Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	Franciscus I tydliggör vad han menar med "bokstavstrogen inflexibilitet" – det vill säga att stänga in sig själv ihop med enbart det skrivna ordet, och inte låta sig påverkas av Guds överraskningar (inspirationer).	Foto: Fidei

RESUMÉ AV PÅVENs synodtal

Frestelsen och nåden

Glädjen och tårarna

Vi har tillsammans gjort en passionerad resa, med korta stunder som gått fort, som för att vilja vinna tillbaka förlorad tid för att nå målet fortast möjligt. Det har stundom varit tröttsamt, men med stunder av entusiasm och energi, eller stunder av tröst och nåd. Resan där den starkare är manad att hjälpa den svagare. Eftersom det är en resa av människor fanns stunder av enslighet, spänningar och frestelser.

Paul Lindberg: |2014-10-22| Påve Franciscus I höll ett tal i Vatikanens radio i anslutning av synoden. Så som jag bedömer dess innehåll (engelsk översättning) är det en fördjupad återupprättelse av Jesus principiella värdeord kring kärlek och rättvisa. Påven gör klart att fundamentala, eller "traditionalistiska", ståndpunkter kan ibland stå i vägen för att människor ska kunna ta till sig de impulser som uppkommit på Grund av Jesu värdeord och inspirationer från Gud. 

Franciscus tydliggör vad han menar med "bokstavstrogen inflexibilitet" – det vill säga att stänga in sig själv ihop med enbart det skrivna ordet, och inte låta sig påverkas av Guds överraskningar (inspirationer). Det gäller om allt det som vi vet och om det som vi ännu inte vet, men som vi ska kunna ta till oss. Det handlar om allt det som vi fortsättningsvis behöver lära oss mer om, och behöver åstadkomma. Påvens tankar transformerar den okritiska acceptansen till den tänkande och förändringsbara människan – på ont och på gott, givetvis.

destruktiv strävan till godhet 

Påven uttalade i sitt tal om frestelsen av en destruktiv strävan till godhet i sökandet efter en bedräglig nåd, som binder såren utan att först ha behandlats, för att kunna botas på rätt sätt. Alltså en behandling av symptomen och inte själva orsakerna. Påven menar att det är frestelsen att vilja förvandla stenar till bröd, att ta genvägen för att bryta den långa, tunga och smärtsamma nödvändigheten till behandling. 

Det påven beskriver gäller troende människors önsketänkande och förhoppningarna om möjligheten att kunna förvandla verkligheten till en ny verklighet – vilket kan vara bra. Men, påven tar ett destruktivt exempel då människor önskar straffa syndare, eller till och med önskar straffa svaga och sjuka, det vill säga att kunna förvandla verkligheten för att själva kunna straffa andra olyckliga människor. 

Jag tror att påven med detta vill exempelgöra syndabocken, då frustrerade människor griper efter upprättelsen över den som de ser med större förkastlighet på grund av sin egen stock under ögonlocket. Detta är säkert vanligt, men som inte borde vara legalt för en troende sökare. Konkret gäller det säkert homosexuella som står utan skuld, men som vissa vill ta livet av.

Enligt påven kan detta önsketänkande vara en frestelse jämförbart med att låta Jesus komma ned från korset för att istället behaga folket, och inte stanna på korset för att där uppfylla Faderns vilja. Det skulle betyda att Jesus i så fall böjer sig för en världslig ande i stället för att rena den och böja den till Guds Ande, enligt påven.

INGEN LÄRJUNGE ÄR STÖRRE ÄN SIN LÄRARE

– Kära systrar och bröder, låt inte frestelsen skrämma oss, eller till och med avskräcka oss, eftersom ingen lärjunge är större än sin lärare, Jesus själv ställdes inför frestelsen, enligt påven. Och han fortsätter: – Personligen skulle jag vara mycket orolig och ledsen om det inte vore för dessa frestelser och dessa livliga diskussioner. Istället har jag sett och hört, med glädje och uppskattning, tal och interventioner fulla av tro, av pastoral och doktrinär iver, av visdom, av uppriktighet och mod. Och jag har känt att det som satt framför våra ögon (under synoden) var det goda i kyrkan, familjer, och "högsta lag", "goda själar". Och det alltid utan att någonsin ifrågasätta de grundläggande sanningarna i sakrament eller äktenskapet. Oupplöslighet, enhet, trohet och fruktbarhet – öppenheten för livet.

– Och detta är kyrkan, Herrens vingård, den bördiga Mor och omtänksam lärare, som inte är rädd för att kavla upp ärmarna för att hälla olja och vin på människors sår. Och som inte ser människan som ett hus av glas för att döma eller kategorisera människor. Det är kyrkan, en, helig, katolsk, apostolisk och som består av syndare, nödigt av Guds nåd. Det är kyrkan, den sanna Kristi brud, som strävar efter att vara trogna sin make och sin lära. Det är kyrkan som inte är rädd för att äta och dricka med prostituerade och publikaner. Kyrkan som har dörrarna vidöppna för att ta emot de behövande, den ångerfulla, och inte bara den eller de som tror att de är perfekta! 

– Kyrkan skäms inte för den fallna och låtsas inte se honom, utan tvärtom känner sig delaktiga och nästan tvungen att lyfta upp honom och uppmuntra honom att ta upp resan igen och följa med honom in mot en definitiv möte med sin make, i det himmelska Jerusalem.

den övernaturliga känslan

– Detta är kyrkan, vår Moder! Och när kyrkan, i den mångfald av hennes nådegåvor, uttrycker sig i gemenskap, kan hon inte fela. Det är skönheten och styrkan, av den övernaturliga känsla av tro som är skänkt av den Helige Ande, så att vi tillsammans kan gå in till hjärtat av evangeliet och lära sig att följa Jesus i våra liv. Och detta skall aldrig ses som en källa till förvirring och oenighet.

– Många kommentatorer, eller folk som pratar, har föreställt sig att de ser en kyrka där en del är mot andra, tvivlande på den den Helige Anden, den sanna promotorn och garanten för enhet och harmoni i kyrkan. Det är den Helige Anden som genom historien alltid väglett skeppet, genom hennes ministrar, även när havet var grov och ryckig, och ministrarna otrogna och syndare.

– Och som jag berättade inledningsvis av den här synoden, så var det nödvändigt att genomleva allt det här i samlad gemenskap och med inre frid, så att synoden kunde äga rum med och under Petrus och i närvaron av påven som en garanti för helheten. 

Detta är något av vad som påve Franciscus I uttalade i Vatikanradion. En del av innehållet kan tolkas som vissa förskjutningar av tidigare inställningar. Exempelvis att Jesus successionsordning utgörs av Petrus, som förste påve, i enlighet med Jesus. Paulus uttalas här inte alls i något sammanhang.