Tankar kring evangelisk förnyelse:

Gud, Herren och människan 

Våra ord för att hedra är inte längre hållbara. Ett relevant språkbruk gör Jesus ord trovärdigare i vår tid. Att Jesus är Frälsaren och centrum för tron på Evangelium borde ju vara det självklara. Men Herren…

Herren eller Herre, är tituleringen för att ära Jesus som Guds son, och hans föredömlighet. Fader, säger Jesus själv då han ber till sin Gud. Fader, Abba* eller Adonay*, är Jesus referenspunkt i tidens Gudsanda – den patriarkaliska andan. 

Utgångspunkten för Jesus gällde det ohållbara med världsordningen: orättvisorna stod som spön i backen, och orden länkades med tro och fördomar, och ville inte riktigt släppa greppet, inte ens i vår tid. Men trots allt, Jesus Evangelium togs till vara av människorna – inte helt och fullt kanske, men i mångt och mycket.

Auktoritet, eller auktoritär, det är frågan. Gud är en auktoritet, auctorias: ”makt”, ”myndighet”, ”inflytande”, men också punkten för alla i en ”social relation”. Guds inflytande över livets alla aspekter uppfattas av kristna som legitimt och rättmätigt. Men denna Gudsrelation har mera med ömsesidighet och frivillighet att göra, och handlar därför mycket om demokrati, aldrig om underkastelse. Med den fria viljan kan människor själva bestämma och ansvara över egna ställningstaganden, och låta sig inspireras och växa i relationerna mellan själsfränder och Gud.

Auktoritet härleds av latinets auctor, som betyder ”upphovsman” eller ”initiativtagare”. Auktoritär, däremot, har betydelse av exempelvis befallning i diktatur och hierarkisk ordning. 

Det nordeuropeiska ordet ”Herre” har sin härledning och betydelse i enbart en auktoritär klassordning; ”Herre” har ingen egentlig härledning från Adonay; samma sak med orden Lord, Kyrios eller Dominus (med blandade betydelser av herre, kejsare och Gud). 

Världsordningen är många gånger auktoritär, med hierarkiska inslag av okritisk lydnad underifrån och upp. Kristenheten har varit auktoritär fram till vår tid, och alla har tuktats i denna anda, med vissa kvardröjande och otidsenliga traditioner.

Tradition grundad på auktoritära värderingar, är ord som inte kommer från Jesus, och skiljer sig mycket från dagens medvetna traditioner kring kristen kulturutövning, liturgi och kristna värdeord; traditioner som i stället tillhör det levande i Jesu efterlevnad. Traditionerna är ändå ganska sammanblandade.

”Herren”, är benämningen inom judendomen och kristendomen på Gud – inom kristendomen även på Jesus. Titeln blev behändigt för kejsarmakten och kungar av Guds nåd. Herren, från hebreiskans Adonay, blev ett substitut för det allra heligaste, för den mäktigaste krigarguden YHWH – Jahve. Namnet fick aldrig uttalas på grund av styrkans och övermaktens överhelighet. Kan jämföras med att auktoriteten Muhammed inte får porträtteras. 

Att Gud symboliserats med auktoritärt pondus är i linje med tidernas och makthavarnas patriarkaliska anda – ”infantilism”, genom argument som: min Gud är mycket mäktigare än din Gud, osv.

Ordens betydelse handlar om makten över människorna, men i dag med möjligheten till urskiljning av makt och Makt.

Ord kan skada och döda; ord kan läka och göra gott; ord kan göras högtidliga och kärleksfulla, och ord kan också hörsammas och bilda kunskap. Ordets betydelse är inte bara lingvistik utan har en avgörande betydelse för livet i stort. Livets relationer transformeras i ord, som kodas i matematik och i förlängningen i energierna – och allt får betydelse i medvetandet.

Jesus gjorde själv upp med auktoritära översittarfasoner och orättvisor, på många sätt och vis. Jesus blev verkligen ett hot mot maktmänniskorna, men ett löfte för alla förtryckta. Om detta handlar alla evangelietexterna. Respekten för Jesus levande ord kunde bli mera hedrande genom att vi efterlever honom, istället för att vi underdånigt dyrkar honom som ”Herre”, eller helig relik. 

Titeln ”herre” innehades av furstar och människor av världslig makt ända in under 1800-talet. Herr och Fru Svensson är alltså en efterhärmad 1900-talsprodukt.

Det efterföljansvärda är i stället tvillingskapet med Jesus, det vill säga att bli till som Guds söner och döttrar, precis som Guds son – som Jesus! Det eftersträvansvärda budskapet handlar därför mycket om en föredömlig jämlikhet, och om människors möjligheter och lika värde.

Mina egna tankar leder till att orden har en avgörande betydelse för hur vi tänker och handlar, och därför borde vi försöka använda oss mera av Jesus egna ord, i stället för de stora makt- eller överorden, och våga rensa i ogräset, och ifrågasätta ord som kanske har ett förlegat och dött innehåll. 

Ordförståelse och tolkning av Jesus "eviga ord", bör inte vara statiskt, utan förändrings- och utvecklingsbart i tiden, eftersom tiden aldrig står stilla. All förnyelse är inte av godo, men gammalt bråte är heller inte så värst livgivande.

Paul Lindberg

* Etymologi

Herre, forntyska (Sachsen), ”förnäm”, ”mäktig”, under medeltiden titel endast för kungar, prinsar, adel, präster och dignitärer, aldrig för vanligt folk. Att Jesus och Gud fick ställa in sig i ledet, och fick denna titel är ju inte alls svårt att förstå. Borgerskapet kunde först på 1800-talet tituleras med Herr. Se även Kyrios, Dominus och Lord, som har samma innebörd.

Jesus omnämndes redan från början med tre varierande hederstitlar av sina anhängare, enligt evangelietexterna:

A) Messias, den smorde.

B) Guds son, dvs. med ursprunget i Guds innebörd av Evangelium: att bli till i anden – Jesus Är i Gud, och Gud Är i Jesus. Det är detta Jesus försökte få människorna att förstå: Guds son eller Guds barn, är det eftersträvansvärda för alla som vill tillhöra Gud. Tomas blir det levande exemplet och blir ”tvilling” med Jesus – Guds barn i Anden.

C) Rabbi, dvs. läraren som predikar Guds Evangelium. 

Genom dessa tre titlar har människan kunnat möta Gud, genom Jesus förkunnelse och genom att människorna efterlever och försöker bli som Jesus. Och på så sätt har "Läraren", eller förkunnaren Jesus, blivit så som Gud.

Abba, arameiska för ”fader”, tilltal till Gud och profeterna. Ordet användes av Jesus. Det är kärleksfullare och utan någon auktoritär innebörd. Titeln användes även på beprövade och trovärdiga andliga ledare. Den motsvariga, och helt jämbördiga kvinnliga titeln var ”Amma”, som betyder moder. Från Abba härleds ”abbot” och ”abbedissa”.

Adonay, hebreiska, härleds från ”Adon” som betyder herre. Adonay betyder egentligen mina herrar (plural). Adonay blev ersättningsord för "Jahve" – det hebreiska egennamnet för Gud. Titeln ”Herre” fick Gud att bli lika auktoritär som vilken kung eller kejsare som helst – samma titel klistrades på Jesus.

Rabbi, hebreiska, judisk titel för ”mästare”, ”förkunnare” eller ”lärare”. Enligt evangelietexterna tituleras Jesus i första hans som ”Rabbi”. 

Rabbin är en judisk församlingsanställd, ofta ledare för en religiös skola (yeshiva).

Christos, Chrestos, grekiska för den smorde, ”chrisma” smörjelse. Ursprungligen från hebreiskans ”Mashi'ach”, eller Messias. Mashi'ach var en allmän titel för andliga ledare – judiska män vigda för Jahve. Titeln kom med tiden att gälla kröning av judiska kungar. Christos blev egennamn i Jeshu'a Christos. Jeshu'a, eller Jesus, betyder Guds räddare.  

Senast uppdaterad 2007-08-27