 |
| |
Spricker samhörigheten kring EU:s grundläggande
värden och demokratiska mål, blir unionen och medlemsländerna
sårbara i sista hand också för traditionella territoriella
säkerhetshot.
|
Foto: UNCHR
|
MÄNSKLIG
SÄKERHET
Flyktingströmmen
Ett
hot mot EU?
Flyktingkrisen
är ett hot mot hela EU som gemenskapsbygge och mot dess
medlemsstater. Spricker samhörigheten kring EU:s grundläggande
värden och demokratiska mål, blir unionen och medlemsländerna
sårbara i sista hand också för traditionella territoriella
säkerhetshot. Det skriver Anders Mellbourn, senior redaktör på
Mänsklig Säkerhet, journalist och docent i statsvetenskap.
Anders Melbourn: |2015-09-23|
När diskussionen om bredare,
icke-militära säkerhetshot tog fart på 1990-talet, nämndes
ofta stora flyktingströmmar som ett hot jämte
klimatförändringar, IT-sårbarhet och energibrist. Många av oss
som tog till oss de nya perspektiven, kände samtidigt en viss
tveksamhet till att människors flykt undan krig och katastrofer
likställdes med gränsöverskridande organiserad brottslighet och
pandemier. Osäkerheten har bestått sedan flyktingströmmarna kom
med bland hotbilderna i EU:s säkerhetsstrategi från 2003 som
fortfarande gäller efter viss omarbetning. Det blir lätt att se
flyktingvågorna som något slags invasionshot, gärna kopplat till
terrorism.
Kanske
kan motståndet mot flyktinginvandringen i stora delar av Europa
också förklaras med en sådan säkerhetsanalys. Åtminstone
argumenterar makthavarna i Ungern och annorstädes gärna så. EU
håller på att översvämmas av muslimer från Mellanöstern och
därmed antytt av terrorister.
Nu
är det ju så att det är offren för terrorkrigen, både kristna
och muslimer, som flyr till Europa. Om det finns någon trafik av
terrorister går den dessvärre snarare i motsatt riktning, när
radikaliserade ungdomar i Europa åker iväg för att kriga med den
Islamiska staten i Syrien och Irak.
Tecken på att EU inte lyckats
För
den skull har tyvärr inte säkerhetsstrategin fel. Strategin säger
också att ett viktigt sätt för EU att möta de nya hoten är att
förebygga konflikter och hantera kriser i unionens närområde,
definierat som östra Europa, Centralasien, Mellanöstern och Afrika
runt Sahara. När de olika konflikterna i närområdet ligger bakom
flykten till Europa, är det bland annat ett tecken på att EU inte
har lyckats med sin politik i närområdet. Dessvärre har unionen
tvärtom bidragit till att förvärra dem i några tragiska fall.
Med en bättre europeisk säkerhetspolitik hade kriserna i området
åtminstone något kunna begränsas.
Men
det stora säkerhetspolitiska hotet med flykten till Europa ligger i
att den blottlägger svagheter i den europeiska samhörigheten och
direkt undergräver integrationsbygget. EU försvagas nu av att dess
medborgare och regeringar tappar tron på och stoltheten över
gemenskapen. EU urholkas som värde- och demokratigemenskap och
därmed samtidigt som säkerhetsgemenskap.
Finns det några yttre
hot mot EU och kanske till och med dess territorium, är det just i
ett sådant här läge som det kan göra sig gällande. Om Ryssland
hyser de aggressiva planer mot delar av EU som vi ibland kan frukta,
är en splittrad union utan visioner och hopp farlig för sin egen
existens.
EU
vill gärna framställa sig som ett föredöme vad gäller
ekonomisk-politisk utveckling och samarbete. EU skall vara ”a
force for good” (en god kraft) i världspolitiken och inte en
traditionell stormakt driven av snäva egenintressen och
maktanspråk. Säkert lever den bilden för många som vågar
färden i packade, livsfarliga båtar över Medelhavet eller längs
osäkra vägar genom Balkan och Västasien.
när
flyktingmottagningen blir en skam och katastrof
Hur
länge kan EU framstå som denna goda makt, när
flyktingmottagningen blir en skam och katastrof? Med euro- och
Greklandskrisen blev vi tvungna påminna oss om att en påskyndad
och delvis orealistisk valutaunion mer bidragit till splittring och
försvagning av det europeiska samarbetet än tillväxt och
välfärd i en allt tätare gemenskap. Nu är det inte bara ekonomi
och korruption utan politiken och hela den demokratiska gemenskapen
som hamnat i kris.
Det
var länge sedan nationalistiska och högerextrema partier var
kuriosa i Europaparlamentet. Nu växer de, särskilt på grund av
flyktingfrågan, och sitter nära eller vid makten på flera håll i
EU. De här partierna vill inte ha så mycket med EU att göra, bryr
sig inte om Lissabonstadgan eller Köpenhamnskriterierna och verkar
aktivt för unionens försvagning. Det blir i sig ett säkerhetshot
för unionen.
Motståndet
mot flykt och invandring i Centraleuropa och Baltikum kan till en
del förstås av historiska omständigheter och ländernas
erfarenheter av etnisk splittring. Men den minner också om
ouppklarade skamfläckar inte långt tillbaka i tiden. I längden
kommer de som vill värna och utveckla EU inte vara oberörda om vi
får en union där medlemsstaterna inte lever upp till sina ideal
vid skarpt läge. Greklands medlemskap är redan ifrågasatt på
grund av ekonomin. Ungern börjar hamna i farozonen på grund av
demokratin.
samhörighet i
grundläggande värderingar
I
en sådan utveckling kan också enskilda staters nationella
säkerhet komma under hot. Sveriges viktigaste mål i
försvarspolitiken är i dag att på alla sätt bidra till att
avskräcka Ryssland att skaffa sig en förevändning att ingripa, i
värsta fall militärt, i de baltiska staterna. Detta både av
solidaritet med grannar och medlemsvänner i EU och av snäva egna
säkerhetsskäl. Bara vid en öppen rysk-baltisk konflikt, skulle
Sverige hotas militärt.
Än
så länge är de svensk-baltiska banden fasta och säkra, även om
de baltiska regeringarna är missnöjda med att Sverige och Finland
inte är medlemmar av Nato. Men skulle meningsskiljaktigheter kring
flyktingpolitiken och det europeiska gemenskapsprojektets syfte
tillta, kan vi hamna i en farlig situation. Om Sverige, Finland och
de baltiska staterna inte längre skulle ha en samhörighet i
grundläggande värderingar, vore det en tragedi, som bara den ryska
ledningen i sina värsta stunder skulle dra nytta av.
samarbete
kring flyktingmottagande och invandring
Polen
och de baltiska staterna ser åtminstone för tillfället ut att
vilja hålla sig borta från vad som hotade att bli en vägrarfront
i öst kring invandringspolitiken. Egentligen skulle ett samarbete
kring flyktingmottagande och invandring mellan staterna kring
Östersjön både vara logiskt och möjligt. Den demografiska
utvecklingen mot en mindre och äldre befolkning är mest negativ i
de östra medlemsstaterna av EU. De skulle behöva invandring (se
Dagens Nyheters ledare 19 september).
Flyktingmotståndet
i Centraleuropa och Baltikum är farligt, för människorna på
flykt men samtidigt för EU och staterna själva.
Flyktingströmmarna är alltså, som EU:s säkerhetsstrategi säger,
ett säkerhetshot mot hela EU som gemenskapsbygge och mot dess
medlemsstater. Spricker samhörigheten kring EU:s grundläggande
värden och demokratiska mål, blir unionen och medlemsländerna
sårbara i sista hand också för traditionella territoriella
säkerhetshot.
Anders
Mellbourn, tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens
Nyheter, Journalist och docent i
statsvetenskap.
Artikeln är först publicerad i Mänsklig Säkerhet.
Mansklig
Sakerhet.se
|
