Över hundratusen är yrkesverksamma i den svenska skolan, universitet och högskolor.

De två kulturerna

Om hjärta och erfarenhet

I mitt barndomshem fanns det två slag av förtryckta brevpapper. De låg i varsitt fack bredvid pappas gamla reseskrivmaskin. På det ena stod hans namn, adress och yrkestitel. Det andra hade en lång och krånglig rubrik, som jag snart lärde mig läsa men först gradvis förstod: Kommittén för humanistisk orientering vid teknisk utbildning.

 Lars Ingelstam: |2011-10-12| Kommittén bestod av en grupp enskilda entusiaster, flera av dem med en kristen livssyn, som 1943 samlades i en gemensam oro för att eleverna vid landets tekniska gymnasier skulle få en alltför snäv utbildning. Med tonvikt på matematik, naturvetenskap och teknik skulle nästan inget utrymme ges åt litteratur, historia eller religion; eleverna riskerade att bli fackidioter.

Kommittén, som formades för att göra något åt detta och verkade i 20 år, anordnade föreläsningar vid landets tekniska gymnasier i allmänna humanistiska ämnen, men också kring teknikens plats i samhället och teknikernas samhällsansvar. Samtidigt bedrev den lobbyverksamhet för ett bredare studieinnehåll för blivande gymnasieingenjörer.

Denna kulturinsats har dokumenterats av professor Gunnar Richardsson (Richardsson 1987). För mig är den full av starka personliga minnen. Kommittén samlades ofta i vårt hem, och jag satt som intresserad gymnasist ibland med vid mötena. Som forskarstuderande kom jag så småningom att möta forskaren och författaren C P Snow och delta i debatter. Min pappa, som var kommitténs ordförande i elva år, och hans kolleger gjorde verkligen något för att brygga över klyftan mellan teknik och humanism. Och det såg ut att utbildningen hade en nyckelroll för att bestämma vilken kultur olika yrkesutövare skulle ta med sig ut i samhället.

KUNSKAPANDETS LÄRARE

Min pappa Erik Ingelstam (1909–1988) var första generationens akademiker. Han tog studentexamen, läste fysik och andra naturvetenskaper i Uppsala och disputerade inom spektroskopi. Som docent uppehöll han några år en professur samtidigt som han kompletterade sin lärarutbildning ("provår") och tillträdde därefter ett ordinarie lektorat vid ett tekniskt läroverk. Där förblev han, med några gästspel inom utbildnings-Sverige, tills han blev professor i fysik. Så småningom valdes in i Vetenskapsakademin, andra lärda sällskap och fick ett par olika priser och belöningar. Under hela sitt liv höll han också populärvetenskapliga föreläsningar och var engagerad i kulturdebatten, bland annat i den kontrovers kring "tro och vetande" som initierades av filosofiprofessorn Ingemar Hedenius.

Jag tar med min i den här boken för att visa vilket nära samband det fanns mellan forskaren och läraren i hans liv, men också i hans generation akademiker. Flertalet  som utbildades i de "stora" ämnena (som fysik) förberedde sig på läraryrket. Filosofie magister var den normala examen, och i den ingick ett stycke pedagogik ("torr" visserligen; den praktiska lärarutbildningen fick man i form av provår).

En filosofie doktor kunde antingen bli lektor vid ett läroverk eller folkskoleseminarium, eller professor. Det var inte ovanligt att man först blev det ena och senare det andra. Att skolan och akademin var så sammanvävda hade naturligtvis även sina nackdelar. Men det ledde till ett naturligt ansvar från ledande akademikers sida. Många hade tjänstgjort i skolan och nästan alla hade tänkt tanken att de skulle komma att göra det.

I alla år, ända sedan jag började på KTH 1955 till senast september 2003, har jag mött personer som berättat hur mycket de uppskattade Erik Ingelstam som en enastående bra lärare. Det är före detta elever vid Tekniska läroverket och vid KTH. Jag kan inte fråga Erik vilket han satte högst, sina vetenskapliga framgångar eller att vara en skicklig, engagerad och uppskattad lärare. Han skulle säkert haft svårt att komma på ett svar, och möjligen ville han inte ens acceptera frågan. För honom verkade det inte att finnas någon motsättning mellan vetenskap, undervisning och folkbildning.

Att söka avgöra om "innehåll" eller "pedagogik" var viktigast tror jag han skulle avvisat som en konstig fråga.

Lars Ingelstam är professor emeritus i teknik och social förändring vid Linköpings universitet. 

Kommentar av Paul Lindberg:

En föredömlig professor

Lars Ingelstam, professor emeritus, är för många initierade människor med känsla för demokrati och humanism en aktiv och ständig föredömlighet i kunskapens tjänst. 

Jag tog kontakt med honom med en undran om råd och vägledning, och ögonaböj så föreslog han ett cafémöte. Vi träffades i Gamla stan, och jag fick en hel del litteratur, författat av Lars, med mig hem. 

Lars är, förutom sin vetenskapliga bakgrund, även aktiv inom Missionskyrkan, som jag själv besökt några gånger, och lärt känna några som blivit vänner.

Artikeln här bredvid "Om hjärta och erfarenhet" är ett litet avsnitt ur boken Kampen om kunskapen (Lärarförbundets förlag, 2004).

Jag tog med detta urval ur bokens inledningen för att jag tyckte om den skönlitterära ådran hos Lars. Men också det sociala arvets betydelse, när det verkligen tycks vara som allra bäst. Och hur detta goda sociala arv fortplantar sig till alla dem som tagit till sig av Lars kunnande. 

Vi får också reda på arvet från hans föräldrar, och hans far Erik Ingelstam. Det är en bit akademisk kulturhistoria.

Min fråga till Lars var om han kunde ge lite råd om hur jag ska kunna gå vidare med tidningen Rikare Liv. 

Och det han berättade kändes uppmuntrande. Med denna artikel vill jag följa upp hans vetenskapliga gärning och engagemang som är ämnat medmänniskan.

Nummer för nummer ska jag försöka få med ett stycke ur hans arbeten, och söka kunskapen om det goda samhället, och alternativen till den nuvarande spekulationsekonomiska röjarskivan, som blir mycket tungt att städa upp efter.