|
Den
Heliges krönika
Frisk
mänsklighet
Numera
vandrade Den Helige återigen på gatorna som en vanlig man.
Trenchcoaten var hårt knuten runt kroppen och slokhatten neddragen
i snålblåsten. Det hade varit en intressant tid sedan han flyttade
hemifrån. Hon hade lämnat de förgyllda katedralerna och åter
valt att söka natthärbärge där det fanns plats eller ute i sin
fria natur.
Det var mycket han förskräckts och våndats över. Inte för
att han levt i någon skyddad värld då han som Den Heliga svävat
runt på sina dagliga runder för att värna den skapelse och de människor
som hon så varmt älskade.
Men
nu i sin kroppsliga gestalt så kändes tillvaron ute i den verkliga
världen så mycket hårdare och livet så mycket ömtåligare. Han
hade tyvärr träffat många av sina gamla vänner och följeslagare
på stadens gator. Dom drev numera liksom han längs gatorna som
herrelösa hundar.
De
sökte alla efter nya tempel i människors hjärtan, då de gamla
var förstelnade och ogästvänliga. Den Helige hade träffat
sanningen som inte längre bodde i Sanningens tempel och hoppet som
lämnat Hoppets kapell, via källaringången.
Den
Helige bestämde sig för att ta en sväng till ett av stadens
sjukhus. Ibland när han kände att människorna behandlade livet så
artificiellt och arrogant så brukade han ta sig en sväng dit för
att upprätta känslan att livet verkligen räknades. Där kunde han
skratta med de nyblivna föräldrarna, glädjas tillsammans med den
nyopererade starrpatienten som kunde se efter års famlande i blindo
och dela lidandet i sin nakna sorg och förtvivlan.
Diskret
gick han in genom personalingången och iklädde sig en läkares
gestalt. Han började på medicin, där ruvade nästan alltid en känsla
av mycket, för mycket, det var för mycket att göra, för mycket
patienter, för mycket av allt och ändå så mycket kärlek och god
vilja.
Han
stannade diskret till i dörren vid ett rum där en gammal, ensam
man fick en vänlig systers hand att hålla i när han lämnade
livet för att träda in i riket. Det var ljust och för denna man,
hopp. Den mannen hade levt sitt liv och alla avsked för länge
sedan gjorda.
Han
vandrade vidare genom korridorerna. Så var det en patient som särskilt
fångade hans uppmärksamhet. På plastremsan runt handleden stod
det ”Kvinna oidentifierad”. Det var en kvinna som hade hittats
medvetslös, utan något spår av sin identitet. Hon saknade talförmåga,
var helt utan handlingar och hade inte ens ett telefonnummer eller
namn.
Kvinnan
var gammal och mycket nära att dö. Förmodligen hade hon varit förvirrad
och gått ut och där ute vid vägkanten hade hon satt sig ner och fått
en blödning. Nu låg hon ensam i ett rum. Slangar och apparater var
kopplade till hela hennes arma kropp för att hålla henne vid liv
ännu en tid.
Men
hon hade inget namn, ingen ålder och inga anhörig som vakade vid
hennes säng. Vad är då en människa, tänkte Den Helige?
I
det vardagsvanliga livet så konstruerar människorna så mycket
utifrån vad de kan, gör eller vilka de är relaterade till. Säg
mig vilka du umgås med, eller vad du äter, så ska jag säga dig
vem du är, heter det ju ibland bland människorna tänkte, Den
Helige. Men livet är så mycket mer.
Människan
försöker så ofta förhäva sig, ”Gudomliggöra sig själv”
bli störst, bäst, vackrast, allsmäktiga och allgoda. Och i sin fåfänga
strävan blir Gudomliggörandets raka motsats, en maktens,
prestigens, girighetens egen tillbedjan.
Förstår
då inte människan att jag blev människa, inte för att Gudomliggöra
människan, utan föra att mänskliggöra människan. Varför skulle
Jag annars själv bli människa, tänkte Den Helige.
Hade
jag velat ha en massa avgudar och småpåvar så hade jag väl
skapat det på en gång, tänkte han och såg på Kvinnan. Där låg
hon ikläd sin fulla mänsklighet. I världens ögon, sorgligt övergiven
av människor, en smärtornas människa, men det är mänsklighetens
smärta hon bär.
Den
helige gick fram till henne och satte sig på sängkanten. Den
Helige tog hennes hand och viskade in i hennes hjärta, Jag tänker
på dig.
Ice
Uppdaterad
2008–09–29 |
