 |
|
Gräsrötterna i S
borde lyssna på Aftonbladet och våga ta strid för
klassiska arbetarrörelsevärderingar |
Foto:
Svt |
TANKESMEDJAN
COGITO:
Löfven
till statsminister
Varför
skulle de gröna stödja det?
Medan en hård miljökamp på Gotland skapar rubriker håller
S-ledaren Stefan Löfven ett sommartal som är så fritt från varje
grön tanke och överlag så oinspirerande att till och med landets
enda rikstäckande s-tidning, Aftonbladet, stönar: ”Våga ta
strid, Löfven!” (27/8).
Per Gahrton: |2012-08-30|
Varför skulle gröna göra en gråsosse till
statsminister?
Tidningen Aftonbladet beklagar att ”fördelningsfrågor och jämställdhet låter Löfven
bli att prata om”. För att inte tala om klimatkrisen,
kemikaliseringen, utfiskningen, Fukushimas efterdyningar, etc. Däremot
vet vi att Stefan Löfven vill ha kärnkraft, JAS-plan, eurofinansunion, Förbifart
Stockholm och mycket annat som är huvudkrav från näringslivet.
Och hans stora utspel för att bekämpa arbetslösheten är att sänka
företagens bidrag till statskassan med ett par miljarder – som om
Keynes aldrig hade funnits, som om Milton Friedman är den enda
ekonom han känner till.
Löfven
går från gråhet till gråhet och nu tycks också många av de väljare
som stödde honom i pur lättnad över att slippa företrädarens
”yvighet” ha tappat tålamodet. Varför ska man kämpa för
regeringsskifte om den nye statsministern bara blir en grå kopia av
den sittande?
För
Löfven tycks det inte vara någon skillnad på demokratisk politik
och nattliga förhandlingsmanglingar med motsidans toppar. Visst är
det bra med lite samförståndsanda, visst är det bättre med
samtal i Saltsjöbaden och på Harpsund än gatustrider. Men när
samförståndet går så långt att det som ska föreställa ”vänstern”
gör samma problembeskrivning som högern, har det spårat ur.
miljöblind
kärnkraftskramare
Som
grön har man ännu större anledning att bli rejält sur över att
det i en stor del av samhällsdebatten tycks betraktas som en självklarhet
att gröna röster ska hjälpa till att ersätta en miljöblind kärnkraftskramande,
krigsflygplansälskande bilismfanatiker med en annan likadan på
statsministerposten. Varför inte lika gärna en Reinfeldt som måste
anpassa sig till gröna krav för att inte tvingas avgå?
Arbetarrörelsens
tankesmedja tycks ha förstått situationen. Ove Andersson skriver
29/8:
”MP-ledningen kommer efter ett val – om man inte bundit upp
sig i förväg – rätt osentimentalt pröva alla möjliga tänkbara
styrande konstellationer. Deras viktigaste utgångspunkt är att få
så mycket ”grön makt” som möjligt. Så resonerar och agerar
de redan i kommuner, landsting och regioner. Och det förhållningssättet
uppmuntras av partiets centrala företrädare med språkrören i
spetsen.”
Ja,
för de gröna idéernas skull hoppas jag Arbetarrörelsens
tankesmedja har fångat stämningen i Miljöpartiet. Om centrala gröna
mål kan nås bättre i en annan regeringskonstellation än MP-S-V,
ska ett grönt parti förstås satsa på det.
gemensamt program för en rödgrön regering
Före
2010 fanns ett gemensamt program för en rödgrön regering som var
tillräckligt grönt för att det skulle ha betytt ett ganska
radikalt paradigmskifte i grön riktning om det blivit
regeringsskifte. Det blev det inte. Och ingen planerar att upprepa
samma modell. Men man måste fråga sig hur Löfven tänker. Efter
de senaste opinionsbakslagen kan han inte gärna tro på återgång
till fornstora med enbart S som ensamt regeringsparti, stödd av
medgörliga stödpartier.
Jag
tror Löfven drömmer om en stor koalition med ”förnuftiga” människor
inom borgerligheten, så att näringslivet kan få lugn och ro,
slippa betala för sjuka anställda, få ny energi genom nya kärnkraftverk,
utökade exportmöjligheter genom gigantisk JAS-satsning och lyft för
bilismen genom Förbifart Stockholm och liknande. Och genom
medlemskap i eurozonens finansunion lagstiftade spärrar mot alla
andra alternativ än ”förnuftig” åtstramning av den offentliga
sektorn och fria tyglar till ”de produktiva krafterna”.
naturens hämnd
väcker den
envisaste miljöskeptiker
Det
blir några mörka år för alla anhängare till rättvisa, miljöreformer,
jämställdhet, solidaritet och allt annat än profit och materiell
tillväxt. Men efter en tid kommer en baksmälla. Med miljön kan
man inte förhandla, naturens hämnd kommer att väcka också de
envisaste miljöskeptiker. 1800-talspartierna kommer att tappa mark.
Partifloran kommer att domineras av partier som tar 2000-talets
problem på allvar:
De Gröna, men också Feministiskt Initiativ,
Piratpartiet, kanske ett fredsparti. Centern skulle kunna fylla en
funktion om det återgick till att bli glesbygdens företrädare,
istället för den stendöda Stureplansnostalgin. Folkpartiet skulle
kunna få en pånyttfödelse om det lyfte fram gräns- och klassöverskridande
liberal solidaritet som huvudprofil, istället för den antikverade
lydnadsfilosofi som skrämt bort socialliberalerna. Vänsterpartiet
skulle kunna göra en viktig insats för att tvinga fram sanering av
privatiseringsträsket. Till och med Sverigedemokraterna tillhör,
tyvärr, på ett perverst sätt, vår tids partiflora, förhoppningsvis
så litet som möjligt.
Socialdemokraterna och Moderaternas är dömda
att hamna på historiens sophög. Dock är det inte uteslutet att vi
först måste genomlida en period i ett becksvart socialmoderat hål.
ARBETARRÖRELSENS
KLASSISKA VÄRDERINGAR
Detta skräckscenario förutsätter förstås att alla de vettiga och
kloka socialdemokrater som medverkade till det gemensamma rödgröna
programmet 2010 fortsätter rulla tummarna och sitta stilla i båten.
Om gräsrötterna i S lyssnar på Aftonbladet och vågar ta strid för
klassiska arbetarrörelsevärderingar, för det gröna folkhem som Göran
Persson och Stefan Edman lanserade (även om det förblev mer ord än
handling), för Maj Britt Theorins fredspolitik, för SSU:s
JAS-motstånd, för Ingvar Carlssons insikt att ”kärnkraft hör
inte hemma i en demokrati” och mycket annat, finns det förstås
ljus i mörkret. Om det rödgröna samarbetet återupplivas till
innehållet, om än inte till formen, blir det förstås logiskt för
gröna röster att göra till och med en gråsosse som Stefan Löfven
till statsminister, förutsatt att han är bunden av ett
regeringsprogram som är mer grönt än grått
|
