Signatärerna. Foto: Magnus Aronson/IKON

Interfaith Climate Summit

Heliga möjligheter  

Kunskaper, engagemang samt ett politiskt och teknologiskt sammanhang krävs för att skapa positiva förändringar i klimatfrågan. Det sa vår ärkebiskop Anders Wejryd i inledningen av Interfaith Climate Summit, ett internationellt tvådagarsmöte i Uppsala om klimathotet där ett 30-tal religiösa ledare från olika samfund samlats för undertecknandet av ”Uppsala Interfaith Climate Manifesto 2008” .

  Ulf Svensson: | 2008–11–30 | Målsättningarna är höga och det undertecknade manifestet har överlämnats till den svenska regeringen respektive till FN som håller ett förmöte i Polen inför det globala klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Man kan fråga sig varför också kyrkan ska engagera sig i klimatfrågorna. Det finns olika svar och funderingar på detta varav några är följande;

1. Klimatet är en ödesfråga som kommer att styra många andra skeenden på jorden. Når vi en ”tiping point” i naturen, där ett livsviktigt natursystem kraschar, lär de följa flera på rad i våra samhällen. Vid högre temperaturer kommer framförallt fattiga människor, som redan är drabbade, att bli tvingade att migrera och bli klimatflyktingar. Frågan är om dom är välkomna dit man kommer. Många kommer att gå från att vara fattiga till att bli utblottade vilket inte bara ökar nöden i världen än mera utan också kommer att innebära stora säkerhetspolitiska utmaningar av helt ny omfattning.    

2. Hoppets betydelse för oss människor på jorden kan inte överskattas. I sitt inledningstal i Uppsala domkyrka sa Anders Wejryd; ”Att förlora hoppet innebär att förlora en avgörande kraft i livet.” Men också att hoppet är längtan efter att något ska ske. Hoppet är något som förenar en rad olika trostraditioner och därmed är en viktig länk mellan 2 miljarder människor i världen som man på detta sätt försöker mobilisera i något nytt. Vår ärkebiskop tar alltså ett initiativ och samlar en rad andliga ledare, en rad forskare, politiker, sakkunniga samt föreningslivet med flera och upprättar en ny internationell handlingsarena, en hoppets gemenskap, som både stärker och utmanar nya och etablerade nätverk att anstränga sig än mera och göra skillnad i denna livsavgörande fråga.

3. I det undertecknade manifestet finns en rad argument för varför olika trostraditioner och kyrkor ska lägga sig i och varför de kan göra skillnad. Till skillnad från det politiska systemet, som ser och handlar i mandatperioder, ser företrädare för trostraditionerna de större tidssammanhangen som det naturliga. Det är i denna anda man kräver ett starkt och långsiktigt ledarskap. Även att vi är en del av skapelsen som det gäller att vårda och vörda och inte något som nödvändigtvis på kort tid behöver göras om från grunden. Ett perspektiv som absolut inte utesluter att vi måste värna skapelsen och utvecklingen – att anpassa livet till skapelsen här och nu. Det ska också sägas att mötet i Uppsala inte söker något religiöst svar på klimatkrisen utan man understryker att man delar oron med andra och att man tillsammans med andra vill ta ansvar och åstadkomma förändringar av livsstil och konsumtionsmönster. Däremot är det religiösa en stark inspirationskälla och kraftkälla som hjälper många religiösa människor att ta steget från förundran över skapelse till förändring av till exempel livsmönstren. Eller som man skriver i manifestet: ”Mänskligheten är idag den mest avgörande förändringsfaktorn vad gäller livsvillkoren för merparten av Jordens övriga varelser.” Svaret på klimatkrisen är därför i första hand inte bara en fråga om bättre teknik och en grönare ekonomi utan en ny  slags dialog där demokrati och solidaritet med allt levande har en särställning. I denna nya dialog har de andliga ledarna sin självklara roll som man härmed har intagit.             

4. Sannolikheten för det osannolika har ökat. De marginaler som tidigare funnits i mänsklighetens historia tycks inte längre existera. Här kommer vi in på livsstilar, livsmönster och allmänna livsvillkor som vi till viss del delar men som i praktiken ser väldigt olika ut vid en närmare granskning. Faktum är också att det finns många goda tecken på återhämtning och social utveckling. Livslängden har ökat såväl som lönerna i ett globalt perspektiv. Länder som tidigare var underutvecklade kan i dag visa upp enastående resultat med kraftigt sjunkande spädbarnsdödlighet som uppnåtts under en förhållandevis kort tid. Samtidigt har mycket av det välståndet som byggts upp vilat på billig och klimatovänlig energi. Även EU, som ju är ett av de mest välmående områdena på jorden, är starkt beroende av importerad energi och helt beroende av fossil energi för sitt transportsystem. De försök som just nu görs inom områdena energieffektivisering, satsningar på förnyelsebar energi, innovationer med mera minskar bara ökningstakten i utnyttjandet av de fossila bränslena. Kraven på en verklig förändring kommer därför närmare för varje dag som går.  

5. I manifestet sätter man fokus på den rädsla som råder i dag och talar för att gjuta mod i människor och uppgradera hoppet. Ja, faktum är att under ärkebiskop Anders Wejryds ledning finns också en nytt hopp för Svenska kyrkan. Man kan väl säga att kyrkan varit ganska världsfrånvänd i många frågor och dåligt närvarande i frågor centrala för människans överlevnad trots de förutsättningar man haft. Frågan är också på vilket sätt som detta engagemang kommer att ha på olika inomkyrkliga frågor som behandlingen av kvinnliga präster, den politiska maktens inflytande på kyrkans styrning på lokal respektive på central nivå, frågan om vigseln av samkönade par med flera frågor.              

6. I Dagens Nyheter, av skattebetalarna subventionerade tidning, har man inte kunnat läsa en rad om Interfaith Climate Summit dagen efter undertecknandet av manifestet. Och söker man på nätbilagan får man svaret ”Din sökning gav inga träffar”. Man kan fråga sig varför inte DN bevakat händelsen som en nyhet eller i alla fall en notis. Uppenbarligen tycker man inte att det är intressant att Svenska kyrkan tar detta initiativ till skillnad från en rad andra organisationer och personer som EU kommissionens vice ordförande, ett 30-tal av världens främsta andliga ledare, vår miljöminister, TCO:s och LO:s båda ordföranden, professor James E. Hansen från NASA (som var den forskare som 1980/81 förde ut klimatfrågan från forskarna till allmänheten) med flera tunga representanter för centrala organisationer i det svenska och internationella samhället. Svenska kyrkan är näst efter svenska staten den organisation i vårt svenska samhälle som har flest medborgare i sin medlemskader. Kanske är det något talande att en av våra ledande tidningar inte tycker att det är mödan värt att bevaka detta evenemang. Kanske är det ett tecken på att man inte vill fördjupa sig i frågor om verklig solidaritet och verkliga problem utan vill att kyrkan bara ska syssla med andliga samtal och annan ”plåster på såren” verksamhet.