Dag Sandahl, författaren till boken Förnyarna. Foto: RLC

Bokrecension

"Förlorarnas historia"

Den kontroversielle prästen Dag Sandahl kom i våras ut med boken Förnyarna – Mer än en historia. En minnesbok över en högkyrklighet som försvann. Leden glesnade, entusiasm övergick i mognad, för vissa, medan andra gick upp i rök. Istället tog kvinnorätten form, både vad det gäller jämlikhet och jämställdhet. Samkönade äktenskap blev prövningen för kärlek och rättvisa. Och förändringens vindar skrämde några, medan folkflertalet hänfördes över rättvisans framgångar. Förändringen kom som en storm med profetisk glöd.

ord var knappast i överensstämmelse med högkyrklighetens sak. Bokens innehåll visar tydligt att de bevingade orden inte alls varit relevanta med den högkyrkliga rörelsen. 

Världen förändrades under 1900-talet. Och den högkyrkliga reaktionen ville vränga sitt eget bakåtsträveri, till att likna en förnyelse, till förmån för de egna konservativa ståndpunkterna. Det var försöket att greppa över det som inte kunde tålas, älskas eller tolereras.

Det som istället skulle få gälla var att vrida utvecklingen bakåt, och göra det till en förnyelse, till hänförelse över den egna grandiosa och kyrkohierarkiska ämbetsmannabetydelsen. 

STENARNA FICK MÅNGA ATT SNAVA

För den som fått åhöra Dag Sandahl i hans rätta element, som agitator och föredragshållare, kan jag själv intyga att han verkligen är en riktig stå-upp- komiker. Med en riklig svada låter han stenarna falla för andra att snava på. Allt vänds ut och in i försöken att likna Honom som gjorde vatten till vin, med förbehållet att Dag Sandahl gjorde svart till vitt, till skada för många människor – ja, till skada för många människor!

När Dag Sandahl skriver en minnesbok och glömmer väsentliga passager i deras egen historia, så vill jag påminna om ståndpunkter och ageranden, som alltså lett till skada och elände för både kvinnor och homosexuella, under mycket lång tid.

Boken är avslöjande. Och det ska erkännas, Dag Sandahl själv har inte underlåtit att avslöja de egna bevekelsegrunderna, ståndpunkterna och vad de i verkligheten sysslade med. Men det som berättas är knappast meriterande över någon högkyrklig kamprörelse. Nej, boken handlar om ”förlorarnas historia” (citatet ur boken), i en uppgivenhet, trots deras självutnämnda utvaldhet.

Dag Sandahl är utan tvekan en god berättare. I boken får vi reda på händelserna och alla de personer som figurerat bakom högkyrklighetens många händelseförlopp. De tycktes aldrig sinsemellan ha varit något kamratligt brödraskap. De pucklade på varandra ganska rejält – högkyrklighetens arternas kamp, så att säga. Var och en var sig själv nog, och utgjorde sin egen lilla garderob av universum. Den arketypen av människotyper kallas av ungdomen idag för ”nördar”.

FÖRNYELSENS MOTRÖRELSE

För femtio år sedan tog de högkyrkliga i Sverige föreningsnamnet arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF, med litet a). Det var en organiserad motrörelse mot Svenska kyrkans förändringar för en behövlig och ändamålsenlig utveckling av demokrati och rättvisa. 

Med sin högkyrklighet höll de sig själva, helt anspråkslöst, för att vara Svenska kyrkans intellektuella röst och dess ljus. Men där ljuset är starkast är skuggorna djupast, enligt Goethes syn på kvasireligiösa bländverk – något rejält innehåll förutom fördomar fanns det inte så mycket av. 

Hos aKF hittar man nämligen aldrig någonting med Guds avsikter, om livet och människan, så som vi finner hos Jesus.

”Tillvaron består av ofullständigt förstådda gudomliga idéer”, skrev Christopher Jacob Boström, med epitetet ”Nordens Platon”. Han menade att det är människans plikt att söka förstå Guds planer mer ... och förverkliga dem mer fullständigt.

I ovanstående visdomsord, tycker jag att sanningen ligger mycket nära Jesu radikalteologi. aKF visar däremot, genom Dag Sandahls bok, att högkyrkligheten saknade värdegrund i Jesu andemening. Hos högkyrkligheten sattes aldrig Jesus i människans mitt, det var istället deras prästerliga och hierarkiska betydelse som sattes i undersåtarnas mitt. 

Det försummade var innerligheten i det som gäller Jesus radikalteologiska budskap om vägen, sanningen och livet. Jesus blev för dem i praktiken enbart liturgisk korssymbolik, hörspel och snuttifiering, och av detta ville de göra bländverk. Men, det allra viktigaste hos Jesus är ju däremot innehållet med budskapet om kärlek och rättvisa. Jesus budskap berättar om hur vi människor ska förhålla oss till varandra inför en eventuell uppståndelse.

Jag har förstått att högkyrkligheten närmast kan jämföras med Evangeliums berättelser om fariséer och sadducéer, de som Jesus kom i konflikt med. Samsynen liknar myterna om apostolisk katolicitet och prästämbetets hierarkiska betydelse. Hos Jesus är det tvärtom! Jesus är i människornas mitt, som bror och jämlike.

HÖGKYRKLIGHETEN OCH TRADITIONEN

Kyrkan måste få vara kyrka, har det sagts! Och med det har allt utom Jesus radikalteologiska andemening fått vara dess innehåll. Den högkyrkliga föreningen aKF ville istället älska kyrkans högtidlighet mer än Gud, Jesus och människorna, i en grandios och apostolisk katolicism – Herrens sköna gudstjänst. Det kan man säga vara motsatsen till Ordets sanna görare. Här finns det en rejäl motsättning.

Dag Sandahl beskriver högkyrkligheten som bäraren av traditionalism, men han skriver också ”den vill något nytt och annorlunda, än ett sterilt traditionstänkande”. 

Det nya blev i så fall tillbakavändande till ”rikedomen som finns i den världsvida kristenhetens erfarenheter.” (Läs, den världsvida katolicism!)

Men då vill jag påminna om att den världsvida kyrkan inte är en homogen kyrka. Det finns en maktfullkomlig högkyrklighet, som enbart går den politiska och konservativa högerns breda väg, i alla dess ideologiska ståndpunkter. Jesus däremot gick den smala vägen, och han gjorde stor urskiljning i alla sina bedömningar!

Under femtioårsperioden har Svenska kyrkan utvecklats i en ökad liturgisk riktning. Detta vurmade även aKF för, men aldrig med samma innehåll. Svenska Kyrkan har kärlekens dramaturgi och liturgiska ljus, för hågkomsten av Jesus, och med ett innehåll som möjliggjorde både kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Svenska Kyrkan ställde sig upp i världen för både kärlek och rättvisa. Svenska kyrkan har, trots brister, utvecklats till stor föredömlighet.

Många har suktat efter ägandeskapet över kyrkan. Först var det kungarna av Guds nåd, och världsvida kyrkans egna ämbetshierarkier. Under 1900-talet kom demokratin in i bilden, och världen förändrades. Den fria viljan gjorde åter intåg hos människorna. Fria viljans kreativitet föder tankar, ståndpunkter och handlingar – visserligen både på gott och på ont. Men den fria viljan i människors gemenskap är ändå förutsättningen för var och ens tillblivelse.

HIERARKI OCH DIKTATUR

På greve von Rosens slott Rockelsta i Sörmland, var under 30-talet den tyske riksmarskalken Hermann Göring en välkommen gäst. Det pratades politik. Och med Görings nazistkollega Alfred Rosenberg, tillsammans med Hitler, kom ”förnyelsen” i och med Tyska Rikskyrkan, som tog form i den då extremt högkyrkliga definitionen.

På samma slott, Rockelsta, tillsammans med greve von Rosen vid åren omkring riksmarskalkens besök, samlades ett antal högkyrkliga präster och teologer. Där fanns även romersk-katolska dignitärer, trots att den kyrkan inte tillät någon form av ekumenik vid den tiden. Men mötet handlade inte alls om ekumenik, det handlade mera om de högkyrkliga hierarkiska idealen och framtidsplanerna. 

Under denna period var intresset som störst för en högkyrklig vurm i Sverige. Samtidigt som det fanns uppenbara nazistiska influenser bland präster, i just orterna med mest högkyrklighet i det här landet. 

Tillsammans utgör ovanstående händelser inte någon slump. Det fanns starka drivkrafter för en annan helighet än den Jesus stod för. Men den heligheten var ingenting annat än förräderi mot Gud, Jesus och människorna.

Ovanstående koppling är alltså inte särskilt långsökt. Tidsandan var sådan, och människorna var barn av sin tid.

Författaren och filosofen Albert Camus gjorde klart att det är i tankemedvetandet vi kan hitta orsakerna till våra ståndpunkter. Camus skriver: ”En som arbetar på posten är jämlike med en erövrare, om de har samma värderingar.” 

Analogt med detta kan vi också säga, att den som säger sig vara icketroende är jämlike med Jesus om de har samma värderingar. Eller dem som säger sig vara Jesus anhängare men lierar sig med rasismens eller Mammons värderingar inte alls har något med Jesus att göra.

HERRENS SKÖNA GUDSTJÄNST 

”Rörelsen som lyckades”, i alla fall med högkyrklighetens egna ögon. Det var den högkyrklige prästen och ämbetets hierarkiska betydelse, som drev teologin för en fostran av ett nytt släkte för att älska Herrens sköna gudstjänst.

Prästämbetet ansågs vara en livsform – en prästväckelse, men helt på mannens villkor. Och väckelsen gällde förnyelse, eller förnyad kamp mot den i praktiken demokratiska radikalteologin, som skrämde dem som sökte förnyelse i något "annat".

Radikalteologi är benämningen på Jesu Gudsförklaring. Alltså Jesus utsagor om det som handlar om den fria människan i personlig Gudskontakt, genom bön och tanke, utan hierarkiskt ställföreträdande.

En ivrare för högkyrkligheten var fader Gunnar, som fick sina efterföljare i P.O. Sjögren och C.H. Martling, vilka ivrade för en liturgisk utbildning av Svenska kyrkans personal, inklusive kyrkvärdar.

Dag Sandahl berättar om Martlings bok Tjänst i heligt rum, som förändrade gudstjänstlivet till förmån för det högkyrkliga och det katolska. Och det gällde strävandet efter gudstjänstens fullödiga grandiositet. Vilket vi radikalteologer menar kan vara mera bländverk än innehåll. Det kan faktiskt handla om religiositetens flykt från besvärligheten med att behöva följa Jesus radikalteologi.

DEN KATOLSKA SKRÄCKBILDEN

Dag Sandahl skriver: ”aKF måste vara en samtidskritisk rörelse. Den vill inte bara vad alla andra vill. Den vill något som somliga andra inte vill.” ”Också om högkyrkligheten kan anses ha lyckats i allt utom i det väsentliga”.

”Somliga”, skriver Dag Sandahl! Ja det är väl en majoritet som inte vill det som Sandahl vill, det har utvecklingen visat.

Dag Sandahl fortsätter: ”Katolicitet har varit en politisk skräckbild i Sverige, förmedlad genom skolans historieundervisning och förstärkts av tanken på en målmedveten, reaktionär rörelse – en svart international”.

Men denna skräckbild har inte framkallats av den demokratiska rörelsen, det har den katolska rörelsen själva klarat av. En "svart international" är fasansfullt nog ett faktum i den katolska världen, och finns än i dag, med en rad inflytelserika organisationer så som Opus Dei, eller Sodalitium Pianum, och många fler. 

Dessa organisationer utövar än idag en våldsam slagkraft. Ja, deras pansrade näve har använts för att sätta den modernistiska demokratin på plats över hela världen.

Vi kan se det i Sydamerika än i dag. Det var några decennier tillbaka då en sydamerikansk biskop sökte stöd och skydd av förre påven Johannes Paulus II, med att få stopp på förföljelserna av demokratirörelsen i hans land. Han blev avvisad av påven, utan att ha fått någon hjälp. Därefter avrättades biskopen i sin egen församlingskyrka, med ett stort antal församlingsmedlemmar som urskiljningslöst mördades. Hela detta händelseförlopp har i en dokumentärfilm visats i TV över hela världen.

JESUS PÅTVINGAS KYRKAN

Värderingar och omdömen av den egna föredömligheten utmynnade i uttalanden som ”Kristus hörde samman med sin Kyrka” – underförstått med högkyrklighetens kyrka. Många andra kyrkor uttrycker sig på ungefär samma sätt, som rättsinnehavare. 

Men, eftersom kyrkan kom långt senare än Jesus, och lades till grund genom kejsarmaktens strävanden, så blir ovanstående citat endast en påtvingad samhörighet. Jesus tvingades höra samman med kyrkan, av alla dem med både goda eller egennyttiga syften. Men, Jesus hör istället samman med dem som är i Jesu andemening!

Jesus kom före kyrkan, och han avsade sig aldrig sin judiska tillhörighet, men gjorde helt klart att Gud är opartisk vad det gäller människornas olika rörelser.

Jesus utgör däremot länken mellan Gud och tre världsreligioner. Gud tillhör ingen, men alla som vill kan tillhöra Gud! Därför har hörnstenen ännu inte kommit på sin rätta plats! Gudssökandet fortsätter därför hos var och en i gemenskap!

Dag Sandahl citerar ett brev från Sven-Erik Pernler, som inte kunde förstå att människor kunde kritisera varandra på det sätt som förekom inom de högkyrkliga brödraskapen:

”Det fanns djupa sprickor i sakfrågor som kyrka-stat, lutherskt-katolskt, östligt-västligt, reformatida liturgi eller pastoralliturgisk (franskinspirerad) osv, ja faktiskt också i frågan om kvinnans behörighet till prästämbetet. Att sakfrågorna spretade åt olika håll var för mig begripligt i en arbetsgemenskap. Men jag kunde aldrig förlika mig med att vuxna människor därtill ofta präster, behandlade varandra så grymt och skoningslöst inför varandra. Och jag var inte ensam om detta. Högkyrkligheten var (och är?) (parentes av Dag Sandahl) verkligen oerhört disparat, och många for illa av att själva begreppet blev ett invektiv genom sin obegriplighet/luddighet. Det är inte att förundra sig över att högkyrkliga inte sällan kom att utveckla en hatkärlek gentemot högkyrkligheten. Kampen fördes ju inte mot en yttre fiende, utan framstod närmast som ett inbördeskrig.”

KYRKAN – FRÅN FEODALISM TILL PARTIÄGANDE

Det största slaget mot högkyrkligheten kom i och med kvinnliga präster. Det hierarkiska draget i prästämbetet fick en allvarlig stöt som förändrade kyrkan, om inte i grunden, men som på sikt möjliggjorde en demokratisk reformering.

Högkyrkligheten tillhörde arvet efter feodalism och konungars diktatoriska hierarkiska ämbetsmannasystem, och som nu naggades i kanten. 

Efterföljande system ersattes av de politiska partiernas ägandemakt över kyrkan, vilket givetvis har utgjort en förbättring – i det stora hela – men ändå inte något fullkomligt. Reformationen måste därför gå vidare, ända in på djupet.

Kyrkan borde emellertid med tiden kunna mogna, och erövra friheten för att själva kunna fatta beslut i de inre och yttre angelägenheterna, i allt det som rör kyrkans hela totalitet. Men då måste kyrkan kunna leva upp till en exemplarisk demokrati i Jesu radikalteologi och efterföljd.

Jesu radikalteori kan förklaras med hans egen Gudsförklaring – om vad Gud vill med människorna. Och i detta se visionen om Det Goda Samhället, med Jesus i människornas mitt.

FRÅN HÖGKYRKLIGHET TILL MOGNAD

Några av högkyrklighetens medlemmar blev biskopar och som förde deras talan.

Ärkebiskopen Gunnar Weman är intressant. Han var ärkebiskop mellan åren 1993–1997. Då ansågs detta som en triumf för högkyrkligheten. Nu förväntades ett prästvigningsstopp för kvinnor. Men ingen mindre än Gunnar Weman själv bryter segerjublet, och han konstaterar att ”de (högkyrkligheten, aKF) har fastnat i frågan om ämbetet och det har förlamat rörelsen".

Gunnar Weman medverkar istället till att kunna stoppa prästvigningen av dem som motsätter sig kvinnliga präster. Han gjorde till känna sina nya ståndpunkter angående kvinnliga präster, och menade: 

”Jag har tidigare haft svårt att bejaka kvinnliga präster från biblisk synpunkt. Nu har hela osäkerheten fallit bort för mig och det är en befrielse.” ”Jag har varit tveksam väldigt länge. Men nu menar jag att vi inte kan lägga till eller dra ifrån fler argument i den här frågan. Till sist handlar det om överordnade saker som kyrkans enhet, ett samlat vittnesbörd där vår enhet är viktigast.”

Och på frågan vad som fått Gunnar Weman att ändra ståndpunkt blir svaret:

”Jag skulle vilja använda ordet mognad. Tidigare var det jobbigaste för mig kyrkans tradition och den samlade kyrkliga erfarenheten i den här frågan. Men när jag ser hur den världsvida kyrkan efterhand utvecklas, så är Svenska kyrkan inte lika ensam som tidigare.” Ur Kyrkans tidning nr 3/1986

Att älska kyrkan mer än Gud och Jesus.

Att älska kyrkan mer än Gud och Jesus, är för mig ett inslag, som till viss del, gäller för den världsvida kyrkan. Kyrkan är trots allt i sin världsvida storhet mycket introvert. Traditioner i all ära, men inte traditioner som bäst passar för epitafium och gravar. 

Kyrkans verk är dess egna lemmars verk, sägs det, men är det verkligen så? Kyrkans verk kan istället, i många fall, vara ett verk av dess hierarkiska ägare – på gott och ont. Tro och kyrka kan många gånger grundas på sina kännetecken, men som inte alltid är Guds kännetecken i enlighet med Jesus.

I Dag Sandahls bok tas slutligen kritiken upp från Sr Marianne på ett vederhäftig sätt. Som exempel ställer hon frågan: 

”Älska Svenska kyrkan – är det möjligt?” 

Hon slutar med frågan: 

”Tänk om vi skulle våga börja vara ensamma med Gud?” 

Om det från hennes sida är ironi mot Svenska kyrkan, eller av övertygelse ska vara osagt, men i detta finns innerligen i Jesu förkunnelse, beroende på hur vi vill tolka hennes fråga. I hennes ord kan vi hitta en del av kärnan i människans relationer med Gud – vacatio – själens öga, det vill säga direktkontakten med Gud. 

Att svara på Guds lockelser tillhör tillblivelsen, som leder till Ordets görare i enlighet med Jesu radikalteologi!

Högkyrklighet 

Kyrkoromantisk dröm om svunna tider

Högkyrklighet är benämningen på olika riktningar inom de reformatoriska folkkyrkorna. Många gånger en reaktion mot folkkyrkornas koppling till modern demokrati. Det handlade om tidsandan från slutet av 1800-talet och därefter.

  Paul Lindberg  |2010-06-15|  Högkyrkligheten anses värna kyrkans ämbete, sakramenten och gudstjänsten. Hit hör även uppskattningen av traditionella böneformer, så kallad tidegärd.

Högkyrkligheten var från början den konservativa reaktionen mot tidens förändringar, med en önskan av ett närmande för en katolsk utveckling inom den lutherska kyrkan, vilket skulle grundas på "apostolicitet" (apostoliska trosbekännelsen, förbindelsen mellan kyrkans biskopar och apostlarna; sätes- och vigningssuccession), och "katolicitet" (kyrkans världsvida gemenskap – katolicism).

Högkyrkligheten uppstod först inom den anglikanska kyrkan under 1800-talet. Och högkyrkligheten uppfattades redan från början som konservativ kyrklighet. Ja, mycket konservativt. Denna rörelse stod i stark motsättning till den liberala och sociala demokratiutvecklingen.

I Sverige uppstod den konservativa högkyrkligheten i den så kallade lundarörelsen. Och under 1900-talet utvecklades högkyrkliga riktningar inom lutherska och anglikanska kyrkor runt om i världen. Det liknade mest ett ivrande för något slag av motreformation. 

Tysklands högkyrklighet blev under 1900-talet forum för mycket konservativa krafter, dessa fanns med i kyrkan enbart av tron på en kyrklig högborgerlig kultur med kejsaren som kyrkans högste hierarkiska ämbetsman.

I början av 1920-talet skapades den ultrareaktionära organisationen Deutche Christen, som ville fånga upp så kallat "vanligt folk" i en antiintellektuell och rasistisk anda. 

Under nazismen utvecklades Deutche Christen till en massrörelse och infogades med den nazistyrda Tyska rikskyrkan – högkyrklighetens  höjdpunkt – en modell för många, med en stark påverkan även utanför Tyskland – även i Sverige.

Istället för Ordets görare i Jesu Kristi radikalitet, som var svårt att svälja för den mycket konservativa högkyrkligheten, blev det istället dyrkan av något "Annat Heligt". Det blev den grandiosa storslagenheten som fick bli substitutet. Till innehållet blev det inte mycket mer än ett bländverk. Jesus blev en germaniserad kitschig klenod, eller beläte, för dem som inte kunde eller ville bli som Jesus – jämställda jämlikar människor emellan.

Högkyrkligheten i Sverige organiserades i konservativa brödraskap, som Societas Sancta Birgittae, eller Sodalitas Confessionis Apostolicae, med flera.

De högkyrkliga rörelserna har oftast varit splittrade och någon egentlig teologi, eller något handlingsprogram har aldrig framförts. Det är formerna mer än innehållet som varit kittet för sammanhållningen i dessa brödraskap. Kittet har varit motviljan mot förändring och modernitet.

Det mest igenkännande för högkyrkligheten i vår tid har varit kvinnoprästmotståndet och hatet mot homosexuella.

I Sverige finns i dag ett fåtal, minimerade högkyrkliga föreningar, och några stiftelser.