 |
|
Nittonhundratalet skulle bli demokratins århundrade. |
Foto:
RLC |
Bildningsgång
Fredens
idé
Den
försenade demokratin
År
1921 genomfördes allmän och lika rösträtt för män och kvinnor
i Sverige. Årtalet sågs som en milstolpe. Den utdragna och sega rösträttsstriden
var äntligen över. Frihetens och jämlikhetens principer hade
segrat. Nittonhundratalet skulle bli demokratins århundrade. Allt
var egentligen upplagt för demokratins segertåg. Det gamla samhället
hade gjort slut på sin energi. Demokratins samhälle skulle nu
frodas i kraft av idéer, institutioner, industrialism,
internationalisering och individualitet.
Om
demokratins moderna historia skrev demokratiutredaren Olof Petersson
år 1997 i en skrift till 75-årsjubileet av bokförlaget Natur och
kulturs minne. Skriften har sådana kvaliteter och därmed en
önskan av att den inte glöms utan istället sprids.
Olof Petersson
: |2013-02-01| Demokratins
idéer kunde via renässansen härledas ända tillbaka till de
grekiska stadsstaterna. Bilden av de fria medborgarna som samlades
till möte på torget gjorde så mycket starkare intryck i ett samhälle
där rester av tingets och sockenstämmans menighetsstyrelse
fortfarande var fullt påtagliga i kommuner och lekmannanämnder.
Humanismens människosyn och upplysningstidens paroller om frihet, jämlikhet
och solidaritet hade visat sig överlägsna alla fruktlösa
konstruktioner till fåtalsväldets försvar. Mycken tankemöda hade
ägnats åt att lappa samman manssamhällets befästningsverk.
Kvinnan beskrevs ömsom som fysiologiskt och intellektuellt underlägsen
mannen, ömsom som så moraliskt överlägsen att hon inte borde
smutsas ner av det offentliga livets strid. Kvinnomotståndarna gav
därmed ofrivilligt rösträttsvännerna ett kraftfullt argument.
Kampen för demokrati och kampen för kvinnans rättigheter kom att
bli varandras förutsättningar. Å ena sidan var demokratins
likhetsprincip kvinnorörelsens starkaste argument. Å andra sidan
kunde demokratin inte förverkligas så länge halva befolkningen
stod utanför det politiska livet.
Demokratins
institutioner var också omsorgsfullt förberedda. Folkskolorna hade
bidragit till att landets invånare, trots materiell misär, inte
bara kunde läsa utan i de flesta fall också skriva och räkna.
Dagens ekonomer skulle säga att det fattiga Sverige i alla fall
hade ett ansenligt och väl fördelat humankapital. Visserligen medförde
kombinationen av armod och medvetenhet att den mest initiativrika
femtedelen av befolkningen lämnade landet, men även de som blev
kvar hade förutsättningar att själva bilda sig uppfattningar i
tidens frågor.
När det etablerade samhället inte gav individerna
utrymme för deras handlingsbehov skapade de i stället sina egna
institutioner och offentliga rum. Frikyrkans alternativ till den förstelnade
statskyrkan blev mönsterbildande. Nykterhetsrörelsens heroiska
kamp mot råsupandet formade ett folkligt ideal om skötsamhet, självdisciplin,
ansvarstagande och förkovran. Arbetarnas fackliga och politiska
organisering förvandlade en formlös massa till en målinriktad rörelse.
Folkets Hus, studiecirklar, bibliotek och bildningsförbund vidgade
den enskildes horisonter och förberedde för väljarens roll att
inte bara ta ansvar för det egna livet utan även för hela samhället.
Eftersom mer kunskap inte släcker utan ökar kunskapstörsten växte
efterfrågan på information. Bokförlag bidrog verksamt till denna
bildningens självförstärkande process. Den masspridda
dagstidningen var ett svar på den stigande nyfikenheten, men de nya
medierna bidrog själva till organisationsbildningen. För många rörelser
blev den lokala tidningen inte bara en informationskälla utan också
en organisatör och en källa till identitet och samhörighet.
När
den allmänna rösträtten genomfördes hade också statens
institutioner hunnit ändras i väsentliga avseenden. Hela
1800-talet hade blivit ett övergångsskede enligt det allmäneuropeiska
mönstret. Den konstitutionella monarkin var en styrelseform som förenade
en mäktig men inte längre allenarådande kung och ett parlament
som ställde allt starkare krav på delaktighet i riksstyrelsen.
Regeringsformen från 1809 stod kvar till sin bokstav, men
formuleringar som att konungen äger att allena styra riket blev
alltmer ihåliga. Borggårdskrisen 1914 kunde inte hindra att det
till slut blev riksdagen som övertog monarkens makt att utse
regering. Med den allmänna rösträtten fullbordades kedjan. Folket
väljer riksdag, riksdagen väljer regering. Regeringen ansvarar inför
det folkvalda parlamentet.
En
sådan gigantisk omvälvning av det politiska systemet kan knappast
genomföras om inte samhället i övrigt också befinner sig i oro
och uppbrottsstämning. Samtidigt som kungamaktens, ämbetsmännens
och statskyrkans etablissemang fick ge vika för de politiska
partierna och folkledarna skedde en lika dramatisk maktväxling inom
det ekonomiska livet. Industrialiseringen kom sent till Sverige men
fick desto snabbare och djupare förlopp. Mellan 1870 och 1910
minskade jordbruksbefolkningens andel från 72 till 50 procent. De
steniga tegarnas folk flyttade till det nya samhällets fabriker, sågverk,
gruvor, kraftverk och järnvägar. Jordbrukets och handelskapitalets
sekelgamla maktgrupper fick ge plats för storägare och storföretagare
som behärskade modern ingenjörskonst, internationellt företagande,
komplicerade finanstransaktioner och rationell organisationsledning.
Med
det nya ledarskapet inom politik och ekonomi följde också en ny
syn på omvärlden. Arbetarrörelsen byggde från början på
internationalismens idé. Proletärer i alla länder skulle förenas.
Med reformismens seger inom arbetarrörelsen fick internationalismen
en inriktning på icke-våld och tog sig uttryck i fredssträvan och
uppbyggandet av mellanfolkliga organisationer. Den ekonomiska
elitens internationalism var mer pragmatisk. Den svenska
hemmamarknaden räckte inte till för att exploatera alla
uppfinningar och patent. Liberalisering och frihandel blev grundförutsättningar
för exportindustrins expansion.
Den
kanske allra viktigaste, men också den mest svårfångade, delen av
systemskiftet ägde rum i människornas inre. Dittills hade det
stora folkflertalet varit undersåtar; livsloppet var i det stora
hela bestämt av ståndstillhörighet, uppväxtort, kön och
familjeställning. Demokratin kom nu med en ny människosyn.
Medborgarskapstanken bygger på principen om människors lika värde
och lika rättigheter. Varje medborgare är tillförsäkrad samma möjligheter
att ta del i samhällsutvecklingen. Alla individer är fullvärdiga
samhällsmedlemmar. Även om friheten i verkligheten kunde vara
starkt begränsad var den mentala omställningen viktig nog.
Demokratins människa är fri och själv ansvarig för sina
handlingar.
Denna
skildring har utgått från svenska förhållanden men kunde med
endast smärre modifieringar gälla för flertalet länder i västra
och norra Europa. I början av 1900-talet var förutsättningarna för
ett demokratiskt samhälle i praktiken uppfyllda. Efter större
eller mindre motstånd störtades kejsarna och lantjunkrarna och
ersattes av folkvalda parlament och parlamentariska regeringar.
Så
kunde 1900-talet blivit demokratins århundrade. Vårt sekel kunde för
eftervärlden blivit berömt för att det prövat sig fram till
robusta och fungerande former för demokratisk och fredlig samlevnad
mellan individer, grupper och nationer.
Så
blev det inte. Det tjugonde århundradets eget arv till historien
blev i stället världskrigen, totalitarismen, folkmorden och
koncentrationslägren. Dessa bidrag till världshistorien uppfanns
inte heller i någon "ociviliserad" avkrok, utan mitt i
Europas hjärta.
Historikerna
gör behjärtansvärda försök att få grepp om händelseutvecklingen
genom att dela in tiden i epoker. Kalendertid och sekelskiften ger därvidlag
föga stöd. Den engelske historikern Eric Hobsbawm talar om det långa
artonhundratalet. Tiden från franska revolutionen 1789 till första
världskrigets utbrott 1914 bildar i en mening ett sammanhängande
helt. På motsvarande sätt har Hobsbawm myntat uttrycket det korta
nittonhundratalet för tiden mellan 1914 och Sovjetunionens upplösning
1991.
Det
korta nittonhundratalet är egentligen en enda, 75 år lång
konflikt. Drömmen om fredligt framåtskridande dör i
skyttegravarnas lera. Versaillesfredens ensidighet leder till tysk
revanschism. Demokratins nya och bräckliga institutioner förmår
inte lösa den ekonomiska krisens problem utan bryts ner under
massans krav på starka ledare. Europa domineras av totalitära
regimer och demokratierna tvingas på reträtt. Det tredje rikets
katastrof resulterar i det kalla krigets Europa. Kampen mot
kommunismen placerar demokratin i en försvarsställning och
beredskapsanda. Först med murens fall och Sovjetunionens
sammanbrott börjar uppbyggnaden av demokratiska institutioner över
hela Europa.
I
ett avseende är det korta nittonhundratalet därmed en parentes.
Europa skulle nu vara tillbaka till utgångsläget vid första världskriget.
Demokratin har segrat, men vi vet ännu inte riktigt hur vi
praktiskt skall organisera folkstyrelse och konfliktlösning i ett
komplext system bestående av individer, grupper, nationer,
kommuner, regioner och internationella organisationer.
Talet
om en parentes är emellertid missvisande. Det korta
nittonhundratalet går inte att tänka bort. Debatten om demokrati,
individ och samhälle kan i dag inte föras på samma sätt som
under "la belle époque" åren före första världskriget.
Vare sig vi vill det eller inte bär vi i dag på erfarenheter som dåtidens
generation saknade.
Demokratin
kan sägas vara en problemlösningsmetod som i vissa grundläggande
avseenden liknar vetenskapen. Varken demokrati eller vetenskap gör
anspråk på att kunna finna den absoluta sanningen eller konstruera
den perfekta utopin. De båda metoderna för problemlösning har ett
mer begränsat men ändå aktningsvärt syfte. De kan skilja mellan
bättre och sämre, de kan lära av erfarenheter genom att pröva
sig fram. Vetenskapen har metoder för att testa och förkasta
teorier. Demokratin använder debatt och dialog för att lära av gångna
felgrepp.
En
stor och ännu oavslutad uppgift för dagens demokrati är därför
att noga studera och diskutera nittonhundratalets erfarenheter för
att bättre kunna undvika att misstagen upprepas i morgon.
Den
bulgarisk-franske forskaren och författaren Tzvetan Todorov har
formulerat en av de skarpaste och mest inkännande tolkningarna av
erfarenheterna från de tyska förintelselägren och de ryska slavlägren.
Nittonhundratalet har visat vad som händer med människan som ställs
inför det extrema (Face ā l'extręme, Editions du Seuil, Paris
1991). De följande sidorna grundas på detta betydelsefulla verk.
Todorovs
bok är egentligen inte en historisk, politisk eller psykologisk
skildring. Ämnet är moral. Till skillnad från en utbredd föreställning
innebar inte koncentrationslägren att moralen försvann. Tvärtom
var det där som den mänskliga moralens grunder kom allra tydligast
till uttryck.
Enligt
Todorov var koncentrationslägrens offer sällan hjältar eller
helgon. Hjälten är en exceptionell övermänniska. Hjälten väljer
hellre en ärofull död än ett liv utan ära. Hjältedådet kan
inspireras av ett yttre, abstrakt fenomen såsom konungen,
fosterlandet, partiet, folket eller mänskligheten. Även helgonet vägleds
av denna absoluta kompromisslöshet.
Det
går att finna enstaka exempel på hjältar och helgon i
koncentrationslägren; Todorov nämner organiserade kommunister och
medlemmar i Jehovas Vittnen. Men det fanns en skillnad mellan olika
slag av heroism. En del hjältedåd utfördes endast i namnet av en
abstrakt princip. Andra gjordes med syftet att bistå en annan människa.
Erfarenheterna
från de barbariska lägren är att det inte var hjältarna och
helgonen som var avgörande för att upprätthålla motståndskraften
och överlevnadsviljan. Ur minnesteckningarna och vittnesuppgifterna
framträder en annan bild. Livslågan uppehölls genom vanlig
vardagsmoral. Just i den situation då moralen var som svårast att
hålla vid liv framgick det som allra tydligast vad den bestod av.
De fångar som undgick att brytas ner lyckades värna ett minimum av
värdighet, omsorg och tankeaktivitet.
En
människas värdighet förutsätter autonomi. Att vara autonom innebär
inte att vara isolerad från omvärlden utan att äga en inre förmåga
att styra sig själv. Lägrens brutalitet gick just ut på att beröva
fångarna varje slag av självbestämmande. Ett extremt exempel är
hur fångvaktarna förhindrade självmord bland dem som just stod i
begrepp att avlivas. Fångarna förvägrades till och med rätten
att ta sitt eget liv. De som i handling kan visa att de har kvar en
strimma av frihet, vilja, autonomi och värdighet har undgått den
totala underkastelsen.
Jag
har bestämt mig för en sak och jag handlar i enlighet med mitt
beslut. Sådan är autonomins logik. Det måste finnas ett samband
mellan inre överväganden och yttre handling. Min handling finner nåd
inför mitt samvete. Värdighet tar sig därmed uttryck i självrespekt.
Många fångar har vittnat om vilken betydelse som små
vardagsbestyr fick i den olidliga omgivningen. Att nödtorftigt
kunna tvätta sig och borsta skorna blev viktiga prov på mänsklig
värdighet. Till och med tvångsarbete kunde användas som ett sätt
att uttrycka vilja och självbestämmande. Denna mur har jag skapat
med mina egna händer.
Todorov
väcker så själv invändningen att detta slags frihet fanns även
hos lägercheferna och fångvaktarna. Svaret är att självbestämmande
är en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för
humanitet. Värdighet handlar endast om en persons förhållande
till sina egna handlingar. Vardagsmoralen innefattar också förhållandet
till medmänniskorna.
Omsorg
och omtanke tog sig många små men betydelsefulla uttryck. Det
kanske allra viktigaste var den enkla men avgörande handlingen att
dela med sig av sin mat till någon medfånge. Vad många vittnat om
är att omsorgen betydde något långt mer än själva den
omedelbara, materiella nyttan. Den utsträckta handen innebar att
erkännas som mänsklig varelse. Någon annan respekterar mig som
person. Även den givande parten påverkades. Att bistå och att
dela med sig till en medmänniska gav en mening till livet. I lägrens
absurda tillvaro blev möjligheten att dela vänskap ett sätt att
överleva som människa.
Som
Todorov påpekar är omsorg inte samma sak som solidaritet.
Solidariteten förutsätter vanligen en grupp, ett "vi",
som ställs i motsättning till "dem". Solidariteten
innesluter, men kan också utesluta. Omsorgen däremot riktar sig
till en person som har ett behov, oavsett dennes nationalitet, parti
eller grupptillhörighet.
Omsorg
är inte heller välgörenhet. Välgörenhet riktas mot alla och är
ofta anonym och opersonlig. Välgörenheten bygger också på ett ojämlikt
förhållande och är inte sällan förödmjukande för den
mottagande parten. Omsorgen är däremot personlig och är i princip
ömsesidig: nästa gång kan det vara du som hjälper mig.
Omsorg
är inte heller uppoffring. Att visa omsorg om någon innebär inte
att man offrar tid och ansträngning utan att man själv finner glädje
och belöning i mötet som sådant. Omsorg gör en inte fattigare
utan rikare. Den som uppoffrar sig känner sig däremot ofta
frustrerad och kräver i gengäld yttre bevis på uppskattning. För
omsorgen är vänskapen nog. Uppoffringen förhärligar ytterst döden;
omsorgen har ingen annan innebörd än livet.
Vardagsmoralen
visade sig också ha en tredje sida: tankeaktivitet. Även i lägrens
misär fanns det tillfälle att njuta av vindens spel i trädens lövverk.
Den estetiska upplevelsen betydde en moralisk upplyftning, en möjlighet
för tanken att åtminstone för ett ögonblick höja sig över eländet.
Sökandet efter det sanna och det vackra kunde ta sig många olika
uttryck. Det förekom att ett häfte Moličre byttes mot dagens brödranson.
Då böcker inte fanns att tillgå kom utantilläxorna till pass.
Man undrar hur många gånger Pusjkin reciterats i de sibiriska
barackerna. Samtal och konversationer höll tankekraften vid liv. En
del fångar tog som sin uppgift att dokumentera och till eftervärlden
förmedla vittnesmålen om vad som egentligen försiggick bakom
taggtråden.
Tankens
aktivitet är inte liktydig med inre kontemplation. Försöken att
odla kultur och vetenskap syftade ytterst till att förmedla kunskap
och erfarenheter till andra människor.
Varje
slag av moral fordrar ett subjekt, ett medvetet handlande jag.
Handlingen riktar sig mot en person. För att handlingen skall vara
meningsfull måste den kunna uppfattas av mottagaren. Moral förutsätter
ett jag och ett du och kräver därmed intersubjektivitet.
Todorov
drar slutsatsen att vardagens dygder har tre beståndsdelar, vilka
skiljer sig med avseende på adressaten. Värdigheten är moral i första
person: jag riktar mig till mig själv. Omsorg är moral i andra
person: jag riktar mig till dig. Tankeaktivitet är moral i tredje
person: jag riktar mig till dem, ett mer obestämt flertal människor.
Därmed finns det ett oupplösligt samband mellan moral och
kommunikation. Termen kommunikation har sitt ursprung i latinets ord
för gemenskap.
Det
är inte möjligt att en gång för alla avgöra vilken av de tre
dygderna som är viktigast. Slutsatsen beror på utgångspunkten. Från
den egna personens horisont framstår värdigheten som mest
betydelsefull. Utgår man från kretsen av de närmaste är omsorgen
primär. I hela mänsklighetens perspektiv hamnar Platon och
Shakespeare i förgrunden.
I
bästa fall kan de tre vardagsdygderna sammanfalla och stödja
varandra. Det är emellertid inte svårt att finna praktiska fall
som bildar moraliska dilemman. Värdigheten förutsätter
individuell frihet, men omsorgen kräver ofta en inskränkning av
friheten. En moder kan gå så upp i sin omvårdande roll att hon
utplånar sin egen personlighet. På motsvarande sätt kan
tankeaktivitet gå ut över omsorg. Ledaren för en orkester i ett
koncentrationsläger drev de konstnärliga kraven så högt att
medmusikanterna fick lida.
Erfarenheten
visar att moral är subjektiv (har ett ansvarstagande jag) och
personlig (riktar sig mot enskilda människor). Abstrakta principer
är i sig inte moral, även om de kan hjälpa den enskilde att
handla moraliskt. Juridisk rättvisa blir därmed något annat än
moral. Rätten är objektiv och opersonlig. En rättsnorm säger:
den som dödar skall dömas till ett långvarigt fängelsestraff. En
moralnorm säger: du skall icke döda. Man kan diskutera länge vad
som är en god människa; moral innebär att själv försöka vara
en.
Vittnesbörden
från de totalitära lägren ger också en inblick i bödlarnas
tillvaro. Även om det förvisso fanns enskilda monster och odjur så
var det stora flertalet chefer och vakter alldeles vanliga
medborgare. De följde reglerna och lydde sina överordnade. Den
dominerande personlighetstypen var konformisten. Todorov varnar för
att diabolisera lägerpersonalen. De ansvariga var i allmänhet
medelmåttiga, ordinära individer.
Det
totalitära systemet avskaffade inte all moral utan införde en ny.
Grundläggande för det totalitära tankesystemet är åtskillnaden
mellan vän och fiende, mellan oss och dem. Ett annat viktigt
element är upphävandet av universalismen. Idén om alla människors
lika värde och rättigheter ersätts med principen om den egna
statens överhöghet. Staten är total i den meningen att den
kontrollerar individens hela liv. Ändamålet helgar medlen; en
extrem instrumentalism låter statens syfte gå före individens
ansvar.
Hos
den enskilde fångvaktaren bildas därmed en alldeles egen moral,
som består av tre element: fragmentering, avpersonifiering och
maktlystnad.
Många
överlevande kunde vittna om att vaktpersonalens beteende ofta var
osammanhängande och diskontinuerligt. En fångvaktare kunde spela
Bach samtidigt som han torterade en fånge. Den privata sfären
skildes från den offentliga. Efter en dag av bestialiska grymheter
återvände torteraren till en stilla hemmakväll i familjens hägn.
En
långt driven specialisering bidrog också till fragmenteringen. Var
och en hade sin speciella uppgift och var förpliktad att lyda
order. Arbetsdelningen upphävde det moraliska samvetet. Det totalitära
systemet erkände inte det personliga ansvaret.
En
annan sida av den totalitära moralen var avpersonifieringen. Offren
sågs inte som mänskliga varelser utan som föremål. En människa
förvandlades därmed till ett instrument, ett medel som kunde
begagnas för systemets syften. Avpersonifieringen gynnades av
nazismens kult av hårdhet, som förnekade alla former av
medlidande. Det manliga krigaridealet betraktade medkänsla och
sympati som uttryck för svaghet.
Också
bödlarna kom därmed att avpersonifieras. De framstod endast som
anonyma kuggar i det stora samhällsmaskineriet. De ytterst
ansvariga för koncentrationslägren, såsom Höss, Eichmann och
Speer, betraktade sig själva som teknokrater. De hade förelagts en
uppgift och ville lösa den så tekniskt perfekt som möjligt.
En
annan viktig del av lägerpersonalens moral var njutningen av att
kunna utöva rå makt över andra människor. Utan att alltid behöva
slå över i ren sadism blev maktlystnaden en del av lägrens
vardag. Tillfredsställelsen att kunna behärska en annan människas
liv och öde drev fångvaktarna att förnedra offren. Makten
korrumperade. Den totalitära systemet saknade spärrar mot intrång
i andra människors integritet.
Den
totalitära moralen är på sätt och vis en omvändning av
humanismens moral. Värdigheten bygger på en överensstämmelse
mellan samvete och handling; fragmenteringen innebär att en individ
saknar detta inre samband. Omsorgen låter oss betrakta medmänniskan
som ett mål i sig; avpersonifieringen omvandlar andra individer
till medel. Maktlystnaden är en extrem form av avpersonifiering:
andra människor görs till instrument för den egna njutningen.
Lärdomen
av det korta nittonhundratalets katastrof är dubbel. Ondskan har
inte försvunnit med Auschwitz och Gulag. Tendenser till
fragmentering, avpersonifiering och maktlystnad riskerar alltid att
leda till en upprepning av det totalitära misstaget. Det
jugoslaviska inbördeskriget är ett exempel från vår egen tid.
Det
finns emellertid också en annan erfarenhet från de tyska och
sovjetiska lägren. Hannah Arendt sammanfattade sin undersökning av
Adolf Eichmann med uttrycket "den banala ondskan". Todorov
betecknar på motsvarande sätt lägrens alla exempel på mänsklig
moral som "den banala godheten". En del personer förmådde
in i det sista upprätthålla en inre resning och förmåga att ägna
omtanke åt andra.
Det
korta nittonhundratalet var det långa krigets epok. Kriget bestod
inte bara av de två världskrigen och det kalla kriget. Kriget präglade
också förhållandena inom länderna. Det totalitära systemet var
egentligen en förlängning av krigets idé. Den manlige krigaren
gjordes till högsta medborgarideal. Den inre fienden bekämpades
utan större misskund än den yttre. Hela tankelivet formades av
krigets språk. Samhället organiserades som en armé i strid mot
den hotande fienden.
Dessvärre
kom även de demokratiska länderna att ta starka intryck av krigets
logik. Under flera år tvangs de få överlevande demokratierna att
ägna all kraft åt att försvara sig mot det nazistiska hotet.
Undantagslagar satte flera av de normala demokratiska procedurerna
ur spel och gav regeringarna extraordinära maktbefogenheter. Också
de demokratier som inte var direkt krigförande kom att påverkas av
världskriget. Beredskapsandan försvårade en öppen debatt.
Det
kalla kriget förlängde den militära skuggan över de demokratiska
staterna. Motsatsen mellan vän och fiende fortsatte att prägla det
politiska tänkandet. Det politiska språket är alltjämt fyllt av
krigiska metaforer såsom strategi, taktik, anfall, försvar, strid,
slagfält, vapen, nederlag och seger.
Också
samhällsforskningens 1900-talshistoria bär tydliga spår av
kriget. Den socialpsykologiska forskningen drevs fram av kravet på
att soldaterna skulle kunna uthärda det moderna krigets påfrestningar.
Forskningen om propaganda och opinionsbildning var ett svar på den
psykologiska krigföringens krav. Planerings- och budgetsystem, som
sedermera spritt sig till civil förvaltning och storföretag,
utvecklades ursprungligen för att kunna utveckla stora och komplexa
vapensystem. Spelteori blev det matematiska språket i kärnvapnens
och terrorbalansens värld. Operationsanalys och beslutsteorier blev
hjälpmedel i de militära staberna. Både hårdvara och mjukvara i
datorerna utvecklades först och främst för militära ändamål.
Det
demokratiska styrelsesättet råkar ha införts och etablerats just
under en epok som drev krigets logik till sin extrema slutpunkt: de
totalitära lägren. Däri ligger dagens predikament. Demokratin är
egentligen uttryck för fredens idé, men demokratin har fått
krigets födelseskador.
Med
det korta nittonhundratalets slut har krigets och totalitarismens
akuta hot försvunnit. Det är först nu som det finns en reell möjlighet
att förverkliga demokratins stora projekt, nämligen att skapa
stabila förutsättningar för fredlig samlevnad och humanistisk
moral.
|
