Frihandelns kollaps – på gott och ont

Multiglobal frihandel                            

Svajighet och instabilitet i den globala världsekonomin är det permanenta tillståndet i världen. Den nyliberala oviljan till planering – som princip – har istället ersatts av principen, egoism och snabba pengar – men utan insikten om konsekvenserna. Det är kännetecknet för Mamons herravälde över världsekonomin.

  Världshandelns intresseorganisationer, agerar unisont i en aggressiv och offensiv målsättning att behärska världen på alla nivåer och sektorer. I den meningen, däremot, planeras det stort, som vilken kommunistisk eller fascistisk planhushållning som helst.

Världshandeln är på gott och ont, men utan ansvar tar den musten ur både människorna och planeten Jorden. Bilar tillverkas i dag inom alla världsdelar, vilka till stor del fraktas fram och tillbaka runt Jorden. Det ger pengar, men förstör Jorden. Det gäller inte bara frakt av bilar, det gäller massproduktionen av kommande sopor i stort! Allt blir sopor till slut, framställt av natur- och energiresurserna, med en helt förstörd planet i slutänden! En del kallar detta för nyliberal frihandel och andra menar att den nuvarande frihandelns världsordning leder till rena helvetet!

Världshandelns intresseorganisationer har i sin omfattning det största maktinnehav någonsin i världshistorien. Alla står under Mamons herravälde som helt bestämmer villkoren över världsordningen.

Stoltheten inför detta fenomen är höjt över allt annat, och självgodheten av den kampfulla människan som tar för sig i livet är drömidealet som istället ersatte Guds planer. Människan är sig själv nog, sin egen gud. Mamon i full glans har nått sitt högsta stadium, och därefter...

Medan Jorden förblöder, bryter frihandelsavtalens förhandlingar ihop, därför att maktens superstater inte kan komma överens i sina hegemonisträvanden. I strävandet efter snabbare pengar och mest gynnande handelsavtal, är utrymmet till förhandlingar om den globala uppvärmningen på en icke betydelsefull nivå, underställt Mamons ensidiga intressen.  

I den ökande världshandelns transfereringar och ständigt ökande produktion har människor i den fattiga världen, de som producerar varor för den övriga världen, knappast fått någon del av vinsten, enligt FN:s handelsorgan Unctad. De rikare länderna, EU, USA och Japan stod år 2007 för 71 procent av världens samlade BNP, med en gemensam befolkning på 15 procent av Jordens alla människor.  

Någon skulle kunna uttrycka: jamen de behöver väl inte skämmas för sina framgångar. Nej, de skäms inte, de är omåttligt stolta! Men, deras framgångar är faktiskt något som är att skämmas över, genom att de hindrar och utnyttjar fattiga länder att kunna häva sig över fattigdomsbarriären.

Världens stater tvingas förlita sig på den globala världshandeln som enda utvecklingsmöjlighet från fattigdomen. Deras förhoppningar att arbeta sig fram till de rika ländernas nivåer leder oftast bara till slavliknande förhållanden, och förändrar aldrig deras egna livsvillkor. Det finns alltför många exempel på detta. 

Men den handel som fattiga nationer lagt ned energi på och haft förhoppningar om skulle istället kunna omformuleras till regionala tillväxtekonomier, genom ökad handel mellan grannländer och en utveckling av den inre behovsmarknaden, och mindre av dyrbar fraktgods över världen.

Peter Mandelson, EU:s utrikeshandelskommissionär, uttalande till pressen om WTO-förhandlingarnas kollaps var "ett plågsamt misslyckande". I ett uttalande för Finacial Times betecknade han det hela som "ett av det mest reaktionära på jordbruksområdet i USA:s historia".

USA:s egoism handlar om skyddstullar för det egna jordbruket, samtidigt som de har makten över de fattigaste ländernas utvecklingsmöjligheter. Detta i samband att en rad länder med Indien, Kina i första leden vill ha skyddstullar med liknande skruvade argument som USA:s argument, nämligen att vid kraftiga prisökningar och ökad import införa skyddstullar för att värna den inhemska jordbruksproduktionen. Till de övriga ländernas argumenteringar sade framförallt USA nej. USA:s nej var det som ledde till en kollaps.

Många frivilligorganisationer välkomnade trots allt förhandlingarnas sammanbrott kring ett globalt frihandelsavtal. Chefen för organisationen Focus on the Global South, Wallden Bello, kommenterade sammanbrottet:

”Handel kan vara ett medel för utveckling, men redan från början stod det klart att de utvecklade länderna hade som mål att tvinga fram ökat marknadstillträde och samtidigt göra så små eftergifter som möjligt. Att tala om utveckling var bara ett sätt att göra det hela mindre oaptitligt.”  

Svenska kyrkan ser misslyckandet som "bristande västvilja bakom WTO-haveriet". (Citaten och detta kapitel från Kyrkans tidning)

"Det är en stor besvikelse att det inte blev något avtal. Ett globalt avtal är viktigt, inte minst med tanke på de nu skenande priserna på livsmedel och bränsle", säger Erik Lysén, chef för policyenheten på kyrkokansliets internationella avdelning.

"Det är extra beklagligt att det faller på en fråga som är viktig för fattiga länder. De behöver verkligen en skyddsklausul", säger Erik Lysén.

Lysén talar om "en bristande vilja från främst USA". Om USA:s skuld talar även Magnus Walan, ansvarig för politik och opinion på Diakonia. Men han menar samtidigt att en betydande del av ansvaret är EU:s och säger sig inte förvånad över sammanbrottet i förhandlingarna.

"EU har betett sig arrogant. Man har gått runt WTO-samtalen och använt sin styrka för att förhandla fram separata avtal med utvecklingsländer", säger Magnus Walan.

Inget avtal bättre än dåligt. Lyséns och Walans bedömning delas av Christian Aid. Matthew Coghlan är organisationens rådgivare i frågor som rör "ekonomisk rättvisa" och säger att man "applåderar den principfasthet" som utvecklingsländerna har visat under förhandlingarna.

"När det handlar om utveckling är ett uteblivet avtal bättre än ett dåligt avtal", säger Matthew Coghlan till Christian Today. 

För att USA ska kunna fungera med den övriga världen måste en ny president installeras i USA, anser en samfälld kritikerkår från olika läger. Men det räcker säkert inte bara med presidentbyte – en helt ny världsordning vore säkert det allra bästa!

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008-08-18