 |
|
Människan
och universum. Vetenskap och forskning kan rädda Jorden om
politiken och industrin tar sitt yttersta ansvar för klimatet
– i första hand. Låt därför vetenskapen ta över
ledningen för att rädda klimatet. Där kunskapen finns,
finns också lösningarna!
|
Foto:
NASA |
RIKARE
LIV – CIVILISATION
Framtidsperspektiv
Egoism
och förstörelse
Vår
tid har alla incitament för fullkomligare liv här på planeten.
Vetskapen finns om hur livet på planeten ska fungera regelrätt för
helheten. Mammon är nu den oetiska orsaken till Jordens förödelse.
Paul
Lindberg: |2021-03-05|
Jorden
har i vår tid blivit en planet i allvarlig kris. Varningar om miljöhotet kom
igång i en större omfattning framförallt under 1970-talet i hela
världen. Informationen handlade om klimatläget från vetenskapliga
institutioner. Det visades att människan med en
otyglad teknologi och misshushållning med Jordens naturresurser och
föroreningarna av livsmiljön har skapat en situation som idag
inte kan jämföras med någonting tidigare. Planeten är
i en hotfull kris.
Det
globala hotet mot livet tycks ha förvandlats till en
sinnesblockering för en stor del av mänskligheten. Och det på
grund av oförmågan att kunna acceptera den obehagliga realiteten. Mycket tyder
på att det handlar om en omfattande global masspsykos, men som
uttrycker sig på olika sätt – exempelvis som destruktivt förnekande. Inom storfinansen handlar det först
och främst om att rädda kapitalinnehavet till priset av den
globala uppvärmningen. Trots detta har man på senare tid sett
tendenser av seriösa kapitalprocesser för motverkan av den globala
uppvärmningen. Det är i så fall hoppfullt.
Destruktivism
som ideologi
Politisk
parlamentarism har i allt högre grad fått ersätta politisk
ideologi – som i en politikens oförmåga för stundens aktuella
nödvändigheter. Det
har istället gett plats för nya kvasiideologier som sprider sig i framförallt
västvärldens poltiska yttringar. Fenomenet är egentligen inte nytt. Det
skedde exempelvis även under 1920 till 1940 talen.
Att
samhällsproblemens förnekelser får följder har säkert alltid
visats. Mycket tyder på att samhället har fastnat i den
fällan. Det vill säga att när den globala uppvärmningen inte
åtgärdas så leder det till komplikationer, och som i sin tur kan
leda till rena katastrofen.
Mammon,
politiken och näringslivet
Förvaltningen
av Jorden är en ödesfråga som vi verkligen lever under. Trots varningsropen
från den vetenskapliga forskningen så har den globala uppvärmningen
ökat markant. I Stockholm 1972 hölls FN:s första miljökonferens
och som utvecklades till den nuvarande FN:s globala miljöorgan.
Kunskapen
om den globala uppvärmningen och vad som behöver åtgärdas har växt
enormt. FN har lyckats pressa fram kunskapen om vad som måste göras
för att bekämpa den globala uppvärmningen. I paritet med den
vetenskapliga kunskapsutvecklingen har å andra sidan vissa delar av
industrin och världshandeln lyckats göra motsatsen genom att öka
den globala uppvärmningen.
Så förhåller sig nuläget.
Miljöledarna
i Sverige under 70-80-talen, Rolf Edberg och Lennart Daléus, ställde sig frågan:
"Hur ska Jorden se ut som vi lämnar till våra
efterkommande?"
Den frågan är obesvarad och oerhört skamligt. Den politiska
destruktiviteten är i dag besinningslös.
Det
görs alltså för litet för klimatet!
Det
som gäller inom politiken är att först och främst upprätthålla
den globala världsekonomin. Inom denna globalism verkar politiken
och den industriella världshandeln. Politikens drivkraft gäller
att upprätthålla ledningen för att drivkraften ska ske i linje
med ideologin. Ideologin har minskat alltmer och övergått till
makten i sig.
När
politiken inte gör tillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen
måste det naturligtvis bedömas som svek mot kommande generationer. Att benämna det som svek är naturligtvis en
ödesdiger realitet.
Den
principiella arbetsmodellen
Den
principiella arbetsmodellen, som
exemplet CERN-forskningen för higgspartikeln, kan också vara
lämpligt för den nuvarande klimatkrisen. Genom teoretiska
hypoteser och experiment, och med ett mycket gott och föredömligt
samarbete, mellan många av världens främsta forskare på ämnet,
så har teori och experimentalism banat fram en ny praktisk
”arbetsmodell”, enligt min mening. Denna arbetsmodell i sig kan
vara den första spinn-off-effekten av det stora formatet, på grund
av dess exceptionella effektivitet och precision, och för en
universell ändamålsenlighet.
Arbetsmodellens
storskalighet av massivt vetenskapligt kunnande skulle nämligen
kunna visa vägen för många storskaliga globala behov av lösningar,
exempelvis för fred och avrustning, men också för den globala
uppvärmningen. Det specifika med ”arbetsmodellen” är att mängden
experter utövar helhetsgreppet själva över projektet. Principen
skulle även kunna vara översättningsbart för FN-organet ICCP:s
klimatpanel, angående den globala uppvärmningen.
Istället
för att låta politiker basa över ett ansvar som de aldrig kommer
till rätta med, kan istället klimatexperterna få mandatet att i högre
grad leda regelverken och tidsplaneringen för hur direktiven
ska utformas, för det nödvändiga förändringsarbetet. Detta för
att obligatoriskt kunna verkställa nödvändiga åtgärder. Det
skulle säkert underlätta för både politiker och den globala
finansvärlden då alla står framför ett gemensamt faktum.
Det
levande sambandet:
Det
levande sambandet
|