Foto RLC

Kyrkoherdetrubbel i Oskarshamns församling, del 2

Delad eller halverad församling

En motion till kyrkofullmäktige i Oskarshamns församling har upprört känslorna till bristningsgränsen. Församlingsbor och kyrkofullmäktigeledamöter, och även personer i kyrkorådet, har protesterat mot behandlingen av sin tidigare kyrkoherde Mats-Ola Nylén. En motion har därför skrivits, och undertecknats, av ordinarie ledamöter och ersättare i en salig blandning. Motionärerna vill ha tillbaka sin tidigare kyrkoherde men förlorade första slaget i ett extrainsatt och välbesökt kyrkofullmäktigemöte. 

  Ulf Svensson: |2011-09-12|  Det har också visat sig att kyrkofullmäktiges ordförande agerat kraftfullt i frågan och också undertecknat motionen. Kyrkorådet har protesterat och sagt, efter konsultation med stiftet, att en ordförande inte får skriva under några motioner i sin egenskap av ordförande. Ordförande kontaktade därför kyrkokansliet i Uppsala som meddelade att det finns inga hinder för att en kyrkofullmäktigeordförande sätter sitt namn under en motion.

Denna lilla historia visar att kunskapen om kyrkoordningen saknas bland våra förtroendevalda. Om man till detta lägger märkliga turer inför det extra insatta kyrkofullmäktigemötet, som att ledamöter, efter att man fått ett ”hembesök”, avsäger sig alla uppdrag i kyrkan respektive inte längre står för sin underskrift till motionen att ta tillbaka sin tidigare kyrkoherde, klarnar bilden. Våra kyrkopolitiker kan inte sin kyrkoordning och kanske inte heller förstår demokratins grunder vilket inte bara är beklagligt utan något betydligt allvarligare. Hembesök brukar dessutom vara en metod som används av helt andra organisationer. Utan en demokratiskt förankrad styrning av vår kyrka blir det heller ingen demokratisk kyrka. Är detta något som förebådar ett sammanbrott eller är det detta som är sammanbrottet?

Man kan tillägga att Svenska kyrkans strateger har kommit på att utbilda sina blivande kyrkoherdar i bland annat kyrkoordningen. På detta sätt får dessa en extra duvning för att möta alla prövningar när man tar sig an sitt värv. Av denna och av liknande historia kan vi dock konstatera att det inte hjälper att utbilda blivande kyrkoherdar när politikerna ändå gör som man vill.

Dramaturgin

När en ledare inom Svenska kyrkan ifrågasätts, en situation som har blivit allt vanligare med biskopar, kyrkoherdar, generalsekreterare med fler nyckelpersoner under senare år, finns olika kännetecken på den process som slutar i avsked (ytterst ovanligt eftersom det måste finnas sakliga skäl), uppsägning (också relativt ovanligt eftersom det måste finnas sakliga skäl) eller överenskommelse (vanligast eftersom det oftast saknas giltiga skäl). I fallen med alla kyrkoherdar som faller är det dessutom en liten klick som fattar besluten medan övriga förtroendevalda i kyrkoråden, kyrkopolitiker i kyrkofullmäktige, medlemmarna, personalen och kyrkobesökarna inte vet något om vad som hänt, varför det har hänt eller hur det har hänt.

Däremot finns det flera som ”krattat i manegen” och springer ärenden för makten vilket är mycket illa i en organisation typ Svenska kyrkan. Detta gör att själva grundvalarna löses upp vilket bara kan sluta på ett sätt; sammanbrott. Detta behöver inte innebära att alla medlemmar flyr organisationen men att det årliga tappet på en procent av alla medlemmar fortsätter. Däremot kan det innebära att aktiviteten i många församlingar avtar och därmed minskar också engagemanget och möjligheterna till nystart, nytändning och pånyttfödelse. Och detta scenario är kanske mer hotfullt och besvärligt att hantera än att försöka reda ut aktuella konflikter.

Den ena sidan

Kanske kan man säga att våra kyrkopolitiker är förlåtna för att man inget vet, inget kan och inget förstår om den nya kyrkoordningen. Den är ny och innebörden öppnar sig ofta först när något stort händer. Kanske kan man lägga mer skuld på dem som drev igenom nyordningen som lade mindre krut på att utbilda de nya makthavarna och mer krut på att driva igenom val till olika kyrkoförsamlingar, som för övrigt har låg legitimitet med tanke på att enbart drygt 10 procent av valmanskåren gick till valurnorna i valet 2009.

Det finns här paralleller till införandet av Euron inom EU som var dåligt underbyggd, att man har struntat i konvergenskraven och att nödvändiga institutioner saknades. Något liknande hände således vid införandet av den nya kyrkoordningen som snarast skapat mer oordning än ordning.

Den andra sidan

Den andra sidan av saken är mer allvarlig och det är frågorna om demokrati och de grundvalar som hela Svenska kyrkan vilar på, nämligen den heliga texten och de heliga orden. Det är kanske som ett tecken i tiden att socialdemokraternas nya ledare, Håkan Juholt, som för övrigt kommer från Oskarshamn, säger att han tror på Svenska kyrkan men inte på Gud. Även en förhärdad agnostiker skulle nog säga precis tvärtom – jag tror på Gud, inte på Svenska kyrkan.

Faktum är att många av våra kyrkliga ledare inte heller tror på Svenska kyrkan som organisation. Förre biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, insåg tyvärr för sent att skiljandet mellan stat och kyrka var förhastad, slarvigt genomförd och att resultatet blev därefter. Även andra kyrkliga ledare har sagt liknande saker.

Delad eller halverad kyrka

Det vi sett i olika församlingar inom Svenska kyrkan, med brysk behandling av kompetenta kyrkliga ledare, är således inga isolerade händelser utan ett fenomen inom denna institution. Vi har genom reformen år 2000 släppt fram krafter som bryter ner de värden som svenska folket, som ju i hög grad fortfarande är medlemmar, omhuldar med värden och värderingar som skiljer sig från allt brutalare och isolerade politiker.

Kanske kan baksidestexten på Jonas Bromanders studie, Svenska kyrkans medlemmar”, tjäna som en tankeställare:

”Den här boken ger röst åt Svenska kyrkans medlemmar. Utifrån en omfattande enkätstudie beskrivs kyrkans roll och ställning i dagens Sverige. Det visar sig att ett nyckelord är relevans, eftersom ganska få upplever kyrkan som just relevant. Man efterfrågar en kyrka som tar fasta på samhällets sociala problem och som aktivt tar ställning för samhällets utsatta. Men också en kyrka som ser människors längtan att finna en mening med livet.”

En ickerelevant kyrka som styrs av icke troenden, där många framtidskompetenta är avpolletterade och de mer "diplomatiska" glatt tar på sig för stora kostymer, är knappast en framgångsformel. Att många av våra församlingar blir splittrade efter kyrkoherdeavsättningar vet vi redan.

Vi vet också att Svenska kyrkans försämrade ekonomi kommer att innebära fler indragningar av tjänster, kyrkor i malpåse, nedlagda stiftsgårdar, storförsamlingar och slimmade kyrkokörer. Dessutom är det inte troligt att den nuvarande besättningen klarar av att göra Svenska kyrkan relevant igen eftersom det kräver modiga och kompetenta kyrkoledare. Och risken är överhängande att våra församlingar inte bara delas i två läger vid konflikter utan riskerar att både delas och halveras. För vem vill verka i en ickerelevant kyrka utan framtidskraft och framtidshopp?