 |
| |
Överhuvudtaget
finns det mycket inom skattelagstiftningen som är tveksamt ur ett
fördelningsperspektiv.
|
Foto:
RLC
|
GEMENSAMHET
Den
starkares rätt
Fuskåkarna
och moralen
I
Stockholm laddar för närvarande SL upp för att ta fast alla fuskåkare.
Självfallet är det inte OK att åka utan att betala sin biljett även
om det finns ömmande fall. Men det finns betydligt fler fuskåkare
i det svenska samhället som inte jagas och som tvärtom ses som
samhällsbärarna detta trots att man smiter undan med skatt. På
Skatteverkets hemsida finns texter att läsa om ”Självrättelse
av oredovisade tillgångar i utlandet” samt ”Självrättelser av
utlandsinkomster
2014”
.
Ulf Svensson: |2015-03-26|
Summa summarum handlar
det om stora belopp som dras bort från våra gemensamma kassor för
att klara vård, omsorg, skola och försvar. Med dessa medel i våra
offentliga kassor skulle vi inte ha någon större kris i samhället.
Jag
brukar tänka på skatter när jag läser om Grekland. Skribenter
brukar ondgöra sig över det grekiska skatteväsendets bristande
effektivitet gällande uppbördsarbetet – där korruption och
nepotism sägs härja – parallellt med att medborgare och företag
i Sverige gör allt för att runda just våra skattelagar. Man kan
undra vad som är den stora skillnaden? I Sverige använder rika människor
skattejurister och finansiella rådgivare för att tänja på gränserna
till den milda grad att gränserna ofta överskrids med råge.
Skatteplanering
med externa lån vid företagsköp ses till och med som ett hot mot
den svenska skattebasen av Skatteverket som nyligen redovisats i en
rapport till den svenska regeringen.
Överhuvudtaget
finns det mycket inom skattelagstiftningen som är tveksamt ur ett fördelningsperspektiv.
Exempelvis har avdragsrätten för räntor en omfördelande effekt i
det svenska samhället eftersom det tillfaller dem som har råd att
ta lån. Logiskt men totalt rör det sig om cirka 30 miljarder
kronor där 85 procent tillfaller den hälft som tjänar mest i samhället.
Kanske är det dags att successivt ta bort dessa avdrag vilket också
skulle minska prisstegringar på framförallt bostäder i våra
storstäder.
Moral
För
de som har ett kapital är det mycket lönsamt att leva i det
svenska samhället. Det som irriterar mig är att de är dessa
individer som klagar på skatterna, kämpar med näbbar och klor för
att reglerna ska bli än mera liberala, tycker att det är samhället
som ska investera i än det ena (Förbifarten) än det andra (höghastighetståg).
Vad gäller det sistnämnda tycker jag följande; skulle kunna vara
bra men frågan är vilka som skall åka (folk i allmänhet betalar
skatt men vem har råd att lösa biljett?), är stora investeringar
som tränger ut andra (järnvägar mellan allt större städer dränerar
investeringsmedel för järnvägsutveckling i övriga landet), tar
mycket lång tid innan man uppnår reella miljövinster som tre invändningar.
Ett
annat problemkomplex är i detta sammanhang bostadspolitiken, eller
snarare bristen på densamma. Rika får avdragsrätt i eget ägda
bostäder medan andra betalar allt högre hyror. I miljonprogrammets
bostadsområden, som nu bokstavligen och bildligt faller samman, ska
upprustning ske till priset av chockhöjningar av hyrorna. Det vill
säga de som bott och regelmässigt betalat sina hyror får svårt
att bo kvar överhuvudtaget. Många kommuner säljer ut illa skötta
bostadsbestånd där de boende drabbas och social oro tilltar. I
detta sammanhang skulle det vara intressant att se vilka sambanden
är mellan bostadspolitiken, hälsoläget och framtidstron i
exempelvis Göteborg, som nu börjar byta skepnad från välmående
samhälle till eländigt enhälle.
Tentativ
slutsats
Vårt
samhälle – samma hälle (eldstad) som metafor för det
gemensamma – är inte längre på väg mot minskade klyftor, frigörande
social utveckling, ökad jämställdhet och jämlikhet. Nej,
tendenserna är ökade klyftor, ökad ekonomisk belastning på svaga
grupper och den starkes ”rättigheter”. Det finns positiva
tendenser i regeringspolitiken men frågan är hur långt det räcker.
Det är ju fuskåkarna som sätter agendan!
|
