|
Foto:
RLC
Rationalitet
eller medkänsla
Den
pinsamma säkerheten
Den
pinsamma säkerheten, som dödade Beethoven och Zorba.
En känd professor vid universitetssjukhuset i Wien ställde en
etisk och moralisk fråga till läkarkandidaterna för en tid sedan:
– En kvinna är havande i andra månaden. Hon är liksom hennes
make alkoholist och båda har gonorré – vad skulle ni göra?
Imi Markos: |2011-09-19|
Av kandidaterna var det nittio
procent som sträckte upp handen och deklarerade: – Vi skulle avbryta havandeskapet. Det vore en katastrof att föda
barnet!
–
Mördare! Just nu har ni dödat universalgeniet Ludwig van
Beethoven!! Ja, hans föräldrar var alkoholister, som led av gonorré,
sade professorn.
Sens
moral: “Kunskapskapitalister”, som ägnar sig åt vetenskap,
borde inte vara så tvärsäkra i sina påståenden. Ett förutbestämt
handikappat barn kan, trots allt, bli ett geni – om han eller hon får
rätt uppfostran. Beethovens sjuka föräldrar hade en gedigen
musikalisk utbildning och lille Ludwig fick tidigt (i fem års ålder)
lära sig spela piano. Och som sjuåring gjorde han sitt första
offentliga framträdande!
Kandidaterna
på universitetssjukhuset har dock inte beaktat dessa positiva följdfaktorer.
Visserligen försämrades Beethovens hörsel med tiden (antagligen
var det resultatet av den ärftliga sjukdomen), men han fortsatte
att komponera och dirigera även när han blev döv.
Med
andra ord, inte ens barnens orubbliga vilja tog kandidaterna med i
beräkningen. I Sverige har vi flera neurosedynbarn, som uträttar
häpnadsväckande prestationer! Och det fanns svenska läkare, som
avrådde mammorna från att föda dessa “underbarn“. Fenomenala
krymplingar, som skriver eller kör bil med fötterna eftersom de
saknar armar…
Överallt
i samhället möter vi denna pinsamma säkerhet, som dödar livets
mystiska bedrifter. Inte bara inom medicinen, utan även inom
sociologin, ekonomin och inom alla andra områden är vi drabbade av
detta genanta ställningstagande.
Just
nu i den ekonomiska skuldkrisen är våra “duktiga” experter övertygade
om att greker, italienare, spanjorer och portugiser saknar de rätta
egenskaperna för att klara krisen. De är slösaktiga, saknar
disciplin, vägrar att lyda samhällets lagar som skattebetalare, de
är korrumperade osv. Deras skicklighet (alltför många kreativa
genier) är deras största fiende. Alla vill glänsa - ingen vill
slita och samarbeta!
Människorna
norr om Alperna har däremot de rätta egenskaperna för
att klara katastrofer. De är sparsamma, har disciplin, de är
lydiga skattebetalare, de flesta vill alltid göra rätt för sig
som sanna lutheraner, korruptionen i dessa länder är lägst i världen.
Deras duktighet (få kreativa genier) är deras största styrka.
Alla sliter och de starka samarbetar med de svaga!
Laszló Lengyel,
en
känd ungersk politolog, bekräftar dessa fördomsfulla
teorier genom att citera den österrikiske författaren Robert Musil,
som på 1930-talet publicerade den omtalade romansviten “Mannen
utan egenskaper”:
"1000
kloka människor och 50 miljoner pålitliga handelsmän kan skapa en
fungerande kultur, men 50 miljoner begåvade och graciösa människor,
som i praktiken endast kan förlita sig på 1000 pålitliga människor,
förmår bara upprätta ett land, där de kloka och begåvade
visserligen går omkring välklädda, men staten knakar i fogarna
eftersom det saknas ett stabilt, folkligt fundament…"
Och
Lengyel fortsätter att fördjupa sig i Musils utlägg:
"Ett lands kultur får endast näring och energi av de skolor och
forskningsinstitutioner, som samhället satt på fötter och som därmed
alstrar materiell jordmån för de begåvade. Och dessa i sin tur
genom en hälsosam cirkulation säkrar och tryggar drivkraften.
Men
det är inte talanger och begåvningar som gör kulturen, utan samhällets
olika föreningar och organisationer, framförallt dess lägsta
skikt!"
Vi
tänker naturligtvis på Tyskland, som återhämtat sig efter Andra
världskrigets självförvållade fasor. Vi tänker även på
Holland, Finland, Norge, Danmark och förstås på Sverige. Och i
viss mån på USA, som har ett imponerande nätverk av frivilliga
organisationer – på gott och ont!
I
den protestantiska norra regionen finns alltså “de 50 miljoner pålitliga
medborgare“, som Musil syftar på. De hederliga och driftsäkra,
som alstrar den fungerande kulturen.
Men
så plötsligt spräcker den polskjudiske sociologen Zygmunt Bauman
denna illusionsbubbla. Mannen bakom den uppmärksammade boken "Auschwitz och det moderna samhället", gästade Södra teatern
i Stockholm i mitten av augusti 2011 och i samband med detta
offentliga seminarium blev han intervjuad av DN: s Maciej Zaremba.
Och Bauman framhöll att Tysklands industrialiserade massmord modell
Auschwitz var endast möjlig i sådana tillförlitliga samhällen,
som vi för närvarande hyllar.
"Auschwitz
förutsatte en oväldig byråkrati, befolkad av moderna, rationella
och plikttrogna funktionärer, som litade på vetenskapen, passade
tiden och var solidariska med arbetskamraterna."
Med
andra ord, Hitlers dödsmaskin var en tillämpning av den sociala
ingenjörskonsten och den är otänkbar i de så kallade opålitliga
samhällen, som ansvarslöst skuldsätter sig.
Naturligtvis
förekommer massakrer även i den opålitliga sfären (se Kongo,
Rwanda eller Bosnien), men dessa bygger på hat, blodtörst och
habegär. Och den 86 år gamla Bauman, som har skrivit 57 böcker
och över 100 artiklar från 1957 till 2010, betonar med skärpa:
"Men
att under reglerad arbetstid dag ut och dag in avliva kvinnor och
barn kräver kvaliteter som vi förknippar med civilisation; solid
ordning, arbetsdelning, lidelsefrihet. Man frestas tillägga:
kvalitetssäkring."
Enligt
Zaremba går Bauman ännu längre i sina uppföljande böcker. Han
har faktiskt spårat de sidor av moderniteten och upplysningen som
korrumperar sin egen värdegrund. Exempel:
"Rationaliteten
dödar medkänslan (skattfinansierad åldringsvård i stället för
personligt omhändertagande av de gamla föräldrarna i hemmet),
toleransen föder likgiltighet och isolering (lägger sig inte i när
en medmänniska misshandlas på tunnelbanan), tekniken som skulle ha
tyglat naturen utarmar den i stället (koldioxid utsläppen),
konsumtionen som skulle ha varit ett medel till bättre liv har
tagit över och blivit till ett mål (statusjakten efter villor,
bilar etc.)”
Mina
tankar går automatiskt till det pålitliga Norge, där en ung man
Anders Behring Breivik avrättade 69 ungdomar på ön Utöja den 22
juli 2011 med automatvapen. Han kände inte någon av ungdomarna,
men han sköt dem en efter en; rationellt, metodiskt och kliniskt
– utan medkänsla.
Samtidigt
går mina tankar till ön Kreta, som hör till det opålitliga
Grekland, där filmen Zorba utspelades på 1960-talet. Där lärde
det levnadsglada grekiska “naturbarnet” Zorba den rationella
engelska gentlemannen Basil njuta av livet – med sång och dans.
Breivik
kontra Zorba – vem väljer vi?
Naturligtvis
väljer vi Zorba – trots att denna charmiga bohem, var
odisciplinerad, olydig och förmodligen betalade ingen skatt. Och vi
glömmer bort att ett par timmar tidigare tog vi avstånd från den
typen av människa när vi diskuterade Greklands ekonomiska kollaps.
Inte
heller vill vi komma ihåg att pålitliga Norge hade redan under
andra världskriget en ministerpresident, som hette Vidkun Quisling
och som överträffade Breivik med bred marginal. En förrädare som
hade tusentals norska liv på sitt samvete.
Nej,
vi vill inte åstadkomma en valsituation. Då hamnar vi automatiskt
i “den pinsamma säkerheten”, som jag fördömer.
I
stället för absolut vetskap bör vi bejaka kvantfysikens osäkerhets-
och sannolikhetskalkyl. Vi vet inte om det är Musil eller Bauman
som har rätt. Därför att den ständiga kunskapsinhämtningen och
nya upptäckter ändå kommer att dementera dagens alla aktuella
kunskaper – förr eller senare.
“Kunskapskapitalisternas”
självsäkra och pinsamma säkerhet håller aldrig i längden.
|
