Jag kräver att få arbeta tills jag stupar...	Foto: Corel

Krönika

Pensionärer, guld och gröna skogar

Inför pensioneringen inbjuds blivande ålderspensionärer till hejiga och glammiga informationsmöten arrangerade av propagandaministeriets föryngringsenhet. Generaldirektören Ingvar Margòsson håller sina medryckande och hurtiga tal med slagorden ”Det måst få vara pensionärens rättighet att jobba livet ut”.

 Paul Lindberg: |2011-10-12| Generaldirektören Ingvar Margòsson äntrar talarstolen och utbrister entusiastisk till de blivande pensionärerna: – Tack alla ungdomar, alla ni, som de vill tvinga på ett pensionärselände. Och tack för att ni kom till denna informationsträff. Och jag säger det med en gång: Vägra bli gamla, och kräv rättigheten att få arbeta tills ni stupar! (Åhörarna vrider sig något, skrattar och applåderar åt skämtet).

Vad är det för fel att bli rik när man blir gammal (applåder), och ta sig rätten att arbeta längre än 65 år. Är det inte roligare att vara ung och rik (applåder), än att vara fattigpensionär. Och inte vill väl ni betala för mycket skatt som pensionärer (stora applåder), skatter som bara går upp i rök till alla för tidigt påtvingade ungdomspensionärer. Nu måste vi säga ifrån, och stenhårt säga nej (stormande applåder), och istället hålla oss till den mjuka och fina arbetslinjen. 

Med dessa ord vill jag bara berätta att som 70-årig pensionär blev jag rik (applåder och bravorop), genom mitt arbete efter 65 år. Annars hade jag bara varit en eländig fattigpensionär. Och vem vill vara fattig och pensionär? (Skratt och applåder).

En kvinna reser sig bland åhörarna och sträcker upp armen för att få ställa en fråga. Ingvar pekar militäriskt med hela handen och rak arm: Du, vad heter du? Jag heter Ulla Ährlig och undrar hur alla ungdomar som inte får några jobb, hur ska de kunna försörja sig om alla pensionärer arbetar tills de "stupar"? Åhörarna tystnar, det blir pinsamt dödstyst. Ingvars tystnad tycks få sekunder att likna flera minuter, och så klämmer han till, med blicken riktad bortom himlarna: ungdomarna får väl också lära sig arbeta tills de stupar (Ovationer, skratt, applåder), det fick ju vi göra, eller hur? Och åhörarna klämde unisont i: ja, det fick ju vi göra (skratt, applåder och fotstamp i raketfart).

Ingvar gör klart för åhörarna med konstaterandet att det är "Ni" som har byggt detta land (applådåskor), och då ska ni väl ha rätten att få arbeta livet ut. De ska väl inte få ta död på er som fattigpensionär – eller hur? (Extatiska ovationer).

En annan kvinna ställer sig upp och får ordet. Frida Égalité heter jag, och tycker inte det verkar något vidare rättvist. Det finns faktiskt ansvarsfulla människor som vill ge behövande pensionärer en möjlig chans till ett bättre liv, och en inkomst som går att leva på, det är en ålderspensionärs självklara rätt, tycker i alla fall jag... 

Ingvar sliter raskt till sig ordet och utbrister: Jag vill bara säga det, vi klarar oss utan alla dessa servila och snällistiska nickedockor som vill ta jobben ifrån oss (stormande ovationer, dånande hurrarop). Arbetslinjen som vi alla levt av (jubelstormande och ovationsdånande hurrarop), är det enda raka, och som ger mening med livet, och ingenting annat. Med den nya arbetslinjen är det vi som stolt försörjer oss själva (fotrullningar, raketstamp, applådåskor, ovationsbrakande jubelstormar och extatiska konvulsioner).

En krycka flyger i taket, och därefter rusar en rullator in i väggen. OCH DÄREFTER flyger kryckor, käppar, lösben, glasögon, lösperuker, lösögonfransar, men även en och annan bh upp i taket.

Ingvar lugnar ned den käcka och glada stämningen... han bockar och tackar, och förklarar informationsmötet avslutat.

En öronbedövande tystnad infinner sig. Svettiga kroppar, rodnande kinder och generande blickar som söker sig mot golvet för att snabbt försvinna bort i det gråtrista decemberrusket.