Kan man tro, på Svenska kyrkan?

Farligt begär

Fallet Hedvig Eleonora församling, Svenska kyrkans eget al-Barakaat, har vi haft anledning att skärskåda utifrån en rad principiellt viktiga synvinklar. I fallet al-Barakaat hade några personer med somaliskt ursprung blivit terroriststämplade i samband att man bedrev ett privat banknätverk. Det allvarliga med denna stämpling var att man inte fått veta varför man fanns med på en lista över terrormisttänkta personer, och därmed inte heller kunnat bemöta anklagelserna.

  Efter en EG-dom får nu de tre utpekade medlemmarna en viss upprättelse. En seger för demokratin och de mänskliga rättigheterna, enligt dom själva. Och att man sätter punkt på ett sju år långt rättsövergrepp, enligt deras advokat. Nästa steg är skadestånd. Total upprättelse, kanske man aldrig får.

I Hedvig Eleonora har en svenska präst med svenskt ursprung blivit anklagad för något som föranlett petning från kyrkoherdetjänsten, men ingen kan säga mer än att det är den ”kvalificerade arbetskraften” som klagat.

Inga händelser, inga personer, inga processer och ingenting annat heller än mycket diffusa anklagelser har lagts fram till den anklagade före detta kyrkoherden.

Den som drabbats vill veta vad som egentligen hände. Vi människor behöver veta för att lära och kunna gå vidare, och kanske försonas. Frågan är bara i detta fall: vilka ska försonas, med vem eller med vad? Ingen vet.

Att vara chef och föra de politiska beslutsfattarnas talan till alla anställda i en politikerstyrd organisation, som Svenska kyrkan nu blivit, är ibland en svår uppgift.

Kanske håller man inte helt med i de beslut som fattats men måste ändå expediera dem. Eller så tycker man att det är helt rimliga ställningstaganden och fullföljer dom med mer lättat hjärta.

 Att man har en mellanställning inom kyrkan om man är kyrkoherde är helt klart, eftersom man är ”en anställd bland anställda” men samtidigt för ”beslutsfattarnas talan”.

Kyrkoherdar har numera ingen egen maktbas att agera utifrån utan är helt inlemmade med respektive utlämnade till politikerna.

Tidigare tryckte man på en ordning som innebar att ämbetsbärarna hade en egen plattform att agera utifrån, visserligen mer av religiösa skäl men ändå.

Viktigt i sådana här processer är också att beslutsfattarna står bakom sin chef och inte gömmer sig om det blåser snålt bland de anställda efter mindre populära beslut.

Den informella vägen

I Hedvig Eleonora har man valt vad man kallar den ”informella vägen” när man avsatte sin kyrkoherde för något som fortfarande är höjt i dunkel.

Varför man valt just den informella vägen kan man undra eftersom det är extra viktigt att få legitimitet i ett beslut av denna kaliber.

Den efterföljande processen visade med all önskvärd tydlighet att kyrkorådet borde ha kört med ”öppna kort” när man satte igång en dylik process. Man mötte nämligen kraftiga protester från aktiva församlingsbors sida.

I en besvärsskrivelse till domkapitlet angående ett jävsärende ger kyrkorådet en bakgrund till ”problemen” i församlingen och skriver följande apropå den informella vägen:

”Under perioden september 2007 till januari 2008 fördes ett antal informella samtal mellan kyrkorådets presidium och församlingens kyrkoherde angående funktionen som ledare främst för församlingens kansli. Biskop Caroline Krook var i ett tidigt skede involverad genom enskilda samtal med flera berörda personer. Under 2007 var de informella samtalen inte föremål för formell behandling, just i egenskap av informella samtal, i kyrkorådet.”

Skrivelsen är undertecknad av Håkan Wallensten, som är Kyrkofullmäktiges ordförande. Detta textavsnitt är intressant ur flera synvinklar.

För det första är samtalen så informella att inte ens förra kyrkoherden har kallats till mer än ett av dessa möten, det i januari 2008, det vill säga några dagar innan avskedsbeslutet fattades. Dessutom var det mötet så informellt att det inte i förväg annonserades att det rörde ”kyrkoherdens funktion som ledare” utan kallades ”planeringsfrågor”.

För det andra har man tidigare tryckt på det som på politikerspråk heter ”den kvalificerade arbetskraften” och sagt att det var denna kritik som vägde tungt i avskedet av förra kyrkoherden.

Som civilekonom och tidigare revisor är det spännande att notera att en stödfunktion som ett kansli ges sådan tyngd i en kyrklig organisation, men också hedrande för oss som arbetar med administrativa sysslor.

En tredje reaktion är att det kanske vore mer naturligt att framhäva den s.k. kärnverksamheten i en församling, som är gudstjänst, diakoni, undervisning och själavård, och som utförs av ämbetsbärarna. Det vill säga präster och diakoner men också av kyrkomusiker, som det riktigt tunga i en församling.

Dessa sistnämnda har ju ofta både betydligt längre och tyngre studier bakom sig och kvalificerar sig successivt i en hård konkurrens för att ta nästa steg i en kyrklig karriär.

För det fjärde är det just de ”informella samtalen” som är spännande att genomlysa eftersom det under denna rubrik kan dölja sig vad som helst, vilken lögn som helst och vilka påstående som helst vilket framkommer i nästföljande citat:

”Vid ett samtal med biskopen hade den 15 januari 2008 med kyrkoherden uppmanade biskopen kyrkoherden att själv säga upp sig från sitt kyrkoherdeförordnande och begära tjänstledigt en tid. Kyrkorådets presidium fick dagen efter från biskopen information om hennes förslag till kyrkoherden. Kyrkorådets presidium föreslog då genast ett samtal med kyrkoherden i anledning av förslaget. Detta samtal önskade inte kyrkoherden som en vecka senare sade upp sig från sitt förordnande. Kyrkorådets presidium inkallade då församlingens arbetsgivarorganisation som förhandlade med kyrkoherdens fackliga ombud. En överenskommelse träffades som i huvudsak överensstämde med biskopens förslag. Båda parter accepterade förslaget till överenskommelse.”

Problemet med detta sista citerade stycke är att det är falskt från början till slut, något som jag konstaterat i en tidigare artikel i Rikare Liv (En kyrkoherdes pris). Biskopens version var nämligen den helt motsatta.

Nåväl, problemet med att sköta saker och ting informellt, att inte uppta ärenden av denna art på ärendelistor inför olika möten, att inte protokollföra dylika ärenden, att hävda att revisorerna enbart ska granska ekonomiska spörsmål.

Att man målar upp bilder av ett skeende som inte finns i verkligheten. Och i det informellas namn drar till med vad som helst mot en enskild, en mycket utsatt enskild anställd, som dessutom får dåligt understöd från stiftet – förutom biskopens sena räddningsaktion – är ett mycket märkligt agerande om det inte sätts in i ett maktperspektiv.

Politikerna hade en plan och ett mål, men ville av olika skäl inte torgföra denna. Genom att föra denna fråga i det informellas tecken, avviker man från vad som är brukligt i liknande situationer och sätter hela den demokratiska processen ur spel. Det fick bland annat allianspartnern Kristdemokraterna, som haft en av revisorsrollerna, att sätta sig på tvären och begära fakta på bordet.

Vi kan fortfarande konstatera att dessa fakta ännu inte finns, varför processen så att säga slutar i ett ingenmansland!                 

Rykten istället för besked

Genom att inte formulera raka argument om reella försummelser försätter sig den som anklagar i en svår sits. Det ena ryktet efter det andra har också rullat ut från Storgatan 7. Och till slut har det blivit nästan tio stycken till varför kyrkoherden petades.

När kyrkorådet till slut blev klara med den processen, och sätter ned foten, tar man ett av ryktena ”ur högen”, verkar det som, och gör detta till en sanning.

Problemet med denna sanning, att biskopen var den som rekommenderade kyrkoherden att avgå, var att detta inte var biskopens idé. Biskopen dras alltså in kyrkorådets lögner och protesterar naturligtvis högljutt som vi konstaterat ovan.

Man kan fundera på hur dom tänkte, där i Hedvig. De tre moderata kyrkorådspolitiker som varit aktiva i denna process har tung juridisk kunskap i bagaget.

Sammantaget representerar de pådrivande moderaterna och folkpartisterna sina respektive partier, som i alla andra sammanhang talar om vikten av rättssamhället, rättssäkerheten och liknande begrepp. Plötsligt betyder detta ingenting!

Kvar står dessutom övriga nio rykten, och frågan är om det var något av dessa som egentligen kan vara mer sant än något annat, och om så att vilken av dom som helst skulle kunna rendera ett avsked. ”Gillar ni inte våra principer så har vi andra.” som en av bröderna Marx sa.

Ett problem i Hedvig Eleonora församling har också varit var rågångarna borde gå mellan kyrkoherdens roll och kyrkorådets ordförande roll.

I professionella organisationer med professionella aktörer är man noga med att inte gå in i operativ verksamhet om man till exempel är ordförande.

I stiftet finns kurser för hur nya kyrkorådsordföranden ska hantera dylika frågor, men var dessa kunskaper tagit vägen i detta fall är oklart.

Genom att agera operativt har ordförande i Hedvig Eleonora församling destabiliserat, inte bara sin chef utan också spridit osäkerhet inom hela organisationen. Vem är egentligen chef här? Vem ska leda och fördela arbetet? Detta är naturligtvis helt förödande för att kunna bygga en välfungerande och professionell verksamhet.

En tung skrivelse

Man kan förstå att den skrivelsen som före detta kyrkoherden i Hedvig Eleonora församling, skrev en kort tid efter avskedet, var tung på många sätt.

Att bli ifrågasatt är i sig tungt, och när det visar sig att allt är svävande ökar naturligtvis osäkerheten av vad olika saker och händelser står för.

Av skrivelsen framgår en rad frågor som politikerna i Hedvig Eleonora församling ännu inte gjort någonting för att skingra ljuset kring.

Standardsvaret från ordförande är:

”Träffar man ett avtal så bryter man inte det. Det är en hederskodex”.

Problemet blir därför att människor börjar lägga ihop ett och ett, och plötsligt växer en mindre angenäm bild fram om vad som kan ha hänt i församlingen. En kupp?! En bild som inte känns som om den överhuvudtaget borde kunna placeras in under paraplyet ”Svenska kyrkan”.

Det är skillnad på folk och fä

Stockholms stift har nyligen fått ett pikant ärende på sitt bord, men samtidigt mycket tragiskt för alla inblandade, med ett prästpar som haft en trekant i sänghalmen med tråkigt slut. Inte bra om vi ska tro biskopen, eftersom det i detta fall skadar anseendet.

I en kommentar i kvällspressen säger biskopen i Stockholms stift:

”Svenska kyrkan har inga generella regler för vad präster får, eller inte får, göra. Men man ska inte skada det anseende som en präst bör ha. Och har man något som liknar gruppsex bryter man den sexuella troheten i äktenskapet. Det, menar Caroline Krook, kan skada kvinnans anseende som präst.”

Tilläggas skall att den manlige prästen har åtalats för misshandel i detta fall och därmed riskerar att bli av med sitt ämbete. Tilläggas kan också att hade han varit kyrkopolitiker i sänghalmen skulle dom ha kunnat varit hur många som helst utan att få några reprimander, förutsatt att dom inte börjat slåss. 

Frågan är vad som händer om någon präst genom sitt agerande misskrediterar en kollega, som därigenom får ett skadat anseende som präst. Om det förhåller sig så eller inte i Hedvig Eleonora församling vet vi inte, vilket tillsammans med alla andra anklagelser och rykten snart kräver ett kraftfullt agerande från högre makter.

Ett riktigt avslut

I kommunistiska diktaturer brukar man retuschera foton av misshagliga personer, som om dom överhuvudtaget inte var med.

I församlingssalen i Hedvig Eleonora hänger en rad män, bara män, i långa rader. Många såg fram mot att där äntligen skulle få hänga en kvinna som ett tecken på att vi gått i en ny kyrklig verklighet. Man kan på goda grunder anta att förre kyrkoherden inte blir den personen.

Men ett förslag skulle kunna vara att den kvinnlige ordföranden i Hedvig Eleonora tog den platsen. Eller varför inte ett familjeporträtt på presidiet som säger sig räddat församlingen från att kollapsa. På så sätt bryter man inte den månghundraåriga traditionen att stolt visa upp vem som lett församlingens verksamhet.

Ulf Svensson

Uppdaterad 2008–09–23