"Liljorna på marken de arbeta icke, ej heller spinna de."	Foto: RLC

Moral och samhällsekonomi

Att sätta ekonomin på plats

Sedan slutet av 1980-talet har den politiska debatten i Sverige dominerats av ekonomiska frågor. Sett utifrån ett längre tidsperspektiv ter sig detta egendomligt. I absoluta termer har vi i Sverige nått en ekonomisk nivå som vida överträffar de förväntningar som vanligt folk kunde ha haft i seklets början, eller vid andra världskrigets slut. Även fördelningen av ekonomiska resurser mellan människor och regioner, liksom avvägningen mellan materiell och social konsumtion framstår som relativt rimliga; de har i varje fall tillvunnit sig erkännande, för att inte säga beundran, från utländska iakttagare.

 Lars Ingelstam: |2011-10-12| Till ovanstående kan läggas forskningsresultat, som tämligen entydigt visar att varken lyckan i samhället eller de livskvaliteter som kan relateras till vad det ekonomiska systemet levererar påverkas särskilt mycket –varken positivt eller negativt – av den ekonomiska nivån: det som en smula schablonmässigt brukar omnämnas som "tillväxt" och ibland "ökad tillväxt".

Förklaringen till detta något paradoxala förhållande kan sökas på några olika håll. En sådan skulle vara av psykologisk karaktär. Om den materiella nivån stiger så skulle enligt bl a Abraham Maslows teori om att det finns en trappa av behov med andra värden än de materiella (överlevnad, värme och skydd osv) tränga fram och göra sig gällande. Det skulle tala emot den beskrivna utvecklingen. Men om dessa "högre" behov inte får utrymme att förverkligas på "icke-materiella" sätt så kan de i stället ta sig uttryck i ständigt ökade krav på materiell konsumtion, personlig komfort och höjd ekonomisk nivå. Man skulle också, i linje med t ex den franske kultursociologen Pierre Bourdieus tankar, kunna förmoda att den höjda ekonomiska nivån inte i första hand är till för min egen tillfredsställelse eller bekvämlighet, utan för att jag skall kunna skilja ut mig från andra (åstadkomma en distinktion, Bourdieu 1984). En mer grovhuggen förklaring är fundamental girighet, och att "aptiten växer medan man äter".

I ett samhälle som koncentrerar uppmärksamheten på den ekonomiska nivån och "köpkraften" kommer medlemmarna i detta samhälle att allt mer utveckla den kombination av egoism och enögdhet som kallas girighet – och som redan för många hundra år sedan utnämnts till en av dödssynderna. Paradoxen skulle i så fall bestå däri att girigheten får mera näring i ett rikare samhälle än i ett fattigare. Kan det vara så?

EKONOMIN SOM PROBLEMSKAPARE

Det finns ännu en typ av förklaring, som med visst fog kan läsas in i dåvarande statsminister Ingvar Carlssons regeringsförklaring, 1989: "Med denna regeringsförklaring fastläggs att uppgiften att föra en ansvarsfull ekonomisk politik överordnas andra politiska krav."

Det är tämligen självklart att en väl fungerande ekonomi är en förutsättning för att de många individuella och lokala möjligheterna att verkligen skapa lycka skall kunna realiseras. Men om ekonomin kört fast i budgetunderskott, arbetslöshet eller stora klyftor mellan medborgarna blir den (oavsett sin absoluta nivå) en belastning och problemskapare, snarare än en tillgång och öppnare av möjligheter. Ett ekonomiskt system som styrs av snäva prioriteringar, missuppfattningar och särintressen kan allvarligt skada människornas möjligheter att bli lyckliga. Detta är ett skäl, visserligen negativt och en smula genant för den statsbärande klassen, för att man åtminstone temporärt skall ägna ekonomin stort intresse i det offentliga samtalet, forskningen och politiken. Men att sådana frågor skulle "överordnas" andra framstår – även under problematiska perioder – som oklokt och perspektivlöst.

DEN FÖRAKTLIGA GIRIGHETEN

En intressant och rimlig hållning till ovanstående frågor uttrycks av den nationalekonomiska forskningens mest lysande stjärna under 1900-talet, John M Keynes:

"Jag ser oss inom en inte alltför avlägsen tid redo att återvända till de religiösa dygdernas sanna och säkra principer: det är föraktligt att vara girig, brottsligt att begära profit, klandervärt att åtrå rikedom. Den tid kommer åter då det goda föredras framför det användbara. Vi kommer att vörda dessa som lär oss att med dygd och godhet njuta av timmen och dagen; dessa förtjusande människor som förstår att finna en omedelbar glädje i tingen: liljorna på marken de arbeta icke, ej heller spinna de. Men tiden är ännu inte inne, girighet, profit och förtänksamhet måste vara våra gudar under ytterligare någon tid. (Keynes 1931/72)

Dessa ord skrevs alltså för mer än 70 år sedan. Vi som sympatiserar med Keynes' tankegång kan givetvis fråga oss om "tiden är inne" snart? Många tecken tyder på att den klyfta mellan allmänkänsliga dygder å ena sidan, det ekonomiska livets "krav" å den andra, som Keynes beskriver snarast har djupnat än överbryggats under de 70 år som gått sedan han formulerade denna vision i en av sina "övertalningsessäer".

EKONOMIN MÅSTE UNDERORDNAS ANDRA SAMHÄLLSVÄRDEN

Det är alltså inte möjligt att lägga "det ekonomiska" bakom oss. Å andra sidan bör Keynes', Layards, Etizionis (1989) och många andra moraliskt inspirerade forskares arbeten hjälpa oss att inse att "ekonomi" på sikt måste underordnas andra värden i samhället. Att ekonomiska värden och värderingar skulle upphöjas till mål i sig framstår som både okultiverat och oförnuftigt. Men just därför utmanar oss den ekonomiska verksamheten i samhället till goda problemlösningar, skarp eftertanke, social ingenjörskonst och stimulerande forskning.

Den rätta platsen för ekonomiska överväganden, ekonomisk politik och ekonomisk forskning bör på sikt vara i bakgrunden, inte "överordnad" allt annat. Utmaningen ser ut så att vi bör eftersträva att det ekonomiska systemet skall fungera så väl att vi inte ständigt behöver bry oss om det: hög kvalitet och låg profil förefaller mig vara en god målsättning för ekonomins plats i samhället.

Lars Ingelstam, professor emeritus. Utdrag från boken Ekonomi på plats (Linköpings universitet, Centrum

för kommunstrategiska studier). Han är verksam i Missionskyrkan.