Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	RACHEL WEISZ  tolkar Hypatia i filmen Agora. Filmen gör Hypatia till en modern ateist, vilket knappast är i överensstämmelse med verkligheten – troligtvis var hon maniké – en kristen religion som var omfattande i Alexandria.  Agora prisades under Filmfestivalen i Cannes 2009.

Hellenism

Hypatia från Alexandria

Kan ha varit tidstypisk maniké

Hypatia betraktas som en av de stora läromästarna i staden Alexandria i Egypten. En romersk provins vid den tiden. Omdömena om henne är samtida och finns dokumenterade. Hennes kunskaper i matematik, astronomi och filosofi anses tillhöra den allra högsta nivån. Hon föddes mellan åren kring 350–370 och mördades brutalt år 415. Beskyllningar mot henne liknade samma slags trakasserier som religionen manikeismen utsattes för, och som ledde till förföljelse och förintelse under århundraden.

Paul Lindberg: |2013-03-18|  Hypatia var rektor för den platonska skolan i Alexandria. Hon undervisade även i filosofi, astronomi och matematik. Hennes brillianta kunskaper är omtalade, och hon tillhörde tidens hellenska kunskapssfär. Theon Alexandricus var hennes fader och lärare. Modern dog när Hypatia var litet barn. Fadern var matematiker och även han en berömd filosof. Och det var säkert fadern som förmedlade kunskapen från Plotinos som myntade begreppet nyplatonism, vilken Hypatia ansågs tillhöra. Plotinos uppmuntrade sina följeslagare i studierna av logik och matematik, som förberedande metodkunskap för en bättre förståelse av empirisk erfarenhet. Egentligen som ett analytiskt verktyg för att bättre kunna bearbeta den empiriska erfarenheten. ORESTES OCH BISKOPEN KYRILLOS Alexandrias romerska prefekt Orestes kom i konflikt med Kyrillos, biskopen av Alexandria. Dessa personer representerade de två främsta politiska krafterna i

Hypatia mördades av en kristen mobb. Foto Agora.

Alexandria, och det gällde frågan om makt och inflytande efter det att roms kejsare övergått till kristenheten.

Historien om dessa händelser har framkommit i den dokumentation av samtida källor, som gjorts tillgängliga. Konflikten mellan dessa kontrahenter varade under en längre tid, och överensstämmer med konflikterna mellan manikéer och kristna under århundraden. De kristna anklagade Orestes för att vara hedning, och han svarar med att han är kristen. De kristna anklagar då honom för att inte vara en kristen som de själva. Han var troligtvis en kristen maniké.

Idag är många historie- och teologiforskare som menar att biskopen Kyrillos och hans militanta munkar mest kan liknas vid dagens talibaner.

Manikéerna däremot betraktades som elitistiska, eftersom de ofta var bildade människor. Manikéerna utbildade dessutom alla sina medlemmar, och de fick lära sig läsa och skriva –  detta var ovanligt vid denna tid. Endast judarna skolade sina medlemmar på liknande sätt. Ibland betraktades manikéerna som kristna, och ibland som hedningar  eller heretiker – beroende på vilka grupper som gav dessa omdömen.

Samtidigt hade manikéerna ett visst inflytande i samhället, men gjorde sig aldrig underdåniga den romerska staten i religionsfrågor eller kring etiken. Deras förhoppningar delades av alla medlemmarna och gällde ljusets sfär – det vill säga "det goda samhället". 

Guvernören, den romerske prefekten, Orestes (namnet Orestes bars av flera historiska personer) och Hypatia var nära vänner, men aldrig ett par. I filmen Agora blir Orestes vansinnigt kär i den vackra och intelligenta Hypatia. Det kan ha varit så, men kan också ses som en filmskröna. Manikéerna värderade inte sexualiteten särskilt högt, eller rättare sagt var deras sexualitet underställd den intellektuella andligheten. Det var ett medvetet moraliserande och ställningstagande mot den tidens världsordning, som utsatte människorna för ständiga krig och erövringar, med resultaten av våldtäkter och massmord. Manikéerna ansåg att det inte var värt att föda barn i en sådan värld. Denna värld var inte menad för ljusets människor, ansåg de. Det verkliga livet kommer genom ljuspartiklarnas tranformering mot ljusriket – Pleroma. Det är inte riktigt klart om de syftade på en uppståndelse av något slag, eller om det gällde en förädlad partikelvärld på kvantmekanisk nivå.

Ledande manikéer som electi och biskopar avstod från sexualitet och levde som vegetarianer. Men detta påtvingades aldrig religionens medlemmar, det var helt frivilligt. De ledande skulle vara levande föredömen och gjorde sig aldrig mäktiga eller rika och gav bort allt av materiella värden.

HYPATIA OCH "HEDNINGARNA"

Vid tiden när Hypatia höll föreläsningar om Platon och Aristoteles, så fanns bland eleverna samtida anhängare av kristna, där fanns också judar, men också framstående judiska terapeuter, som enligt Filon var bildade och andligt sökare för kroppens och själens läkning. Bland eleverna fanns manikéer, som kallades hedningar av biskopen Kyrillos, det fanns också utländska elever från många länder. Alexandria var vid denna tid en berömd kosmopolitisk stad med magnetisk lockelse – en mångfaldens och kunskapens smältdegel, eller högborg. Alexandria var den ledande staden för bland annat Europas kulturutveckling. Staden var säte för översättningen av Gamla testamentet från hebreiska till grekiska, och här skrevs skrifterna om Jesus ned, som utgjorde Evangelium.

Hypatia var en riktig kändis under sin levnad, och beskrevs senare av sina belackare som en obildad kvinna utan verklig kunskap, och dessa ståndpunkter grundades på den kunskap kring de ämnesområden hon blivit berömd för. 

I takt med förföljelserna av manikéerna inom det romerska väldet höjdes rösterna även mot den helleniska bildningen i allmänhet och de personer som representerade denna kultursfär. Vad orsakade dessa förföljelser? Ja, manikeism var en kristen rörelse, men de ansåg att endast Jesus var deras ledare. Och rörelsen var vid denna tid lika stor som den katolska rörelsen, och i Alexandria var de tillsammans majoritetsrörelser – de var helt enkelt konkurrenter.

Manikéerna var pacifister, vilket de kristna inte ansågs sig vara. Mot manikéerna hämtades det slagkraftigaste vapnet mot manikéerna, och det var Paulus ord om hans ogillande och förakt mot hellenism. Paulus hatade nämligen hellenism, och dess kunskapande – "de tror att de vet bättre än Gud". Dessa ord blev fruktansvärt verkningsfulla då förföljelserna mot manikeism under århundraden bokstavligt utrotade denna rörelse.

Hypatia får under sista tiden av sitt liv utstå smädelser och hotelser från anhängare av den då kristna kyrkan. Den katolska kyrkan och den manikéska kyrkan var vid den här tiden två jämnstora rörelser, men helt underställda den romerska överhögheten. Acceptansen av kejsaren som övergud var ett måste. Kristna kyrkor döptes ofta efter kejsarens namn, precis så som i den nordeuropeiska kultursfären. Medan de manikeiska kyrkorna aldrig använde härskarnamn på sina kyrkor.

Under 600-talet beskriver den koptiske biskopen från Egypten, Johannes Nikiu, att Hypatias "hellenistiska och hedniska skapande var hängivenheten för magi, hon skapade astrolabiet och instrument för musik, och hon bedrog många människor genom hennes satanism."

HYPATIA BESKRIVS GENOM TIDEN

Under förföljelsen mot manikéerna var det trots allt många kristna som sökte ingripa till deras försvar. Det var inte ovanligt bland kristna framåt i tiden att, som ett exempel, betrakta Hypatia som glorifieringen eller personifieringen av dygden – Virtue. Senare, i det bysantinska riket fanns det ett uppslagsverk, Suda, som beskrev att Hypatia "var en jungfru och avvisade en friare med sina menstruationstrasor, för att demonstrativt avvärja det oglamorösa med köttsliga begär." Detta exempel skrevs av en kristen författare i Suda, som det goda exemplet på redbarheten.

Det som troligtvis gör Hypatia till maniké har framförallt med hennes brevväxling att göra, exempelvis med en av hennes elever Synesius av Cyrene, vilken med tiden blev kristen biskop. 

Det var historikern Sokrates Scholasticus som fick med Hypatia i den kristna kyrkohistorien, genom hennes brevväxlingar, som arkiverades hos brevmottagarna. Dessa brevskrivare blev många gånger högt uppsatta digniteter och breven arkiverades mestadels. Och Sokrates berättar:

"Det var en kvinna i Alexandria med namnet Hypatia, dotter till filosofen Theon, hon gjorde sådana insikter i litteratur och vetenskap, för att långt överträffa alla filosofer av sin egen tid. Hon hade lyckats med skolan för kunskapen om Platon och Plotinos läror, och förklarade principerna för filosofi till sina elever, vilka många av dem kom långväga ifrån för att tillägna sig kunskaperna. På grund av det egna kunskapsinnehavet, hennes enkelhet och självförvärvade förädling av hennes själ, framträdde hon ofta i närvaro av lärda. Hon kände ingen förlägenhet av att stå inför en församling av män. Dessa män beundrade henne på grund av sin extraordinära värdighet och dygd, och i ännu högre grad efter hennes död."

Hypatias brevväxling med Synesius gällde bland annat ett av breven om Treenigheten, där hon förklarade vad hon menade, och vad Augustinus hade menat. Hon hänvisar också till filosofen Damascius, som varit elev till Hypatias far Theon. Manikéerna förnekade den kristna ståndpunkten om Treenigheten, som de betraktade någonting som liknade mångguderi. De menade istället att Gud finns hos var och en – "Jag är i Gud, och Gud är i mig".

Damascius kom med tiden att påverka den östliga delen av kristenheten, den bysantinska kyrkan, och i sin tur de ortodoxa kyrkorna.

Händelser som leder till mordet

Efter det att Roms kejsare övergick till kristendomen, gjordes strategiska omgrupperingar inom de romerska provinserna som varade under lång tid – ja under århundraden. Kristenheten ville konsolidera religionen och konformera det romerska riket i en enda enhetlighet: En religion, Ett imperium. Rom skulle leva för framtiden.

Det var dessa händelser som frammanade motsättningar runt om hela romerska imperiet. I den ganska frispråkiga och lärda staden Alexandria, växte ett motstånd mot denna utveckling. Alexandria var en driven stad med den tidens centrum för många idéer och religioner. Här fanns kristenhetens centrum, men också centrum för både judar, manikéer och den fortfarande levande egyptiska gamla religionen.

Konfrontationen mellan prefekten Orestes och biskop Kyrillos utvecklades till en avgörande sammanstötning. Hypatia var så pass involverad kring dessa händelser, och troligtvis med en betydelsefull roll, eftersom all propaganda riktades mot henne personligen. En värdefull källa är Sokrates Scholasticus skrift Historia Ecclesiastica (Kyrkohistoria), vilket skrevs ned efter mordet på Hypatias år 415.

Enligt nutida bedömningar anses det att Sokrates ger en mer saklig och komplett beskrivning kring händelserna. Själv var han kristen, och ganska opartisk och neutral i beskrivningen av striden mellan Orestes och Kyrillos.

En senare berättelse av koptiske biskopen Johannes Nikiu (mitten av 600-talet) demoniseras Hypatia och Orestes, de görs ansvariga för händelserna i Alexandria. Han utgick från att Kyrillos hade sitt uppdrag från Gud och för kristenheten.

Upprinnelsen av de direkta händelserna kom från en judisk danstillställning på en teater i Alexandria. Tillställningen drog stor publik och beskylldes skapa oreda. Och med den nya kejsarordningen, så kände sig säkert Kyrillos styv i korken och stiftade egna regelverk för staden. Orestes blev rasande inför detta egenmäktiga påbud, han publicerade därför dessa regler på allmänna platser, för att visa Kyrillos tilltag. Detta var upprinnelsen till att människor mobiliserade stora folksamlingar, i grunden var det missnöjesdemonstrationer över en ny ordning som inte kunde accepteras av hela folket.

Vid en sådan folksamling provocerade en asket vid namnet Hierax, en anhängare av Kyrillos, då han applåderade och hurrade för biskopen mitt bland folkmassan, vilket uppfattades som en provokation. Enligt propagandan skulle då Orestes ha låtit arrestera Hierax och misshandlat honom vid dansplatsen.

Detta i sin tur skulle ha upprört Kyrillos i så hög grad att han anklagade judarna för trakasserier av kristna, och som omedelbart måste upphöra.

Som svar växte judarnas irritation och i vrede mot Kyrillos blev det konfrontationer med de kristna. Det var säkert frågan om uppdämda motsättningar och som inte gjorde det bättre av att Kyrillos kom med provocerande regler mot de judiska dansföreställningarna.

Detta blev början till att allvarliga stridigheter människor emellan gick igång. Det blev ett vansinnigt dödande, där alla kategorier av människor förlorade sina liv. Judarna fick ta hela skulden. Kyrillos förvisade dem från Alexandria och de tvingades lämna ifrån sig sina ägodelar och vad de hade. Det ledde till en allmän plundring av det som blev kvar.

Detta är alltså faktamaterial från Sokrates Scholasticus kyrkohistoria.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Kyrillos förpassning av judarna, fick en kraftig reaktion även bland majoriteten av Alexandrias kristna befolkning. Men på något sätt måste Kyrillos haft ett kraftigt övertag, kanske var det de militanta munkarna. Kejsaren i Rom hade underrättats av både Orestes och Kyrillos, och många fler som beskrev den olyckliga omfattningen och utdrivandet av stadens alla judar. De var efter grekerna den största befolkningsgruppen. Manikéerna utgjordes av alla etniska folkslag som fanns i regionen.

Upptrappningen av stridigheterna ledde till inbördeskrig. Grundorsakerna var naturligtvis inte teologiska eller religiösa ytligheter, det handlade mer om politisk makthegemoni, som i detta fall måste läggas till svars på Kyrillos.

Kejsaren och kristna biskopar från Egypten och andra provinser krävde att Kyrillos skulle hejda sig, vilket lyckades. Kyrillos gjorde en fredstrevare till Orestes, men som villkorades så ensidigt, så att alla olika intressen helt skulle underordnas Kyrillos kristna ledning. Kyrillos hänvisade till Evangelium som enligt honom var beviset för att hans rättmätiga krav på folkets underkastelse. Orestes påverkades inte av av den fredsgesten.

Kyrillos omgav sig med svartklädda munkar, som faktiskt mest liknar dagens talibaner. De ville förstöra allt i deras väg som de såg som okristligt. Och de raserade andras tempelbyggnader, och gav sig på det berömda Museon, och förstörde stora delar av byggnaden och dess papyrusrullar.

Till Kyrillos hjälp kom en slagkraftig militärkontingent bestående av 500 tränade munkar. De fick uppdraget att kväsa Orestes, och det var det första de utförde. De sökte upp Orestes, och det var de som beskyllde honom för att vara hedning, medan Orestes svarade att han var kristen under ledning av Jesu ord, och att han döpts av Alexandrias biskop Atticus. Detta brydde sig inte munkarna om i tumultet. En av munkarna kastade en stor sten i huvudet på Orestes, som fick honom på fall. Orestes livvakter hjälpte honom att fly för sitt liv. 

Ammonios var namnet på munken som kastade stenen, som arresterades av livvakterna och avrättades. Kyrillos lät då förklara att Ammonios skulle framöver minnas som martyr. Kyrillos var under samtiden känd som en mycket aggressiv personlighet, snar till våldsamma lösningar i förhastade vändningar, och med en stor portion hat som drivkraft. Även i denna handling vände sig Alexandrias kristna och övriga invånare mot denna utnämning till martyrskap. 

Enligt Sokrates Scholasticus hade Orestes inte förnekat kristendomen på något sätt, eller förnekat Jesus, tvärtom. Och det visste befolkningen om.

HYPATIA MÖRDAS

På grund av Orestes konfrontationer med Kyrillos riktades nu ursinnet mod Orestes bästa vän Hypatia. Han hade varit hennes elev, och rådfrågade henne ofta om råd kring olika problem. Detta var allmänt känt, men nu spreds rykten att det var hon som orsakat Orestes ovilja att förena sig med Kyrillos. Denna ryktesspridning lades till grund för att kunna angripa Hypatia. 

Enligt Sokrates Scholasticus var det en fanatisk präst med namnet Peter som ledde kidnappningen av Hypatia, som tog henne till kyrkan Caesareum. Där i det kristna templet slet munkarna av henne kläderna och högg ihjäl henne. De stympade henne och brände sedan lemmarna. 

Nu fick Alexandrias hela befolkning nog och fördömelsen riktades mot Kyrillos och hela den kristna gemenskapen. Detta framgår av olika brevställningar till bland annat Rom och bland biskopar och av den tidens historiker och krönikörer.

Scholasticus skriver "Säkerligen ingenting kan vara längre från kristendomens anda än den ersättning för massakrer, slagsmål, och transaktioner av detta slag".

HYPATIA IDAG

Hypatia lever vidare

Hypatia fortsätter att fascinera människor i många länder och språk. Det skrivs ständigt nya böcker om denna fängslande kvinna. I vissa delar av kristenheten ogillas dessa berättelser, medan en växande majoritet av kristna läsare tar henne till sitt hjärta.

Hypatias livsverk:

Några skriftliga arbeten av Hypatia finns inte kvar enligt forskare, eftersom de brändes och förstördes.

En del av verken tros ha varit i samarbete med sin far, Theon Alexandricus. Denna uppfattning är vanligen välgrundad, vilket visar på en typisk situation för kvinnliga filosofer och forskare. Sådana förhållanden existerar enda in under 1900-talet i vår egen del av världen.

En stor del av Hypatias verk ger sig till känna genom att de nämnts av andra erkända personer under antiken och senare under medeltiden, av vetenskapliga och forskande författare, både inom naturvetenskap och humaniora. 

Nedanstående lista visar några exempel på var Hypatia citeras eller kommenteras:

Arithmetica (13-volymen) av Diofantos.

En kommentar till Conics av Apollonios.

Almagast Redigering av den befintliga av Ptolemaios

Elemnts Redigering av faderns kommentar till Euklides 

Hennes bidrag till vetenskapen och kartläggning av himlakroppar är kända, likaså uppfinningarna av hydrometern och astrolabiet. Hydrometern anses ha  uppfunnits före Hypatia, men med viss osäkerhet, men annars kvarstår Hypatias vetenskapliga beskrivning av denna uppfinning.

Hennes studenter Synesius, biskop i Kyrene, skrev ett brev som beskriver hans konstruktion av en Astrolab enligt Hypatias ritningar. Synesius menade att han hade förbättrat Hypatias grundprinciper för en mer praktisk användning.

Hypatia far hade vunnit berömmelse för sin avhandling om ämnet med beskrivningen av Hypatias uppfinning.

Damascius redogörelse för mordet på Hypatia är en av de historiska källor som menar att ansvaret ligger tungt på biskop Kyrillos.

Det var främst kristna personer som vittnade om Kyrillos brott och kring mordet på Hypatia. Både av dem som fördömde brottet, och av alla dem som försvarade Kyrillos. Det betyder att Hypatias död var så bestialiskt som vi har kunnat läsa.