
|
|
Stora
ekonomiska klyftor delar samhället och äventyrar framtiden,
även i ekonomisk mening. |
Foto:
Corel
|
SYSTEMTÄNKANDE
Ekonomins
klyftor
Risk
för framtid och ekonomi
I
USA får de rikaste som utgör 1 % av hushållen 21 % av
inkomsterna, och tendensen är att andelen ökar. Detta var en
huvudpunkt för rörelsen Occupy
Wall Street ("vi är de 99 procenten!"), men är också
en bok av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, professor i ekonomi.
Lars
Ingelstam: |2020|
Den skeva fördelningen av inkomster är, menar Joseph Stiglitz,
inte bara ett av många problem utan det grundläggande felet
i en ekonomi som håller på att bli allt sjukare. USA är världens
rikaste land, men fattigdomen är mycket högre än i andra rika
nationer. Den sociala rörligheten (det som i Sverige brukat kallas
klassresan) har i stort sett upphört. Dessutom är vi, säger
Stiglitz om sitt USA, bland de allra sämsta i världen på att ta
hand om vår koldioxid, och vi slösar med vatten. Vi betalar mycket
stora summor för hälsovård men hälsotillståndet är mediokert
och många medborgare saknar fortfarande sjukförsäkring.
Detta
paket av missförhållanden kan enligt Stiglitz till allra största
delen föras tillbaka till marknaden, men inte till marknaden som
idealbild. Den verkliga marknaden är så störd och manipulerad att
den i stort sett brutit samman. Den viktigaste förklaringsfaktorn
är en oerhört förmånlig politisk behandling av flera branscher.
Jordbruket får enorma skatte- och bidrags förmåner. Oljeindustrin
och andra energibranscher subventioneras och behöver inte betala de
verkliga kostnaderna för utsläpp och klimatförändring. De
rikaste grupperna i USA har fått upprepade skattesänkningar plus
andra, mindre synliga, förmåner. Alla amerikaner utom de allra
rikaste har fått sänkta disponibla inkomster. De bidrag som gått
till fattiga människor har minskat eller dragits in.
För
mig som svensk och europé är det märkligt att läsa detta. Vår
föreställning om statens roll har ju varit att den, i någon grad
i alla fall, skulle ställa till rätta de skevheter som marknaden
skapar, särskilt genom att jämna ut inkomster och säkra
tryggheter för medborgarna när de egna inkomsterna inte räcker
till. Stiglitz kritiska beskrivning säger att USA:s regering
(Trump) och statsapparat i många år har gjort precis tvärtom.
Här
finns det alltså skäl att stanna upp. Hur är det egentligen
med den svenska staten, och med EU? Är svensk och europeisk politik
inne på samma väg som skrämmer Stiglitz: ett samhälle som
favoriserar små och redan rika eliter på bekostnad av folkets
breda lager, de 99 procenten?
Stiglitz
utmanar politiken. I första hand måste politiska beslut
återställa marknaden till att fungera som marknader ska göra.
Stiglitz, hans likasinnade kollega Paul Krugman (Nobelbelönad,
2008) och förre arbetsmarknadsministern Robert Reich (Saving
Capitalism, 2016) är mycket tydliga med att ekonomin i det
"rika" USA inte kan skiljas från politiken. Och
riktningen måste vändas. Det hävdar att en politik byggd på särintressen
har skapat många av de problem som USA:s ekonomi lider av. Men det
är bara genom politiken, både ekonomisk politik i form av efterfrågestimulanser
och offentliga investeringar, och samhällsreformer som sjukförsäkring
och miljöskatter, som en rimlig riktning på ekonomin kan återkallas.
Sambandet är fundamentalt: economics måste med nödvändighet
bedrivas som political economy.
Joseph
Stiglitz bok: The Price of Inequality: How Today`s Divided
Society Endangers Our Future.
|