Statens museum for kunst, Köpenhamn. Foto RLC

Avskedspredikan i Hedvig Eleonora församling

Den gode herden

Det är den gode Herdens söndag, men kära nå`n, vad ska vi med en Herde till. Man kan ju få sig en alldeles egen coach?! Det är bara att välja sort: jobbcoach, relations- coach, livsstilscoach eller varför inte en hederlig fotbollscoach. Och sedan att bli from som ett lamm och blint följa en Herde kan ju kännas minst sagt gammalmodigt. 

  Cecilia Melder: |2011-05-08|  Och samtidigt, finns det få ord som har sådan kraft som psaltarens: ”Herren är min Herde, mig ska inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar” Det finns en visdom i dessa ord som har frammejslats genom årtusendens reciterande, genom generationers och åter generationers livserfarenhet. En visdom som är svår att lära sig på de 11-dagarskurser som krävs för att bli certifierad coach. Vad kan då en herde tillföra i våra liv, vad är då en herde i biblisk mening.

Framför oss ser vi kanske tavlan ovan sängen med Jesus som ömt bär en liten killing över axlarna, eller de förvirrade herdarna på julnatten. När man tittar i bibliskt lexikon så beskrivs herden som en person som var ”stark, osjälvisk och hängiven”. Att vara Herde var inte alltid en lätt uppgift. Det handlar om att vara beredd att offra sitt liv. Den unge herden, och sedermera kungen David, satte sitt liv på spel i kampen med lejonen. Jesus gjorde det på korset. Det handlade om att i kärlek leta upp försvunna djur i en farlig miljö där både rövare och rovdjur hotade. Det handlade om att enträget leta och inte ge upp, för vart och ett av djuren är värda sin vikt i guld. Saknas en är flocken inte fulltalig, alla räknas.

I dagens gammaltestamentliga text får vi veta att herden gör så att vi inte längre behöver vara ängsliga och rädda, att vi kan vara trygga och ingen ska komma bort. Och i psalmbokens psalm 251, ”var jag går i skogar berg och dalar” kommer vi att sjunga att herden ”följer, vårdar och föder” sina får. Herden går inte före och skriker ut sina order, han ”följer, vårdar, föder”. 

Här kanske en del av det unika i den bibliske herden ligger. Den gode Herden, symbolen för Gud själv, som inte kommer med färdiga paketlösningar, käcka tips och tester som avslöjar vem vi är. Utan Gud själv är den kraft som följer oss i vårt liv och hjälper oss välja riktning i hela vår vardag. Som hjälper oss att själva komma fram till den tillvaro där vi inte behöver gå under utan ha evigt liv och liv i överflöd. För det är precis det som Jesus säger i dagens Johannestext. Han ger oss evigt liv, och att vi aldrig ska gå under. 

Det grekiska ordet evig, aion, betyder evigt i bemärkelsen att det inte finns någon yttre tidsgräns men även, och kanske inte minst, i en kvalitativ betydelse att livet i sig inte är begränsat utan att vi får möjlighet att leva fullt ut, liv i en absolut mening. Tänk er att inte begränsas av allt det i vardagen som riskerar att förkrympa våra liv. Tänk att bli kvitt allt det som håller oss tillbaka och vi fick vara just de vi är ämnade att vara. Fria, befriade och det är just det Jesus utmanar oss till i dagens text. Våga lyssna och följa, den livgivande kraften.

När vi i dagens text möter Jesus är det mitt under den judiska högtiden, Chanukka, ett jubileum för att det judiska templet hade återinvigts 175 år tidigare. Templet hade använts för profana ändamål under en Syrisk ockupation. Ungefär som våra systerkyrkor i Baltikum som använts som spannmålslager under deras ockupation. 

Det Jesus gör i denna berättelse är att förnya de gamla religiösa traditionerna och omtolka dem. Han har tidigare gjort det med sabbaten genom att bota sjuka och därmed göra något som bara Gud fick göra. Sen omtolkande han brödet, mannan, som israeliterna överlevde på i öknen och säger att han är livets bröd som inte bara leder till överlevnad utan ger liv och liv i överflöd. Han är livets vatten som gör att man aldrig behöver törsta. Sammantaget tar Jesus en rad klassiska religiösa traditioner och omtolkar det. Han sätter kärleken och livet i centrum i stället för riten och religionen, och visar att det är människans direkta relation till honom, som den gode herden, som leder till möjlighet att vandra på vägen som leder till liv i absolut, obegränsad, mening.

Och på denna livsväg har såväl Herden som flocken en viktig roll. Om vi återigen lyssnar på dagens gammaltestamentliga text så beskrivs ett folk som är skingrat, spritt i en massa länder och som ska samla och föra tillbaka till sina betesmarker. Traditionellt har detta tolkats som det judiska folket som levde i förskingring, diaspora, och som än i dag under påsken hälsar varandra med ”Nästa år i Jerusalem” ett utryck för längtan hem. Men det finns många former av diaspora. 

Vi lever i en tid som på många sätt kan liknas vid en tid i förskingring, där många krafter vill styra och ställa med våra liv och vill att vi ska underkasta oss en den ene en den andra inställningen och prioriteringen. Frälsningsbudskapen presenteras på löpande band, är det inte allehanda former av andliga övningar så är den kommersiella sektorn inte sen med att erbjuda sina lösningar. 

I dag måste vi förhålla oss till en värld som ständigt förändras i betraktarens ögon. Det är få förunnat att ha en inre trygg grön äng att navigera utifrån. Mångfalden i tankar, tro och idéer kan kännas som en spännande utmaning för den som alltid är trygg. Likaväl som denna värld med allt sitt nya kan ge känslan av att vara vilse i pannkakan och leda till en rejäl portion av förvirring – och i värsta fall ohälsa. 

I detta sammanhang är det inte så dumt att ansluta sig till en flock, inte för att bejaka något stereotypt flockbeteende där ingen ska tro att den är förmer än den andra, utan snarare inlemmas i en flock där varje medlem räknas och efterfrågas utifrån sina egna egenskaper, behov och förutsättningar. Och där man tillsammans kan nå framåt. Det behöver inte vara upp till var och en att på egen hand lyckas utan tillsammans kan man hjälpas åt, mitt i individualismen tidevarv.

Visste ni att människor fattar modigare beslut då hon är i grupp än då hon är själv. Det är kanske något vi behöver ta till oss. Det krävs mod för att leva och gemensamt kan vi stärka varandra att våga mer, men också våga tänka nytt, utveckla nya tankegångar, uppfinningar och framtidsmöjligheter. 

En av förra årets Nobelpristagare fick frågan varför så många Nobelpristagare kommit just från hans universitet? Han svarade att det berodde på ”The Canteena” alltså lunchmatsalen. Det viktigaste enligt honom var inte utrustning, forskningsanslag eller rekryteringen av kompetenta studenter. Utan det var en plats där människor träffades över gränserna och dryftade allehanda saker.

Kanske är det ett av de största hoten i individualiseringen och privatreligiositetens namn. Att i isoleringen så är det svårt att tänka nytt, stort och kreativt. Kanske är det just det vi måste värna i vår kyrka. Till skillnad från den personliga tränaren, eller coachen, kan kyrkan erbjuda grupper, möten och samlingar, likt ”Canteena”, där människor kan komma samman och tänka nytt, stort och kreativt. Inte bara för egen del, eller för kyrkans del, utan för hela vårt samhälles del. Då kanske Herdens budskap om att människor inte längre behöver vara ängsliga och rädda faktiskt kan stärka människor till en bättre tillvaro och kan undvika att gå under. 

Vi får liv, kraft och välstånd, liv i absolut, obegränsad, mening. Med andra ord liv och liv i överflöd,.

I Jesu namn, Amen.  

Cecilia Melder är präst i Svenska kyrkan och teol.dr. och tidigare kyrkoherde i Hedvig Eleonora

församling i Stockholms stift.