Ulf Svensson: |2020-04-12| Storstäder klarar sig inte många dagar utan transporter utifrån av mat, rent dricksvatten, energi, toarullar, skyddsutrustning för sjukvården osv.

I insikten om den nödvändiga omställningen har vi fått begreppen flygskam, fjällskam, köttskam, coronaskam och så vidare. Nu kan vi till denna lista lägga ytterligare en skam. Det tycks nämligen finnas en verksamhet i samhället som varken pandemier, finanskriser, lagar, myndigheter, vetenskapliga fakta eller sunt förnuft rår på och det är VA-branschen. Vi kan kalla det VA-skam.

VA-skam

Branschen ingår i den samhällsaktivitet som betecknas som samhällsviktig verksamhet, avdelning kommunalteknisk försörjning. Att det finns problem inom denna storskaliga sektor har en rad artiklar i media vittnat om de senaste åren. Exempelvis bräddningar (avloppsvatten släpps ut orenat), läckande ledningar, slamtömning på åkermarken inklusive gifter som PCB och dioxiner där vi odlar vår mat, otillräcklig rening av avloppsvattnet, klimatgasutsläpp som inte registrerats (sektorn är inte med i regeringsinitiativet fossilfritt Sverige) och kommunala tvångsanslutningar av fastigheter med enskilda avlopp som efter vattenanalyser visat sig fungera alldeles utmärkt. Företrädesvis finns dessa fastigheter på landsbygden. Och vid ett elavbrott skulle vi varken ha vatten i våra kranar eller kunna spola våra toaletter. Ingen bra kombination i dessa coronatider.

Naturens egen förmåga

Havs- och vattenmyndigheten (HAV) är den myndighet som ger rekommendationer kring enskilda avlopp och enskilda VA-lösningar, det vill säga småskaliga lösningar där man nyttjar naturens egen förmåga att ta hand om näringsämnena. Nyligen har praxis ändrats ”lite i smyg” och HAV har nu uttalat att forskare ska gå ut med information till Sveriges kommuner ”att grundläggande skydd motsvarande markbaserad rening är tillräckligt i nästan hela Sverige”. Striden kring dessa småskaliga lösningar handlar om ifall de ska ingå i den kommunala VA-lösningen eller om de ska ingå i naturens egna kretslopp.

Fenomenet markretention

Två forskare, docent Lars Hylander och tekn.lic. Peter Ridderstolpe, har nämligen i en gemensam forskningsrapport till HAV visat att markretention är ett vetenskapligt, väl beskrivet fenomen som avser markens egenskaper att binda fosfor och neutraliserar bakterier och virus. Av någon anledning har forskningsrapporten stoppats av HAV och frågan har tagits över av Formas – Forskningsråd för hållbar utveckling – som ska sätta forskarnas resultat i en vidare vetenskaplig kontext.

Sveriges 290 kommuner granskar drygt 700 000 fastighetsägare och deras enskilda avlopp. Resultat? En rad onödiga investeringar i enskilda avlopp, alternativt anslutit till kommunalt reningsverk, som snarare ökar utsläppen av ämnen i vår natur, samt växthusgaser där de absolut inte hör hemma. Finns det då inga alternativ?

Hanteringen av de enskilda avloppen

Det som forskarna Hylander och Ridderstolpe tagit fram räcker långt för att hantera de enskilda avloppen. Dessutom har det sedan 1939 funnits en toalett som varken kräver vatten eller avlopp och som kan producera den bästa växtnäringen. När forskarna och myndigheterna nu också konstaterat att vi kan använda naturen som reningskälla kan man undra varför dessa fakta inte nått VA-branschen och de kommunala beslutsfattarna?

Kanske AP-fondschefen Kerstin Hessius imperativ – Vi måste ha ett datum! – nu kommer väl till pass för att äntligen kunna stoppa tvångsanslutningarna till de kommunala reningsverken.