Låt–gå–politikens följder

Milton Friedman–katastrofen

Följderna av den världsomspännande nyliberalismen har visat sig genom ökade orättvisor, och medelklasskulturens depraverade konsumtionshysteri. Miljöförstöringen får den biologiska och livsuppehållande balansen i naturen att rämna. Men även råvaruutnyttjandets ökning år efter år tär på Jordens naturresurser. Och i en sådan omfattning att det handlar om en plundring av kommande generationers behov.

  Milton Friedman fick Riksbankens ekonomipris 1976. Han har aldrig fått något Nobelpris. Redan då kom en massiv kritik mot tidernas stollighet nummer ett. I varje fall vad det gäller dåligt omdöme i bedömningen för en lämplig ekonomipristagare. Stolligheten låg i tillväxtfundamentalismens förödande tecken. 

Kritiken mot Riksbanken kom från demokratiska och ansvarsfulla krafter bland nationalekonomer, en enig miljöforskarkår, och en mängd vetenskapliga institutioner och forskargrupper runt hela världen. 

Och på Chicagouniversitet där Friedman hade sin tjänst är han omåttligt impopulär bland akademikerkåren. De vill helt enkelt inte veta av honom.

Nobelpriskommitén har motsatt sig Riksbankens utnyttjande av Nobelprisets renommé för andra syften än det som står skrivet i Nobels testamente. Ekonomipriset ska därför ses enbart som en politisk och propagandistisk drivkraft till förmån för världskapitalismens förträfflighet, eller Mamons makt över världsordningen.

Friedman blev den fundamentalistiska tillväxtens och den hegemonistiska kapitalismens profet. Friedman samarbetade personligen med en rad kapitalistiska diktaturer. Bland annat Pinochets Chile. Ja det var han som låg bakom ideologin och det ekonomiska programmet för Chilekuppen. 

Friedman vädrade helt öppet sin syn av den "fria" nyliberalismen företräde över världen, med inskränkningar av demokratiskt inflytande, eller "friheten" från demokratins inflytande. Egoism blev ideologin i Mamons tjänst! Följderna av Friedmans inflytande över världen, kan vi idag se med växande kriser av stor omfattning. Världens regering står i praktiken under ledning av  Världsbanken.

Global Footprint Networks är en internationell miljöorganisation, som varje år redovisar följderna av människornas snedvridna överkonsumtion och resursplundring.

"Overshoot day" är ett begrepp från organisationens forskning som innebär, dagen då den globala konsumtionen av Jordens resurser överträffar vad som egentligen skulle gälla för hela året igenom. Världens människor har alltså överkonsumerat. Och den dagen blev i år den 23 september, nytt rekord i överkonsumtion. Och efter detta datum tär vi på resurser, som egentligen skulle vara för nästkommande period. Här gäller det Slösas företräde mot Spara! Det är enbart den rika världens medelklasskultur som är Slösas kompisar. De fattiga länderna har inte samma möjligheter att överkonsumera.

Beräkningsgrunden enligt Global Footprint Networks handlar om människans konsumtion på världens odlings- och betesmarker, på världens skogar och havens fiskefångster. Jämförelser görs med den optimala produktionskapaciteten av ett år och på den globala konsumtionen. Mellanskillnaden visar överkonsumtionen och hur mycket som tagits från nästkommande period.

Det hela innebär att den rika världen för närvarande konsumerar mera än vad som produceras, vad det gäller livsmedel. Denna överkonsumtion ökar år från år och kan alltså tydligt mätas. När detta år nått sitt slut har människorna konsumerat 140 procent av vad Jordens människor klarar av att producera under ett år. Och konsumtionen sker av den rika världen, medan den fattiga delen har en omfattande underkonsumtion, framförallt av mat och nödvändighetsvaror.

Global Footprint Networks ger i sin rapport ett skrämmande exempel på snedfördelningen i världen. Om hela världens befolkning skulle konsumera som USA:s befolkning så krävs det ytterligare fem jordklot. Om den svenska konsumtionsnivån ska uppnås krävs det tre jordklot, och om Indiens nivå ska gälla så räcker det med ett halvt jordklot.

Överkonsumtionen leder till en kommande hungerkatastrof med följder för hela mänskligheten.

Världens problem kan tydligt avläsas och analyseras. Det finns sammanhang av många orsaker som säger oss, att det går att peka på vad som görs fel och vad som borde förändras i den globala gemenskapen.

Jag menar att tillvaron under ledning av politiska ideal, som nyliberalism, och makten över människornas livsstil och livsanda, leder till människans fördärv. Trots min personliga positiva och optimistiska livsnerv så kan jag däremot inte se något positivt med den fundamentalistiska tillväxten som nu råder i hela världen.

Kriserna i världen avlöser varandra, som om kriserna står i kö och trycker på. Scenariot är glasklart för allt fler människor, medan de som driver det "stora världsprojektet" känner en alltmer frustration över sanningarna om Jordens utsatthet som blir klarare för varje dag. Och tiden går rusar bara förbi oss med följder vi ännu inte riktigt kan se vidden av. Vi kan bara ana dem.

Slutsatsen av detta scenario gäller hur vi ska gå vidare! Jordens kriser ligger helt tydligt i människornas händer – inte hos Gud. Idag ligger framtiden hos dem som inte motarbetar eller fördärvar skapelsen. Det gäller ett starkare civilsamhälle som inspireras av den goda viljan och för gemenskap. 

För denna utveckling kan exempelvis olika värdeord utvecklas, som sporrar till en hållbar utveckling för alla. Det handlar om en kraftfull demokratisk utveckling – en motmakt mot förstörelsen av livsbetingelserna, och för människornas framtid. 

Mitt förslag till ett värdeord är "fördelning". Fördelning av resurser, rättvisa och fördelning av arbete, och fördelning över inflytandet över samhället. 

Hos Gud kan den som vill få mod och kraft verka för en harmonisk framtid för alla Jordens människor och i bästa samförstånd!

Det goda samhället måste av nödvändighet eftersträvas!

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008–09–23

Kommentar:

Liberal förvirring

Om förvirringen kring ordet liberal, skriver Dilsa Demirbag-Sten i en ledare i Östgöta Correspondenten. Hon menar att ordet "liberal" allmänt används för att svärta någon som ska utmålas som kall, cynisk och endimensionell.

  Jahaa! Och faktiskt, det är sant! Jag har aldrig hört den definitionen förr! Men den nedsättande attityden kommer primärt från det nyliberala lägret. Och det skriver också Dilsa Demirbag-Sten.

Hon tycks eftersträva nyansering och en tydligare begreppsförklaring i ordet liberal. 

Det är inte så lätt med tanke på ett Folkparti som står för en diffus och totalitär "folkdemokratisk" politik i många frågor – helt i nyliberalismens tjänst. Det handlar om nyliberaler som vill sudda bort det förflutna av socialliberalism. 

Det fanns och finns en äkta liberal anda som förfuskats under en rad av år. Och detta sker helt under influens av nyliberalism. 

Dilsa anser sig vara socialliberal och skriver:

"Nyliberaler med vurm för marknadens magiska kraft fnyser inte sällan åt oss socialliberaler och tycker att vi är kamouflerade socialdemokrater med liberala ambitioner – halvmesyrer."

Dilsa förvånas över hur begreppet liberal har kommit att likställas med all ondska på planeten. Då det för henne inte är en smädelse att kallas liberal, anser hon sig ha anledning att undra över vad som menas, egentligen, och hur det har blivit så? Och hon förklarar det själv: 

"Kanske är det så att den liberala intelligentians försvagade förmåga att presentera den liberala ståndpunkten i olika debatter, är en av orsakerna till nedsvärtandet av begreppet liberalism."

Så är det nog. De socialliberala ligger i träda och alltför inaktiva, och därför utan något större inflytande i Folkpartiet. De socialliberala frågorna ligger risigt till i vårt land överhuvudtaget.

Vi socialliberaler och liberalsocialister värderar liberalismen högt, vilket inte nyliberalerna alls gör, de tillhör extremhögern. De är extremister som får följder för världens folk.

Nu står det alldeles klart att högerpopulism inte längre har någon större attraktion längre i vårt land. Tre partier inom Alliansen närmar sig fyraprocentsgränsen och kan bli utanför Riksdagen. Medan socialliberalismen under Bengt Westerbergs era kunde krönas med framgång genom just Westerbergeffekten – eller socialliberalism.

Dilsa Demirbag-Sten tror också att vänsterns missbruk av ordet liberalism är en av de bidragande faktorerna till att liberalismen fått en dålig klang. 

Då vill jag säga att Dilsa överskattar vänsterns förmåga och inflytande. Nej, nyliberalerna inom Folkpartiet har själva lyckats ge löjets skimmer över sin egen nyliberala politik i praktiken. Samma nyliberaler som angriper Moderaterna för att vara sossar, och som tycker att socialliberalen Bengt Westerberg är en reservsosse, är de som är begreppsvrängarna. Och det är till dem som Dilsa ska se förklaringen till varför liberalismen kastas i smutsen. 

Nedsmutsningen är nyliberalernas eget verk!

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008–09–23