|
Vindflöjel
eller kappan efter vinden
Åsnan i
hörnet
En
grå februaridag var Det Heliga ute på en av sina dagliga
inspektionsrunder. Intet ont anande hamnade hon helt plötsligt i
maktens korridorer, i den världsliga maktens högborg, inte i
Hennes egna labyrinter. Till sin förvåning upptäckte Det Heliga
att det liknade en skövlad brandgata mitt i en tät barrskog och i
ett hörn satt en liten åsna och hängde modfällt med öronen.
i
den spikraka korridoren
gick tanter och farbröder och tyckte och dikterade dagarna i ända,
allt ifrån hur skolan skulle beräkna, hur vården skulle definiera
vård och andligheten skulle definiera Anden. Ena dagen var det
jobblinjen som gällde och nästa dag var det vård, skola omsorg
som skulle värnas.
Övertygelsen
liknade mest dagsländor, inte djupare förankrade i människornas
hjärtan än senaste temo-undersökningen.
Det
Heliga blev alldeles mörkrädd vid sin upptäckt. Hon som alltid högaktat
idealister, de som gav sitt liv till att verka för det som dom
trodde på. Nu verkade det som övertygelsen mest liknade ett
timglas.
Hur
kunde det bli så, tänkte
det Heliga. Nog hade makt alltid lockat men på senare tid hade
politiken blivit en arena i bästa ”Må bra” anda. ”Vill du förverkliga
dig själv, slå ett slag för din egen utveckling, satsa på dig själv,
satsa på ett politiskt parti i medvind” Det liknade nästan en
valslogan.
Med
visst vemod, tänkte det Heliga på svunna tider när de som drev de
politiska vindarna själva hade upplevt orättvisorna, vid svarven
eller innovationskraften i Lundbergs salonger.
Nu
var politiker en yrkeskarriär bland alla andra, borta var forna
tiders förtroendeuppdrag. Vems förtroende värnade man när man
svepte kappan efter vinden allt efter att den politiska vinden vände.
Och skogen stod där på båda sidorna och försökte anpassa sig för
att inte bli bortskövlad.
i
detta vindflöjeltillstånd
tycktes politikerna sakna politiska rötter. Det kanske var så att
de snabba vändningarna förutsatte att man inte utvecklade några.
En rotlöshet som man börjat tro var det regelrätta.
Man
förutsatte att de som var satta att i förtroende förvalta inte
heller hade några rötter. Man såg inte att det djupare engagemanget
var förutsättningen för långsiktig tillväxt, där nya plantor
och idéer, kunde gro underifrån med stöd och skydd av de större
träden.
Att
värna jordmån för att stärka långsiktig tillväxt var reducerat
till en blankett för internationellt jordbruksstöd. Alla dem som
brann för sitt arbete, sitt uppdrag, och i positiv bemärkelse som
sina livskall beskars och höggs ned. Ena dagen var det leråker och
andra dagen var det Hälleberg som skulle ge utvecklingsförutsättningar.
Den enda som stilla satt kvar var åsnan.
av
de spridda rösterna från
tanterna och farbröderna, som vandrade upp och ner i denna märkliga
korridor, kunde de heliga uppsnappa nära nog alla beståndsdelar i
det som utgjorde samhället.
Det
tycktes och tänktes om skola, omsorg, kriminalvård, bistånd och
kyrkan. Skolan var för dem som bäst hade lärt sig att hantera
situationen. De enskilda lärarna hade utvecklat fantastisk förmåga
att få det att se ut som om dom anpassade sig till alla nya bud.
Men under ytan fortsatte det i tysthet att ledas av sin inre övertygelse.
Medan politikerna än tyckte si, sedan på en given signal bytte
alla riktning och travade åt andra hållet, och tyckte så.
och
skogen blev kargare och kargare,
vindpinad och vingklippt av alla vindar som skulle lydas. Träd med
kompetens och erfarenhet, traderad genom åren, fick böja sig. Och
det som frodades var den käcka slyn som kunde böja sig och växte
i all sin flexibilitet.
Det
Heliga tänkte, snart är de djupa rötterna och höga stolta
kronorna ett minne blott. Allt medan hon kom på sig själv att
nynna på Mormors lilla kråka skulle ut och åka och en slank hon
hit och en slank hon dit. Problemet var bara att det var kråkan och
inte mormor som styrde.
Och
åsnan satt där och tänkte: Låt åsnans återkomst komma snart, så
moroten som lockar viljan och lusten kan bryta sönder förtryckarens
piska och lyfter oket av folkets axlar.
Ice
Uppdaterad
2008-02-21 |
