Larmklockorna ljuder. Sprängningen av kyrkan inleddes av riksdagspartierna...	Foto RLC

Svenska kyrkans framtid

Dynamik eller dynamit

Det pågår en animerad debatt med anledning av prästen H B Hammars uppmärksammade artikel i SvD om att kyrkor borde sprängas för att spara pengar. Eller alternativt läggs i malpåse eller säljas ut för annan användning med flera förslag. Men hans slutsats efter diverse inlägg står fast: det finns för många kyrkor! Åter andra talar om att det vore förfärligt att lägga ned hundratals kyrkor, även om dessa röster också kan gå med på att alla kyrkor kanske inte är värda att bevara. Frågan är dock om inte sprängningen av kyrkorna i Sverige redan är inledd via den stora reformen år 2000 där staten och kyrkan skiljdes åt, och Svenska kyrkan blev främst ett samfund ägt av riksdagspartierna.

  Ulf Svensson: |2011-10-10|  I Rikare Liv har vi skrivit om imploderande församlingar, det vill säga församlingsgemenskaper som faller ihop inifrån, som accelererat efter den stora delningsreformen för drygt ett decennium. Vi har sett hur politiken och politikerna fattat beslut som har taget inte bara alla församlingsbor på sängen utan också alla andra inklusive medlemmar i kyrkoråden och i kyrkofullmäktigeförsamlingar. Främst har det handlat om starka kyrkoherdar som fått sparken men även andra har avpolletterats på samma sätt. En liten grupp maktmänniskor har hållit i taktpinnen och andra har tystnat. Det senaste exempel på detta är fallet med den populäre kyrkoherden i Oskarshamns församling. Förfall och sammanbrott är något som således allt oftare har förknippas med Svenska kyrkans och dess ledning och styrning vilket borde vara problematiskt.         

Turn around

Innan millennium reformen år 2000 var till exempel alla präster anställda av stiften medan kyrkorna främst var en angelägenhet för den enskilda församlingen. I dag däremot är prästerna anställda av den enskilda församlingen medan förvaltningen av kyrkorna ska manageras av stiften enligt ett nytt utredningsförslag. Man kan undra varför. Officiellt ska allt bli bättre och effektivare med denna nyordning men frågan är om det är detta nya grepp som ska rädda Svenska kyrkans kräftgång med allt färre medlemmar och allt sämre ekonomi för varje år som går.

Med tanke på att församlingar både delas och är på väg att halveras över hela landet via infekterade strider kan man fråga sig om det inte är något annat som måste till för att vända utvecklingen eller också får man konstatera att en kyrka med en, två eller tre miljoner medlemmar också är en imponerande organisation i det svenska samhället. En nivå som jämfört med mycket annat organiserande är en ansenlig mängd individer som kämpar för de man tror på.  

Dynamik

Ett alternativ skulle kunna vara någon typ av pånyttfödelse eller djävlar anamma inställning hos dem som tror mycket, tror lite grand eller nästan inte tror alls. Gemensamt är att man tror att Svenska kyrkan kan göra skillnad och betyda något för oss som individer och kollektiv med gemensamma, kristna värderingar. Vi vet ju numera att kyrkan upplevs som icke relevant av de flesta av medlemmarna och att församlingarna styrs av människor som är mer intresserade av makt än religionens egentliga innehåll. I skandalförsamlingen Hedvig Eleonora vet vi dessutom att detta även omfattar människor som tror sig vara troende. Kort sagt; hindren för en dynamisk utveckling är inbyggda i den nuvarande beslutsordningen och inget av vikt kan ske förrän Svenska kyrkan får en ny ordning, ett nytt program och ny besättning.

Vad göra?

Man kan fråga sig vad man ska göra under tiden, sitta och passivt se på eländet eller bygga alternativ. När nu Nya Moderaterna kanske inte längre officiellt ska vara med och styra Svenska kyrkan undrar man ju om alla andra partier kommer fram till samma slutsats. Nej, troligen blir det inte så eftersom inte ens Nya Moderaterna vill ta steget fullt ut utan att man beslutat att ändå ska ha en nomineringsgrupp typ Moderater i Svenska kyrkan, MISS. Moderaterna missar därmed chansen att släppa denna grupp människor fria i det svenska samhället vilket gör att trovärdigheten försvinner för en politikerfri kyrka. Kanske kan upproren i Nordafrika eller Occupy Wall Street rörelsen inspirera tänkande individer inom Svenska kyrkan och kasta ut maktpolitikerna en gång för alla. Kanske tycker någon att detta är anarki, och därmed en drastisk åtgärd, men betänk att ordet anarki fritt översatt betyder ordning utan överhet. Kristna människor är i dag upplysta, kunniga och modiga och har inget behov av överhet. Så, vad väntar vi på?