertygade egoisterna. Och i slutänden: strunt samma i hur det går för framtidens generationer. För egoisten finns nämligen ingenting värdefullare än sina egna ideal och livsstil.

när journalister med inflytande på stora tidningsdrakar inte tar det nödvändiga ansvaret till förändringen av den nuvarande livsstilen, så blir de av den anledningen medansvariga, med dem som förstör framtiden.

Lär istället av duktiga DN-skribenter, som exempelvis Karin Bojs, och en lång rad andra föredömliga journalister på samma tidning! De berättar genom sin journalistik vilka problem vi i realiteten står inför. Ideologiska livsstilsideal ska inte behöva skymma sikten inför de globala problem vi har framför oss.

Vi står inför ett globalt hot med förödande konsekvenser, detta är tyvärr en sanning utan skygglappar. Allt bör därför göras för att hindra detta hot.

Den civiliserade människan tar sitt ansvar, medan den egoistiska människan struntar i medmänniskor och lever som om planeten jorden bara var till för att exploateras och plundras.

om vi slutar att flyga, eller inte längre köper bilar, blir ju massor av människor arbetslösa, påstår vissa! Hur blir det då för alla dem som drabbas och för samhällsekonomin i stort?

Jag brukar svara med att järnladyn Margret Thatcher en gång i tiden lade ned kolgruvorna i Storbritannien, av nödvändighet för miljön och människorna, och av detta blev luften betydligt bättre för miljoner människor runt om i Europa.

Hela kolgruveindustrins intressenter agerade frenetiskt mot premiärministern, men till ingen nytta alls. Nya jobb skapades och miljön räddades.

Strukturomvandlingar har varit vanliga i alla tider, och många har fått betala ett högt pris för dessa förändringar, men som många gånger lett till framgång. Men, ingen ska egentligen behöva bli lidande på nödvändiga förändringar som alla gynnas av. Det är här tryggheten med ett solidariskt samhälle blir som allra betydelsefullast.  

Det glädjefulla för närvarande är att både SAAB och Volvos personvagnar säljer allt sämre. Det kan vara en tillfällighet, men ändå ett bra tillfälle för alternativ kollektivtrafik, som kan byggas ut och ge kompenserade arbetstillfällen för samhällsnytta med högre livskvalitet för alla.

det viktiga i Johannes Åmans ledarstick är ändå: oavsett vad vi i övrigt vill med Stockholms överbelastade trafik, så kan trängselskatt vara en dellösning, som på olika sätt kan utvecklas till det bättre för miljön. Det otäcka är att de som bromsar den alternativa utvecklingen hindrar alla andra ansvarsfulla människor, och på så sätt blir till hinder för en nödvändig förändring av det nuvarande samhället.

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008-06-16

Förbifart Stockholm

Stundande framtid

Fortsatt utbyggnad av motortrafikleder ökar bilismens framkomlighet! Att underlätta bilismens ökning är självklart ett slag i ansiktet på alla dem som nu tar framtiden på allvar och vill ta ansvar för kommande generationer. Det är bokstavligt talat en krigshandling mot framtidens människor – allvarligt talat!

  ett parlamentariskt beslut idag, men som drabbar människor framöver är diktatur! Om frågan bara handlade om olika livsstilsideal, så hade det varit en enkel sak. Men nu gäller det överlevnaden. Detta är ett sorgligt faktum och ett civilisationsdrama. 

Överlevnadsfrågan får inte längre bli ett spel kring olika ideologiers hegemonisträvanden. Denna övergripande fråga är av gigantisk omfattning och kan inte handla om vad olika partier, makthavare eller intresseorganisationer vill, nu gäller frågan vad som är rätt och riktigt för framtiden! Detta är en etikfråga!

den globala överlevnaden är realiteten vi har att ta ställning till. Många vill inte riktigt tro på att detta problem tillhör verkligheten, och kan därför inte ta ställning på ett adekvat sätt. 

En hel del misstror problemets allvar, och misstänkliggör dem som verkar för upplysning och som engagerar sig mot detta fruktansvärda hot, som planeten Jorden står inför.

De som tar utvecklingen på allvar är klart och tydligt de allra flesta – den breda allmänheten. De gör sina val så gott de kan i form av olika konsumtionsval: miljöbilar eller miljövänligare flyg, och så vidare. Dessa människor gör alldeles rätt, medan de som luras med att sälja "miljövänliga" produkter och tjänster, vilka inte är speciellt miljöanpassade, är lurendrejare. 

Det finns inga som helst bilar eller flygresor som är miljöanpassat på något sätt och vis! Det går helt enkelt inte att köpa sig fri från ansvaret för en nödvändig global miljöanpassning! 

Orsaken till miljöhandel är ingenting annat än tidsandans illusionsförgiftning – reklamspråkets retorik. För många blir det att ingenting är fel, bara man kan göra pengar på det"

Jag är helt säker på att det enda språk som är relevant i dessa tider är ett gediget klarspråk!

oviljan till sanningen är det största hotet mot nödvändiga förändringar. Medan föredömliga ledare för stora exportföretag öppet ber om hjälp mot stora koldioxidutsläpp av de företag de representerar, så har de visat kurage och handlingsförmåga. Denna öppenhet är exempel på det nödvändiga i den nuvarande situationen.

Generaldirektören för Vägverket försöker däremot snabba på vägbygget av Förbifart Stockholm, med motiveringen att Stockholm växer och därmed behoven av trafiklösningar för ökad trafikkapacitet.

Det infantila ligger i att många i ansvarsställning inte kan bära det ansvar som man kan begära av dem. Deras ansvarsområden kommer att krackelera omkring dem, tycks det, och de försvarar sina intressen, som om det var deras karriär som stod på spel.

diktatur eller demokrati är frågan. För att kunna fortsätta den nuvarande livsstilen kommer det att fordras diktatur, och för att kunna förändra livsstilen krävs ökad demokratutveckling. Jag tror att vi står inför detta faktum.

Förbifart Stockholm kan vara den värdemätare som anger tonen framöver. Kan detta motorvägsprojekt genomföras så är det exempel på parlamentarisk diktatur. Detta på grund av att det vi gör idag drabbar redan nuvarande ungdomar inom en snar framtid. Och på så sätt vet vi att parlamentarism inte är liktydigt med demokrati.

Demokrati måste räknas som ett moraliskt verktyg för allas rättigheter till ett fullgott liv.

Alltså: frågan står ytterst mellan diktatur och demokrati. Och jag väljer demokrati!

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008-006-16