Växjöbiskopens avgång 

Hedvigpolitiker i biskopshärva

Den 15 februari meddelar biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, att han slutar sin anställning. Anledningen är att det saknas förtroende mellan kyrkopolitikerna och biskopen, enligt Bruno Edgarsson, som är ordförande i stiftsfullmäktige. Denna händelse är unik och man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta någon liknande konfliktsituation inom Svenska kyrkan, med en biskop inblandad. 

  Ulf Svensson: |2010–03–10| Men vad har då hänt? Biskop Ragnar Persenius, som var medlare i konflikten, sa i ett uttalande att förtroendekrisen är ”svår att ta på” samt att ”Det finns ingen enighet om vad det handlar om. Men han menar att alla som är inblandade är mycket trötta och sorgsna.”

Biskop Sven Thidevall har till nyligen annars främst uppmärksammats i ett helt annat ärende, som handlat om en munhuggning på senaste kyrkomötet.

Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, behandlade den kontroversiella frågan om en ändring i kyrkoordningen, som innebär att vigsel även kan gälla par av samma kön. Inför omröstningen drabbade två av ledamöterna, Susann Torgerson, representerande Folkpartister i Svenska kyrkan, och Dag Sandahl, representerande Frimodig Kyrka, samman i en kort ordväxling. Kanske Ölandspostens ironiska kommentar bäst beskriva nivån på ordväxlingen: ”Uttalandet handlade om hur homosexuella ibland utövar sin sexualakt, och ord som röv ska ha förekommit.”

Man kanske skulle tillfoga att även heterosexuella ibland utövar sex på detta sätt.

Det är inte denna ordväxling som är det väsentliga, utan vad som händer efteråt. Och vilken innebörd denna händelsekedja har för Svenska kyrkan, som demokratisk folkkyrka. Förutom Susann Torgerson, fanns en liknande ordväxling mellan Dag Sandahl och en annan representant för Folkpartiet, nämligen ledamoten Karin Långström Vinge.

Tillsammans författar de båda folkpartisterna ett brev, som enligt bloggaren Anders Brogren, (pensionerad präst och tidigare kyrkoherde i Istorps pastorat under 27 år, samt ivrig läsare av kyrkoordningen) emanerar utifrån att Susann Torgerson tog kontakt med biskop Sven Thidevall. Och på hans uppmaning skrev ned sin minnesbild av samtalet med Dag Sandahl. Även Karin Långström Vinge uppmanades att göra detsamma, oklart av vem.

Händelsekedjan ändrar karaktär

Man kan undra vad som var syftet med brevskrivandet, respektive vad de båda folkpartispolitikerna förväntade sig skulle hända, med de brev som sedermera översändes till biskopen i Växjö stift.

Plötsligt blir komminister Dag Sandahl kallad till stiftstaden för samtal med biskopen. Enligt Anders Brogren börjar det nu ta proportioner, som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat. Brogren skriver: ”Att som överordnad, genom administrativa åtgärder försöka begränsa och påverka en underställds agerande i en demokratiskt vald församling, är nämligen en mycket allvarlig sak i vårt samhällsskick.” 

Det är när Dag Sandahl blir kallad till ett ”tillsynssamtal”, som enligt Anders Brogren är ett i kyrkoordningen okänt begrepp, som det börjar bli ett allvarligt övergrepp. Dessutom får han inte ta del av ”anklagelseakten”, det vill säga de båda breven från kyrkomötesdeltagarna, på annat sätt än att biskopen läser upp vad kyrkomötesledamöterna skrev ned och skickade in.

Anders Brogren blev mycket upprörd över hur en enskild präst blev behandlad av en överordnad och börjar själv agera. Inte för att han i sakfrågan – det där med sexualakten och röven – tycker att Dag Sandahl har uttryck sig på ett korrekt eller verserat sätt. Men han menar att i en demokrati är det lagen som är grunden.

ANDERS BROGREN ANMÄLER BISKOPEN

Brogren begärde därför ut de skriftliga handlingarna från de båda folkpartistiska kyrkomötesledamöterna, men fick ett nej. 

I denna veva anmäler Brogren biskop Thidevall till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar, för att ha trakasserat komminister Dag Sandahl, och till Svenska kyrkans överklagandenämnd, samt till Riksdagens ombudsmän för att han inte lämnar ut de begärda handlingarna, det vill säga de nu berömda breven från de båda kyrkomötesdeltagarna från folkpartiet.

I detta läge blir flera media intresserade av affären och fler och fler artiklar skrevs om det inträffade. Dag Sandahl är dessutom känd för att kunna skapa rubriker i media.  I denna situation skall man också tillägga andra små händelser och processer, vilka pågått i Växjö stift, som enligt Anders Brogren bara behövde en liten knuff för att sätta en större process i rörelse. Denna knuff tillskriver han främst Susann Torgerson, rätt eller fel. I hans blogg kan man läsa följande: 

”Medierna tog upp saken. Tystnaden blev bruten. Snöbollen hade kommit i rullning. Saker och ting började komma upp till ytan. Det var spänt mellan biskopen och de förtroendevalda på grund av att biskopen handlat egenmäktigt vad gällde renoveringen av biskopsgården Östrabo. På stiftskansliet i Växjö hade genom biskopens sätt att handskas med medarbetare en otrevlig stämning byggts upp under lång tid. En arbetsmiljöutredning hade påbörjats. En medarbetare satte ner foten. Lagrade frustationer, spända nerver. Det behövdes bara en liten extra snöboll för att utlösa lavinen.”

Oomkullrunkliga fakta

Susann Torgerson är en kyrkopolitisk tungviktare inom kyrkopolitiken i Sverige. Att hon är relativt okänd för en större allmänhet beror på att kyrkopolitiken inte behandlas initierat i riksmedia. Kyrkoval, kyrkomöten och skandaler, vissa kontroversiella ställningstagande från Svenska kyrkans sida, är alla exempel på vad riksmedia ibland skriver om. 

En och annan ledare om politikens vara eller inte vara i Svenska kyrkans organisation ändrar inte denna bild. Däremot lyser den demokratiska granskningen, av vad som faktiskt händer inom olika beslutscentra respektive enskilda församlingar inom Svenska kyrkan, helt utanför riksmedias intresseområde.

Susann Torgerson innehar följande politiska förtroendeuppdrag inom Svenska kyrkan:

1. Ledamot i kyrkomötet för Folkpartister i Svenska kyrkan (FISK).                 

2. Medlem i kyrkorådet i Hedvig Eleonora församling (HEFF).

3. Andre vice ordförande i kyrkorådets presidium, i Hedvig Eleonora församling (HEFF).

4. Ersättare i domkapitlet i Stockholms stift (FISK).

Dessutom har Susann Torgerson bland annat varit tillförordnad partisekreterare en kortare period under 1994 – 1995 för folkpartiet. Numera är hon evenemangsansvarig för folkpartiet och därmed både välförankrad i rikspolitiken och i kyrkopolitiken.

Händelsen utagerad

I ett mejl till Anders Brogren och Dag Sandahl meddelar Susann Torgerson, förutom att hon inte vill figurera med namn, sina förtroendeuppdrag eller politisk hemvist i deras respektive bloggar – bloggar som är en del av det offentliga, för det kyrkopolitiska och det demokratiska samtalet och debatten. 

Hon meddelar att ”händelsen på kyrkomötet i oktober är utagerad, i alla fall för min del”. Hur detta sistnämnda budskap har framförts, till vem, i vilken form samt när, framgår däremot inte av mejlet. Möjligtvis är detta första och enda gången det framförts offentligt. 

Man kan tänka sig att detta hade varit viktiga fakta för både biskop Thidevall och komminister Sandahl att ta del av. Eftersom Sandahl var beredd att ånyo åka 38 mil tur och retur mellan norra Öland-Växjö, för att redovisa sin syn på vad som hände på kyrkomötet. Och kunna reflektera över det samtal han hade med sin biskop för några månader sedan. Men, i sista stund ställdes resan in, eftersom biskopen tog en slags ”time out”. 

Frågan är om de trots allt kommer att mötas, biskop Thidevall och komminister Sandahl. Biskopen kommer ju att arbeta fram till sommaren som biskop i Växjö stift, innan han tar på sig sitt nya uppdrag som forskare i Uppsala. 

Parallellerna till händelserna i Hedvig Eleonora

När förre kyrkoherden i Hedvig Eleonora församling Cecilia Melder petades, redovisade politikerna aldrig några fakta, händelser eller skäl till varför herden måste avgå. Däremot florerade en rad olika rykten av vad som hade hänt. 

Till slut fanns ett rykte, som fortfarande är det officiella skälet till varför den förre kyrkoherden måste sluta. Ryktesspridarna skyllde på att det var den numera pensionerade biskopen Caroline Krook, som agerat för att kyrkoherden skulle sluta, innan den tidsbegränsade förordnandet gått ut. 

När detta rykte, efter att ha gått runt några varv på stan, blev det först ett uttalande på ett kyrkofullmäktigemöte i Hedvig Eleonora församling, men egentligen hände det ingenting alls. Detta trots att Caroline Krook vid upprepade gånger försökt få presidiet, genom Susann Torgersson, att inte ta till så drastiska åtgärder. 

Det var först i samband med ett skriftligt svar på en anmälan, som biskop Caroline Krook fick det svart på vitt. Nu blir biskopen topp tunnor rasande och tar till orda och menar att politikerna i Hedvig Eleonora är fega. 

I Östermalmsnytt säger förre biskopen; ”Det är fegt och sorgligt att kyrkorådet inte vill stå för sina egna beslut.” Biskopen hade på alla sätt försökt hitta en lösning, få träffa personalen med mera, men fått nobben av politikerna i församlingen. 

Vad vi vet har inte Susann Torgerson, som var med och fattade beslutet om den förre kyrkoherdens avsättning, vid något tillfälle avgett ett annat svar eller förklaring till det inträffade.

Tvärtom gick hon ut till sin nomineringsgrupp och framförde följande:

”Bakgrunden är ledningsproblem med vissa medarbetare i församlingen. Detta blev känt i mitten av förra året och under hösten har vi i presidiet tillsammans med kyrkofullmäktiges ordförande, alla moderater utom jag, haft flera samtal med Cecilia. Utan resultat.”

Problemet med detta påstående är att kyrkoherden aldrig var med på några sådana möten. Man hade ett enda möte, nämligen samma vecka som man beslutade att ”avlägsna” Cecilia. Ett möte som för övrigt utlysts till att handla om ”vissa planeringsfrågor”, och frågor i samband med att en av prästerna skulle sluta. 

Det vore därför på sin plats att Susann Torgerson, som då var gruppledaren för FiSK i Hedvig Eleonora församling, presenterade datum för dessa samtal, då man i en beskrivning till sina förtroendevalda i sin nomineringsgrupp, angett detta som skälet för att kyrkoherden inte kunde vara kvar. Detta vore också på sin plats eftersom dessa samtal, som det står i ett mail till andra FiSKare, inte gav några resultat. 

Här finns en rad mycket märkliga påståenden, som är väl dokumenterade, så här finns mycket att reda ut och få klarhet i.

För Susann Torgerson är saken säkert utagerad, men frågan är om det är det för biskop emerita Caroline Krook och den tidigare kyrkoherden Cecilia Melder.

Väljarföraktet

De senaste veckornas turbulens inom moderaterna, handlar om att en ny politisk era inträtt. Hos de politiska kommentatorerna är man inte förvånade och menar att valfusket vid nomineringarna inte är unikt för moderaterna. Man talar om kontrasten till fornstora dagar, då ett förtroendeuppdrag var något man pliktskyldigt tog på sig, medan man i dag ser till sin egen karriär, där ett välbetalt arbete och olika personliga fördelar hägrar i horisonten. 

Väljarna blir i detta perspektiv ett medel att nå egen framgång, inte några man ska tjäna.

På valdagen har däremot väljarna chansen att välja mellan kandidaterna, även om några har fuskat sig till sin plats. Men om politikerna struntar i resultaten, till exempel om någon som får få röster visavi sin position på listan, innebär detta inte med automatik att denna person förflyttas. Så frågan om vårt parlamentariska röstsystem verkligen garanterar en demokratisk utveckling. 

I Svenska kyrkan, där tro, troende och förtroende både är fundamentala kärnvärden och den värdegrund som verksamheten vilar på, borde politiska manipulationer närmast betraktas som obstruktion eller sabotage. Politiker som ägnar sig åt detta borde kunna stängas av.    

Det är en kyrka

När nu så en biskop fälls på oklara och tunna grunder, vilket är en skandal, måste präster och kristna protestera. Visst kan man som vår ärkebiskop säga att det är starkt av biskop Thidevall att ta ett sådant beslut, som ger lugn och ro i stiftet, men det andas konflikträdsla. 

Jag tycker att man först borde ta reda på fakta: vad har hänt, vem har agerat, finns politiska konflikter i botten? och först därefter diskutera eventuella avgångar. Kanske är det politiker inom stiftet som borde ta sitt förnuft till fånga och avgå, eller någon anställd. 

Kort sagt: utan att gå till botten med konflikter av detta slag, sätter sig representanter för Svenska kyrkan i en position där den politiska makten blir helt skuldfri, och skulden i detta fall koncentreras på en enda individ, biskopen. Det är han som får bära skammen medan andra, som bär skuld, kommer undan.

Slutligen får man konstatera, att en dystopi har uppfyllts. 

Vi diskuterade på ett redaktionsmöte, att det bara var en tidsfråga innan förste biskopen skulle tvingas gå från sin tjänst. Det var i julas. Inte ens vi hade trott att det skulle ske nu, och på det här sättet. 

Det är möjligt att förhållandena i Växjö stift var tillkrånglade, men knappast att detta skulle föranleda till detta oerhörda slut, för en kompetent präst och teolog. 

En annan slutsats är att vi snart måste ställa oss frågan, vad är en kyrka utan modiga präster?