IHS | |||||
|
Läkare
utan gränser En pojke får en hjärnskada vid förlossningen Jag
får ett samtal från en av de lokala barnmorskorna. Hon vill att en pojke
som föddes i sitt hem i dag ska komma till vår avdelning för nyfödda.
Under förlossningen kom kroppen ut först och huvudet fastnade. Det var
en händelse av många i Läkare Utan Gränser dagliga rutiner. Aisling
Semple När
pojken anländer är han precis i det tillstånd som jag har förväntat
mig. Han är blek och slak. Han rör inte på sig och han har knappt några
reflexer. På grund av att han inte fick tillräckligt med syre under förlossningen
har han fått en hjärnskada. Det finns ingenting att göra åt de skador
som redan uppstått utan det enda vi kan göra är att ge understödjande
behandling. Det är svårt att säga om hans tillstånd kommer att förbättras.
Läkaren och jag förklarar för pojkens mamma vad som har hänt. Hon
nickar, men det verkar inte som att hon bearbetar den information som vi
ger henne. Det här är ett värdefullt barn När
jag tittar till barnen på avdelningen senare samma kväll ser jag en äldre
dam som står lutad över pojkens säng bedjandes. När jag närmar mig
tar hon tag i min arm och börjar prata med mig. Jag försöker
gestikulera att jag inte förstår. En sjukvårdare som går förbi hjälper
till att översätta. –
Det här är ett värdefullt barn, berättar mormodern. Vi har väntat på
honom i fyra år. Hon
vill veta om han kommer att bli bra. Jag tittar ner på hans orörliga
kropp och mitt hjärta värker. Jag förklarar varsamt vad som har hänt
och vad resultatet av det kommer att bli. Jag försöker att hålla nere
hennes förväntningar samtidigt som jag försöker att inge ett visst
hopp. Hennes ögon tårar sig samtidigt som det jag sagt översätts. Jag
önskar att det finns någonting som jag kunde göra eller säga för att
göra situationen bättre. Men det gör det inte. Jag tar fram en stol så
att hon kan sitta bredvid sitt barnbarn och hålla hans hand. Nästa dag drabbas pojken av anfall som vi försöker kontrollera med hjälp av mediciner. Gradvis blir han friskare, han börjar att röra på sina armar och ben, ögonen öppnas och hans reflexer blir bättre. Och även om han inte är lika bra som andra barn på att dricka bröstmjölk gör han heroiska försök. Vi lär hans mamma hur man pressar ut bröstmjölk och hur hon kan mata honom med en sked. Hans familj gläds åt varje litet steg framåt och de är tacksamma för allt stöd som vi ger dem. ORON
FÖR FRAMTIDEN När
vi ser att pojken får i sig tillräckligt med mjölk och att han går upp
i vikt börjar vi planera för hans utskrivning. Hans familj är nu väl förberedda
på att deras dyrbara pojke kanske inte kommer att gå eller prata som
andra barn. Jag
oroar mig för vilken framtid det här lilla barnet kommer att ha och jag
blir upprörd när jag tänker på att han kanske inte kommer att ha samma
möjlighet till stöd och hjälp som ett barn som föds i ett annat land.
Men samma dag som han skrivs ut ser jag att jag inte har någon anledning
att känna oro. Det är uppenbart att den här pojken har en familj som älskar
honom och att han alltid kommer att vara väl omhändertagen. När hans
familj och släktingar kommer för att hämta honom fylls hela korridoren
utanför avdelningen för nyfödda. De flockas runt mamman när hon håller
pojken i sina armar och de omger dem som en skyddande mur när de går
nedför trappan mot sjukhusets utgång. Aisling
Semple, barnläkare i Quetta, Pakistan. |