Det Heliga och livets goda

Våryra

En underbar helgdag i mars svävade Det Heliga hemåt. Det fuktiga vädret och vindens isande drag gjorde det svårt att avgöra om det var höst eller vår. Några små grässtrån hade i alla fall letat sig upp i asfaltens sprickor, färgen vittnade om att våren äntligen var på väg. Marken var blöt av nysmält snö och man kunde nästan se hur grenens knoppar svällde och bladen ville slå ut. 

  några tussilago hade kämpat sig upp i vägrenen för att glädja alla trötta trafikanter innan de blev avgasgrå. Dessa växtvärldens små underbara solar som gav så mycket glädje och tog emot så mycket skit, ett gudomligt byte tänkte Det Heliga.

När hon svävade över fotbollsplanen mötte Hon en ung man som åt vårens första glass, vilken symbolhandling! Solen hade äntligen kämpat sig igenom kylan. Det var hiskligt kallt om hans händer som legat inbäddade i varma vintervantar tills alldeles nyligen. Men trots att han frös om glasshanden var det vår! Detta var hans första glass! 

Det Heliga filosoferade: "Vad var det som är speciellt med denna strut och som skilde vårens första glass från vinterns sista". Ibland var det Heliga uppfylld med de stora komplexa sammanhangen på makronivån men inte sällan var det lilla sammanhanget som upptog hennes tankar. Det var ofta i det lilla som det började, det som sedan visade sig göra den stora skillnaden. 

medan småfåglarna försökte väcka liv i grenarna med sin passionerade sång, funderade hon en stund. Mannen lyfte sin inre blick och Det Heliga följde med för att se vad han såg. Från struten i hans hand såg Hon en av förhoppningsfullt raden av alla kommande sommarglassar, alla drömmar om kommande stunder som sedan kunde bli värmande minnen. Det Heliga kände att mannens livsperspektiv förskjutits, på nytt kunde han se in i framtiden och gå med lätta steg den till mötes. 

Visst var det fortfarande kallt och alla bylsiga kläder hindrade den unga mannen från frihet. Men hans kropp, ja hans hela varelse insåg i takt med att glassen smälte mot tungan och fåglarna kvittrade, att han överlevt ännu en vinter. Hans energi kunde flyttas från överlevnadsstrategi till kreativitet, växande och blom. Inte får alla dagar i evigheters evighet, det vet Jag tänkte Det Heliga, men för en välbehövlig stund. Åter kunde livet levas innan hösten och vintern på nytt skulle slå sina vadderade armar och trånga stövlar runt människans kropp och själ.  

hon småmyste åt sin skapelse, ja just ja, nu minns Jag varför Jag skapade glassen, tänkte Hon. Hur skulle människorna annars få en händelse som tydligt markerade att det som såg dött och trist ut i månader, ja kanske år, bara luras. Jag ville påminna dem om att, under det hårda skalet frodas liv som vill slå ut, skapa och ger nytt liv. 

Jag minns att tanken med vårens första glass var att ge en söt och inte alls för dyr påminnelse om att det kalla kan besegras, förtäras och inlemmas i den egna kroppen, för att ge smak på livet och energi åt dagen.

En godsak som kunde stimulera livsenergin att bryta igenom det kalla som kväver, och få energin att spira, för såväl den enskilda individen som för att flöda över till andra. Andra som vrålade ut sin inre ångest och inre smärta i takt till fåglarnas vårkör. Kraft att vara hoppet om en gryende knopp åt alla de som förtvivlar och tror livet blommat över för alltid.

Ice

Uppdaterad 2008-03-16