Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

URKLIPP FRÅN EXPO IDAG

Sverigedemokraterna

Ett hot mot demokratin

Sverigedemokraterna är i ropet igen. Under de senaste veckorna har diskussionen om hur de övriga partierna ska förhålla sig till partiet kommit igång. Sverigedemokraterna säger att de vill regera med Moderaterna och Kristdemokraterna. Då blir frågan hur Alliansens partier ser på SD? Och det är uppenbarligen en komplicerad sak.

Daniel Poohl: |2016-09-18| Samarbete eller inte? För den som vill öppna dörren för Sverigedemokraterna kan det vara värt att veta vad som väntar.

Det fanns en tid när beskedet var tydligt. Inför valet 2014 förklarade Fredrik Reinfeldt, ledare för såväl Alliansen som Moderaterna, att ett samarbete med SD var uteslutet. Till skillnad från resten av Europas borgerlighet så skulle Reinfeldt isolera högerpopulisterna från politiskt inflytande. Om de rödgröna blev större än Alliansen i det kommande valet så skulle Reinfeldt lämna över makten. Inte ta hjälp av vågmästaren SD.

Dörren var stängd.

Nu vidgas dörrglipan

Enligt Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor är SD inte ett rasistiskt parti, i alla fall inte om man ser på partiets "officiella politik idag". Anna Kinberg Batra tycker att det är dags att sluta demonisera SD.

När Decemberöverenskommelsen föll fanns det röster som ropade på nyval och maktövertagande. Upproret byggde på en omvärdering av Sverigedemokraterna, där partiet plötsligt sågs som tänkbar stödpelare.

Utvecklingen skyndas på av att flera av Alliansens partier nu ligger närmare Sverigedemokraterna, både i migrationspolitiken och i retoriken.

Det finns förstås också andra röster inom borgerligheten. Som inte vill gå samma väg som sina europeiska syskonpartier.

Frågan ligger hur som helst på bordet. Och även om det är Alliansens partier som får den, så bubblar det även inom Socialdemokratin. Även där finns röster som vill se en annan relation till Sverigedemokraterna.

Den enklaste förklaringen till normaliseringen är att SD har växt. Partiet är en naturlig del av det politiska livet. Och väljarstödet gör Åkesson till en indirekt maktfaktor.

Med det har bilden av partiet förändrats. Om nu så många gillar SD, kan partiet då verkligen vara så farligt? verkar en del resonera.

Svaret är ja.

Sverigedemokraterna är farligt

Det faktum att många människor stödjer partiet gör det inte mindre problematiskt. Tvärtom. Nu om någon gång är det hög tid att inse vilka krafter som knackar på den dörr som sakta glider upp.

Sverigedemokraterna låtsas vara ett parti som gjort upp med sin extremism och rasism. Det är inte sant. Expos granskningar visar att partiets påstådda upprensningar har varit ett spel för galleriet. Den så kallade nolltoleransen efterlevs inte i toppen och saknar förankring bland gräsrötterna. Inför valet 2014 kunde Expo visa att var tredje kandidat med öppet Facebook-konto visade stöd för aktörer som partiledningen pekat ut som ideologiskt avvikande. Det är bara ett av många exempel. Istället används nolltoleransen som ett maktmedel mot de som kommit onåd med partiledningen.

Sanningen är att Sverigedemokraterna är sammanväxt med resten av den svenska radikalnationalismen. Partiet positionerar sig som den breda, pragmatiska parlamentariska kraften. Men med partiet kommer också svansen. I veckan kunde Expo avslöja att riksdagsmannen Kent Ekeroth rekryterat en politisk sekreterare som inför valet 2014 filmade en propagandaintervju med nazistledaren Stefan Jacobsson. Det är ett på många sätt illustrativt exempel på hur partiet fungerar.

RADIKALNATIONALISM

På nätet suddas gränserna mellan partiet och andra delar av den radikalnationalistiska miljön ut. Expo har bland annat visa hur det uppmanas till mordbrand och terrordåd i SD-vänliga Facebook-grupper.

SD kan mobilisera stöd i det växande utbudet av högerextrema alternativmedier. Men tycks inte se några problem med att den rasism man svär sig fri ifrån är en självklar del av rapporteringen.

Även på gatorna blandar sig SD:s gräsrötter samman med andra delar av den radikalnationalistiska miljön. Folkets demonstration, som drivits av en lokal SD-företrädare, lockar nyfascister, högerextrema medborgargarden och islamofober och antisemiter från så gott som hela extremhögern.

Problemet är inte bara partiets svans. Det är Sverigedemokraterna i sig. Blåsippans väg är en kulturrevolution som vill göra upp med den svenska liberala demokratin. I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan, allt annat är "svenskfientligt". På köpet kommer rasism, ett splittrat samhälle och en tystad opposition.

största hotet mot svensk demokrati

Förra hösten skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på Facebook: "Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget."

Det säger allt om både SD:s strategi och politiska mål. Här har vi ett parti där den våldsbejakande retoriken ligger ett klick bort, där ambitionen är att stöpa om den svenska demokratin och som eldar på rasism och intolerans.
Debatten borde inte handla om huruvida SD kan bjudas in eller inte. Den stora frågan är hur de övriga partierna ska värja sig emot vad som idag är det största hotet mot den svenska demokratin.