|
Krönika
Det
Heliga flyttar hemifrån
En
dag beslutade Det Heliga sig för att flytta hemifrån, på prov.
Det var inget enkelt beslut. Det vanliga var ju att barnen flyttar
hemifrån när det, i alla avseenden, blev för trångt hemma. Och
hennes människobarn hade verklighen växt sig stora, så stora att
det kändes som om hon inte längre fick plats i sitt eget hem.
Därför hade Det Heliga bestämt sig för att ta steget och
se sig om efter något nytt. Visst kunde man tycka att det var
tecken på en dålig barnuppfostran. Hon om någon borde kunna tygla
sina ungar så att hon själv kunde sätta gränserna och inta sin
självklara plats i sitt eget hem. Men barnuppfostran var nog inte
hennes främsta gren.
Hon
hade alltid haft en djup övertygelse om att människan i grunden
var god, även om man ibland var tvungen att titta djupt. Tidigt
hade hon också bestämt sig för att ge människan fri vilja, kosta
vad det kosta ville.
Hon
mindes vid ett tillfälle när barnen var små, då hade hon tagit
till maktmedel, av urkraftsdimension och låtit känslorna svämma
över. Men hon hade ångrat sig bittert.
Efter
det hade hon lovat, sig själv och barnen, att alltid låta fridens
duva sväva över sina relationer och sätta sitt hopp till den goda
viljans kraft. Men nu kände hon att hon kvävdes om hon inte fick
komma hemifrån. Det kändes i viss mån som hon närt en gökunge
som inte bara nöjde sig med att peta ut de andra ungarna utan även
skulle peta ut den ruvande modern.
Ja
det är inte lätt att vara tonårsförälder ens om man är Det
Heliga själv. Och kanske var det bäst att söka sig en annan bas för
en tid.
Det
är nog alltid bra att se något nytt och skaffa sig nya
”jaktmarker”, tänkte Det Heliga. Hon visste att människornas längtan
efter helighet sällan varit så stor och samtidigt så brutalt
vilsen.
Människorna
behövde en förankring som varken lyxkonsumtion eller så kallad
skräpkultur kunde erbjuda. Människan behövde grunda sig i livets
allvar och bli tagna på allvar för att bli lyckligt busiga och
frimodiga.
Nu
ska i ärlighetens namn sägas att Det Heliga knappast suttit hemma
och häckat hela tiden. Hon hade alltid kärleksfullt vårdat sin värld,
men hon hade ändå haft sin bas. Nu var det dags, tiden var mogen
att söka nytt basläger, åtminstone för en tid tills saker och
ting lugnat ner sig hemma. I ärlighetens namn så skulle hon väl
inte kunna överge något av sina barn för alltid, hon skulle säkert
bli en regelbunden gäst i sitt gamla hem. Om inte annat är jag väl
tvungen att gå hem och tvätta och städa, när byket blev för
smutsigt, tänkte hon lite vemodigt.
Men
i sitt beslut kände hon också en stor befrielse, som alltid i
nystarter. Tänk vilka möjligheter hon kunde ha om hon mer som i
forna tider drog runt som en vagabond och förkunnade på gator och
torg. Det fanns en tid när jag sov under bar himmel, en tid när vi
inte ägde mer än kläderna på kroppen, livnärde oss på människors
välvilja och evangeliet spred sig som en löpeld.
Det
är nog hög tid att göra sitt återtåg och vandra som en vanlig
man på gatorna. Skapa sin bas utanför det väletablerade, välpolerade
katedralerna och bosätta sig tillsammans med alla de människobarn
som inte heller längre på allvar var respekterade och välkomna
hemma.
Det
var de enkla själarna och själarna på undantag som lyssnade först.
Då var mitt rike störst tänkte Det Heliga, när hon satte på sig
sin slokhatt och sin gamla trenchcoat för att vandra ut på nattens
gator som en vanlig man.
Rustad
med det onda och det goda märket stängde han dörren bakom sig övertygad
om att de som välkomnade honom i sin tillvaro, sitt hjärta och
sitt liv, skulle känna igen honom. Men många andra som hyllat
honom i maktens katedraler skulle rynka på näsan och snabbt gå förbi
med förakt.
Ice
Uppdaterad
2008-08-19 |
