|
|
Ur
Universum är du kommen, och genom Universum skall du åter
nalkas. |
Foto:
Nasa |
TANKAR
KRING KROPP-SJÄL-KOMPLEXET
Tanke
och materia
Den
kvantmekaniska faktorn
Tanken
att medvetandet är kropp-själens brännpunkt, som bland annat påverkar kropp och materialisering genom mänsklig planering, konstruktion och utfört
opus, är en mycket gammal vetskap.
Tankemedvetandet kan förflyttas i tid och rum. Medan materiekroppen bara förflyttas
framåt i rummets
och tidspilens riktning. Kropp och medvetande är enheten som har sin position i
universums partikelenergier – Gudspartikeln enligt CERN:s forskare.
Paul Lindberg: |2015-10-18|
Fotboll utförs tankemässigt genom
medvetandets koordinering av kroppens alla komponenter och organ för en orkestral dirigering, för att ett rätt utförande av momenten
vid rätt ställe och tidpunkt ska kunna exekveras. På grund av gedigen träning av både
kropp och medvetande fungerar processen som påverkningsbart och som
ett bevis
på den fria viljans betydelse. I den processen påverkas även
minnet och det undermedvetna. Kroppens
totalitet dirigeras av medvetandet för behovens utförande och för
den reaktiva programautomatiken. Bakom medvetandet finns den fria viljans unika människa.
Den fria viljan är nödvändig för den förändringsbara
utvecklingen och för ett uttryckligt ställningstagande för humaniteten.
En vilja, som inte resulterar till humanitet, är inte alls en
fri vilja och heller inte utvecklingsbar för livets långsiktighet.
Kropp–själ–komplexet
handlar om relation och interreaktion mellan medvetandet – den mentala processen
– och inverkan på den biologiska kroppens alla processer. I det
komplexet relaterar det genetiska och det sociala arvet. En stor
fråga i dag inom en bred forskarvärld handlar om hur ett
icke-materiellt medvetande kan påverka den materiella kroppen. Hjärnans
funktionalitet är på många sätt jämförbart med en mycket
avancerad dator, och medvetandet är jämförbart med ett mycket
avancerat minne och dataprogram som dirigerar och ex-formerar in- och utdata för människans behov
för att kunna möjliggöra ändamålsenliga funktioner. Om Gud
skapade människan till sin avbild, så skapade människan i så
fall datorn till sin avbild.
KVANTMEKANISK
ATOMISERIG
Rena
energier på kvantmekanisk- eller partikelnivå, vibrerar ständigt
fram atomer, vilket är första stadiet av materia. Det märkliga
är att dessa processer kan i dag tolkas matematiskt. Och med matematiska koder kan Alltet upprätthållas från det minsta till
det största – från partikel till universum. Medvetandet
interagerar via partikelkoder, många gånger i ljusets hastighet. Samspelet
sker mellan världen
utanför, och med hjärnan, på en kvantmekanisk partikelnivå.
Människans
sinneskapacitet har sin förklaring av input-stimuli-processen från
omvärlden, som tolkar, ex-formerar, behandlar och förändrar efter behov i
enlighet med medvetandet. Med viljans hjälp hos individen kan
exempelvis, i många fall, mentala processer genom psykosomatisk påverkan resultera
i helande av vissa hälsoproblem. Samma sak med psykiatrin, som
genom saklig dialog kan hela den utsatte.
Dialog har en generell och universell egenskap för
problemlösningar, och är en av demokratins bästa
humanitetsverktyg. Därutöver behövs lagordningen i demokratins
tjänst på grund av människans ofullkomlighet.
Hur
kan man förklara när neuroner sätts igång och
muskler drar ihop sig på exakt rätt sätt? Den frågan är av
omfattande betydelse inom vetenskaplig forskning och bland filosofer.
Det
är kring sådan forskning som människan och livet kan sättas in i
ett större visionärt sammanhang, som förklarar att materien är ett resultat
ihop med hela universum. Universum och dess innehåll är helt uppbyggt av rena
energier som i olika fall kan agera synkroniserat mellan långa
avstånd. Det betyder att partiklar som ingår i atomer på jorden
samtidigt kan ingå i atomer i samma materieprocess på annat håll i
Universum. Människan är delaktig i
den gränsöverskridande partikelvärlden, det vill säga
kvantmekaniken, som utgör hela Universum.
MEDVETANDETS
säte
Förhållandet
mellan medvetande och materia förklarades tidigare med att mentala
fenomen inte direkt är detsamma som icke-fysiska. Tidigt ansågs
det att intelligensen (medvetandet)
inte
kan identifieras med, eller förklaras i termer av kroppen. Och det
var René Descartes som först förklarade att "medvetandet är
en icke-utsträckt, icke-fysisk substans". Dessa uttalade ord
är betydelsefulla i vår tid. Descartes förutsåg
kvantmekaniken. Han identifierade det tänkande livet med
medvetande och självmedvetande, och som skiljde detta från hjärnan,
som vid den tiden ansågs vara intelligensens säte. Descartes var
den första att formulera kropp–själ-komplexet i dess nuvarande
form.
På
frågan om vad medvetandet är, enligt ett forskningsprojekt, så
identifierade de tillfrågade sig själva som utgångspunkt, och med
sin personliga erfarenhet, att det handlade om sin egen själ
(psyke) och egna tankar i det stora hela. Det var få som svarade
att medvetandet var organet hjärnan.
"Kroppsjälen"
består alltså av två aspekter, ett mentalt medvetande och en
materialiserad kropp, som i Bibeln beskrivs som ett kärl för
själen – kalken.
Dessa två aspekter är syntesen av den levande människan.
TUDELADE
EGENSKAPER
Det
mentala och det fysiska kan sinsemellan ha helt motsatta egenskaper.
Mentala händelser har särskilda subjektiva och kvalitativa företeelser,
som hos fysiska händelser saknas helt. Exempelvis kan vi
mentalt varsna hur en hand som klämts i en bildörr känns, eller
hur en piano- eller rockkonsert känns för en person. Däremot är
det svårt att känna av själva neuronprocessen i hjärnan när
glutaminsyran i hippocampus är uppe i varv – trots att det är mätbart.
Inom
medvetandefilosofin finns begreppet qualia som beskriver de
subjektiva aspekterna av mentala händelser. Det gäller exempelvis
hur det känns när man har ont, och hur man mår under olika förhållanden;
hur man känner inför olika färger, eller hur en tänkt tanke känns
och bearbetas. Begreppet qualia tillhör en viktig del av
medvetandets relation mellan det mentala och det fysiska. Det
komplexa som involverats och bearbetas innebär en sammansmältning
av det mentala och det fysiska – en förenlig dualism, eller
paradox.
I
denna lilla artikel finns det stora komplexet kring frågan om varat
– om att vara till. Min mening är att livet måste få vara meningsfullt
för alla människor, djur och livet på jorden. Den enda
möjligheten för att kunna realisera den visionen är att så många som
möjligt eftersträvar det. Om rasism, exempelvis, går före i
önsketänkanden istället för humaniteten, då klargörs behovet
av en uppståndelse för en ny jord och nya himlar.
»»»
«««
|
|
Hur ska länder och människor som i
dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av
kunskaper och teknik få ökad nytta av det? |
Foto:
Mänsklig Säkerhet |
|
MÄNSKLIG
SÄKERHET
Global
ojämlikhet
Ett
systemekonomiskt problem
I
en tidigare artikel har jag sökt påvisa att i en modern
ekonomi är våra enskilda förhållanden (som rikedom och komfort)
kritiskt beroende dels av vetenskapliga och organisatoriska
landvinningar i det förflutna, dels av en mycket stor mängd
systemsamband (relationer) i aktuell tid.
En naturlig följdfråga är följande.
”Hela den där bakgrundskulturen som ger till exempel Sverige möjligheter
att blomstra står ju lika mycket till förfogande för Irak, Libyen
och Angola. Det måste finnas någon sorts förklaring till att
dessa länder inte lyckas exploatera möjligheterna.”
Lars
Ingelstam: |2015-08-25| Bra
fråga! Den kanske kan omformuleras så här: vad kan ett
systemekonomiskt synsätt tillföra till de med rätta livligt
diskuterade frågorna om global fattigdom, bistånd och utveckling?
Varför har ”vi” kunnat dra nytta av mänsklighetens rika
systemarv medan många andra länder, regioner och människor inte
har kunnat det.
Den
negativa frågan kan diskuteras med tre alternativa ingångar:
De
får inte… En stor del av det koloniala arvet innebar att de
koloniserade folken skulle hållas lagom okunniga. Genom att
skolutbildningen var kort och avancerade karriärer i stort sett stängda,
skapades inga nationella eliter. Tillgången till systemet var
synnerligen begränsad, och gick till stora delar genom
kolonialmakten. ”Värst” i detta avseende anses väl Belgien ha
varit. England var också ganska konsekvent i sina många kolonier
medan Frankrike hade en något annan inställning. Effekterna visade
sig vid avkoloniseringen. (I det system-vacuum som uppstod återinträdde
inte sällan kolonialmakten och dess företag.)
De
kan inte… Släkt med förra punkten: om man inte har tillgång
till kompetent folk är det inte mycket man kan uträtta. Men det
kan också handla om att man missförstår vad utveckling eller
framsteg består i. Vanligt är att man överskattar pengarnas
betydelse och missar samhällsstrukturen (t ex medelklassens
nyckelroll för en ekonomiskt hållbar utveckling) eller kunskaper
och folkbildning. Ett fenomen som återfinns i många länder är
”the resource curse” som innebär att man kan leva på en råvaruexport
(vanligen olja) och ”köpa” välstånd, vilket på olika vägar
kan ödelägga det system som måste finnas för att det ska uppstå ett
rimligt samhälle. Detta ställer krav på eftertanke och ekonomiskt
handlag. Norge och Chile har klarat detta bra, Irak och Venezuela
uruselt (uppgifter från bl a Stefan de Vylder).
De
vill inte... Det magnifika exemplet är Kina, som under lång tid
valde att utveckla en egen samhällsmodell och konsekvent bekämpade
försöken från Västerlandet att tränga in med teknik, handel och
militär. En stor tragik ligger i den arabisk/islamska högkulturen
och dess förfall, båda mycket väl beskrivna av Ingemar Karlsson i Arvet
från Bagdad (2014). Här var det religiös och i någon mån
etnisk fanatism som fick ett väl uppbyggt system att falla sönder.
Världen lever i dag med konsekvenserna av detta.
Sedan
kan man ju vända på perspektivet, och ställa den positiva frågan:
vad kan man göra? Vilka eventuellt nya ingångar man kan få på
bistånd, utvecklingssamarbete och handel?
Budgetbistånd är
nu populärt. För att detta ska fungera måste mottagaren ha en
hygglig förförståelse av hur ett bra system ser ut, och besitta
en viss egen förmåga att bygga upp det. Till sådant hör
fungerande skattesystem, låg korruption och en utbyggd offentlig förvaltning.
Klassiskt
tekniskt bistånd (typ brunnar i Indien, massafabrik i
Vietnam…) kan – i bästa fall – stärka upp svaga länkar i
ett system och få det att fungera bättre.
Investeringar av
stater eller av stora internationella företag i produktion eller
utvinning kan vara viktiga – framför allt som
kunskapstransferering – om de fogas in i ett någorlunda
fungerande system. Historien visar dock att de ofta blir isolerade
delsystem, och i värsta fall kan utarma det större systemet.
Demokratibistånd.
Om detta är effektivt kan det fungera systembyggande, så att människor
lär sig ta ansvar och befästa sin kontroll över utvecklingen. Men
det behövs förstås mycket annat också.
Utbildning,
inte minst i praktiska yrken, är grundläggande. Jag minns min
korta period som utbildningsrådgivare för UNDP i Egypten: många
önskade sig en examen så att de kunde bli förmän med vit
skjorta, men nästan ingen ville lära sig hur man löder eller
svarvar.
Det
fina med kunskaper är att de inte förbrukas när de används. Tvärtom
faktiskt. Däremot är jag misstrogen mot pengar både som mått och
hjälpmedel. Att flytta pengar från A till B har sällan någon större
effekt på systemets funktion. Det avgörande är vilken systempåverkan,
i då särskilt en varaktig sådan, som man vill åstadkomma. Om man
träffar rätt spelar det mindre roll vad det kostar, på kort eller
medellång sikt.
Detta
blev några korta reflexioner. Jag tror att det har ett stort värde
att ställa frågan just så: hur ska länder och människor som i
dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av
kunskaper och teknik få ökad nytta av det? Vilka systemförändringar
eller systemkompletteringar behövs för att de ska få större utväxling
på sina ansträngningar?
Detta
inlägg postades i Arbete
och ekonomi den 31
juli, 2015.
manskligsakerhet.se
»»»
«««
|
Planeten
Jorden går på högvarv. Allt
skiftas i en snedvriden låt-gå-takt som byter ägarskap per automatik – vilket ökar instabiliteten i
tillväxtekonomin. Den
globala börshandeln automatiserades i
sådan grad att parlamentariskt ledarskap och normalt
näringsliv bara fått hänga med som vindflöjlar. Allt i
paritet med jordens ökade värmerekord och en allt ostadigare
klimatutveckling i låt-gå-taktens tecken. |
Foto:
RLC |
META
ECONOMICA
Ekonomisk
rättvisa
Vår
tids stora angelägenhet
Det
världsvida ägandet härskar över politik och människor
– en erövring som alltmer knaprar in mot demokratins hjärta.
Konsekvensen av detta visar sig stort i miljö- freds- och
rättvisefrågorna. Även om vi lever på denna planet, så är det
knappast invånarnas planet. Det som först gäller
är klirret efter investeringarna. Men alla är inte börshajar. Det är viktigt att
urskilja börskapitalism med det mera ändamålsenliga
näringslivet och arbetsutförandet – det som
faktiskt åstadkommer de kvalitativa insatserna för produktionen vi
lever av.
Paul Lindberg: |2015-08-25| "Vad
tror svenska folket om ökade bostadskostnader till
hösten?" Så har en till synes allmängiltig opinionsfråga
ställts av ett opinions- och propagandaföretag. Svaret i paritet till frågans insinuation var
given –
det blir alltså dyrare bostadskostnader till hösten. Allmänheten blir på
så sätt förbereda och står inför ett avväpnande faktum. De tillfrågades "tro" bygger på ett för dem försanthållande, byggt på den egna
erfarenheten – men, som alltså genom påverkan inhämtats från mediepressen. I grunden handlar det om
spekulationen kring boendebehoven, som övertagits och handhas
av banker, mäklar- och byggföretag. Det är deras sökande efter
lönsamma affärsprojekt som
är själva lockelsen för möjliga investeringar och hanteringen av
vinster.
De
sluga marknads- och
opinionsföretagen kan många gånger bemästra den allmänna opinionen på
ett verkningsfullt sätt, och av den anledningen köps deras
tjänster – eftersom
de fungerar – både för affärslivet och för politiska partier
inför exempelvis parlamentsval.
Resultaten
av opinionsundersökningarna påverkar
alltså avansen för mäklare, banker och
börsinvesterare. Metoden
för opinions och manipulativ bearbetning utgår egentligen från vad människor "tror" sig tro på, och om hur de
blir påverkade att tro på "rätt tro". Den "tron" går alltså att påverka och styra, vilket
också görs frenetiskt. Men med denna så kallade "tro och
affärslogik"
blir opinionsfrågan helt och hållet bedrägligt. Det handlar om
att slå blå dunster bland allmänheten, med en omoralisk
indoktrinering och med en avsiktlig passiviserad opinion som följd. Det är inte roligt
med högre bostadskostnader, men det är ju ingenting man kan göra
någonting åt – så tycks andemeningens utfall bli.
Eftersom
boendekostnaderna ideligen har ökat, så är sannolikheten att kostnaderna även ökar
framöver. Opinionsfrågan om vad allmänheten "tror" gav
därför ett på förhand givet och utstuderat svar kring en påverkad progress. Det motsvarade
helt programenligt frågans förväntade svar. Poängen
ligger i påtryckningen för möjliggörandet av allmänhetens acceptans av marknadens policy
och
riktlinjer.
Häxmästaren och föregångaren för detta slag av
psykologisk krigföring var ingen mindre än nazitysklands
propagandaminister Joseph Goebbels, under 30- och 40-talen.
Han påverkade samtiden, men är underlägsen vår tids
påverkningsföretag – visserligen med andra föresatser.
Banker,
bygg- och mäklarföretag, fungerar vanligtvis symbiotiskt i engagemangen
för investeringar i profitprojekten. Deras
hantering av människornas behov av boende,
resulterade alltså till att bankerna tog
över ledningen av hela bostadsmarknaden. Det utgör numera
den tvivelaktiga övergången till fastighetslånens
överkapitalisering. Det i
sin tur leder till en permanent tillväxt av lånesammelsurier runt
om i hela världen. Lånehärvan blir allt mer uppblåst. Det blir allt svårare att kunna hyra en bostad,
eftersom det byggs mest bostadsrätter – för bankernas skull,
istället för behovens skull. Det ledsamma är
att de som inte har råd att köpa sitt boende får mycket svårare
att hitta en plats att vila huvudet mot. Så ser det ut i världens
storstäder överlag.
DEN
PRIVATÄGDA VÄRLDSEKONOMIN
Robert
Reich, ekonomiprofessor vid Berkeley University och tidigare
arbetsmarknadsminister i USA, menar att det finns bevis för att
ökade ekonomiska klassklyftor skapar omfattande haverier i de ekonomiska
systemen. Han hävdar att USA haft världens mest segregerade
lönepolitik. Den allmänna inkomstskatten ligger runt 30 procent,
medan miljonärer och miljardärer betalar omkring 15 procent. Och så har det varit under
ett helt sekel med början från år 1913. Det lär vara världens mest orättvisa
skattesystem, enligt ett allmänt amerikanskt synsätt. Delar av
den
amerikanska medelklassen har svårt att klara alla de dyra
avgifterna som förekommer i USA. Det trots att det numera är två
som arbetar i familjen – och båda många gånger med en akademisk
bakgrund. Bland medelklasskänslan kan det handla om en hållning av
samhörighet som statusmässigt värderas högre
än arbetarklassen. Det tycks ha ett väsentligt samband som
många inom medelklassen är inbegripna i och söker leva upp till.
Samma sak gäller även i Sverige och många andra länder.
Medelklassens hållning till överklassen är oftast undergivenhet och
inställsamhet, med statuskänslan av att stå närmare
den glansfullare världen, och längre från arbetarklassen. Det är gamla
nedärvda ovanor som fortfarande lever kvar bland vissa.
För
några år sedan hittade de berömda samhällsforskarna Ammanuel
Saez, ekonomiprofessor, Berkeley, och Thomas Piketty, ekonomiprofessor,
École d´économie de Paris, en ny
forskningskälla genom att studera beskattningsstatistiken
i USA, från år 1913 fram till i dag. Av all denna statistik
skiljde sig två år märkbart från de övriga åren. De
två åren var 1928 och 2007, de båda toppåren kunde visa upp
rekordartad ökning av inkomstkoncentration bland de allra rikaste, samtidigt med
kraftig inkomstminskning för övriga delen av befolkningen. Det
visade sig att under dessa toppår tjänade 1 procent av
befolkningen omkring 25 procent av den totala inkomsten. Vad var det
då som hände?
Under
båda dessa två år minskade medelmassans ekonomiska innehav drastiskt, med
konsekvenserna av en ökad mängd banklån för ekonomisk
kompensation. Medelklassen ville
hålla kvar sin livsstil och status, och lånekarusellen ökade språngartat
under perioden – fram till när lånebubblan sprack. Åren
efter 2007 är vår tids negativa progress som alltså pågår för fullt
i den ekonomiska koncentrationsprocessen.
Dessa
två toppår borde istället kunna varna för hoten av globala ekonomikriser.
MAGNATERNAS
KAMP
1928
inleddes en spekulativ inkomstkoncentration bland
världens då mäktigaste magnater, vilket resulterade i Stora Världsdepressionen
som utlöstes fullt ut 1929. Statsmän och nationalekonomer visste
inte alls vad som var orsaken. Magnaterna tävlade om vem som kunde äras
som världens rikaste person. Denna lek utgjordes av hela planetens
alla miljardärer. Men, en
vis person visste vad det handlade
om, John Maynard
Keynes, som menade att nationalekonomin måste styras på helt
andra grunder för att kunna hindra spekulativa och ödesdigra ekonomiska
omkast. Detta för att kunna skapa ordning och reda i
statsfinanserna (Keynes uttryck). Och med det initiativet ställde den
amerikanska regeringen upp för att reda upp vårdslösheterna –
vilket de till stor del lyckades med. Detta faktum retar sig dagens
nyliberaler på som förnekar Keynes enastående begåvning – sannolikt
på grund av en grumlig självbevarelsedrift. Samma sak när det krånglar i
nationalekonomin på grund av nyliberalismens låt-gå-anda, så
skyller skadeverkarna detta på politikerna med att problemen är deras
fel. De syftar då på samhällets tafsandet på deras ekonomiska
och "expertfulla" gebit, som de anser vara felfritt, men
som bara nyliberaler kan förstå sig på. Det är denna
infantila hybris som hela världsekonomin styrs av.
I
början av 1990-talet ökade
inkomstkoncentrationen åter kraftigt bland de allra rikaste bland
magnater,
samtidigt med att allmänhetens köpkraft väsentligt minskade. Ingen visste hur
mycket och varför. Keynes medvetna kunnande förnekades av nyliberaler under
denna kris, och de fick också sista ordet. Och på 1990-talet, främst i USA, exploderade en bomb av
hysterisk planlöshet. I försöken att antingen svälta ut krisen, eller
att öka på köpkraften, förvärrades krisen kapitalt, och det på
grund av bristerna på framförhållning av säkring och planerade
åtgärder. Det fanns ingen elementär ekonomisk handlingsplan,
och värst av allt är nyliberalism – en subversiv kapitalism som helt handlar om spel och dobbel. Man talade öppet i medierna
om faran för en ny världsdepression. Den lånebubblan sprack
och hundratusental familjer gick i personlig konkurs, varav många
förlorade sina hem – framförallt i USA.
KUNSKAPEN
OM KAPITALISMEN FINNS I DAG
I
dag bedömer alltså några av världens främsta nationalekonomer
att faran för stora ekonomiska kriser orsakas strängt taget av
kapitalägarkoncentration – de rika blir för rika. Den slutsatsen gäller som ett
principiellt och allmängiltigt klargörande, som tagits fram kring forskningen
från främst de båda åren 1928 och 2007, med en mängd
jämförelser. Giltigheten inbegriper koncentrationen
av ökade inkomstkapital till allt färre, men allt rikare ägare och ägargrupper.
Finanssektorns ägare fokuserar på ett fåtal investeringsprojekt
med konstgjorda, eller fiktiva värden, såsom
exempelvis fastigheter, ädelmetaller, konstsamlingar spekulationsinstrument och
skuldinstrument. Investeringskoncentrationen genererar
överackumulering på för samhället felaktiga investeringsobjekt, och med minskade resurser hos
folkflertalen. Alla magnater sysslar inte så sällan med spekulativa
felinvesteringar, som resulterar i kriser och problem. Alltså:
boendekostnaderna ökar på grund av byggherrarnas, mäklarnas och
bankernas krav på optimal profit.
Under
de två åren 1928, och 2007 – som påverkar dagens världsekonomi, minskar alltså allmänhetens
inkomster för närvarande i större delen av världen. Detta söker
människor återigen kompensera med att låna sig fram för status
och överlevnad. Instabiliteten och motsägelserna, som grundades på
bristen av kunskap om hur kapitalism fungerar, framförallt när det
slutar att fungera. I dag vet vi alltså att krisindikatorn kan förklaras
med progressen av en allt högre kapitalisering av samhällena, med
en opålitlig inverkan av nyliberal låt-gå-politik, som utgör hot av
instabilitet och krisrisker. Samhällsekonomin under Världsdepressionen ledde till att konsumtionen
minskade drastiskt och som till slut upphörde.
Hela
den nuvarande världsekonomin
var och är helt beroende av att folk konsumerar så mycket som möjligt,
men det leder regelrätt till större kraschar än bara
ballongexplosioner. Här ingår konsekvenserna även för den
globala uppvärmningen, miljöförstörelsen, utfiskningen av haven,
förgiftad odlingsmark, utrotningen av mängden djurarter och
välfärdens nedmonteringar, och mycket mera.
Världsordningen
behöver istället uppgraderas för en alternativ livsanda och en ny
kvalitativ livsstil – grundat på högsta möjliga öppenhet för
en demokrati värt namnet.
TILLVÄXTSYNDROMET
Myten
om att pengar ska arbeta är en infantil kliché som istället mest
handlar om pengarnas arbete för investerarnas intressen.
Finansiärerna är de förmögnaste bland investerarna i denna
världsordning. Dessa magnater utgör någon procent av
mänskligenheten, medan deras ägande utgör större delen av alla
ekonomiska tillgångar. Ytterligare en myt
menar att dessa magnater gör stor nytta genom sina investeringar.
Men det är knappast sanningen, eftersom de bara investerar i vad de
själva anser ger största möjliga profit. Medan politiker med goda
sociala föresatser får söka tvinga fram investeringar, under stenhårt
motstånd, för de socialhumana projekten – för många människors
elementära behov.
I
den rikaste delen av världen är det många investerare som söker
säkra och öka kapitalvärdet, i en så omfattande grad att det
blir trångt om utrymme inom profitförmeringen. Det kan gälla den
globala mängden av privata pensionsfonder, bankernas fonder, eller så kan det gälla
de globala fackföreningsrörelsernas medlemstillgångar, samt
mängden av många andra investeringsbehov – alla med pockande behov
att säkra egna tillgångar för alla eventualiteters skull. Allt detta
uppblåsta är en gigantisk global fiktion, som sedan länge beretts för att spricka.
Den globala mängden av fonder pressas fram på gungfly, eller
på oceaner av banklån, och utgör egentligen ingen reell substans
och verklighet – detta är illusionism.
Det
är hokuspokus som många gånger utrycks som handeln med
"värdepapper". Det bottnar i ett av exemplen på den världsvida
"fria" marknadens tilltvingade ansvarsfrihet – UPA, Utan Personligt Ansvar.
Magnaterna är enväldiga och gör många
gånger precis vad de vill, som om lagar och regler inte alls gäller
dem själva. Så är verkligheten bakom den kontrademokratiska nyliberalismen i
hela sin reella tillvaro i dag.
Ett
typiskt exempel på fondförmering är privatägandet av hela citykärnor
och handelscentra runt om i världen, där ägandet av
affärsfastigheter är själva poängen – det är Donald Trumps
särmärke. Affärsinnehavarna hyr
mestadels lokaliteterna av magnaterna, vilka ständigt krävs på
hyreshöjningar. Ja, de
utpressas många gånger av ökade hyror. Butiker kan gå hur bra som helst men
klappar ändå snart ihop på grund av ständigt ökade hyreskostnader. Vi
kan se själva hur butiker ofta stängs och nya uppstår.
Köpcentrets ägare eftersträvar de optimala och
betalningsstarkaste butikkedjorna. Det är
vanligt i världens stora affärsmetropoler. Många fungerande butikskedjor går omkull helt i onödan.
IS
OCH DONALD TRUMP
Som
kuriosa kan nämnas att IS-terroristerna genomgående har liknande
metoder som Donald Trump, för att håva in optimalt med pengar. På
IS-ockuperade områden har de tagit över alla konton för hyresintäkter, som
månad efter månad oavkortat går till IS-krigskassa. Både Trump
och IS har gjort sig till mycket stinna magnater, på liknande
sätt.
Myten
om jobbskapandet bland de stora investerarna handlar inte alls om
fakta. Det ligger inte i de privata investerarnas intressen, de utgår istället
kring traditionell girighet, status och makt. Men, vilka är då
jobbskaparna? De är inte alls hasardspekulationens kapitalister.
Nej, inte alls! Det är i stället det ändamålsenliga och självständiga
näringslivet, som ännu inte ägs av spekulationshanteringen, och i relation med arbetets värdeackumulering.
Där
ett reellt välstånd råder, där råder demokrati och humanitet. För
i slutänden är det arbetet som konverteras till välstånd –
aldrig fondspekulation eller casinospel. Det är arbetet som måste blomstra istället för
kapitalspekulationen. Det kan inte finnas en helt fri marknad om
inte samhället ställer upp med betydligt effektivare juridiska regelverk
som styr över marknaden. Det är alltså nödvändiga regler som skapar
en fri marknad både för allmänhet och näringsliv.
Den viktiga frågan
är i dag vilka de nuvarande reglerna gynnar eller vilka som missgynnas. Ett
demokratiskt samhälle måste nödvändigtvis kunna planeras för en välfärd åt
alla, på helt demokratiska grunder och med stor öppenhet och insyn. Allt annat är
livsodugligt!
»»»
«««
|
|
Den
nyliberala kapitalismen ökar alltmer greppet över världsekonomin,
bit för bit, och
låter sig inte underställas vare sig demokrati eller
rättvisa. En nödvändig upprättelse för en social
välfärdspolitik, via transfereringar, måste bli den
demokratiska offensiven för medmänsklighet. |
Foto:
Free NY-Pics |
GLOBALHUMANISM
Klarsynt
uppvaknande
Nyliberalism
eller demokrati och rättvisa?
Människor
har hävdat behovet av Guds verklighet. Samtidigt motarbetas Gud av
människor mer än av något annat levande väsen på denna planet.
Denna aggressivitet formar världsordningen precis så påtagligt
som i den reellt existerande verkligheten. Jesus däremot förkunnade att du inte kan tjäna
både Gud och Mammon. Med kyrkornas ställningstaganden för Jesus
ståndpunkter, har nu även Påven i en encyklika hävdat att människans
lägsta instinkter många gånger exempelgörs av just nyliberalism,
det vill säga med deras ståndpunkter, motiv och handlingar.
Paul Lindberg: |2015-07-10| Arbete
och näringsliv utgör basen för mänsklighetens existentiella
betingelser. Detta samband är själva kärnan av människans skapande
för överlevnad och för en kvalitativ utveckling, vilket vi alla är beroende av
– det handlar om den ändamålsenliga utvecklingen (teleologi).
Den
globala kapitalistiska världsordningen som jag kallar, meta economica, står
däremot i praktiken över allt i människans existens, exempelvis samhällsekonomi, arbete
och näringsliv, som överordnas med parasiterande och hegemoniskapande, vilket gjorts till politisk ideologi och
rättesnöre – en resultatinriktad ersättning för demokratin. Kapitalism – eller
Mammon – handlar i huvudsak om makten och det optimala tilltvingandet
av profit och pengar. Inte alls för att i första hand tjäna människorna
och humaniteten – inte ens för att primärt tjäna näringslivets
verksamheter.
Andefattiga
sakförare för nyliberala intressen, det vill säga
ägandets och makthegemonins ideologer och ekonomer, söker försvara
och argumentera sina tyckanden för den nyliberala kapitalismens dominans.
På fullt allvar söker de ersätta demokratin med nyliberal
kapitalism rakt över lag, allt i enlighet med nyliberalism och
konservatism – ja, även med nyfeodala tankegångar och
handlingar. De motarbetar fackligt inflytandet över lönesättningen;
demonterar välfärdssamhällen; tvingar sänkningen av skatter för att
istället låta var
och en betala avgifter som ersättande för de samhällsekonomiska och
sociala åtagandena;
att lagar för miljöansvar eller vapenexport exempelvis inte får läggas till hinder för handel
och den fria marknadskonkurrensen; att den "fria" världshandeln ställs
under ledning av kapitalism, utan inblandning av vare sig regeringar
eller statliga myndigheter. Den nyliberala världsordningen idag har pressat fram sina
positioner utan hänsynstaganden till vare sig människor,
djur och natur. Det gäller exempelvis exploateringen av oljan i
Norra ishavet, eller i Nigeria, med många fler exempel. Nyliberalism är en
reellt radikaliserad högerextremism – många snedsteg tillbaka i
den mänskliga samhällsutvecklingen.
Mot
dessa förhållanden motsätter sig mängden demokratiska ekonomer, samhällsvetare och hela världens
humanitetsrörelser, de som inte godkänner det odemokratiska
inflytandet. Detta på grund av nyliberalismens hegemonisträvande inflytande över världsekonomin.
NYLIBERAL
ESSENS
Anders
Borg, tidigare finansminister i statsminister Fredrik Reinfeldts
regering, gjorde ett intressant uttalande år 2005: "Mycket av
det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på
1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad
växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande
strukturfel." (Arena nr 4/2005 s33-37)
Kring
detta uttalande gjorde journalisten, och pristagaren till Bonniers Stora
Journalistpris (2000), Dan Josefsson en kommentar i sin
artikel Korståget mot välfärden: "I 25 år fick vi svenskar
höra att välfärdssamhället var en omöjlighet i det långa
loppet – och så var det världens mest framgångsrika samhällssystem.
Svenskarna måste vara ett av världens mest grundlurade folk. Den
borgerliga regeringen påstod visserligen att den inte vill försvaga
välfärdssamhället, men det står nu klart att detta var del i en
ny taktik ägnad att knäcka välfärdssamhället bakom ryggen på
en befolkning som ger detta samhällssystem sitt massiva stöd."
Joseph
Stiglitz, professor i nationalekonomi och ekonomipristagare till
Alfred Nobels minne, är en världsledande nationalekonom och
motståndare till nyliberalism. Han och många tusentals forskare
och experter vänder sig starkt mot den ansvarslösa och
nyliberala världsekonomin
som stormar på oceaner av skulder.
Exemplen på vulgärkapitalismens
tillkortakommanden visar sig framförallt i bank- börs- och
spekulationshandeln,
som kan komma att utsätta hela världsekonomin i ett globalt
skuldkaos – sannolikt förr eller senare. Detta är ett resultat efter Milton
Friedmans Låt-gå-politik, som han i sin tur tog efter
sin lärare från Chicago universitetet, aristokraten Friedrich
von Hayek. Hayek bildade ett internationellt nätverk
bland profitsinnade intressenter, med avsikten att först ta över
och högervrida begreppet liberalism, med siktet på att förverkliga en idé från 1700-1800-talen
(libertarianism). Den nyliberala tesen innebar att om staten och
samhället låter bli att ingripa i kapitalismens göranden och låter bli att styra ekonomin, så löser
sig allt per automatik – hux flux, bara så där. Antagligen
tyckte de att det var kapitalismens gud Mammon som ryckte in som mästerfixaren.
GREKLAND
– DET BRILJANTA EXEMPLET
Det
briljanta exemplet
då allt går helt åt skogen, skedde med det nu aktuella Greklands bank- och
skuldsammanbrott. Denna tragedi är ett resultat av vad jag vill
kalla kapitalistisk meta
economica. Det kan drabba hela världsekonomin som en
ofrånkomlig konkurshärd. Ett sådant scenario skedde på bred front
under 1920-30-talen, som utlöste en ekonomisk världsdepression, vilket drabbade människorna
ohyggligt.
Det handlar helt enkelt om spel och dobbel, och det var just det som gav Milton
Friedman ekonomipriset, just för hans spelteorier.
Världsdepressionen
lyckades bekämpas med helt nya samhällsmetoder genom ett
betydelsefullt ingripande av nationalekonomen John Maynard Keynes, som
tillsammans med framförallt USA:s regering lyckades få världen på fötter
igen. Keynes blev med tiden något av ett hatobjekt av den nu nyliberala
riktningen, de kunde helt enkelt inte acceptera att det var med Keynes
tes om samhällsstyrning
som åter
fick hjulen att snurra, medan
den s.k. låt-gå-politiken istället visat sin spekulativa innehållslöshet.
Det
märkliga i dag är att politiker, regeringar, kapitalistiska och
kommunistiska ekonomiska intressen av alla slag förnekar att de stödjer sig på
nyliberala handlingar idag – trots att det är just det de har gjort och
gör. Beror det trots allt på att nyliberalism ändå är så bra? Nej,
inte alls. Fenomenet har sitt samband ihop med politikers verkande
kraft, ihop med korporativa uppgörelser med storfinansen, som
tillsammans gör allt det de vill
göra, utan att behöva ta alltför stor hänsyn till vare sig
öppenhet, demokrati
och rättvisa. Det är nämligen demokrati och rättvisa som åker
på stryk när nyliberalism visar sin sanslösa brist på humanitet
och samhällsansvar.
Den
nyliberala kapitalismens spektakulära målinriktning, inom de
ekonomiska samhällssystemen, gäller att definitivt söka erövra
hegemonin över politiken, ägandet av kapital och de industriella
produktionsfaktorerna. Privat- och statskapitalism utgör
exempel på vanliga uttrycksformer i sökandet av att alltid kunna
kringgå demokratins spelregler. Det gäller även genom att medverka i
politiska samspel utav exempelvis korporativism, eller med
en hemlig politisk agenda med mörkad korridorpolitik, som inte
låter sig offentliggöras.
Handlingsplanen är därför det som till varje pris ska implementeras,
det vill säga den nyliberala modellen för maximal tillväxt och
utnyttjande av konkurrenskraften. Det är nämligen främst
arbetskraften som utgör den möjliga konkurrensfaktorn. När många
sparkas får resten arbeta hårdare.
Resultaten
av denna bisarra och totalitära maktkonstruktion är ingenting
annat än ett angrepp och en konspiration mot både samhälle och
det fria företagandet har det visat sig idag. Däremot har denna
maktkonstruktion mest gynnat det
storkapitalistiska ägandet, med ägarrepresentation via börser, stiftelser,
värdepappershandel och skatteflykt i global omfattning. Det
storkapitalistiska ägandet består av ett fåtal mångmiljardärer,
stiftelser och investeringsfonder som utgör en mycket liten, men en
kolossalt mäktig ägargrupp. Detta ägande
utgör omkring 80-90 procent av världens hela ägarkapital.
George
Soros, själv mångmiljardär och en av de främsta magnaterna, skrev
den självkritiska boken
Den globala kapitalismens kris (1998, Norstedts). Soros anses vara en av de
namnkunnigaste över hur de kapitalistiska systemen verkligen
fungerar. Han skriver: "Det är nyliberalismen, eller
marknadsfundamentalismen, som har gjort kapitalismen osund. När
marknadskrafterna får full och ohejdad frihet skapar de kaos och
kan till slut leda till det globala kapitalistiska systemets
fall."
Soros vill förhindra att kapitalismen förintar sig
själv. Och han menar att det behövs ett öppet samhälle mer än
någonsin tidigare. Och än idag är marknadsfundamentalismen ett
större hot mot det öppna samhället än någon som helst
totalitär ideologi av idag.
Global
frihandel fritt från samhällsingripanden inbegriper makten även
över humankapital, det vill säga den tilltvingade billiga
arbetskraften, framförallt bland tvivelaktiga nyliberala diktaturer. Däri
ligger bland annat en nyliberalismens vurmande för den
globala "fria" världshandeln.
Kapitalism
per definition utgör ägandet och makten över kapitalet,
kapitalinvesteringarna och vinstuttagandet av den utförda arbetsackumuleringen. Kapitalismen verkar genom kapitalhandel via
banker och ekonomiinstitutioner av alla olika slag.
ARBETETS
OCH NÄRINGSLIVETS BETYDELSE
Det kan se ut som om nyliberalismen gjort pragmatiska framsteg i
målinriktningen för den optimala tillväxten. Den industriella
tillväxten ökade maximalt på grund av att världsekonomin
strömlinjeformades enligt den nyliberala idékonstruktionen, som
gäller för att
ingenting får stå i vägen för den optimala vinst- och industritillväxten. Det nyliberalismen
lyckats med, och som förverkligats av politikerna, är att minimera
det demokratiska inflytandet över samhällsprocessen inom i stort
alla områden. Bankerna i den nyliberala världsordningen har tagit
över en alltför stor del av ansvaret som ersättning för det
demokratiska samhällsansvaret, exempelvis för bostadsbehoven.
Bankerna äger i stort sätt bostadsbestånden, och låntagarna är
helt i händerna av långivarna.
"Det som är bra för kapitalismen är också bra för
landet" har det uttryckts av politiker runt om i världen. Men
är det verkligen sant? Nej, naturligtvis inte. Däremot kan man i
olika sammanhang säga att: Det som är bra för näringslivet är bra för landet.
Det ligger sanningen närmare. Kapitalism är inte helt identiskt
med begreppet näringsliv, eftersom näringsliv i sig har den
kvalitativa betydelsen av att vara ändamålsenligt på grund av den
kvalitativa arbetsinsatsen av både högkvalitativt och generellt
kunskapande. Här nedan några principuttalanden med humanitära
förtecken.
"Jag
hävdar att det utförs alldeles för mycket arbete här i världen,
att omätlig skada åstadkommes av att tron på att arbete är en
dygd." Bertrand Russel.
"Det
kan bevisas med statistik att högst tre timmars arbete om dagen är
tillräckligt för att föda och kläda alla människor och ge dem
tak över huvudet och förse dem inte bara med det de behöver utan
också med den moderna tillvarons hela komfort. Problemet ligger i
att inte en människa av fem idag utför något produktivt arbete.
Hela mänskligheten försörjs av ett litet antal människor som
arbetar hårt." Alexander Berkman.
»»»
«««
1978
Roland
Pålsson
"Det
omöjliga samhället"
År
1978 skrev tidigare riksantikvarien Roland Pålsson en ganska förbluffande
bok som idag närmast kan ses som en profetisk framtidsvision. Träffsäkerheten
baserades på en bred och allomfattande omvärldskännedom – en
samhällsanalys av betydelse. Innehållet behandlar bland annat det
optimala självförverkligandet och den personliga impulstillfredsställelsen,
som ersättning för den sociala gemenskapen. Rikare Liv har gjort några
utdrag ur kapitlet Summeringar och slutsatser.
Roland Pålsson: |1978|
Om missnöjets grunder. Ebbe Linde skrev på 1930-talet en
dikt som kan användas långt senare för belysning av den
individuella frigörelsens och självförverkligandets problem. När
den kom ut sågs den väl som ett typiskt uttryck för
livsdyrkargenerationens romantik.
vi
skulle blivit drömmare i livet
men
också härtågsmän och hund och prins
det
som en enda människa är givet
är
allt för litet emot allt som finns
varenda
själ har fjällvind, öknar och oaser
och
näckrossjöar där foreller slå
vi
slungas mot oändliga extaser
och
gråter efter allt som gick att få
Människor
omättliga heter dikten som alltså slutar med ett lätt
vemodsackord. Livsdyrkarnas uppbrott från det gamla samhället med
dess många tvångströjor skedde under en mulnande himmel.
Funktionalism, sexuell frihet och sociala reformprogram fick snart
skjutas i bakgrunden för samling och motstånd mot
kontrarevolutionära strömmingar. Fascismens uniformerade banditer
marscherade in på scenen och förberedde det Andra världskriget.
Men
Lindes dikt föregriper något som skulle komma långt senare.
Baksmällan när man fann att det ökade materiella välstånd som
följde med 50-talets och 60-talets ekonomiska högkonjunkturer och
reformer och den nästan obegränsade friheten i livsstilen som
följde i spåren ändå inte ledde till något paradis.
|
|
|
Den
hela människan splittras. Konstverket ansågs som
urartad konst av nazismen under 40-talet. Målning
av Jean Melzinger. Statens Museum för Konst,
Köpenhamn. Foto: RLC. |
|
|
|
Självförverkligande,
upptäckte man, kan inte uppnås som ett reptrick för personlig
impulstillfredsställelse vare sig individuellt eller i isolerande
grupper. Någonstans kvarstod i hög grad behovet av en social
gemenskap, av gemensamma sociala mål. Och genom de vidgade
fönstren mot världen framstod för många inte längre nationen
som den vidaste lojaliteten.
Någonstans i brytningen mellan upptagenhet i 60-talets materiella
individualism och 70-talets begynnande orientering mot en ny
livsstil har uppstått en osäkerhet, en håglöshet och en
pessimism, som omvittnas av unga och medelålders människor. Den
svarar illa mot de krav vår situation i och för sig nu ställer
på konstruktivt agerande i många avseenden.
Det
är lätt att spekulera över "förklaringar" till en
sådan stämning. Förväntningarna om snabb ekonomisk tillväxt och
goda tider ser inte ut att infrias.
De
många förbättrade utbildningsmöjligheterna leder därför inte,
med den trygghet man börjat vänja sig vid, fram till lockande
arbetstillfällen. I stället har vi både öppen och dold
arbetslöshet som drabbar ungdomen och kvinnorna hårdast.
Förhoppningarna
om att den allmänna standardstegringen skulle lösa en rad
sociala problem har också grusats. I välfärdens skugga har det
växt en ny kriminalitet, knarkmissbruk, förvärrat alkoholmissbruk
och grupper av utslagna, som av olika skäl inte kan fungera i
systemet. Instrumenten för att hantera de nya problemen är
trubbiga och reaktionen från de ansvariga myndigheterna präglas
ofta av stor handfallenhet.
Den
nya skolan har med alla sina förtjänster inte kunnat klara den
sociala anpassningen av stora elevgrupper till skolarbetet.
Resultatet har blivit en åtminstone punktvis närmast katastrofal
nedgång i undervisningsresultatet och kvalitet på skolmiljön,
vilket undergräver förtroendet både bland barn och föräldrar.
Ovanpå
detta och en hel del annat lagras ständigt genom massmedias ökade
effekt intryck från den internationella scenen av föga
hoppingivande slag. Krig och krigshandlingar rapporteras nästan
ständigt från olika delar av världen. Den sociala nöden i de
fattiga länderna är kanske mindre än förr men stor nog att verka
skrämmande när den möter oss i dagsfärska bilder.
Supermakterna
spelar sitt egendomliga spel om makt och inflytande med samma
sömngångaraktiga mekanik som i Kurt Joos Gröna bordet
och de fortsätter mot allt förnuft en upprustning som alla
experter försäkrar måste sluta med katastrof redan i vår tid. Om
inte något görs för att ändra kursen.
Skulle
då allt detta inte vara tillräckligt, inte bara för att förklara
den samtida olusten och pessimismen utan även för att
legitimera dessa som en adekvat reaktion inför verkligheten.
Mitt
personliga svar på frågan är nej. Jag vill mot de unga
pessimisterna hävda att vi som haft den tvivelaktiga förmånen att
uppleva 1930-tal, 40-tal och 50-tal kan intyga att motiven för
pessimism och stundom full förtvivlan över sakernas tillstånd
objektivt sett vara starkare då, och att det också upplevdes på
det viset. Mod att leva kallade en av de ledande litterära
40-talisterna Ragnar Thoursie sitt diktval. Varur modet
spirar vet vi inte – men vi känner det som en möjlighet.
Mycket
har dock, på grundval av en måhända ogrundad men stimulerande och
verksam tro på de goda människornas goda vilja och en bättre
framtid, kunnat göras under det sista halvseklet för att
förbättra samhällen och internationella förbindelser – kanske
mer än under någon motsvarande kort historisk period.
Tron
på en förutbestämd historisk utveckling till ett stabilt och
tillfredsställande slutmål har kastats på skräphögen. Men
tron på en bättre ordning för våra barnbarn är en nödvändig
sporre för människor som skall samverka lojalt och konstruktivt i
komplicerade samhällen. Utan den förhoppningen upplevs oftast
också det personliga individuella livsmönstret som meningslöst.
Om
den här tron sviktar hos alltför många i de generationer som nu
skall bära ansvaret för vårt tv samhälle, så beror det inte
rimligen på en tillfällig lågkonjunktur eller på massmedias
intensiva belysning av olösta samhällsproblem eller vissa
besvikelser. Det räcker inte som förklaring.
Då
är förklaringen att söka i en djupare kulturkris. Kanske har Daniel
Bell i den bok jag tidigare berört ändå viktiga spår på vad
som bidrar till att konstituera denna kris. Det han vill fästa vår
uppmärksamhet på, är; den bristande samordningen av värderingar
och mål mellan olika livssfärer eller dimensioner i
samhällslivet. I det politiska livet kräver vi lojalitet,
planering och jämlikhet, i det ekonomiska livet strävar vi efter
vinster och relativa fördelar, initiativ och förnyelse och i det
kulturella livet drivs kravet på frihet och individuellt
självförverkligande till det extrema. Resultatet blir inte bara
pluralism – något som vi väl vill bejaka – utan så mycket
motsägelser och spänningar att den enskilde fruktar kaos och inte
orkar se en väg framåt. Om det är så, räcker det inte med
pragmatiska kompromisser mellan alla dessa krafter som drar åt
olika håll. Det krävs til syvende og sidst en prövning av vilka
värden vi i dessa konflikter vill stå för och den kräver en
envis fortsatt diskussion om målen för vårt samhälles
utveckling, inte bara för att utveckla och förbättra den
ekonomiska och sociala teknologin, utan för att hyfsa ekvationen
när det gäller vår livs- och samhällsmoral.
Roland
Pålsson (1922-2015), jurist och medarbetat på Tidens förlag och
Sveriges Radio, som chef för utlandsavdelningen. Därefter blev han
chef för Utbildningsdepartementets kulturavdelning; han var
departementsråd under 12 år och därefter Sveriges riksantikvarie
fram till 1987. Han har även varit styrelseordförande i
kronologisk ordning av Svenska filminstitutet, Kungliga teatern och
Dansmuseet.
»»»
«««
|
|
Den nya tekniken kan användas för människans väl,
för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än
för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven. |
Bild:
Cyborg |
MÄNSKLIG
SÄKERHET
En
ny systemanalys
Tekniken,
jobben och framtiden
Nu
slås det larm igen. Inflytelserika forskare spår att hälften av
dagens jobb kommer att ersättas av datorer och annan teknik inom
tjugu år. Nu är inte bara rutinarbeten utan också middle
management i farozonen. Det finns skäl att vara orolig. Även
tekniker engagerar sig starkt i debatten. Men det är inte tekniken
som är problemet. Vi måste arbeta fram en ny systemanalys – en
social ingenjörskonst – som förvandlar tekniska framsteg till
samhälleliga och mänskliga plusvärden – i stället för
motsatsen.
Lars Ingelstam: |2015-04-26|
John M Keynes – den store nationalekonomen tillät sig en
eller två gånger att spekulera över ekonomin och arbetet i
framtiden. I en uppsats från 1930 säger han att när teknik och
kapitalackumulation har verkat i ytterligare två generationer, så
kan man räkna med att vi kan vara dubbelt så rika, och ändå bara
behöva arbeta hälften så mycket.
En
annan av 1900-talets geniala intellektuella är Norbert Wiener. Han
lade på 1940-talet grunden till den moderna systemanalysen och
cybernetiken, men oroade sig för vad ”automation och
matematikmaskiner” skulle ställa till med. ”Detta kommer att
skapa en arbetslöshetssituation, i jämförelse med … vilken
trettiotalets depression kommer att se ut som ett trevligt skämt.”
Men det går, menar han, att ta ansvar inför de stora sociala faror
som hotar. Den nya tekniken kan användas för människans väl,
för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än
för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven.
Norbert-Wiener
utmanar
Keynes
är optimist medan Wiener utmanar. Han efterlyser en ny systemanalys
som kan länka tekniken i humanistiska banor. Båda tänkte dock på
ett industridominerat samhälle, och förutsåg inte den enorma
tillväxt som skulle komma i tjänstesektorn. Industriarbetets
krympning (tydlig sedan 1965 i vårt land) ledde inte till
massarbetslöshet utan beredde utrymme för expansion – av
producenttjänster, kringtjänster (av typen reparation och
underhåll), information och underhållning och framför allt
välfärdstjänster: Vård Skola Omsorg.
Tjänsternas
och välfärdssamhällets expansion har under lång tid ”räddat”
oss ur det grundläggande dilemmat. Den sociala ingenjörskonst som
använts för att främja ”människans väl” i mer än 50 år
bygger på skattesystemet: en social teknik som ursprungligen var
tänkt för helt andra syften. Men den tycks nu ha nått vägs ände
(i huvudsak på grund av inre obalanser, men också pådrivet av
politik och egoism).
En
systemanalys i Wieners anda i dag måste först, utifrån historisk
erfarenhet och sunt förnuft, frimodigt utgå från:
»
Systemet
är sedan många år dysfunktionellt: det lämnar 8 % öppet
arbetslösa och ännu fler i ”utanförskap”. Ett system med
sådana brister skulle inte accepteras många månader i industrin
»Det
är bra att datorer och annan teknik ersätter arbete: allt arbete
som kan ersättas! (Att det förekommer en del dålig eller onödig
datorisering är ett annat problem.)
»Det
är en korkad idé att försöka ”skapa arbete”. Om vi
insisterar på en ”arbetslinje” inom ramen för dagens system
riskerar vi att få en samhällsutveckling som riktar in
människornas ansträngningar mot sådant som de inte behöver,
alltså en stegrad konsumtion, medan det samtidigt förklaras för
dem att vad de behöver, det kan de inte få.
Det endimensionella
mätetalet
Jag
är övertygad om att en rimlig systemanalys måste bryta radikalt
med den ”ekonomiska” logiken. Pengar är en bristfällig
värdemätare och ett trubbigt styrmedel. Det endimensionella
mätetalet förleder även begåvade personer att jämföra sådant
som inte kan jämföras: till exempel att likna BNP vid en stor
tunna med pengar. Det är ovärdigt att slå vakt om ett system inom
vilket man tror sig kunna bevisa att dess sunda utveckling kräver
3%, eller 8 %, eller 19 % arbetslöshet. Det är alltför lätt att
göra det – filosofiskt och praktiskt – katastrofala misstaget
att tro att arbete och ”jobb” är samma sak. ”Ekonomi” är
visserligen en systemteori, men arbetar med torftiga och delvis
bakvända systemsamband. Wiener attackerade redan 1950 energiskt
tanken att marknaden är ett självreglerande system som
åstadkommer jämvikt. När systemet på 1930-talet hade kört fast
i depression hävdades som ett mantra att ”om man inte har några
pengar kan man ingenting göra”. Det krävdes det ett snille av
Keynes’ kaliber för att övertyga sina ekonomkolleger om att det
var smartare att människor arbetade än att de inte gjorde det, och
att en ganska begränsad systemförändring kunde återställa
styrfarten. Samma fördomar drabbar i dag det stackars grekiska
folket…
Hur
ser då grunderna för en mer rationell systemanalys ut? Om detta
har skrivits många böcker och uppsatser (dock inte
tillnärmelsevis så många som i ”ekonomi” eller economics).
Några elementära utgångspunkter borde alla kunna vara överens
om:
Systemets
grundkomponenter är arbete, teknik och organisation – inte pengar
Målet
är alla människors välfärd
Ekologisk
hållbarhet på lång sikt är ett tvingande bivillkor
När
vi utgår från en sådan systemsyn kan vi återvända och på mer
rationella grunder tackla de problem kring bl a pengar och ”jobb”
som vi förvisso inte kommer undan. Det är inte nödvändigt att
överge varken ”marknadsekonomi” eller ”kapitalism” – det
finns mycket vida tolkningsramar för båda begreppen! Men det blir
problem om de används som ortodoxier. Då minskar frihetsgraderna
och rationella systemlösningar blockeras.
Hur
tycker jag själv att man borde tänka och agera på medellång
(några års) sikt? Jag ser starka skäl för att omfördela
förvärvsarbete till flera personer: dagens ordning där några
stressar sönder sig medan andra saknar meningsfullt avlönat arbete
är orationell. Av ungefär samma skäl bör vi tänka oss att
förvärvsarbeta längre period av livet: men med ungefär
oförändras livslön och total arbetad tid. Detta minskar trycket
på skatterna som omfördelare inom systemet. Den viktigaste
förbättringen av samhällets kvalitet åstadkommer vi genom att
allokera mer arbetstid – och lämpligt teknikstöd – till Vård
Skola Omsorg.
Självklart
kan alternativen och lösningarna se ut på många olika sätt. Men
jag har svårt att tro att tänkande människor vill acceptera de
systemfel som så tydligt syns i dag.
Detta
är en utvidgad version av ett inlägg vid det öppna seminariet
Efter jobbet – Tar datorn över arbetet? på KTH den 21 april 2015
(kan ses på nätet). För den som vill veta mera om mina analyser
och bedömningar hänvisas i första hand till mina böcker System
(2012) och Ekonomi på plats (2006)
Lars
Ingelstam, är professor emeritus i matematik och framtidsstudier.
Framförallt verksam på Tema Teknik och social förändring vilket
han 1980 var med och startade vid Linköpings universitet. Ett
genomgående tema i hans böcker har varit ambitionen att se ekonomi
ur ett bredare samhällsperspektiv. Han har sysselsatt sig med frågor
kring arbete, fördelning, konsumtion och social ekonomi samt
kritiserat överdrivet fokus på ekonomisk tillväxt.
Läs
Lars Ingelstams hemsida:
lars.ingelstam.se
»»»
«««
|
Tiden
blåser isär åt alla håll, och med tiden blåser livet bort.
|
Bild:
Arken museum Foto: RLC. |
VISIONEN
I
humanitetens tjänst
Socialhumanistisk
konvergens
Livet
har följts åt med den förpliktande uppgiften att lösa de
existentiella behoven. Det angelägna är insikten om eftertänksamma
tillämpningar, och att ta alla livets konsekvenser på allvar. Med
det följer konststycket att låta hjälpinsatserna växa till för att
minska söndringen. Det fordrar både hjärta och rättsmedvetande för
denna ansenliga metamorfos. Solidarisk undsättning har mer eller
mindre alltid förekommit. Det sker även idag med assistans av en växande
mängd "hjälpare", men med behovet av en sambandskonvergens för
att lyfta fram en ny och kvalitativ agenda.
Paul Lindberg: |2015-05-20| Rikare
Liv fick ett brev med följande innehåll: "I Rikare
Liv skriver ni mycket om tillstånden i världen, om den
globala uppvärmningen, eller om krig och förödelse, och min
undran är vad läsarna ska tycka? Orkar de hänga med? Jag
har tänkt mycket över detta. Ni gör givetvis ett viktigt
arbete som jag håller med om. Vad händer om människor inte
bryr sig om dessa upplysningar och uppmaningar, om de istället
lyssnar på allt det som är roligare av det som erbjuds i världen.
Hur ska det i så fall gå med världen? Det skulle vara
intressant att se hur ni svarar?"
Vi
svarade med en oroande framtidsbild med konstaterandet att
om människorna inte kan ta sitt fulla ansvar på denna planet så
kan det gå illa för människorna. Med svaret följde vissa citat av
utsagor från Bibeln. Relevanta varningar förkunnades nämligen
av Bibelns alla profeter – inklusive Jesus. Det är i
stort sett liknande varningar som utfärdas av dagens globala
humanitets- och hjälprörelser. Poängen var, och är, att människorna måste
ta sitt fulla ansvar på rätt sätt, annars får det
allvarliga konsekvenser som kan leda till oöverstigliga
problem i slutänden.
en
seriös humanistisk offensiv
Ett
scenario inför framtiden är de facto en värld som mest kan
komma att likna den värsta av världar. Detta på grund av
den nuvarande världsordningens extrema överdrifter med den rika
världens livsstil. Men ett sådant scenario kan emellertid stoppas under förutsättning
att "hjälparna och deras organisationer" utökar
intensifieringen och mobiliseringen för ett unisont upprättande
av den bästa
av världar. Underlaget för denna situation hämtas från
de vetenskapliga forskningsresultaten. Det handlar alltså inte
alls om några självuppfyllande domedagsprofetior, eller populistisk
propaganda med grumliga avsikter. Det handlar helt enkelt om en medmänsklig
och seriös humanistisk offensiv – det handlar om
verkligheten.
I
realitetens tecken finns möjligheterna att kunna reformera bort
det som söndrar. Det kan ske genom humanitetens pådrag. Det
är nämligen en förkrossande majoritet av jordens befolkning
som bär på en uppriktig längtan efter det goda samhället.
Humansinnade
och troende människor kan tillsammans tjänstgöra i ett utökat
socialhumanistiskt och demokratiskt samband i högre grad än
tidigare.
Miljoner
människor i denna värld är engagerade i en anda av
solidaritet och ansvarstagande kring allt det som berör medmänniskorna
och livet på jorden. Dessa människor representerar tusentals
humanitära specialistorganisationer – både globalt och
nationellt, men som mestadels tvingas agera i ett defensivt
underläge. Runt om i världen har dock föredömliga och
gränsöverskridande samarbeten kunnat
lösa en hel del behov kring sociala, miljömässiga eller
för mänskliga rättigheter, mm. Men trots alla goda föresatser från dessa miljoner hjälpare
så fortsätter världsordningen, i en alltför stor
omfattning, med ett destruktivt söndrande
med negativa företeelser i en bred omfattning som motsvarar
hjälporganisationernas alla arbetsområden.
Hur
ser då förutsättningarna ut för en medveten sambandskonvergens ut, och
hur kan det förändra och tydliggöra en verkningsfullare offensiv?
Det blir frågan! Svaren efterfrågas och efterlängtas av många; en
konvergensdiskussion kanske, om bredare och möjliga samarbeten
kring de minsta gemensamma nämnarna? Sådana framgångsrika
samarbeten finns redan, men behöver alltså accentueras.
Världsordningen
tycks storma fram i något som liknar en växande tidsbomb, då tiden
inte längre räcker till för allt det som borde ha lagts tid på.
Det gäller allt det som fått tiden att stanna, och allt det som
skulle skydda det elementära och ändamålsenliga försvaret av
livet och hela tillvaron. Det handlar i grunden om en global dualism som
ter sig alltför ojämnt och orättvist. Denna tidsbomb måste
desarmeras.
KONVERGENSENS
BETYDELSE
Det
humaniteten kräver måste också förverkligas fullt ut – för
livets skull. Världen har globaliserats i en något ambivalent
begriplighet om "världsordningens" realiteter och behov.
Det kan allmänt sett verka förvirrande, och av många uppfattas som en oroande och
ohållbar tillvaro – vilket det verkligen är.
I
en mängd akademiska forskningsdiscipliner förklaras världen, om
hur de reella tillstånden fungerar, och på vilket sätt det nödvändigtvis
behöver förändras. Inom alla dessa kunskapsdiscipliner agerar en
mängd sökare för de tillförlitliga kunskaperna kring de
ändamålsenliga behoven. Och många finner vad de söker –
mestadels.
Konvergensen
innebär i en konkret filosofisk variant, exempelvis, att mängden
humanorganisationer har grundläggande värderingar, där intressena
mestadels går i linjära samband – för den humanitära hållbarhetens
sak. Det gäller kring de humanitära organisationernas alla arbetsfält
i det stora hela. Det särskiljande hos hjälporganisationerna är
alltså den specialiserade divergensen. Summan av dessa samhällsprocesser
är att likasinnade åsiktsströmningar smälter samman till en ändamålsenlig
sambandskonvergens. FN är ett exempel på en sambandsorganisation
med konvergerande nämnare. EU eftersträvar konvergens inom de
ekonomiska sektorerna, men som i det här sambandet inte är
relevant, men som kan komma att realiseras på grund av en
övertygande ändamålsenlighet
för möjliggörandet av humanitetens uppfyllelser.
socialliberalism och
socialhumanism
De
ideologiska grundvärderingarna bland de humanitära
organisationernas medlemmar pendlar vanligtvis mellan socialliberalism och
socialhumanism, och utgör i detta sammanhang också en
personlig och ideologisk världsbild – med mer eller mindre
bindningar till de demokratiska partierna, eller till kyrkliga
organisationer. Bland dessa hjälparbetare prioriteras oftast
humanitetsarbetet istället för en strikt politisk
partiorganisering.
Konvergensteorin
grundar sig på att humanitetsorganisationerna är mera lika
varandra än olika, och att ideologin grundas på i stort sätt samma världsbild
och med samma målinriktning. Det som gör skillnad är alltså
det specifikt specialistinriktade fältarbetet, som exempelvis fredsarbete,
miljöarbete, mänskliga rättigheter och mängden av humanitära
specialinriktningar. Det är också specialinriktningen som gjort
organisationerna så slagkraftiga med målsättningen att förändra
söndring till helande.
Begreppet konvergens
har förutom en filosofisk bindning även kopplingen till bland annat
teknik, matematik, industrialism, kulturella processer och sociala samhällsförändringar.
Konvergens sker ständigt och påverkar exempelvis det politiska
maktspelet då nya konstellationer sammansmälter, när nya möjligheter
uppstår. Konvergens sker också hos den enskilda människan genom
det sociala samspelet människor emellan. Var och en konstruerar sin
egen personliga uppfattning ur det allmänna informationsflödet som
vi påverkas av dagligen. I det sammanhanget uppkommer den enskildes
utformning med övertygelsen av en klarare världsbild, i bästa
fall.
Eftersom
det finns betydligt mer information inom alla olika ämnesområden,
mer än någon kan
hantera i minnesprocessen, finns det all anledning att
sinsemellan diskutera hur informationen vi påverkas av
ska hanteras. Vi måste våga ifrågasätta och urskilja allt det som
kan påverka oss i största allmänhet. Man bör alltså kunna urskilja
konvergens med vällovliga syften, mot konvergensen som inte
uppfyller de humanitära avsikterna. Den kunskapsprocessens metod
kallas dialektik som relaterar mellan teser och antiteser
till synteser.
Resultaten bör leda till humanitära avsikter för livet, kärlek
och rättvisa.
»»»
«««
|
Historisk
försoning via demokratiska värdegrunder. |
Bild:
Monet. Foto: RLC. Art Gallery London |
tankar
om eN
MÖJLIG MORGONDAG
Socialhumanism
och socialliberalism
Vägen
mot livet och rättvisan
Politikens
svårigheter att arbeta efter vetenskapliga rön får
allvarliga konsekvenser för samhällen och individer.
Socialliberalism och socialhumanism – en möjlig väg av förbindlighet
i en konstruktiv utveckling för en ansvarsfull världsordning.
Båda krafterna har insikten om ansenliga påfrestningar för
det framtida livet på jorden. Sociala orättvisor och en
global uppvärmning handlar mycket om brott mot mänskligheten.
Kunskaperna och teknologin för åtgärder står redo. Men den
nuvarande politiska viljan, förmågan och handlandet saknas i
det stora hela.
Paul Lindberg: |2015-02-20|
De båda samhällskrafterna socialliberalism och
socialhumanism är en realitet, och har antagligen
tillsammans den största influensen på det personliga
politiska tänkandet. Tankarna finns hos dem med det humanitära
handlingssättet och sinnelaget. Det är hos dem som
solidariteten odlas och får humaniteten att gro och växa
till.
Hoten
mot livet på jorden lamslår och passiviserar –
det kan bli alltför mycket att ta till sig. Den globala uppvärmningen
är ”enorm”, bokstavligt talat, och avancerar nu per
automatik, vilket redovisats med övertygande bevis via FN:s
klimatpanel.
Industrikomplexen
som orsakar den globala uppvärmningen har trots allt inte krävts
på nedläggning, utan istället på kvalitativa och anpassade
förändringar. Det är både rimligt och nödvändigt. Många
storföretag har gjort omfattande och föredömliga miljöanpassningar.
Industrin
skapar generella välstånd – men inte helt och fullt, på
grund av frågan om ansvarstagandets tudelning. Med den
nuvarande industritillväxten och fördärvandet av
odlingsmark, luft och hav, så går spåret raka vägen mot ett
inferno. Och det på grund av att de stora skadegörarna inte vill
ta sitt fulla ansvar. Den miljöskadliga industrisektorn
är mycket stor och vill i sann nyliberal anda själva bestämma
över frågan som gäller – att ta eller inte ta ett realistiskt ansvar. Det
stora problemet gäller i första hand bilindustrin och bilhandeln.
Socialliberalism
och socialhumanism, som frihetsbegrepp i en mental
gemensamhetskänsla för en möjlig morgondag, kan förflytta
berg. Dessa krafter kan tillsammans medverka för en
verkningsfullare lagstiftning, istället för att låta problemet
avgöras som en personlig valfrihet. Exempelvis valfriheten att göra
som man vill med tillverkningen av miljökatastrofala suvar
och stora lyxbilar. Framtagning av råmaterial och
tillverkning av bilar ger lika mycket växthusgaser som
motsvarar bilens hela livslängd av energi – det gäller
även för vätgas- och elbilar. Det individuella valet är orättvist eftersom alla
ansvarsfulla människor drabbas av den enskildes ovilja mot
det övergripande helhetsansvaret.
TVÅ
SJÄLVVERKANDE KRAFTER
Socialliberalism
och socialhumanism finns i verkligheten, som humanitära värdegrunder,
med självtänkande krafter bland politiska partiers medlemmar
och sympatisörer, eller hos en bred och bildad allmänhet.
Ofta är det aktiverade människor i rörelser för det
goda samhället, som exempelvis samhälleliga
intresseorganisationer, kyrkor och i solidaritets- och
humanitetsrörelser.
Vad
kan då vara orsaken till att den globala uppvärmningen
inte åtgärdas? Vetskapen om uppvärmningen har ju varit känt
i flera decennier. Uppvärmningen har haft sin långsamma och
smygande igångsättning, vilket skymt sikten, för att idag
accelerera med tydlig mätbarhet. Värmerekord och kraftiga
väderomslag har gjort sig gällande, och med ökat antal cykloner och förändrade väderförhållande
har drabbat människor runt om i världen.
Maktens
självpåtagna styrning av miljöproblemen har legat på en mångfacetterad
intressesfär, som de politiska och ekonomiska krafterna står
bakom och manövrerat över. De har gjort sig till sitt eget
chefskap för styrningen av agendan, och därmed har åtgärderna
i det närmaste legat på nollpunkten. I de största
industristaterna har emellertid åtgärdsprogram ställts i
fokus, som exempelvis USA och Kina. Det kom i senaste laget,
men är mer än välkommet. Europa däremot ligger på efterkälken,
vilket kan bero på politisk initiativlöshet. Detsamma kan gälla för åtgärderna mot den ökade rasismen som blåser
genom Europa.
Europa
fick en europeisk marknadsunion, som i bästa fall skulle kunna ha varit grunden för en betydligt mer
demokratisk och humanitärt sinnad union. Det grundläggande
blev istället en nyliberal och centraldirigerad union, med en
omfattande export av bl.a. krigsutrustning till tvivelaktiga
marknader. Drömmarna om fred och avrustning, eller om en
balanserad miljöpolitik och om social rättvisa, hindrades vid uppvaknandet av en alltför totalitär verklighet.
Ja
till europeiskt samarbete! Nej till ett påtvingat nyliberalt Europa!
Detta är fortfarande en uppbygglig angelägenhet.
NATIONALEKONOMER
VARNAR
Jean
Tirole, fransk professor i ekonomi, fick Riksbankens
ekonomipris till Alfred Nobels minne år 2014. Tirole
har
eftertryckligt klargjort att nationalekonomin måste regleras
med ändamålsenliga lagar, för att samhällen ska kunna
fungera på ett effektivt och demokratiskt sätt. Han menar
att nyliberalism är orsaken till många av de nuvarande
ekonomi- och miljöstörningarna inom samhällsekonomin, och därför
måste en överstatlig arbetsordning förekomma för att
hindra ständiga hot kring samhällskriser. Hans insatser för
att med ekonomiska metoder stoppa den globala uppvärmningen,
har fått en global omfattning. Han menar att det för närvarande
tycks vara den enda vägen, överhuvudtaget, att få länderna
till förhandlingar kring utsläppen. Han tycks ändå mena
att lagar vore det mest effektiva, under förutsättning att länderna
ratificerar bindande överenskommelser.
Milton
Friedman var motsatsen till Jean Tirole, och
upphovsmakaren till "nyliberalism", dvs. klassisk
1700-tals liberalism, och libertarianism, med avsikten
av minimering av statens inflytande överhuvudtaget, och med största
möjliga frihet för den enskilde människan. Men det var ett
falsarium. I praktiken
var det ett vurmande för en ensidig "plutokrati" (penningvälde)
istället för
demokrati. Friedmans konvertering av dessa
1700-tals ideal ledde till "nyliberalism" i modern
tid. Med denna inställning blev han ekonomisk rådgivare åt
USA:s mest konservativa politiker Barry Goldwater, och
därefter rådgivare till president Ronald Reagan. Det
var främst bland konservativa partier och maktgrupper som
slog an för nyliberalism. En av de främsta anhängarna blev Margaret
Thatcher i Storbritannien.
Milton
Friedman träffade Chiles diktator Augusto Pinochet,
samtidigt som han där höll föreläsningar under en vecka.
Bland föreläsarna fanns en grupp chilenska nyliberaler
från Friedmans administration i Chicago, som han tidigare
utbildat och samarbetat med. De blev Pinochets
ekonomiska rådgivare med ett centralt inflytande över den
chilenska ekonomin. Dessa rådgivare kom att kallas Chicago
Boys runt om i världen.
Konsekvenserna
av det nyliberala inflytandet i Chile ledde till en mycket
smärtsam avveckling av de sociala samhällssystemen, med stora umbäranden
för de människor som drabbades. Meningen var att människorna
skulle klara sig själva och stå för sina egna kostnader.
Samtidigt utökades löneskillnaderna i en omfattning som
kritiserades över hela världen. Den inhumana politiken var
huvudingrediensen av Friedmans ekonomi. Han gjorde därefter
ett häpnadsväckande uttalande om "att Chiles fredliga
övergång till en demokratisk ekonomi ledde till ett fritt
samhälle". Efter detta uttalande fick han hela världspressen
emot sig, och hans kolleger inom nationalekonomi världen över
kritiserade honom allvarligt. Uttalandet gjordes nämligen
under den period då militärdiktatorn Pinochet utrensade
meningsmotståndare och lät mörda tusentals av den
demokratiska oppositionen – både liberaler och socialister.
Friedman
blev mest populär bland framförallt politiker med grandiosa
maktanspråk. Trots att ett fåtal politiska partier
inskrivit i sina partprogram att de står för nyliberalism i sin politik, så utövas nyliberalism än idag
runt hela världen. Främst bland diktaturliknande nationer
och tvivelaktiga parlamentariska samhällen. Många av dessa nationer sökte förena något
slags nyliberal marknadsekonomi, till något som mer liknande
"statskapitalism", en idé som mest påminde om Herman
Görings korporativa femårsplaner i nazityskland under
Andra världskriget.
Milton
Friedman påverkade världen hänsynslöst. Världshandeln av idag,
utan miljöregleringar av betydelse, är en av orsakerna till den
globala uppvärmningen. Och världen styrs av Friedmans teser
om den globala världshandelns suveränitet och självbestämmande
– plutokratins drömvärld, så länge det nu varar.
Många av världens nationalekonomer fördömer
den nyliberala dominansen över världshandeln.
SOCIALHUMANISM
ENLIGT BRIAN ELLIS
I
början av februari månad i år, undrade jag över begreppet
"socialhumanism", som jag använt mig av under flera
år, om det överhuvudtaget hade någon relevans. Och jag blev
verkligen överraskad. I Storbritannien hade Brian Ellis,
professor och filosof, gett ut boken Social Humanism
(2012, 240 s, Bokus.com), med ett innehåll liknande mina förhoppningar
om en väg för livet och rättvisan. I bokens inledning
konstaterar Brian Ellis att det finns två viktiga krafter som
om de mobiliseras skulle kunna skapa stor skillnad.
Socialliberalism och Socialhumanism är det moderna och
demokratiska arvet från 1700-talets upplysningsperiod. Nya
ändamålsenliga lösningar tog vid, där Thomas Paines
otillräckliga Människans
rättigheter, av nödvändighet för mera allomfattande lösningar
som främjandet av social jämlikhet och människors, djurs
och naturens välbefinnande.
Brian
Ellis
menar att Socialhumanism inte enbart är en befrielsefilosofi,
det är mer konstruktivt än så. Hans bok har
fått mycket fina recensioner från framförallt den
akademiska forskarvärlden. Han beskriver boken Social
Humanism enligt följande:
"En
ny metafysik utmanar Immanuel Kants tradition av
rationell idealism i moralfilosofin, och hävdar att
rationellt idealistiska teorier inte är tillräckliga för
att hantera hela skalan av sociala frågor. Vad som behövs är
en annan form av idealism som är baserad på de sociala ideal
vanliga människor står inför. Det finns två typer av sådana
ideal som är relevanta för denna diskurs av det ändamålsenliga
idealsamhället, ungefär motsvarande skillnaden mellan moral
och politik. Men dessa två skillnader är inte riktigt
distinkta, och det är ett allvarligt misstag att försöka
utveckla teorin om ett oberoende av det andra. Ett idealiskt
samhälle behöver goda människor som är motiverade och kan
serva och utveckla dess institutioner, och goda människor behöver
det goda samhället att leva och arbeta i, och som kommer med
uppmuntran att uttrycka sina naturliga dygder, och att
utveckla sina naturliga talanger för allas behov.
Socialhumanism, som är den humanistiska utvecklingen av denna
teori för moral och politik, leder naturligtvis till teorin
om mänskliga rättigheter å ena sidan, och ger en logisk
grund för välfärdsstaten å den andra."
Jag
har ännu inte läst boken, men kommer att göra det. Boken
kostar över 1 000 SEK, vilket jag tycker är svindlande dyrt.
En bok av den här karaktären borde ges ut gratis. Inte tog väl
Jesus betalt för sina föreläsningar? Men det här verkar
mycket spännande!
Ett stort grattis till Brian Ellis!
BRIAN
ELLIS HEMSIDA
»»»
«««
|
Den
totala friheten att göra vad man vill är starkt ifrågasatt
och godkänns egentligen inte av något samhälle. Personlig frihet
med ett moraliskt ansvar tycks vara det acceptabla
förhållningssättet. Trots det förkommer den
självpåtagna friheten att klättra över andra, och det har
märkt världen. |
Foto:
RLC |
ETIK
Tanke
och handling
Den
oinskränkta friheten
"Tänka
fritt är stort, men tänka rätt är större." Att tänka
fritt tillhör demokratins grundsatser. Men denna frihet är
förbundet med en demokratisk grundprincip – ansvaret för tankens
konsekvenser, när den uttalas och leder till handling. Principen
för tankefrihetens ansvarstagande kan därför uttryckas som, att
den enes frihet aldrig får leda till den andres ofrihet. Men den
enes frihetshandlingar leder ofta till alltför många människors
ofrihet.
Paul Lindberg: |2014-08-30| Thomas Thorild, den
svenske 1700-talsfilosofen, gjorde tidigt klart att han var förutbestämd
till supergeni. Det var han som skaldade "Tänka fritt är
stort, men tänka rätt är större." Han var säkert medveten
om att hans paradoxala sekvens skulle skapa batalj, vilket den
gjorde både under hans samtid och fram till idag. Men man får väl
ändå säga att Thorilds tankesekvens visade sig vara fyndig, och
som i handling fick konsekvensen av en dialektisk syntes, som uppvisade
något om en ofullständighet.
Inom
förkunnande delar av kristenheten finns en medveten insikt om
tankens frihetliga betydelse, vilket ger uttryck och handlingar för
en konsekvent human livsanda. Att tänka fritt enligt denna livsanda är att
i tanken, i ömsesidig relation med andra, forma insiktsfull och
fruktbar konsekvens- och ansvarsmedvetande. Det motsatta förhållandet
låter istället tankefriheten övergå i handling för
det egocentriska och egoistiska.
"Tänka
rätt" är ur andligt perspektiv viljan av att ledas i rätt
riktning för att kunna göra rätt – från tanke till handling.
Av den anledningen har tankens medvetna inriktning den allra största
betydelse för den sanningssökande människan. Att tänka rätt
handlar om ett moraliskt och etiskt ansvar som man måste kunna lära
sig. Det handlar alltså om att komma till insikt om vad som är rätt
och orätt, och att ständigt använda sig av den insikten.
"Tänka
logiskt" är en variant av liknande slag, som används för en
saklig och förnuftig förståelse av kunskapsbegreppen rent
allmänt. Men det är inom både
humaniora och naturvetenskap som logiskt tänkande ger sig till
känna, och som grundar sig på filosofi,
juridik, saklighet, realitet, kreativitet och inspiration. Här kan
man naturligtvis lägga till betydligt fler nyckelord.
POLITISK
KORREKTHET
Inom
politiska högerkretsar flyger propagandaklyschorna mot dem som
betraktas som "politiskt korrekta". Det gäller framförallt
mot de mera moraliska ståndpunkterna, som därför hånas på grund
av den högt värderade korrektheten. I propagandan vrids ljuset
till mörker i perspektivbyten, för angreppen mot moraliskt och humant ansvar och
rättstänkande, till någonting som istället ska liknas töntigt
eller löjeväckande.
Termen
"politisk korrekthet" används idag framförallt av
extremhögern i egenskap av avsiktliga yttringar mot de demokratiska kraven
på exempelvis livsstilsförändringar (ex. på grund av den globala uppvärmningen
m.m.), eller mot andra existentiella och socialhumanistiska behov
för samhället.
I
Sverige har begreppet "politisk korrekthet" vänts mot
exempelvis socialliberaler och socialhumanister som anklagats för självgodhet
i samhälls- och moralfrågor, i synnerhet det som gäller mångfaldskultur,
invandring och hbtq-variation, med mera.
Högerkretsar
visar en tydlig antagonism och ett motstånd mot själva
samhällsförändringen i sig – mot nya nödvändiga
demokratiyttringar. Det gäller allt det som skiljer ut det
förlegade och ohållbara. De störda är i allmänhet
högersinnade människor och främlingsfientliga rasister.
De
som karaktäriseras politiskt korrekta tillhör dem som har hög
toleranskapacitet med känslan för högt till tak, och inte alltid går i raka led, eller okritiskt följer den stora
medelmassan,
eller den totalitära elitens vägbeskrivningar.
Tanke,
uttalande och handling
Tal-akt eller tal-handling är
en viktig term inom psykologin, språkfilosofin och den lingvistiska
språkvetenskapen. Det som avses är överföringen från tanke till
exempelvis påstående, förfrågning eller löfte.
Tal-akter har också en reglerande form, som inom vetenskapen kallas
en illokutionär dimension, med en riktad tanke-handling
– exempelvis ett hot. Tanken utgör själva tal-akten i
handlingen, och som uttalas med en handling – helt i anslutning med tanken.
John
L. Austin lade grunden för denna systematiserade kunskap, och han fick många
efterföljare som Gilbert Ryle, medvetandefilosofi, och Ludwig
Wittgenstein med sina språkspel.
En
annan framgångsrik efterföljare är Paul Grice med avhandlade
begrepp om menande eller insinuant; implikatur:
exempelvis en konkret fråga med ett implicit svar (Ex. Fråga: var
är du? Svar: titta ut genom fönstret!). Paul Grice och hans teser
är högaktuellt inom den lingvistiska forskningen av idag.
Vardagsspråket
har en direkt koppling till Ordets betydelse, i den mening
att vi ska kunna tolka varandras antydanden, och tillgodogöra oss förståelsen
av språkbruket. Det eftersträvansvärda är att språkbrukets
framställningssätt inte ska kunna misstolkas till förbistring,
eller medvetet användas i duperande syften.
Summan
av ovanstående kunskaper ska resultera till att vi ska kunna leva
med varandra. Konflikter, ska inte låtas uppstå på grund av missförstånd
i den nödvändiga och ändamålsenliga förståelsen av varandra.
»»»
«««
|
Liten
billig arbeterska i England under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Industrialismens allra mörkaste baksida. Idag bär
industrialismen ett avgörande ansvar för den globala
uppvärmningen. |
Foto:
Clothsworkers/Viktoria & Albert Museum |
HISTORIA
Framstegsvänliga
möjligheter
Orden
som förändrade verkligheten
De
franska revolutionerna, mellan 1789 och 1848, och den engelska
industrialism, förändrade stora delar av världen. Den borgerliga
konfrontationen i Frankrike, tillsammans med sansculotterna,
riktades mot den aristokratiska diktaturen. Ur revolutionen föddes frikyrkorörelserna och ideologierna liberalism och socialism. Passionen gällde förverkligandet
av teserna för frihet, jämlikhet och rättvisa, komna ur Bibeln. Och
den passionen gör sig gällande även i dag – och har sin giltighet med
fredliga medel.
Paul Lindberg: |2014-08-29| Europa
utvecklades språngartat med inledning under senare delen
av 1700-talet. Den franska revolutionen och den nya industrialismen
i Storbritannien, spred snabbt ut idéerna runt Europa, med en
omfattande förändring under
bara några decennier. Den nya industrialismen gjorde nya herrar
inflytelserika, vilka inledningsvis hotade adelsväldet och
konungamakten – framförallt i Frankrike.
Under
samma period ökade den nya arbetarklassen massivt och konfronterade
i sin tur industrimagnaterna. Mänskliga förhållanden förändrades
stort, men med skavande sociala motsättningar under den
slagkraftiga industritillväxten.
Från slavliknande arbetsförhållanden, till
en furstlig palatstillvaro för de nya industrifurstarna, uppkom klassmotsättningar i en sådan
omfattning att en ny
arbetarklass organiserades. Föregångarna till fackföreningarna
var de
nya frikyrkorörelserna – som alltså var först, med både röda
fanor, änglar och guldfransar. Frikyrkornas fackliga
organisationer var från början vädjande och bad industrialisterna
om barmhärtighet i Guds och Jesus namn, men som besvarades bryskt och otyglat.
Frikyrkorna fick en brytningspunkt som ledde till
fackföreningsrörelsens socialpolitiska uppkomst, men av
medlemmarna från de frikyrkliga leden. Detta är frikyrkornas
historia.
Industrialisterna
strävade efter ökat samhällsinflytande,
och mot det stod alltså adeln och kungamakten. Liberalism var en
skapelse för den enskildes rätt till närings- och yttrandefrihet,
samt till en garanterad privat egendomsrätt.
Men redan i liberalismens begynnelse fanns de människor som kom att
kallas socialliberaler, vilka fick stor betydelse för
idétänkandet – och som med tiden ledde till en
ändamålsenligare demokratitillväxt. Ur dessa
fackföreningsrörelser växte sedan tanken om ett rikare liv för
alla människor. Från Bibeln blev ordet communio den
samlade tanken för handling, med den existentiella innebörden
från Jesus uttalade ord ur Apostlagärningarna
(Bergspredikan): "Åt var och en efter behov". Ordets
betydelse berörde hela den frikyrkliga fackföreningsrörelsen, och
den då samtida nya socialpolitiska
fackföreningsrörelsen.
ORDETS BETYDELSE
Under
denna omvälvningens epok förändrades samhället i en omfattning
som aldrig förr. Det var under dessa samhällsprocesser som
modernism föddes, med följden av en radikalt ny andemening, och
den meningen gällde rättvisa för alla samhällsmedborgare. En ny
medvetenhet om rättvisa övergick från idé till handling,
parallellt med den industriella tillväxtens tekniska framgångar och
profithunger.
Under
idétillväxten, som först och främst utvecklades i England, påverkades
hela samhället i en avgörande omfattning. Nya ord uppfanns, eller myntades
för de nya behoven – helt enkelt för att kunna beskriva samtiden. Ord som
"industri", "industrialist", "medelklass",
"proletariat" och "arbetarklass"; "kapitalism" och
"socialism". Ordens innebörd hade betydelse för att
beskriva den nya samhällsprocessen. Det gällde även orden "liberal",
"konservativ", "nationalism", "strejk" och
"ideologi" som gällde för
politiska definitioner. Andra ord, eller begrepp, som uppfanns var
"forskare" och "ingenjör"; "ekonomisk kris",
"utilitarism" och "statistik". Detta var ord
som uppkom under denna period. Ändamålsenliga vetenskapliga ord
uppfanns och fick sin innebörd, som exempelvis: "sociologi",
"journalism", och många fler.
Idag,
har de väsentliga orden "hållbar" och "hållbart
samhälle" blivit begreppsbildningar,
och fått en bred och ansenlig betydelse inom den existentiella
samhällsanalysen. Förutom "hållbar" så har de moderna
ordbildningarna ökat kolossalt på grund av utvecklingen av
exempelvis "elektronik", men liknande gäller i stort
sätt inom samhällets alla områden.
Perioden,
som på grund av den fransk-engelska revolutionen, anses utgöra den största omvälvningen i
mänsklighetens samhällshistoria.
Men
den industriella revolutionen var egentligen inte den stora
framgången för den teknologiska industritillväxten i sig.
Framgångarna skördades istället av riskkapitalisterna som krävde
optimal räntabilitet av sina investeringar i industriprojekten.
Här gjorde adelns ekonomiintressen comeback i samband med den
imperialistiska kolonialism.
Något
särskilt ansvar för arbetskraften förekom överhuvudtaget inte
– med undantag av humanitära idealister. Tvärtom, arbetskraften
skulle utnyttjas optimalt, och kosta minimalt. Detta blev den
mörkaste sidan ur arbetarklassens historia. Dessa förhållanden
varade i decennier fram till det att fackföreningarna blivit så
starka att de kunde framtvinga förhandlingar. Men mestadels
förbjöds fackföreningar över hela Europa, och många
fackföreningsrepresentanter fängslades eller mördades.
Industrialisterna
blev i starkt behov av tjänstemän för driften av både industri
och samhälle. Medelklassen utvecklades i en tudelad solidaritet,
antingen för industrialisterna, medan den samhälleliga byråkratin ansåg
sig själva som objektiva tjänstemän för hela samhället. Och i
stort sett har den samhällsbilden överlevt fram till idag.
HÅLLBART
SAMHÄLLE – RIKARE LIV
Förändringsoviljan
var kompakt under perioden 1789–1848. Men det gällde inte folkets
ovilja till förändring, de visste exakt vad behoven rörde sig om.
De krävde en hållbar samhällsutveckling, för att
kunna överleva på ett värdigt sätt. De önskade inget hellre än
behövliga sociala förändringar.
Idag står vi inför den globala
uppvärmningen, som i synnerhet den yngre generationen borde
ängslas över. Just det, ängslas över – och det gör de
säkert, men har för närvarande inte mycket att sätta emot.
Förändringsoviljan permanentas hos dem som anser sig förlora på
förändringar, vare sig det gäller ekonomi eller mängden av
kulturyttringar.
Den
industriella ekonomin representeras bland annat av dem som tror sig
förlora på förändringar. Det gäller exempelvis bilindustrin, motorsporten,
flygbolagen, vissa delar av elproducenterna – vilket också verkar
realistiskt. Den andra delen av industrins ekonomi utgörs av en
kraftfullt växande sektor med siktet på en hållbar industriombildning
– och denna framstegvänliga utvecklingen ser faktiskt framgångsrik
ut.
Det är både glädjande och uppbyggligt. Problemet ligger i att
vi politiskt ligger minst 8 år efter i tiden. Hur mycket tid vi har på oss
är det ingen som riktigt vet. Det vi vet är att
klimatförändringarna är ett vederhäftigt och accelererande faktum.
Future
of Places
Tevekanalen
Axess sände i en teveserie den förträffliga konferensen Future
of Places-konferensen 2013, som var den första av tre som
betonar vikten av att sätta människan och platsen i centrum
i stadsbyggandet. Tanken är att dessa sammankomster ska influera förberedelseprocessen
till Habitat III, en stor global FN-konferens om stadsfrågor
som ska hållas 2016.
Konferensen utgår
från att ett större fokus än idag måste läggas på den
offentliga miljön. I en tid av snabb urbanisering är frågan om stadens
platser och deras användning mer avgörande för en positiv
samhällsutveckling än vad vi vanligen föreställer oss. Detta gäller
för alla sorters stadsbildningar, från utvecklingsländernas kåkstäder
till i-ländernas metropoler.
Städerna
måste först och främst diskuteras utifrån sociala, ekonomiska,
ekologiska och kulturella aspekter. Med ett sådant perspektiv
kommer platserna, inte byggnaderna, att stå i fokus. Dessutom ger
platsperspektivet en möjlighet att skapa samsyn mellan alla de
skilda professioner som är involverade i stadsbyggnadsprojekten.
Konferens
om hur dagens stadsplanering kan utvecklas så att den sätter människan
i centrum snarare än tekniska system, arkitektur och trafiklösningar.
I
bilismens heliga Mecka USA har stadsplaneförnyelsen i den
offentliga miljön i USA:s städer – stora
som små kommit i centrum. Det gäller planering och förändring av alla städer så
att människan sätts i centrum för det hållbara samhället. Ja, det gällde de
flesta av USA:s städer. Helt fantastiskt! I detta samhällsprojekt
mitt i bilismens heliga land förändras en mängd städers
citykärnor. En mängd städer bygger bort bilismen i
citykärnorna. Main Street som tidigare utgjordes av
genomfartstrafik görs om till gånggator, med trädalléer och
utomhusaktiviteter. Citykärnorna görs mer bilfria med minskade
parkeringsmöjligheter. Kollektivtrafik ersätter bilismen till
citykärnorna, och ersättningstrafiken utgörs av nya pendeltåg,
tunnelbana och spårväg. Denna utveckling har visat sig gå hem hos
amerikanerna i både stora som små städer.
Effekterna
av dessa stadsplaneförnyelser ger nya och förändrade ekonomiska
möjligheter. Det tillverkas pendeltåg, tunnelbanor och
spårvagnar, viket ger nya jobb, som ersättning för bilindustrin i
Detroit, som har det knackigt.
De
som söker hindra det hållbara samhället är de som inte varit
förutseende för samhällets och världens realpolitiska behov.
Industrialisterna inom bilbranschen har varit både kaxiga och
provokativa då larmet om den globala uppvärmningen kom till
allmän kännedom. När behovet av mindre bilar med mindre åtgång
av bränsle krävdes gjorde bilindustrin precis tvärtom. De
producerade alltmer prestigefulla suv-bilar, exempelvis, och ökade
produktionen av lyxbilar med allt kraftfullare motorstyrka. När de
sedan kallade
sina bilar för miljöbilar, så var sanningen den att motorerna
visserligen gjordes bensinsnålare, men, de gjordes starkare, och
därmed ökade bränsleåtgången ansenligt – totalt sett.
De
som står bakom för vår tids miljöförstöring är
av samma skrot och korn, som de industrialister som under 1800- och
1900-talet
utnyttjade små barn i fabrikerna. Detta eftersom nästkommande
generationer av barn är de som blir offer för vår tids
destruktiva fientlighet till människorna.
»»»
«««
|
I
boken Kampen om kunskapen (2004) tog Lars Ingelstam, professor
emeritus i teknik, steget för den tvärvetenskapliga
befruktningen. Det handlar om en holistisk
kunskapskultur som i samverkan över tillknäppta
kunskapsdiscipliner öppnar vägen för en meningsfullare
samhällstillväxt. |
Foto:
RLC. Detalj av ett konstverk i Strängnäs domkyrka |
KUNSKAPSKULTUR
En
summering
Inte
bara naturvetenskap
Störningarna
i miljön har tidigast uppmärksammast av naturvetare. Den
breda fåran i miljöforskningen har bestått av
naturvetenskap. Att miljöforskningen orienteras mer mot att lösa
problem, inte bara identifiera problemens orsaker och
effekter, avlägsnar den till ett stycke från ett
naturvetenskapligt kunskapsideal och närmar den ett tekniskt.
Lars Ingelstam: |2004|
Det är dock
fortfarande från naturvetare och miljövetenskapligt
orienterade tekniker som man i allmänhet väntar sig påfyllning
till miljöns kunskapskultur. Det är också från de hållen
som problemformuleringar och forskningsstrategier vanligtvis
utgår. Den bilden behöver dock kompletteras på minst två
punkter.
Den
första punkten är att en betydande vardagskunskap,
inriktad på verkligt eller påstått miljövänligt beteende,
har utvecklats. Sådan kunskap har ofta den karaktären att
handlingen kommer först, insikten därefter och den hårda
faktakunskapen sist. Den sprids och upprätthålls allt mindre
av allmänt riktad propaganda och allt mer genom en rad
procedurer, som åläggs eller erbjuds oss av kommuner och
andra organ: pantning av returförpackningar, källsortering
av sopor, inlämning av riskavfall, samåkning,
infartsparkering med mera. Det handlar inte längre om
naturvetenskap eller annan vetenskap, utan i huvudsak om
procedurkunskap, vanligen med en viss moraliserande underton.
Den
andra punkten är att forskare inom samhällsvetenskaper
och humaniora successivt fått större utrymme i miljöforskning
– och i annan kunskapsproduktion kring miljön. Flera framstående
historiker har varit tidigt ute, och bidragit till att sätta
in miljöfrågan i ett större sammanhang. Ekonomer har
energiskt engagerat sig, bland annat hur man skulle kunna använda
ekonomiska styrmedel (skatter, avgifter, bidrag, certifikat
och så vidare) som alternativ till förbud och regleringar.
Inte minst sedan begreppet hållbar utveckling blev godtaget
har samhällsvetarnas roll successivt ökat. Inte sällan kan
man hävda att problem i miljön uppstår genom vissa förhållanden
i samhället, och nästan utan undantag kräver miljöproblemens
lösning någon förändring av samhällsförhållanden
(attityder, lagstiftning, organisation, ekonomi). Behovet av
en gedigen samhällskunskap inom miljöarbetet är uppenbart.
Ännu betraktas forskningssamarbete kring miljöfrågorna
mellan samhällsvetare och naturvetare som svårt och är
fortfarande ganska sällsynt. Tendensen är dock att bredare
analyser och problemlösningar efterfrågas.
Men
i den samhällsvetenskapliga kunskapskulturen finns ett
drag som gör samverkan kring miljöproblem besvärligare än
den borde vara. En tongivande forskare inom området säger så
här: "Det är viktigt att slå vakt om forskarnas självständighet
att formulera egna frågeställningar utifrån akademiska och
forskningsmässiga grunder, snarare än utifrån vad praktiker
efterfrågar."
Samhällsvetares
och humanisters inställning redovisas bland annat i Miljöns
mänskliga dimension (Lundgren med flera 2002). Tillfrågade
forskare föredrar – inte oväntat – stor frihet att
formulera forskningsfrågor; samverkan med praktiker upplevs
inte som positivt i denna fas av processen. De framhåller med
eftertryck behovet av en humanvetenskaplig miljöforskning som
bidrar till kritisk eftertanke. Forskarna värjer sig alltså
mot försök att få dem att engagera sig i problemlösning.
De påpekar gärna att "praktikerna" kräver snabba
och tydliga resultat men att forskningens roll är en annan.
Jag erkänner villigt att sådan forskning är berättigad,
men är likafullt bekymrad över tendensen att hela denna
grupp av forskare drar sig undan till en "akademisk"
arena, förhåller sig reserverade till så kallade praktiker
och föredrar eftertanke (reflexion) framför problemlösning.
Några
av de viktigaste iakttagelserna om miljö som
kunskapskultur är:
●
kring miljö har nu etablerats en särpräglad kunskapskultur
●
den domineras fortfarande av naturvetenskapliga frågor och
koncentrerar sig på störningar av naturen
●
vardagskunskap liksom samhällsvetenskapliga och humanistiska
aspekter får gradvis ökad betydelse
●
kulturen är inställd på att lösa problem, visserligen med
en iver som varierar mellan olika grupper
●
det finns en viktig underström av radikal samhälls- och
civilisationskritik, som delvis dämpats av att miljöfrågorna
integrerats med politik och näringsliv: "ekologisk
modernisering"
●
i par med civilisationskritiken finns en djupt oroad syn på
framtiden (just nu knuten till klimatfrågan), men parallellt
med denna också en ljusare, teknikoptimistisk syn
●
miljön som kunskapskultur har förankringar såväl i
forskningssamhället och offentliga organ som i folkliga miljöorganisationer
och näringslivet; personliga bekantskaper och andra
kopplingar är vanliga
●
kulturen bär en allmän insikt och övertygelse om miljöfrågornas
betydelse; denna går oftast hand i hand med stor respekt för
faktakunskaper
●
kulturen visar ett betydande historiskt intresse.
Lars
Ingelstam, författare, tekn dr i matematik, professor emeritus
i teknik vid Linköpings universitet. Tidigare chef för
Sekretariatet för framtidsstudier. Artikeln är ett utdrag ur
boken Kampen om kunskapen, Pedagogiska Magasinets skriftserie
nr 3, utgiven på Lärarförbundets förlag, 2004.
»»»
«««
|
Pråmdragarna
på Volga, målning av Ilja Repin (1844-1930). När
målningar i denna stil ställdes ut i S:t Petersburg, under 1800-talet, fick det
ett kraftfullt genomslag bland borgerligheten i både Moskva
och S:t Petersburg. Slaveriet upphörde officiellt ungefär
samtidigt i Ryssland och USA, med några års skillnad. Men principen med utnyttjandet
av arbetskraft för profitens skull står sig än idag. |
|
KÄRLEK
OCH RÄTTVISA
Billig
arbetskraft – en handelsvara
Livegenskapens
ihärdiga existens
Fredrik
Reinfeldt försvarade ökningen av arbetskraftsinvandring med
motiveringen att vi annars inte klarar välfärden. Fackföreningsrörelsen svarade
med att i så fall ska den arbetskraften
inordnas i den svenska avtalsenliga lönesättningen. På detta
kontrade Reinfeldt med att det ska vara fri marknadskonkurrens på
lönesättningen. Realpolitiskt betyder det att facket inte ska
driva arbetskraftens talan, istället ska arbetstagarna konkurrera
om jobben. Det blir enligt
Reinfeldts ståndpunkt billigast med underbetalda och kravlösa
fattighjon.
Paul Lindberg: |2014-06-03|
Ökad industritillväxt kräver en total inordning i raka led, vilket skapar totalitära
samhällslösningar. De principiella civilisationsfrågorna är
emellertid allmängiltiga för
världen i stort. För vilka ska samhället vara till? Vilka äger
den här världen idag? Hur blir det med den globala uppvärmningen?
Och hur blir det med freden och välfärden? Den demokratiska och
humanitära gemenskapens intressen hotas ständigt. Svaren på
ovanstående frågor finns trots allt idag. Men det finns en strävan
från maktägarna att
fördunkla faktiska förhållanden. Politik har i mångt och mycket
sin uppkomst ur motsättningen mellan arbete och profit – eller mellan maktägande
och människornas demokrati.
Det
ska löna sig att arbeta, uttrycks det i den retoriska propagandan.
Javisst, men ungdomar i Sverige tillhör det landet inom EU som inte
fått några arbeten – och det beror inte på att de har för
höga löner. De har för närvarande inga löner alls. Riktiga
arbeten med fast anställning är det som ungdomar eftersträvar. Om
ungdomsanställningar inleds med låga ingångslöner kommer
sannolikt hela lönefältet att dumpas med tiden. Arbete för alla
måste skapas på grund av behov, och med demokratiska medel.
Fredrik
Reinfeldts
motivering att vi inte klarar välfärden utan billig arbetskraft
är beklämmande. Den moderata regeringens iver att dumpa lönerna
med motiveringen att "vi har inte råd med välfärden",
tillhör propagandaretorikens enfaldiga lögner. Den förmögna
delen av hela den rika världens människor har nämligen aldrig
varit rikare. Men, de har uppfostrats av reaktionära politiker till
att bli egoistkrösusar.
Och
frågan som gäller är om den fattiga delen av mänskligheten har
råd med den allra rikaste delen av mänskligheten? Om den rikedomen
fördelades och investerades bland de behövande, så skulle dessa
fattighjon kunna resas upp i paritet med världen i övrigt. Gör
som Jesus: samla ihop bröden och fiskarna i en korg, och fördela
dem rättvist. Då räcker det till alla och blir över! Modern
fördelningsdemokrati.
MAKTEN
ÖVER SJÄLARNA
Övermakt är upphovet till
globalt ägande. Koncentrationen av ägandet är konvergensen
av arbete och profit. Under hela människans historia har makt över
människa lett till människans fördärv – hur mycket rikedom makthavarna
än har innehaft. Och det på grund av
orättfärdigt utnyttjandet över bland annat människan och hennes arbete.
Axel Oxenstierna
uttryckte på 1600-talet att Fattigsveriges fattiga människor
utgjorde den största
rikedomen. Billig arbetskraft är fortfarande en eftersträvansvärd
rikedom som gör spekulativa profitörer till miljardärer.
Idag har
banker och olika stiftelser många gånger övertagit rollen som den
moderna feodalismen. Behovet av investeringsobjekt yttrar sig i ett
intensivt jagande efter den ekonomiska makten över själarna. Människor
påtvingas ett
destruktivt beroendeförhållande
för exempelvis bostadslån, och till lån för i stort sätt
allting. Människor lånar högt över sina tillgångar, vilket i slutänden skapar personliga bekymmer och
ekonomiska kriser.
På
grund av maktägarnas investeringsbehov så har i stort sätt all
samhällsekonomi kapitaliserats, och länkats med den globala
världsekonomin. Investeringar sker globalt, med snabba
transaktioner över spektakulära investeringar inför föresvävande
profiter. Sådan är marknaden, och det har skapat en monstruös
instabilitet och osäkerhet för både medborgare, samhälle och
hela världen, faktiskt.
Med
minskad kapitalisering kan en ökad stabilisering etableras.
Pensionsförsäkringar och dess stiftelser kan exempelvis handhas
via statens skattefinansierade transfereringssystem. Globala
pensionsstiftelser och hanteringen av värdepapper har förmågan
att destabilisera den globala national- och världsekonomin på
grund av den spektakulära och oansvariga destruktiviteten. Snabba
pengar och billig arbetskraft har satt fart på världsekonomin, men
på extremt ohållbara premisser. Framgångarna kan leda till dess
fall och göra mycket stor skada. Om detta varnar idag en stor
mångfald av världens ledande ekonomer.
GLOBALISM
OCH BILLIG ARBETSKRAFT
Världsekonomin
är som en levande vulkan, som kan få en urladdning när som helst
– ingen vet när. Hela den rika världen existerar, än så
länge, gott på grund
av tillgängligheten av billig arbetskraft, som alltså är av en
ansenlig global betydelse. Den globala världshandeln grundar sig delvis på
billig arbetskraft i framförallt produktionsleden, och är själva
arbetsmotorn i hela den moderna industriella massproduktionen. Trots
den makabra industritillväxten i världen, så har naturligtvis vissa människor
fått det bättre materiellt. En accelererande medelklass har
uppstått i Kina och Indien, som kräver sin medelklasskonsumtion
och livsstil, vilket leder till masskriser kring miljön. Det
gäller den globala uppvärmningen, förändringen av instabilare
väder, utfiskning och förgiftade havsbottnar; det gäller förgiftad odlingsmark, växande livsmedelskriser,
ekonomiska lånebubblor av global karaktär på grund av den
integrerande världsekonomin.
Kina
och Indien är de största industriproducenterna i historien. De
förser den "rika västvärlden" med allting av det som
behövs och inte behövs. Förutsättningen till Kina och Indiens
ekonomiska uppsving är ländernas tillgång av välutbildad
teknologisk arbetskraft, men framförallt en tilltvingad billig
arbetskraft. Dessa hundratals miljoner arbetshjon lever på
existensminimum. Det har gett dessa länder enorma inkomster, men
som delvis investeras i respektive länders medelklassutveckling, och som nu
utgör den egna oberoende och nationella marknaden, som stärkts och
gjorts världsledande i en ofattbar omfattning.
De
övriga investeringarna har skett i den rika västvärlden i form av
utlåning till den "rika västvärldens"
konsumtionshysteri. Det har ökat Kinas och Indiens
utvecklingspotential, och med dessa rikedomar köpt
upp en hel del högteknologiska företag och institutioner i
västvärlden, och är nu världsekonomins ledande drivkrafter. Och detta hade varit
omöjligt utan den billiga arbetskraften – de som fått betala
kalaset.
I
hela västvärlden – främst i USA – varnar ekonomer om
västvärldens skuldberg, på grund av lånen från "den nya
rika världen" – Indien och Kina. Dessa länder har inga
statsskulder alls, medan västvärlden lånar och konsumerar ihjäl
sig, och står vankelmodiga och vacklande inför historiens största finanskris.
Om detta varnar alltså ledande ekonomer om. Skuldberget är
närmast omöjligt att betala tillbaka, och västvärlden kan komma
att hamna i en fasansfull depression, som får "den rika
världen" att krackelera. Kvar står Kina och Indien helt utan
skulder och med de egna nya inhemska marknaderna. Kina och Indiens
utlåning till den "rika världen" blev den egna
utvecklingspotentialen. De drabbas inte särskilt mycket om
västvärlden havererar, eftersom de med billig arbetskraft lyckats
skapa de inhemska marknadsunderlaget i sin del av världen. Detta
är Mammons världsordning, och hur det kommer att gå för miljön
och fortlevnaden är en annan sak.
De gamla
kulturstaterna som blev så kränkta av imperialism står redan idag
som segrare – i alla fall ur ett historiskt perspektiv.
»»»
«««
I
HJÄLPARENS TJÄNST
En
stor kraftkälla till förändring
Imperier
och stormakter av alla de slag, och teokratiska och politiska
maktvälden, har avlöst varandra under historiens gång. Det är
bara orättvisor, utnyttjande och kärlekslöshet som består! Och i
dag, när politiska företrädare i Sverige och i världen
framhåller sin förträfflighet, är det oförmågan och oviljan
som mest lyser. Värnandet av de minsta bland människor, de ensamma
och de hjälpbehövande i världen, lyser däremot med sin
frånvaro!
Paul Lindberg: |2007|
Nöden och misären i
världen är obeskrivlig! Över denna politiska
otillräcklighet är vi dock alla ansvariga, på många sätt
och vis! Den rika världens så kallade demokratier har kommit
på skam! Medvetenheten och förhoppningen om ett
handlingsprogram som skulle kunna få världsordningen att
förändras i grunden, har stor acceptans bland troende och
andligt fria människor. En önskad förändring av
världsordningen delas oftast med världens övriga
människor. Världen behöver verkligen förändras i grunden!
Med
denna stora medvetenhet om en förändring, och med förenade
krafter, kan vilka berg som helst flyttas! Bäst är alltid
att ha de minsta, de värnlösa och de hjälpbehövande för
ögonen! Se verkligheten med andra ögon! Ingen i världen ska
behöva vara fattig och utnyttjad! Jesus utlovade en
hjälpare, kraftfullare än honom själv, och som skulle komma
människorna till del. Tror ni på sådant? Visst gör ni det!
Det borde ni i alla fall kunna göra! För detta är
tillfället då ”obestämd tid” övergår i realtid!
Viljan till förändring finns stort hos er – självklart!
Och |
Att
bistå varandra, gör oss till människor. Att inte bistå
varandra gör oss störda. Att producera och sälja vapen gör
oss till brottslingar. |
föredömliga insatser för världens minsta gör ni
många gånger dagligen i era organisationer eller
anknytningspunkter.
HJÄLPAREN
FINNS REDAN PÅ PLATS
"Parakleten"
– Hjälparen – är redan på plats, så som det berättats i
Evangelium! Det har skett genom er egen föredömliga medverkan,
genom ert eget sökande efter kunskapen om den kärleksfulla
rättvisan, på det sättet att ni själva kommit till insikt och
handling – så som ett levande vatten! Men om detta är många
inte riktigt medvetna om!
Nu
frågar ni mig med all rätt hur jag kan påstå något sådant! Jag
har bara lagt ihop det ena med det andra, och själv kommit till
insikt. Det handlar med andra ord om inspirationer kring den reellt
existerande verkligheten – eller om dialogen med Samvetet, vilket
gör oss påminda! Förlita er därför på ert eget fria omdöme
och era egna fria föresatser! Variationer och personlig tankefrihet
är därför föredömligt och mycket värdefullt! Och i denna
frimodighet ligger förändringens vindar och skapandekraft!
Livsanden
Är i dig, och du Är i Livsanden! Genom detta förhållningssätt
har Livsanden personliga relationer med lyhörda människor! Bli
alltså medvetna om Hjälparens närvaro hos dig själv, och hos
respektive medvetande! I vår tids historiska koordinatpunkt
medvetandegörs de Jesustrogna, tillsammans med de icke troende
människorna – alla de som vill vara lyhörda för världens behov!
Förnuft, känsla och tro förenas i frivillighet och utan makt! Se
inte detta som spektakulärt, då missar ni själva poängen med
Livets mening!
På
Jesus uppmaning att älska Livsanden av hela hjärtat,
möjliggjordes var och ens tillblivelse för Livsandens
inspirationer!
På
Jesus uppmaning att älska din nästa som dig själv, möjliggjordes
parakletens/hjälparens tillblivelse!
Inspirationens
betydelse för dig, nödvändiggjorde värnandet av dem som behöver
värnas! Jesus uppmaningar handlar om orsak och verkan – det ena
resulterar i det andra, punkt för punkt i Livets andetag!
JESUS
EXEMPEL
Jesus
menade att orden lagts i hans egen mun av Livgivaren, genom
inspirationer! Av Jesus inspirationer kunde vi komma till tro –
bara för att det verkade ändamålsenligt och övertygande! Jesus
är alltså ingen helig relik, och han har ännu inte sagt sista
ordet! Låt i stället hans ord efterlevas!
Många
har försökt att definiera bort Jesus, men detta har alltid kommit
på skam! Parakleten – den latenta hjälparens enhetskraft –
kan mobiliseras och förändra världen! Det handlar om saklig
förändring av världsordningen, för kärlek och rättvisa!
Världen ska avslöjas och förändras i grunden genom kraftfullare
uttrycksformer! Se detta med Jesus ögon och med modiga
intellektuella perspektiv!
Förändra
världen genom påtryckningar – om och om igen, och oupphörligt!
Förändringens vindar har ni redan erfarenhet av, men en ny och
uttrycksfullare fas kan här ta sin början, om vi själva vill! Hur
då?
Se
exempelvis de båda biskoparna KG Hammars och Anders
Wejryds inlägg i SvD:s (Brännpunkt) (läs Avväpna
världen)! Inlägget är det goda exemplet för
en utgångspunkt, som utgjort den möjliga fortsättningen!
Förutsättningarna finns alltså! Ett sådant inlägg var en
början, flera inlägg är en fortsättning, och mångfalden av
kraftfulla påtryckningar förändrar världen!
Förutsättningen
ligger i gränsöverskridande samarbete
Förutsättningarna
ligger i förmågan till gränsöverskridande samarbeten för den
ändamålsenliga utvecklingen – en utveckling som inte kommer per
automatik. Allt detta vet ni redan, men blir här en påminnelse!
Biskoparnas
inlägg har utgjort en kvalitativ och vällovlig utgångspunkt –
eller avstamp – för en saklig propaganda som omsätts i
omfattande kampanjer av de massmediala formaten. En mobilisering,
som i medvetenhet, tålmodighet och idoghet förhoppningsvis rubbar
cirklarna av denna världsordning.
Om
de säger er att detta är politik, så svara dem: ja, detta är
politik i allra högsta grad! Ta av er munkavlarna och låt er bli
mera hörda!
Nu
gäller denna principiella artikel bara en av många av vår tids
mest omfattande katastrofer: slaveri och tvångsmässigt utnyttjande
av miljoner försvarslösa, barn, kvinnor och män! Det var alltså
ingen slump att biskoparna gjorde sitt inlägg i SvD! Deras inlägg
var medvetet, och menat för att världen skulle kunna förändras!
Så är det!
Ekumeniskt
tänkande, och generösa och respektfulla tankar om varandras
organisationer finns redan. Er kunskap om världen är på
toppnivå, och samarbete i kampanjer har ni erfarenheter av. Och era
kunskaper och erfarenheter är oumbärliga för världens utsatta!
Extraordinära
åtgärder
Trots
all välvilja och allt vad ni redan utfört kvarstår ett faktum:
att det fortfarande finns miljoner förslavade, och miljarder
förtryckta i denna världsordning! Antalet tycks tyvärr inte ha
minskat nämnvärt! Mörkertalen upptäcks oupphörligt! Men vi blir
påminda ideligen, genom ett pockande och vädjande om att hitta
verkningsfullare uttryckssätt! Det handlar mycket om den politiska
påtryckningen!
Frågan
måste därför ställas: kan solidaritetsorganisationer hitta nya
extraordinära förhållningssätt, som skulle kunna bli början
till slutet för denna djävulska tillvaro med slaveri? Kan
Hjälparens konstruktiva svärd rädda miljoner människor i nöd?
Jesus vet att ni inte klarar detta utan honom! Och därför görs ni
till hans jämlikar! Jämför med Tomas, som blev tvilling, eller
jämlike, med Jesus!
Jag
hoppas därför av hela mitt hjärta att en fortsättning följer, i
ett rimligt och konstruktivt samarbete
över barriärer och gränser! Detta
bör i så fall ske under ledning av er själva! I första andetaget
handlar det om att få dropparna att urholka, för att sedan… ja,
ni vet allt själva!
I
Hjälparens tjänst
Jag
har förstått att en stor potential redan lagts i era händer, för
att ni som ett enda svärd, ska kunna agera hjälpare och beskyddare
för de värnlösaste bland människor i världen. Var ligger då
skillnaden mellan det värdefulla som redan görs, och det som borde
göras? Slaveriet och tvångsutnyttjandet, kan jämföras med
Tsunamikatastrofen, men i en avsevärd större omfattning.
Skillnaden ligger i en katastrof skapad av människorna
själva.
Hjälparnas
insatser håller för närvarande inte stånd mot profitörernas
framskjutna positioner. Det faktiska förhållandet gör att något
värdefullt utöver det vanliga borde göras!
De
värdefulla insatserna kan formuleras som den enande kraften för
ett konkret slutmål, för att fullständigt stoppa slaveriet i vår
tid! Kraven på de kristna organisationerna kan alltså ställas
mycket högre än det någonsin tidigare gjorts! Detta på grund av
att Livsanden ber er om denna tjänst! Börja där början finns!
Jesus nödvändiggjorde parakleten, bara för alla människors
skull! Livsanden tycks mena, att om ni inte kan ta till er detta,
så finns det heller inga andra som gör det! Nu blir ni i stället
tecknet för världen! Ni behövs som Jesus vakande ögon! Propagera
om det ni ser med Jesus ögon, och gör er medvetna om att
förändringens vindar har ni redan lärt från Evangelium!
Det
här är egentligen ingenting nytt för er! Bara ni kan urskilja
nyanserna! Uttryck det hela i stället med era egna lämpliga ord,
det blir säkert bäst! De goda och föredömliga exemplen är redan
på plats, genom alla solidaritetsorganisationer. Och många nya
exempel tar plats för att hjälpa världens förtryckta! Utöver
detta finns mängder av föredömliga människor som har de sämst
ställda för ögonen. Vi kan även vänta oss oväntade hjälpare
genom oväntade handlingar.
»»»
«««
ESKATOLOGI/APOKALYPTIK
Civilisationens
högsta stadium
Europa
pressas av nationalistiska och främlingsfientliga rörelser; jorden
pressas av en accelererande global uppvärmning; miljön utrotas på
mängder av arter; vapenhandel och upprustning har åter pressat
fram stora vinstlyft och krig; bakterier alstrar resistens mot antibiotika –
allt detta och mycket mer är många gånger effekten av människans beteenden på
planeten jorden. För närvarande ser det ut som om destruktivitet överträffar
konstruktivitet, vilket ofrånkomligen leder till konsekvenser.
Paul Lindberg: |2013-11-28| Eskatologi
och apokalyptik – studiet av läran kring det yttersta
– tillhör världsreligionernas tolkningar av skeendena,
kring den egenrättfärdiga människan som den glänsande
medelpunkten. Premisserna gäller människans beteenden med
dess kausala konsekvenser, vilket leder till den grandiosa marschen mot civilisationens högsta stadium – eller möjligen den ofrivilliga
färden mot ändstationen.
Den destruktiva upplösningen
kan förklaras av dem med insiktsfullheten grundad på
humanitet och rättstänkande, och med en samhällssocial mottaglighet.
Humanitet
och solidaritet ihop med naturvetenskap, statskunskap och samhällsekonomi,
samt sociologi, etik och juridik är kunskaper som hjälper oss att
visa vägen. Världsordningen
blev människans eget exceptionella skapelseverk – på gott
och på ont.
Med
världsreligionernas apokalyptiska postulat tycks
|
Vår
världsordning som den bästa av
världar, det är möjligt, men knappast troligt. Människan
inspireras av visioner som ser betydligt bättre ut än den
nuvarande världsordningen. Det är visionen om den bästa av
världar som är den livsdugliga sanningen. |
ändå den
goda urskillningen lysa ganska klart – även om det har uttryckts aningen färgstarkt. Det gäller i så fall
innebörden av den psykologiska analysen över människans
tilltvingade självtillräcklighet och med dess svagheter.
Styrkans övermod var den svagaste egenskapen hos människan,
beroende på en ensidig tillit för självet, och med uteslutningen av
ansvaret för humaniteten.
Det
sorgliga hos människan är den destruktiva viljans triumf efter makten. Har då människan
nått gränsen för sitt högsta stadium? Det är en fråga som idag
kan vara berättigad.
VÄRLDSRELIGIONERNAS
SYN PÅ KONSEKVENSERNA
För
två år sedan skrev jag artikeln Om fenomenet människan (2011, på
denna spalt),
vilket gällde gemenskapens relationer. Det handlade om en gemenskap som allt
tydligare splittras, och där människan förlorar sin självkännedom
och omdömet för omvärlden. Den artikeln skulle följas av en Del
II – det blev denna artikel. Och min fråga gällde och gäller:
Hur ska det gå för människan och livet på jorden?
Människan
har alltid klarat av att lösa sina problem, är det många som tror
och tycker. Men är det verkligen så? Ett exempel: Nazismen slogs
tillbaka under andra världskriget, till priset av 50 miljoners liv.
Var det en bra problemlösning? När väl krigsprocessen gick igång, fanns antagligen vid den tiden ingen
annan möjlighet än att få betala priset. Vi står inför liknande problem idag – nationalistiska och rasistiska rörelser härjar över hela Europa.
Hur löser vi det problemet idag? Ja, någon övertygande lösning sker
inte alls, och problemet växer och blir allt mer ohållbart.
Etablissemanget tror med tvärsäkerhet att de ska kunna styra
utvecklingen. Det var ett enda exempel, men det
finns alltför många andra exempel med olika konfrontationer, tyvärr. Människan lär sig inte
alltid av historien.
I
vår tid infinner sig inte alltid några reella lösningar för civilisationsproblemen, det får lösas av sig självt.
Det är också ett av tidens tecken. Det gäller
tyvärr tydligast kring de allra största civilisationsproblemen, det som tycks
paralysera folk i allmänhet, makthavarna och ägarna av denna världsordning. Samma
maktapparat, som vill ta i ordentligt, tar
då till det mirakulösa ordet "tillväxt", för
att kunna hugga sönder den gordiska knuten, det som står i vägen
för den optimala konsumtionstillväxten. Men det leder
ofrånkomligt och
lagenligt till den destruktiva tillväxten för det som leder till
det högsta stadium för denna absurda världsordning.
Problemet
för denna världsordning är inte bristen på tillväxten av
masskonsumtion i den rika världen. Bristen är av ett helt annat
slag – helt klart. Det som istället borde gälla är alltså en
omfattande tillväxt för det hållbara och socialhumanistiska
samhället, gällande för kärlek och rättvisa för hela världens
folk.
Men,
det i dag käcka ordet "tillväxt", kan bli relevant först när man definierar det som objektivt och positivt i
enlighet med människors behov grundat på en ändamålsenlig
utveckling. Det gäller tillväxten av det goda samhället, som inte
saboterar livet på jorden, men som istället skapar tillväxt av allt det vi
behöver, för att ersätta allt det vi inte behöver – allt det
som vi kan avvara.
Det som kallas grön växling och fördelningsdemokrati.
Utvecklingen
borde kunna gå i riktningen mot något som mera liknar det
goda samhället, men maktmänniskans tillkortakommanden omöjliggör
en sådan vision. Det är inte visionen som är fel, det är istället
de som krossar visionen, eller de som vägrar inse problemens
realiteter, däri ligger det allvarliga problemet.
Det är många gånger
de människor som tilltvingat sig förvaltarskapet över jorden –
parlamentariskt eller diktatoriskt – som
också står utan ansvar och godtagbara visioner. Vilket
idag tydligare än någonsin visar sig som hopplöst oförsvarbart.
Urskillningen visar att världen är i ett prekärt behov av en
rejält hållbar
världsordning, som ger betydligt större övertygelse för en hoppfullare
framtid.
VÄRLDSORDNINGENS
BEHOV AV FÖRÄNDRING
Eskatologi,
ett ord som bildades år 1804 av Karl Gottlieb Bretschneider, då
han sökte ett vetenskapligt förhållningssätt till bland annat
den kristna läran om världsordningens undergång. Den
eskatologiska forskningen har med tiden blivit mer överens om att
profeternas apokalyptiska utsagor gällde världsordningens otillräcklighet
– mer än världens undergång – och som med
nödvändighet måste
ersättas av en livsdugligare och hållbarare världsordning. Det
gäller förnyelsen för en värld helt utan krig och hegemonisträvanden; det gäller sabotaget mot
livsuppehället för alla jordens invånare; miljöförstöringen på
grund av förgiftningen av odlingsmarken och haven; den globala uppvärmningen,
och så vidare.
Och vad liknar en sådan
föresats kring eskatologi om inte paralleller
mellan profeterna och den
moderna samvetsrörelsen, som på samma sätt varnar och värnar om det nödvändiga
för livet och den alternativa livsstilen.
Eskatologin
handlar mer än enbart om ett allmänt behov av en ny världsordning, det gäller
även den enskilde individen som måste komma till insikt kring behovet
av en alternativ världsordning. För individen handlar det i
längden om liv
eller död – vilket alltså är en saklig realitet. Och inom
kristendomen i modern tid
bildades begreppet individuell eskatologi, vilket alltså gäller
den enskilde individen – den nya människan för livets
gemenskap. Det gällde "skatten" som Jesus hade talat om,
det vill säga, allt det som den enskilde individen gjort här i livet, eller
allt det som inte gjorts, men som borde ha gjorts, vilket alltså
symboliskt står inskrivet i Livets bok – eller Guds medvetande.
I
den kristna teologin förklaras individuell eskatologi som begreppet
anteciperad eskatologi, då individen ställs inför en eventuell
uppståndelse, inför ett etiskt domslut i relation med den
"skatt" man lämnar efter sig. Ingen människa går oberörd
genom livet, alla påverkar och påverkas. Och ingen människa står
utanför livets holistiska gemenskap.
APOKALYPTIKENS
UPPENBARELSER
Det
apokalyptiska bildspråket som vi hittar bland världsreligionernas
skrifter är saftigt och färgstarkt. Det är profetiska texter som
varnar människorna om det ohållbara i deras leverne, och hur de
behandlar sina medmänniskor. Det profeterna hade gemensamt över
tid och religionsgränser gällde deras förhållningssätt till
makthavarna. De ställde sig aldrig under maktens herravälde, och de
lät sig aldrig kväsas av makten. Flera av profeterna mördades av
makthavarna, vilket även gällde profeten Jesus.
Det
är kring dessa profeter som underlaget för religionerna har
uppkommit. Deras uppenbarelser om framtiden beskrivs ofta med en
stor skarpsinnighet. Profeterna utstrålar en välvilja till livet och människorna,
och innehållet i denna välvilja gäller människornas relationer, och hur de ska förhålla sig till varandra. Och
detta för att
den enes frihet inte blir den andres ofrihet. Etiken utformas till
moralregler för att livet ska bli rättvisare och mera livsdugligt
för alla. Synden är när de etiska målen missas. Och målet är att bli
en sann människa medan man passerar jordelivet.
Isaac
Newton är känd för sin matematiska ansträngning att avkoda
den apokalyptiska Uppenbarelseboken, som ansågs vara en
summering av Bibelns berättelser kring en kvalitativ skärningspunkt,
med kopplingen till en ny jord och nya himlar. Det Newton avläste genom matematiken
var att koderna ur Uppenbarelseboken gav en vidare upplysning kring
en ritning av Salomos
tempel, och ur detta kunde Jesus profetia om framtiden avtecknas.
Varför var det så himla gåtfullt, kan man undra? Jesus och alla
andra profeter var gåtfulla, men med ett språkbruk som gjorde det lättare att minnas, när man väl lärt sig dess symboliska betydelse. Det kan
ha varit en orsak till gåtfullheten. Tolkningens förutsättningar
av den gåtfulla visdomen gäller tillgodogörandet genom insikt
istället för mekanisk indoktrinering.
Newton
fastslog en ändpunkt, och inledningen för ett paradigmskifte, som av nödvändighet
skulle ta vid omkring året 2060. Enligt profeternas varningar om ett
ohållbart leverne på jorden, skulle världsordningen
krackelera. Profeternas varningar hade alltså gällt värnandet av livet,
med en hel
del råd och anvisningar om hur människorna bäst skulle klara av livet på
jorden. Men, om de inte tog sitt ansvar och förnuft till fånga, så
skulle jorden med tiden inte längre klara av påfrestningarna. De livsuppehållande systemen skulle kollapsa i kaos och förintelse.
Med den globala uppvärmningen finns också sambandet med syreökningen i världen,
vilket kommer att öka riskerna för bränder under torr- och
sommarperioder, medan andra regioner översvämmas. Fenomenet liknar
permafrostens upptinande och frigörande av metangaser, som är en
betydligt värre miljöfaktor än det människan har bidragit med.
Men det är människans snedvridna industritillväxt som leder till
att det ena efter det andra späder på den globala uppvärmningen
till ett katastrofalt accelererande per automatik.
Dessa
farhågor utgör i princip
människans beteenden som profeterna varnat oss för!
Profeternas
förutsägelser gällde det etiskt principiella, över tiden i sig.
Profeterna är tidlösa och har fortfarande en exempellös
dragningskraft på miljarder människor. Det gäller de hebreiska
profeterna, med Hesekiel som en av de främsta; den judiske
profeten Jesus, som blev de kristnas ledstjärna; Zarathustra
var den förste av världsprofeterna, som antagligen
påverkade övriga profeter och därmed de övriga
världsreligionerna; Gautama Buddha,
buddhismens profet och ledstjärna; Muhammed, islams profet
och ledstjärna. Dessa profeter har det gemensamt att de inte
godkände synden, det vill säga den destruktiva och mörka makten över människorna.
Profeterna har dessvärre
utnyttjats, missbrukats och missaktats av världsordningens
maktmänniskor. Medan den enskilde individen, i ljuset inom sig,
ändå lyckats ta vara på andemeningen av det etiskt goda från dessa profeter. Och
det är detta ljus inom var och en, som tillsammans med likasinnade,
kan möjliggöra ett växande samarbete över religions- och sekulära humanitetsgränser.
Kan
det finnas något uns av realism kring profeternas, och Uppenbarelsebokens varningar,
eller Newtons avslöjanden av dess innehåll?
JÄMFÖRELSEN
MED DAGENS VARNINGAR
Jordens
befolkning ökar och den demografiska forskningen ger beskrivningar på
befolkningstillväxten. Enligt den officiella demografiska
forskningen stabiliseras befolkningstillväxten vid omkring 9
miljarder människor på jorden. Men fram till dess och under
nuvarande förhållanden och livsbetingelser, växer förgiftningen av åkermarken och
haven. Faktum är att vi även har en accelererad global uppvärmning, samt en
accelererad industritillväxt och ökad konsumtion – framförallt
i den rika världen. Trots människans materiella framgångar, så ser det
av just den anledningen inte
särskilt ljust ut.
Världen
har faktisk blivit rikare med en ökad tilldelning till allt fler, men
helt på bekostnad av framtiden. Överkonsumtionen tas från
framtida behov, det vill säga att vi går över marginalerna för
vad som är hållbart. Överkonsumtionen fungerar för den rika
världen under en kortare
period, men inte för framtiden. Detta har fastslagits av
internationella forskningsinstitut runtom i världen, och konstaterats av olika
FN-organ.
Mot
ovanstående faktum är det många som reagerar, de menar att när
nu äntligen fattigdomen trängts tillbaka, så måste det få komma människorna
till godo. Så uttrycker
sig framförallt världshandelns intressenter, och givetvis mängden
av organisationer med bästa avsikter, eller med särintressen av olika slag. Men
detta kan mera vara en propagandashow på grund av splittrade viljor
och olika särintressen.
På grund av
profitintressenterna så efterlevs inte marginalernas gränsvärden för vad som
är hållbart, och detta i sin tur på grund av en felaktig och
ohållbar eller ickeexisterande fördelningsdemokrati.
Världshandeln grundar sig enbart på marknadsprofit, och när
behoven ökar på grund av befolkningstillväxten, så ökar
marknadspriserna på grund av kampen kring matkonsumtionen. Matpriserna går upp och det
är främst den rika världen som kan konkurrera på matmarknaden.
Synden
i världen får många konsekvenser för livet, det gäller bland
annat dagens industriella tillväxthysteri,
vilket enbart baseras på
ohållbara premisser. Världens rikemanskultur låter
sig inte rubbas, de vill inte ge upp sina privilegier. Så är det!
Det som lätt
skulle kunna förändra sakförhållandena kring denna tillväxthysteri, gäller
insikten om att det går att ändra på utvecklingen, och det genom en ny
livsanda och en ny livsstil. Det skulle inte behöva kosta
särskilt mycket. Insatsen kan ge stora miljövinster och nya innovationer
för en helt ny etisk konsumtionskultur. Det är
förändringsviljan som måste till!
Under en närliggande övergångsperiod kan
exempelvis en "miljöbil" ha en dubbel
så lång hållbarhetsgaranti, vilket principiellt även kan gälla
för de allra flesta
prylar. Det kan genomföras genom lagenliga konsumtionsregler. Detta
för att minska massproduktionen till hälften, vilket f.n. är den största källan
till växthusgaserna. Viktigast av allt är ändå en ny helgjuten livsstil, med en övergång från prestigefylld konsumtion
till en realistisk och ändamålsenlig utveckling, och som förverkligar
den kvalitativa gemenskapens objektiva behov.
Tekniklösningar
under rådande livsstilsförhållanden leder sannolikt inte till
lösningen av den globala uppvärmningen. Däremot kan
tekniklösningar tillsammans med en ny livsstil vara dellösningen för
en realistisk förändring. Det fordras en helt ny global livsanda,
och det fordras en helt ny nationalekonomi som grundar sig på en
humanistisk samhällsekonomi.
Världsreligionerna och den världsvida samvetsrörelsen, tillsammans
med mängden av politiska rörelser, skulle med kraftfulla påtryckningar
kunna möjliggöra en sådan förändring. Behovet av en
gemensamhetskänsla är obeskrivligt stor.
ÅR
2060
Hur
skulle Newtons matematik kunna förklara Uppenbarelsebokens budskap? Ja, möjligheterna
är faktiskt mycket stora. Det handlar alltså om naturvetenskaplig matematik, och
inte alls om humbug eller kvasivetenskap. Bakom ovanstående årtal,
det vill säga slutpunkten, eller kanske civilisationens upprättelse,
finns en kunskapsutveckling som harmonierar med verkligheten. Svaret
kan förklaras som: hit, men inte längre!
De
tidiga profeterna hade de bästa avsikterna för
medmänniskorna, och har allt sedan dess påverkat mänskligheten,
kanske mer innerligt än vad det gällt religionerna som
organisationer – ibland kan det naturligtvis ha varit precis tvärtom.
Bakom
kunskapen om åren kring 2060 hittar vi den andliga erfarenheten och
den moderna naturvetenskapens sammansmältning i en analyserande
kunskapssyntes.
Vad
är då tidens fundamentala natur? Ja, det ämnet är lika mycket en
filosofisk och andlig fråga, som en naturvetenskaplig. Tiden som en linjär
tidsuppfattning, är vanligt för människan som föds och dör i
enlighet med en klocktid, medan cyklisk tidsuppfattning grundas på kvantmekaniska
fenomen av ständiga förändringar. Utan förändringar kan
ingenting existera. Tiden är den utsträckning som punkt för punkt utgör
strecket, vilka övergår i
dimensionen,
som utgör universum – en enkel bild av en komplex
verklighet. 11 dimensioner utgör
universum, vilket räcker väl till för att göra Newtons
beräkningar vederhäftiga. Jesus är orsak till
apokalypsen som Newton på sitt matematiska sätt förklarade för mänskligheten.
Vissa
naturvetare får kramp när Jesus, eller Gud, kommer med i sammanhang som
gäller vetenskap. Men de fördomarna får stå för dem själva,
men de får vänja sig. Därför att världen står inför
svårartade problem som kräver samordning av hela humanitetens krafter. Vansinnesfärden
måste förhindras, vilket annars leder direkt till civilisationens högsta
stadium och dess upplösning. Denna civilisation är
otillräcklig och behöver nödvändigtvis bytas ut – men inte
genom en katastrofal upplösning!
Matematik är
verktyget för problemlösning av den abstrakta och
generella vetenskapen för metodutveckling. Det handlar om
kvantitativa relationer och rumsliga strukturer i den verkliga världen.
Den "verkliga världen"
har sin förklaringsgrund på klassisk fysik, men som helt grundas på den kvantmekaniska
nivån, och som förklaras av den nya fysiken. Klassisk fysik och kvantfysik har
en absolut holistisk interaktion – som mellan energi och materia.
Matematik
är abstrakt på grund av att den är frigjord från problemens
konkreta ursprung, och generell för att den är tillämpbar i ett
stort antal områden. Medan naturvetenskapen studerar entiteter i tid och
rum, är det inte uppenbart att samma sak är sant för de objekt som
studeras inom matematiken.
År
2060 är ståndpunkten som Newton kom fram till. Många forskare
har naturligtvis undersökt detta matematiska postulat. Newton
gjorde klart att i den matematiken ingår hela den
naturvetenskapliga kapaciteten som möjliggör svaret för detta årtal.
Är det frågan om hybris? Nej, här gäller det genialitet!
Slutledningen kan möjligtvis tolkas på ett helt annat sätt än
vad som gjorts hitintills.
Till
Newtons ståndpunkt med år 2060 kan det emellertid finnas en
exaktare koppling med vår tids naturveteskapliga ståndpunkter. Den
konkreta klimatforskningens rapporter säger oss: att om exempelvis
Stilla havet uppvärms till en medeltemperatur över 28 grader, så
löper de stabiliserande balanssystemen i naturen amok. Stilla
havets tyfoner bildas på grund av uppvärmningen över 28 grader.
Och om hela Stilla havet uppvärms till en permanent uppvärmning
över 28 grader, så blir också uppkomsten av tyfoner permanent.
Samma sak blir det med uppvärmningen av Karibiska havet. Tyfonen
över Filippinerna uppstod på grund av att havet i den regionen var
över 28 grader. Eftersom den globala uppvärmningen accelererar,
så kan koordinatpunkten år 2060 vara en precisering av en tipping
point som FN:s klimatpanel varnar om.
Newton
grundade sitt postulat om år 2060 i relation med vår tids kunnande
och vetande – han var onekligen före sin tid. Ett
speciellt tidsrelaterat begrepp är nuet, vilket innefattar de
positioner i tiden som ligger närmast den subjektiva observatören.
De händelser som inträffar före nuet kallas det förflutna eller
dåtiden, och det som inträffar efter nuet kallas framtiden. Detta är subjektivt – men paradoxalt nog i en reell objektiv relation. Kring
Albert Einsteins två relativitetsteorier står numera en
naturvetenskaplig gemenskap samlad, som tycks finna lösningen för
den så kallade Standardmodellen. Den teorin som Einstein
förutsade, är också förutsättningen till realiseringen av Isaac Newtons matematiska
utläggning om året 2060.
Relativitetsteorin har visat
på att något
som befinner sig i framtiden för en person kan istället befinna sig i det förflutna
för en annan.
I
bråkdelen av en sekvens i tiden lever jag. Och jag låter mig ledas.
»»»
«««
CIVIL
OLYDNAD
Förutsättningen
för demokrati
Civil olydnad har
utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som
ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi
snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för
minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.
PER HERNGREN: |2004|
I
mina efterforskningar om hur tanken på civil olydnad utvecklats
vidare har jag febrilt, men ändå förgäves, letat i den
socialistiska idétraditionen. Tyvärr, socialister tycks ofta ha
varit misstänksamma mot denna ”suspekt pacifistiska” och ur
arbetarpartiernas synvinkel alltför okontrollerbara metod. Det är
först på senare tid som det går att märka ett klart, men ändå
reserverat, intresse från deras sida.
Civil olydnad har
utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som
ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi
snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för
minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.
Men
det är inte bara medborgarna i borgerliga demokratier som använder
dessa metoder. Diktaturländer i tredje världen och socialistiska
enpartistater har också fått känna av civil olydnad.
|
|
Dynamiken
i metoden kommer ur att den utgår från själva förutsättningen för
demokrati – samtalet. Den fungerar bara genom sina demokratiska förutsättningar.
Detta kan vara en skillnad gentemot andra metoder, typ bojkott,
strejk, olydnad i massiv skala eller direkt aktion. Dessa kan också
verka demokratiserande men fungerar först och främst som påtryckningsmedel.
Jag ska senare försöka reda ut detta mer ingående.
Först
ska vi se hur två filosofer som försökt utveckla den liberala
demokratitraditionen förstår civil olydnad, Den förste kommer från
den nordamerikanska idétraditionen där argumenten ska underbyggas
med bevis och strikt logiska resonemang. Den andre har sina rötter
i en tradition från kontinenten som tagit på sig uppgiften att
kritisera de kapitalistiska samhällena i väst och de socialistiska
diktaturerna i öst.
vilken
plats HAR civil olydnad?
I
sin numera klassiska ”A theory of justice” från 1971 undersöker
John Rawls vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis
demokrati”. Han menar att civil olydnad inte är speciellt svår
att rättfärdiggöra i en orättvis stat, alltså en stat där
regeringen inte följer majoritetens vilja. Problemet uppstår istället
i en nästan rättvis demokrati. Förutsättningen för hans
resonemang är att de som utövar civil olydnad tillhör en
minoritet som vänder sig mot majoritetens vilja.
Enligt
Rawls går det inte att rättfärdiggöra civil olydnad genom att hänvisa
till religiösa eller privata åsikter. Man måste istället hänvisa
till en allmän förståelse av rättvisa. Han förutsätter att i
ett "nästan rättvist samhälle" har medborgarna en sådan
förståelse. Denna förståelse uttrycks dessutom i hur samhället
organiseras. Civil olydnad ger då minoriteter en metod att få
majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer
överens med deras förståelse av rättvisa. Handlingen fungerar då
som en vädjan. Därför ska man undvika att provocera fram en hämnd
från majoriteten. Handlingen måste kunna förstås.
Den
civila olydnaden ska vara stabiliserande. Den stärker rättvisa
institutioner. Det är därför, enligt Rawls, en moralisk riktig väg
att försvara en konstitutionell demokrati.
En
förutsättning är att de gängse vägarna att påverka
myndigheterna använts och att de är otillräckliga. Det är bara i
extrema fall som metoden ska användas innan de vanliga lagliga vägarna
prövats.
Det
är individen själv som bestämmer när det är riktigt att göra
civil olydnad. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Detta
innebär inte att man kan bestämma som man vill. Att handla
ansvarsfullt som medborgare är att beakta de politiska principer
som är den juridiska grunden för parlamentarismen.
rättvisa
och demokrati
Precis
som Rawls försöker Jürgen Habermas utveckla de liberala
teorierna för rättvisa och demokrati. Han är en tysk filosof och
sociolog som sympatiserar med det socialdemokratiska partiet.
När
han diskuterar civil olydnad som ett prov för en demokratisk rättsstat
tar han faktiskt sin utgångspunkt i John Rawls resonemang. Att
Habermas tar sin hjälp från en nordamerikansk filosof är i och för
sig inte så konstigt eftersom han menar att civil olydnad är en
helt ny företeelse i Tyskland.
Metoden
har en mer demokratisk funktion än studentprotesterna i slutet på
sextiotalet, enligt honom. För att verkligen förstå en
protesthandlings symboliska karaktär krävs en identifiering med
det demokratiska samhällets författning. Detta saknades ofta i
studentrörelsen. I dagens rörelser finns däremot en äkta bekännelse
till ickevåld och demokrati. Hans påpekande är anmärkningsvärt
eftersom de tyska studenterna i slutet på sextiotalet påverkades
och inspirerades av Jürgen Habermas. Sen början på sextiotalet
hade han kritiserat det västerländska samhället för att inte ta
sina ideal riktigt på allvar.
Sen
dess har han fortsatt att fundera kring demokrati. Han visar att de
legala vägarna för beslut och överklaganden inte kan garantera
skydd mot rättsröta. Motsägelserna i rättsstaten ställer därför
stora krav på medborgarna. De ska kunna urskilja legala brott, som
alltså stöds av lagen, och de ska i undantagsfall dessutom vara
beredda att handla olagligt.
Förvånande
nog hävdar han att civil olydnad bara kan uppträda i en helt
intakt rättsstat. Uttalandet är underligt eftersom exempelvis den
vita regimen i Sydafrika fått känna av en sekellång tradition av
civil olydnad. Frågan kunde snarare vara varför de västeuropeiska
demokratierna haft en så svag tradition av civil olydnad. Tyvärr
argumenterar han inte närmare för sin ståndpunkt.
I
vilket fall som helst så utgår hans resonemang från att den
civila olydnaden uppträder i en fungerande demokrati. Lagbrytaren påtar
sig där rollen som folkvald för att försöka påverka den rådande
majoriteten. Civil olydnad får, enligt honom, därför bara genomföras
med målet att vädja till majoritetens rättskänsla. Syftet ska
vara att få en omprövning av det fattade majoritetsbeslutet. Det
är bara en hotande legitimitetsförlust som kan få regeringen att
ändra sig.
CIVIL
OLYDNAD AV NÖDVÄNDIGHET
Habermas
bekänner sig till samma förutsättningar för civil olydnad som
Rawls. Men felaktigt hävdar han att denne menar att möjligheterna
av ett framgångsrikt legalt ingripande ska vara uttömda. Rawls hävdar
tvärtom att fortsatt laglig verksamhet visst kan vara fruktbar.
Civil olydnad börjar inte alls när alla andra användbara vägar
har tagit slut. Tidpunkten är för Rawls snarare en bedömningsfråga.
Civil olydnad ska användas när det är nödvändigt, när andra vägar
inte räcker till. Detta infaller när majoriteten tycks
oberörd av de vanliga lagliga vägarna. Om då begränsningen till enbart lagliga
protesthandlingar inte fungerar är det tid för civil olydnad. Självklart
fortsätter man att använda olika lagliga vägar parallellt med de
olagliga.
Habermas
hårdrar Rawls även på en annan punkt och hävdar att protesten
enbart får ha en symbolisk karaktär, Detta skulle exempelvis
utesluta de indiska medborgarnas olydnad mot de engelska
koloniallagarna som förbjöd dem att göra sitt eget salt. Under våren
1930 utvann hundratusentals indier salt ur havet och trots
massarresteringar blev förbudet i praktiken verkningslöst.
Saltkampanjen kan knappast sägas vara enbart symbolisk.
Enligt
både Rawls och Habermas ska civil olydnad också i fortsättningen
vara olaglig. Om den personliga risken faller bort kan man ifrågasätta
den moraliska grunden för den lagbrytande protesten. Den
uppfordrande effekten minskar.
Men
samhället ska bevara respekten för den som handlar olagligt. Det
ska inte utnyttja alla sina möjligheter att straffa. Åklagare och
domare som behandlar den lagbrytande som kriminell och dömer ut de
vanliga straffen förfaller till legalism. Lagen blir religion.
Resonemanget
håller inte. Om handlingen tycks vara rätt i myndigheternas ögon
har de ingen anledning att dela ut straff. Halvhöga straff, som
Rawls och Habermas föreslår, måste ju innebära att handlingen
anses halvdålig.
MOTSÄGELSER
MELLAN LAGLIGT OCH OLAGLIGT
Habermas
och Rawls resonemang är alltför statiskt och generellt.
Diskussionen om civil olydnad ska vara laglig eller inte, leder in i
motsägelser. En konkret handling, som en strejk, kan vara olaglig.
Efter ett antal olagliga strejker kan dessa bli lagliga. Strejkrätt
har införts. Då är det snarare en laglig rättighet än civil
olydnad. Samma utveckling kan gälla förbud för svarta i Alabama
att sitta längst fram i bussen, eller människors juridiska rätt
att stoppa export av vapen.
Olydnad
förutsätter en konflikt mellan de som bryter mot en lag och de som
står bakom lagen. När man är överens eller när en handling
legaliseras så är det inte längre civil olydnad. Det blir därför
något underligt att fråga sig om civil olydnad kan legaliseras.
Flera
av oss som är ohörsamma vill dessutom inte särbehandlas gentemot
andra brottslingar bara för att vi har starkt stöd och kan
argumentera för vår sak. Om regeringen är överens med våra krav
måste de frige oss och ändra på lagen. Är vi i konflikt så är
vi i konflikt.
Sedan är det en annan sak att
vi kanske anser fångenskap vara våld. Och att fängelser därför
måste avskaffas. Men särbehandling leder till elitism och
segregation.
Läs
hela boken på Per Herngrens hemsida. Det finns mycket mer att hitta!
ickevald.net/perherngren
»»»
«««
Foto:
RLC
PROFETISK
VISION
Den
nya sensibiliteten
Visionen
av nödvändighetens rike
Herbert Marcuse tillhör
den moderna västvärldens stora filosofer; profet, samhälls- och världsanalytiker;
socialhumanist och vetenskaplig ideolog för skapandet av det
realiserbara och nödvändiga frihetens rike. Marcuse gjorde klart i
boken "Den nya sensibiliteten" att det är den goda viljan
hos folkflertalen som är utslagsgivande för världens nödvändiga
livsstilsförändringar. Och idag kan vi tillägga att Marcuses
visioner är nödvändiga på grund av vår tids vanvårdade
civilisation.
Herbert Marcuse: |1969|
Den nya sensibiliteten har blivit en politisk faktor.
Denna händelse, som mycket väl kan vara ett tecken på en vändpunkt
i de samtida samhällenas utveckling, kräver att den kritiska
teorin införlivar denna nya dimension med sina begrepp och förutser
vad den kommer att innebära för det möjliga skapandet av
ett fritt samhälle. Ett sådant samhälle förutsätter helt
igenom de existerande samhällenas uppnådda resultat, särskilt
deras vetenskapliga och tekniska framsteg. Befriade från sina
uppgifter i utsugningens tjänst skulle de kunna mobiliseras för
att eliminera fattigdom och slit världen över.
Säkerligen
förutsätter denna omdirigering av den intellektuella och
materiella produktionen en revolution i den kapitalistiska världen;
det teoretiska projektet tycks på ett fatalt sätt vara moget
i förtid – vore det inte för det faktum att medvetandet om
frihetens överskridande möjligheter måste bli en pådrivande
kraft för den medvetenhet och fantasi som bereder marken för
denna revolution. Den kommer att bli väsentligt annorlunda,
och effektiv, precis i den utsträckning som den frambärs av
denna kraft.
Den
nya sensibiliteten, som uttrycker livsinstinkternas övertag
över aggressivitet och skuld, skulle skapa vitala samhälleliga
behov av att avskaffa fattigdom och slit och bestämma den
vidare utvecklingen av ”levnadsstandarden”.
Livsinstinkterna skulle finna förnuftigt uttryck
(sublimering) i planeringen av distributionen av den socialt nödvändiga
arbetstiden inom och bland de olika grenarna av produktionen
och sålunda prioritera målsättningar och val: det skulle gälla
inte bara vad som skulle produceras utan också produktens
”form”.
Det
frigjorda medvetandet skulle driva fram utvecklingen av en
vetenskap och en teknologi fria att upptäcka och förverkliga
föremålens och människornas möjligheter vad gäller
skyddandet av och tillfredsställelsen i livet, och som använder
formens och materians möjligheter för att uppnå detta mål.
Tekniken
skulle tendera att bli konst; och konsten skulle tendera att
forma verkligheten: motsättningen mellan fantasi och förnuft,
mellan högre och lägre förmögenheter, poetiskt och
vetenskapligt tänkande, skulle upphävas. Det vore frågan om
uppkomsten av en ny realitetsprincip under vilken en ny
sensibilitet och en avsublimerad vetenskaplig intelligens
skulle kombineras i skapandet av ett estetiskt sätt att
leva.
Termen
”estetisk” kan genom sin dubbla betydelse av
”tillhörande sinnena” och ”tillhörande konsten” tjäna
till att beteckna kvaliteten hos den produktiv-kreativa
processen i en omgivning av frihet. Tekniken skulle, i det att
den antog konstens karaktärsdrag, översätta subjektiv
sensibilitet till objektiv form, till en Lebenswelt, en
”livsvärld”. Jag talar här om sensibiliteten hos män
och kvinnor som inte längre behöver skämmas över sig själva
på grund av att de övervunnit sin skuldkänsla: de har lärt
sig att inte identifiera sig med de falska fadersgestalter som
skapat och tolererat och glömt historiens många Auschwitz
och Vietnam, alla de världsliga och kyrkliga inkvisitionernas
och förhörens tortyrkammare, samfundens getton och
monumentala tempel, och som dyrkat denna verklighets högre
kultur. Om och när män och kvinnor handlar och tänker i
frihet från denna identifikation kommer de att ha brutit den
kedja som länkat samman fäderna och sönerna i generation
efter generation. De kommer inte att ha sonat brotten mot mänskligheten,
men de kommer att vara fria att stoppa dem och förhindra att
de återupprepas.
Detta
är möjligheten att nå den punkt från vilken någon återvändo
till det förflutna inte ges: om och när de orsaker
eliminerats som gjort mänsklighetens historia till historien
om förtryck och slaveri. Dessa orsaker är ekonomisk-
politiska, men eftersom de skapat människornas själva
instinkter och behov så kommer inga ekonomiska och politiska
förändringar att göra slut på detta historiska kontinuum såvida
de inte genomförs av människor som är fysiologiskt och
psykologiskt förmögna att uppleva föremål och varandra
utanför ett sammanhang av våld och utsugning.
Ändå
har den nya sensibiliteten blivit en politisk kraft – praxis: den
uppstår i kampen mot våld och exploatering där denna kamp förs
för väsentligt nya livsformer och levnadssätt: förnekelse
av hela Etablissemanget, dess moral och kultur; bejakande av rätten
att bygga ett samhälle i vilket avskaffandet av slit och
fattigdom leder över till en värld där det känsliga, det
lekfulla, det lugna och det sköna blir existensformer och därigenom
samhällets egen Form.
Genom
århundradena har det sköna förblivit den estetiska
dimensionens centrala kategori. Idag gör rebellerna mot den
etablerade kulturen också uppror mot det sköna i denna
kultur: uppror mot dess alltför sublimerade, alltför
abstrakta och segregerade form; men också mot det falska förverkligandet
av skönheten: Etablissemangets kommersialiserade förskönande,
föreningen av kommers och konst. Protesten syftar till att
avlägsna det sköna från den ideologiska sfären: genom att
riva bort den ideologiska förlåten blottar man estetikens
instinktiva rötter under deras vackra sublimering.
I
kraft av bortrivandet av den ideologiska förlåten
kan den estetiska dimensionen tjäna som ett slags måttstock
för ett fritt samhälle. En värld av mänskliga relationer
som inte längre förmedlas av marknaden och som inte längre
är grundad på konkurrens och exploatering, eller terror, kräver
en känslighet som är befriad från de ofria samhällenas
repressiva tillfredsställelser; en sensitivitet som är
mottaglig för former och arter av verklighet som hittills
bara den estetiska fantasin kunnat föreställa sig. Ty de
estetiska behoven har sitt eget sociala innehåll: de är krav
hos den mänskliga organismen, kroppen och själen, på en
dimension av fulländning som kan skapas bara i kampen mot de
institutioner som genom själva sitt sätt att fungera förnekar
och bryter mot dessa krav.
De
estetiska behovens radikala och sociala innehåll blir tydligt
när kravet på deras mest elementära tillfredsställelse
omformas till gruppaktioner i större skala. Från harmlösa
aktioner för bättre stadsplanering och skäligt skydd för
buller och miljöförstöring, till kraven på avstängning av
biltrafik inom hela stadsområden, avkommersialisering av
naturen, och total omplanering av hela städer.
Kvantiteten
av sådana reformer skulle förvandlas till kvaliteten hos en
radikal omvandling i samma utsträckning som de skulle
kritiskt försvaga de ekonomiska, politiska och kulturella påtrycknings-
och maktgrupper som har intresse av att bevara en lönande affärsverksamhets
miljö och ekologi.
Den
estetiska moralen är motsatsen till puritanism. Den framhäver
inte vikten av ett dagligt bad eller daglig dusch för folk
vilkas tvättvanor innebär systematisk tortyr, slakt och förgiftning;
inte heller hävdar den betydelsen av rena kläder för människor
som är yrkesmässigt sysselsatta med smutsiga affärer. Däremot
hävdar den nödvändigheten av att rengöra jorden från det
materiella avfall som producerats av kapitalismens anda, och
från denna anda själv. Och den hävdar frihetens biologiska
nödvändighet: den är fysiskt oförmögen att tolerera någon
annan repression än den som behövs för att skydda och förbättra
livet.
Den
estetiska världen är den "Livsvärld" som
behoven av och möjligheterna till frihet är beroende av för
sin befrielse. Dessa kan inte utvecklas i en omgivning som
skapats av och för aggressiva impulser, inte heller kan man tänka
sig dem som enbart resultatet av en ny uppsättning sociala
institutioner. De kan bara uppkomma i den kollektiva praktiken
av skapandet av en omgivning: nivå för nivå, steg
för steg – i den materiella och intellektuella
produktionen, en omgivning i vilken människans
ickeaggressiva, erotiska, receptiva egenskaper i harmoni med
frihetsmedvetandet strävar efter att pacificera människan
och naturen.
I
omskapandet av samhället för att uppnå målets "livsvärld"
skulle hela verkligheten anta en Form som
uttrycker det nya målet. Denna Forms i grunden estetiska
kvalitet skulle göra den till ett konstverk, men
i samma utsträckning som Formen skapas i den sociala
produktionsprocessen skulle konsten ha förändrat sin
traditionella plats och funktion i samhället: den skulle ha
blivit en produktivkraft såväl i den materiella som i den
kulturella omvandlingen.
Och
som den nya "livsvärldens" kraft skulle konsten
vara en integrerad faktor i skapandet av föremålens kvalitet
och ”utseende”, i skapandet av verkligheten, levnadssättet.
Detta skulle innebära konstens upphävande: ett slut på åtskiljandet
av det estetiska från det verkliga, men också slutet på den
kommersiella föreningen av affärer och skönhet, utsugning
och lust.
Utdrag
ur kapitlet Visionen av nödvändighetens rike, från boken
Den nya sensibiliteten, Herbert Marcuse, Aldus/Bonniers, 1969.
|
»»»
«««
filosofihistoria
Hegel
och andens fenomenologi
Är
du för eller emot Hegel? Utifrån den frågan kan man rita en karta
över de senaste tvåhundra årens filosofihistoria.
Många
strömningar i modern filosofi får sina viktigaste idéer direkt från
Hegel.
Staffan
Carlshamre: |2013-03-09|
Marxismen, naturligtvis, både som den formuleras av Marx och
Engels själva, och som den utvecklas till exempel i
Frankfurtskolan, av Adorno, Horkheimer, Marcuse och deras efterföljare.
Existentialismen, hos Sartre och de Beauvoir, hämtar inte bara sin
grundläggande begreppsapparat från Hegel, utan även inspiration
till konkreta analyser av det mänskliga varat och samspelet mellan
jaget och den Andre.
När de Beauvoir lägger grunden till den
filosofiska feminismen så griper hon tillbaka på Hegels analys av
subjektets tillblivelse och dialektiken mellan herre och slav –
samma tematik fortsätter att inspirera postkoloniala teoretiker från
Fanon och framåt.
Hegels tankar om omedvetna drivkrafter i psyket
och om möjligheten till ett falskt medvetande finns i den
historiska bakgrunden till psykoanalysen – hos Jacques Lacan slår
Hegels inflytande ut i full blom och många av hans teorier är
direkta variationer på hegelianska teman.
Men
även Hegels motståndare har ofta lärt mer av honom än vad de gärna
vill erkänna. Den filosofiska begreppshistorien hos Nietzsche och
Foucault är otänkbar utan Hegel – hos Nietzsche är sambandet
ibland så tätt att det närmar sig parafrasen, en transponering
till annan tonart så är det klart!
|
|
Georg
Wilhelm Friedrich Hegel, 1770–1831 |
|
Den
analytiska filosofin börjar hos Russell och Moore med ett glasklart
avståndstagande från Hegel: på varje punkt gäller det att göra
tvärtom, vända tillbaka ur den den tyska idealismens återvändsgränd
och börja om med hjälp av Humes empirism och Freges logik. Men
redan från början har man fripassagerare i lasten. Den amerikanska
grenen av den analytiska koncernen, pragmatismen, är nästan ett
slags nyhegelianism – Peirce, Mead och Dewey kan Hegel utantill
och skäms inte ett ögonblick för att inspireras av honom. När
den logiska empirismen flyttar sina högkvarter till USA så försvinner
Hegel ur blickfånget ett tag, men så snart den amerikanska
filosofin börjar söka sina egna rötter är han tillbaka igen: hos
Sellars, Rorty, McDowell och Brandom.
Hegels
historiska betydelse går inte att förneka och skulle säkert inte
ha förvånat honom själv. Däremot skulle han nog inte ha trott
att hans utan jämförelse mest inflytelserika verk skulle bli
Andens fenomenologi, hans första bok, det som skulle bli
inledningen både till hans filosofiska system och till hans karriär
som filosof. Visst har de stora framställningarna av systemet i
Logikens vetenskap och De filosofiska vetenskapernas encyklopedi
blivit lästa och tolkade, och visst har hans Rättsfilosofi och
Estetik betytt massor inom sina särskilda områden, men det som
verkligen fått eftervärldens pulsar att dunka är Fenomenologin.
Vad
är det då som är så märkvärdigt med Hegels filosofi och Andens
fenomenologi?
På ett systematiskt plan är det kanske först och främst
hans envetna holism, hans insisterande på att ingenting kan
begripas isolerat, att allting måste ses i samband med och relation
till allting annat. Det vi tar för vår kunskap har varken innehåll
eller berättigande utanför ett historiskt och kulturellt
sammanhang, det egna jaget existerar bara i samspel med andra människor,
samhällets och individens utveckling är två sidor av samma mynt.
Andens fenomenologi utvecklar dessa tankar i stor detalj och med många
exempel, till stor del i form av en historisk berättelse, som
dessutom enligt Hegel själv har två tolkningar: det handlar både
om hur mänskligheten skapar sig själv i sin historiska utveckling
och om hur den enskilda individen blir till. En världshistoria och
en utvecklingspsykologi i oupplöslig förening, sammanträngda på
femhundra sidor. Och som om det inte skulle räcka så får vi även
filosofins historia från grekerna till Hegels samtid, för att inte
tala om det religiösa tänkandet från naturreligion till Luther
– allt i samband med vartannat och i ofta överraskande och
originell belysning.
I
filosofins historia finns många svåra texter och det är inte lätt
att säga vilken som är värst, men Andens fenomenologi är tveklöst
med och tävlar om priset. På somliga ställen är problemet inte
att avgöra nyanserna i Hegels åsikter, eller exakt vad någon
anspelning syftar på, utan att gissa vad han överhuvudtaget pratar
om, vilket ämne som är uppe för diskussion.
Delvis är det förstås
detta som förklarar bokens fascination: en filosofisk insikt som
utvinnes ur en sådan text lyser med en särskild glöd, och själva
svårigheten stimulerar läsarens egen fantasi. Men som läsare måste
man också beväpna sig med både tålamod och lättsinne i lagom
dos. Tålamod för att inte ge upp; lättsinne för att kunna gå
vidare även när man inte förstår, och hoppas att det snart skall
glimta till igen.
Fenomenologin är inte en bok man läser rakt
igenom och är färdig med – kanske börjar man mitt i, med herren
och slaven eller tolkningen av Sofokles Antigone, för att långt
senare arbeta sig tillbaka till början i den Sinnliga vissheten och
slutet i det Absoluta vetandet.
Staffan
Carlshamre är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms
universitet och sedan 2004 ansvarig redaktör för
Bokförlaget
Thales
»»»
«««
SANNINGENS
OCH VARATS PUSSEL
Vad
är illusion och vad ÄR? För
vissa frågeställningar, t ex vad är meningen med livet, kanske
inte ens ett helt människoliv räcker till. Med
rubrikens ÄR menar jag det som är ursprungligt och som inte är
konstruerat av oss människor. Illusionen är dess motsats och är
konstruerat av oss människor. Jag har valt några stora frågor
för mitt resonemang. Temat är måhända inte självklart och kan i
sig vara spännande att diskutera, det viktigaste är dock vad
svaret på frågan leder till. Och detta är unikt för var och en
av oss, eftersom vi alla drar alla våra egna slutsatser. För mig
är svaret på frågan central eftersom det som ÄR är det enda som
finns före och efter ett människoliv på vår jord.
|
Kent Lagerquist: |2012-12-01|
Ibland går det fort att
komma fram till något som kan kännas som en slutsats och
ibland tar det otroligt lång tid.
Är
den fysiska tillvaron?
Det
ser ut som om vi levde på samma jord men den uppfattningen
är bara korrekt på det fysiska planet. Om jag t ex kunde
inse hur olika ett och samma budskap togs emot hos säg 10
individer skulle jag som avsändare, efter att först
förtvivlat försökt att ”nå ut” på olika sätt,
sannolikt ge upp. Och så är det, vi befinner oss i helt
olika verkligheter och mentala tillstånd på en och samma
jord. Vi uppfattar, tolkar och reagerar olika på vår
omvärld trots att vi fysiskt står bredvid varandra. För att
orka med dessa ibland stora skillnader söker vi om möjligt
likasinnade och lyckas du väl med detta blir du ibland abrupt
påmind om verkligheten. Den fysiska tillvaron/verkligheten
som vi ser den är alltså en illusion – den är olika för
var och en av oss och extremt påverkbar, vilket mina tidigare
artiklar om tankens kraft handlat om.
Den
fysiska tillvaron är både lokalt och globalt människans och
mänsklighetens egen konstruktion och därmed kan vi med vår
fria vilja också ändra den som vi vill. Vi har dock lärt
oss precis tvärtom under hela vår uppväxt och att
förändra så etablerade uppfattningar är extremt svårt –
men det kan inte vara omöjligt, så jag hamrar på.
Är
utveckling?
Vi
befinner oss alla på en egen utvecklingskurva eller lite udda
uttryckt - vi är alla mer eller mindre förvirrade och lär
oss olika saker i nästan varje
|
|
situation. Det är en direkt
följd av att varje individ är unik i alla avseenden jag kan
komma på – och vi förändras dessutom själva i varje
stund. För
min del är det en ganska behaglig tanke eftersom jag därmed
i första hand behöver lita på mig själv men också vara
öppen för nya tankar. Ingen sitter på sanningen, men
tillsammans kan vi få en ganska bra bild av pusslet. Det är
dock svårt att vara helt öppen, i varje fall hela tiden, men
det finns plattformar på vägen för att få lite paus innan
nästa häv går igång med en ny sökande period. Barndomens
svåra frågor, t ex ”vad meningen med livet” får efter
en tid bero när jag måste nöja mig i ett visst läge. Men
eftersom inget svar är entydigt och heltäckande kommer
frågan/sökandet åter och i värsta fall som en livskris om
jag ”duckat” för en denna eller någon annan viktig
fråga för länge. Ibland drivs vi framåt av ”inre smärta”
och ibland söker vi i positiv anda nya marker.
Kärnan
är att utveckling på individnivå pågår ständigt och är
inget vi kan välja bort även om vi i bästa fall själva kan
välja idealt tempo. Till detta kommer att vi som kollektiv
också utvecklas och våra gemensamma plattformar är
avgörande för individernas utveckling och så vidare i en
ständigt samverkande spiral. Uttrycket ”ingen är en ö”
är en verklig underdrift – tillsammans skapar vi hela vår
verklighet. Det är därför viktigt vad vi tänker på, talar
om, gör – eller inte tänker på, talar om eller gör.
Eftersom vi är oändligt trötta på vår värld som har
handlat om dess motsatser, dvs konflikter, krig, ego och
konkurrens kommer vår kärlekslösa världsordning att
avvecklas i ganska rask takt och när vi kollektivt väljer
att utveckla en värld fylld av fred och kärlek kommer detta
givetvis att realiseras.
Är
kärlek?
Jag
menar nu kärlek som företeelse och skild från allt som har
med sex att göra. Kärlek definieras vanligen lite snävt som
känslan mellan två människor eller inom en mindre grupp som
en familj och/eller nära vänner. Oberoende av det är
kärleken inte ett tillstånd som jag kan konstruera. Jag kan
dock vara mer eller mindre öppen för förälskelse som i sig
kan utvecklas till kärlek. Kärleken till de egna barnen är
speciell. Den kan jag inte vara mer eller mindre öppen för
eftersom denna kärlek redan från början bor i mitt hjärta.
Om det händer något med barnet är jag helt oskyddad – dvs
den smärta som jag upplever går helt ofiltrerad rakt in i
just hjärtat. Och då menar jag den trakt där hjärtat
finns, inte den muskel som pumpar runt blodet.
I
en tidigare artikel tog jag upp kärlek som en motsats till
ego. Eftersom jag menar att kärlek är något som är, är
även egot. Jag tänker också att mycket av vår utveckling
sker inom just detta område. Min moral, dvs inre känsla för
vad som är rätt eller fel, är beroende av var på skalan
mellan ego och kärlek jag befinner mig. Vår etik är var på
skalan vi befinner oss som mänskligt kollektiv.
Dessa
ytterligheter har alltid funnits och finns bredvid varandra
och jag tror verkligen att vi är allt fler som väljer
kärlek. Egots alla virriga, smärtsamma och dödliga vägar
har vi provat i tusentals år – och nu är det äntligen
dags för oss att leva och skapa vår värld med hjärtats och
kärlekens logik. Tryggheten, och läkandet av det som är
skadat till följd av egots härjningar, skapas genom
kärlekens orubbliga välvilja för varandra istället för
egots krampaktiga försvarande/utökande av makt och ägande.
Är
ondska?
Om
ondska är en människas förmåga att medvetet skada någon
annan så kan vi konstatera att detta finns i vår värld.
Genom mediernas tröttsamma fokus på tillvarons destruktiva
sidor har vi en bra kännedom om människans
tillkortakommanden och mörka baksida, men inte om dess
orsaker.
Vi
orkar inte höra ursäkten en svår uppväxt – kom med
något nytt! Men sanningen är ju svår att ändra på. Det
är tragiskt att se den ljusa levnadsglädjen hos en 3-4
åring slockna efter några skolår. Alla som avviker slås
ner vilket kuvar de flesta på vägen. Barn kan vara så elaka
sägs det. Tja, men låt oss hålla upp spegeln – den värld
vi erbjuder barnen är inte kul. Istället för att få vara
kvar i sin livsglädje ska de inse att de måste konkurrera
med varandra, lära sig sitta stilla, hantera mobbning, vara
tysta etc. De som inte klarar det får sjukdomsbesked i form
av olika bokstavskombinationer. Vi behöver bara håll upp
spegeln en kort stund, för att inse att det system vi själva
har skapat inte lockar fram det goda utan istället skapar
rädda och egostyrda individer – just den kombination som
kan fräta sönder en människas goda avsikter och
förhållningssätt. Vi lyckas med konststycket att släcka
ljuset hos våra barn – dvs ondska är inte, det är ”bara”
brist på och i värsta fall avsaknad av ljus och kärlek. I
bästa fall skapar vi egoister som mot alla odds och av egen
kraft klarar att byta ut en egostyrd tillvaro mot en som är
kärleksstyrd.
Om
vi vuxna i världen väljer kärlekens väg istället för
egots kommer våra barn också vara kärlek. Så enkelt är
det faktiskt!
Är
liv?
Den
som upplevt lyckan av att lära känna riktigt små barn inser
att varje barn är helt unikt, oberoende av om de har samma
föräldrar eller inte. Det märks redan de första
levnadsveckorna att de har olika egenskaper och
förutsättningar inbyggda. Det visar sig ju tydligt när det
kommer till så kallade underbarn.
Med
den ”närvaro” som finns redan hos så små barn menar jag
att livet inte endast kan existera inom den fysiska eller
sinnliga världen. Livet ter sig för min del allt mer
utomsinnligt och magiskt. Vi borde tillsammans och ständigt
utforska våra utomsinnliga erfarenheter, men tystnaden är
snarast öronbedövande. Den som börjar tala om sådant
riskerar att bli betraktad som udda/knäpp vilket effektivt
hindrar människans utveckling.
Vi
har mer eller mindre tydligt delegerat denna fråga till våra
religioner/kyrkor och i mina ögon har de misslyckats med att
skapa en relevant utveckling baserad på kärlek som ju
faktiskt är det underliggande budskapet hos dem alla. Och
detta är allvarligt eftersom när de misslyckas misstror vi
även kärlekens förmåga. Men dessa mänskliga
konstruktioner är inte och äger inte kärleken – de
snarare skymmer den. När vi nu är på väg att ta tillbaks
det som en gång delegerades finns ett litet gupp på vägen
eftersom vi saknar ett bra språk för detta område –
religionernas begreppsapparat är närmast negativt laddad.
Slutsats
Jag
vill avsluta med att återigen poängtera att det vi tänker
på varje dag är avgörande. Det är många som på olika
sätt sagt att vare sig du tror att det går eller inte så
har du rätt. Du kan tänka att ”vad kan lilla jag göra?”
och då bidrar du inte till utvecklingen. Om du istället
börjar tänka att människan kan switcha över till en
utveckling som bygger på kärlek till varandra kommer något
stort att hända eftersom vi påverkar varandra enormt. En
illustration är den leksak där du kan bygga landskap eller
andra 3D figurer genom att trycka på undersidan av tätt
stående metallpinnar. Det räcker med att du som en pinne
ändrar dig för att förändra den lokala bilden, ett fåtal
pinnar förändrar hela landskap och vår värld skapas på
detta sätt stund för stund. Och så har vi internet där vi
kan se hur pinnarna ändras globalt – låt oss ta chansen!
Jag
har landat i att kärlek, liv och utveckling är det som ÄR
och att allt annat är konstruktion och illusion. Vilken
slutsats drar du? Vad är viktigt i ditt liv?
»»»
«««
ILLUSIONENS
TRANSFORMERING
Människan
och samsynen Världen
kan förefalla splittrad och obegriplig – vilket den är. Ändå finner
vi samhället där vi ser det. Kittet som håller ihop bilden av en
samsyn, liknar illusionen om en gemensamt uppfattad socialisation.
Samsynen
som allmängiltig förklaring kan vara mer av en bedräglighet och någon
annans viljeyttring – en stor ambivalens uppstår. Människan är till sin natur en gruppvarelse, som bäst
överlever genom förklaringen av värdebegreppet gemenskap. Gemenskap,
ja, men på vems villkor?
Paul
Lindberg: |2012-09-12| Visst
går det att begripa världen. För den enskilde människan kan ett första
steg vara att våga ifrågasätta etablerade ”sanningar”, ohållbara traditioner
eller illusionism. Inom sociologin – vetenskapen om relationen
mellan människan och samhällsutvecklingen – ges förklaringar av de
sociala processerna, med beskrivningen även av människan i relation med världens
samhällen i övrigt.
Människan
tycks från födseln vara skapta med egenskaperna social förmåga
och sociala behov. Dessa egenskaper är fundamentala för att stärka samlevnad och
överlevnad i en ömsesidig gemenskap. "Gemenskap",
som elementär utvecklingsprincip, är mer trovärdigt än tesen om "arternas
kamp". ”Vi
föds som kopior, och dör som original”, Barbro
Westerholms citat i ett radioprogram. Det citatet ger en övertygande
förklaring om livets meningen. Det sociala arvet lär oss bli människor,
i bästa fall.
BILDEN
AV DET OMEDVETNA
Med
socialisationen
har människan sökt ge en bild över
|
Hur
människan förklarat begreppet "gemenskap"
har i tiden vrängts ut och in, och utnyttjats som
nationalistisk rasgemenskap. Hos Jesus hittar vi den
mest funktionella gemenskapsförklaring: älska din
nästa som dig själv.
Foto: RLC |
|
samhällsutveckling utifrån
olika vetenskaper, som tillsammans kan utgöra den komplexa vetenskapliga
förklaringen.
Kunskaperna
om de omedvetna eller undermedvetna processerna hos människorna upptäcktes av forskare, för
att sedan utnyttjas av maktmänniskor för manipulation, inom exempelvis
marknadsföring och politisk propaganda.
Kunskapen
om det omedvetna utnyttjas i dag, mer än någonsin, inom alla samhällsområden.
Att fylla det omedvetna med manipulativ illusionism gör manipulatörerna
kolossalt inflytelserika, även inom opinionsbildningen. Illusionen görs till
verklighet för den drabbade.
Drivkraften
över dessa fenomen är sökandet efter optimal hegemoni över allt och alla.
Hitler var en sådan lycksökare. Det finns många Hitler i samhällets
utvecklingsprocesser, psykologiskt sett, tyvärr.
Han tyckte om makten i sig.
BILDEN
AV MÄNNISKOR SOM SNÄRJS
Nu
är inte den ovan negativa beskrivning av makten över medvetandet ensamt rådande.
Det finns naturligtvis en mängd goda exempel, men dessa behöver jag inte
varna för.
Exemplen
på manipulation över människors behov utnyttjas på ett infernaliskt
förhållningssätt. Vi ser det i de vardagliga samhällsförhållandena.
Bankernas och politikernas manipulatörer snärjer, exempelvis, de bostadssökande.
För att kunna få en bostad, måste de sökande numera bindas vid ett banklån, låntagaren
binds vid en mycket stor skuld.
Skulder kan
alltid komma att bli ett
handikapp, om exempelvis låntagaren behöver flytta, till ett nytt jobb på
annan ort; låntagaren
kan bli sjuk, eller så kan det gälla skilsmässa som framtvingar behovet
av att sälja bostaden, men vid tillfällen då det inte finns några
köparintressenter.
Bostadsbehoven blir på detta sätt
hämmat
på grund av bankernas ägande av dessa spekulationsobjekt. Låntagaren blir
ofri, och görs till en modern skuldslav – med vissa undantag
för dem som gör
en hacka på att sälja bostaden med stor vinst, vid "rätt
tillfälle".
På
grund av bankernas inblandning
kring de sociala behoven, så växer bilden av skojeri, spel och
dobbel.
Bankerna
har tagit över det som tidigare var en viktig social samhällsfunktion.
De tilltvingar sig rollen som en mycket dyr mellanhand – någonting som
inte alls behövs i ett demokratiskt samhälle.
Bakom
denna manipulering står marknadskrafter som låtit spela på det omedvetna,
för att omforma elementära behov till hasardspel – eller destruktiv
kapitalisering.
Alltså:
bäst hade varit om människor sluppit bankerna och utan krångel bara kunnat
hyra en lägenhet. Det hade varit billigare och bäst för både samhälle
och individ, på alla sätt och vis.
BILDEN
AV DubbEL socialisation
När
värderingar och normer krockar med varandra, som de ofta gör, så kan det
många gånger handla om förvanskningar av begreppen. När små barn lärt sig vad
som är rätt och fel, så blir de förvirrade då de märker att denna
etik inte gäller de vuxna. För barnen blir det ett problem, tills de själva
lärt sig göra som de vuxna. Konsekvenserna kan man alltså strunta i.
I
Sverige har politikerna basunerat sparsamhetens förtjänst för
medborgarna. Samtidigt avslöjas att landets statliga ämbetsverk har fester
och partyn i
en omfattning, vilket kan liknas med renässansfurstarnas hov. Skattemiljonerna
rullar, medan de sociala neddragningarna bara fortsätter.
Det
är en gammal tradition att moral och etik inte är gällande för maktmänniskorna.
Etablissemanget nöjer sig inte med att lyda under samma normer som
gäller för folkflertalen – ett
demoraliserande dilemma.
Omoral
leder till allmän normupplösning, vilket ger sig
till känna att det mer eller mindre är legalt att sno åt sig fördelar
i samhället, att råna banker, eller rånas av banker.
Så
ser bilden ut. Och så ser världsordningen ut. Tanken på det goda samhället, ses enbart som en ouppnåelig
dröm, och inte mycket mer. Vissa förlitar sig på Gud, men många
gånger för att
istället av bekvämlighetsskäl
slippa ta sitt egna ansvar. Egoism är den nuvarande världsordningens ideologi!
BILDEN
AV ILLUSIONISM
Bildkonsten
kan många gånger vara illusorisk. Vilket ger ett skenbart intryck av det
avbildade. Konsten har ofta en illusorisk estetik för att det bara ska
vara vackert, behagande och inbjudande.
Skönmålning
kan även gälla för det som uttrycks i skönlitteratur, vilket till sitt
innehåll ska föreställa
verkligheten. Det kallas inom perceptionspsykologin för sinnesvilla.
Skönlitteratur har naturligtvis många olika positiva kvaliteter än att
bara fungera som bra underhållning, och leder till civilisationens
höjdpunkter.
Konst
och litteratur har alltså en mening, både som lärande och kvalitetsunderhållning, förutom att
upphovsskaparen hittar sin försörjning.
Fantasin, med
de ärliga avsikterna, har den allra största betydelse för människan.
Inom skönlitteraturen har kvalitativa tankeverk skapats som utgjort det
allra bästa som människan har förmått. Varav Bibeln
är ett enda exempel.
När
däremot överensstämmelsen mellan varseblivning och verklighet har manipulerats,
så handlar det om att göra svart till vitt, att manipulera människans
sinnen, eller medvetande.
Enligt
traditionen är det Mammon som är ärkemanipulatören i denna värld –
och många människor låter sig ledas av denna infernaliska härskarmakt.
VILJAN
ATT OMFORMA ANDRA
En
önskan att kunna påverka andra människor har alltid funnits, antingen med
hugg och slag, eller med falsk manipulativ påverkan. Men
förutom det girigt ondskefulla, så finns där också en ärlig motkraft, en
önskan med tron på uppriktig upplysning,
för allas bästa.
Napoleon
var tidigt medveten om att kunna påverka folkviljan. Han gav
ut några inflytelserika tidningar som spreds i samhället. Tidningarna fick på den
tiden stor
genomslagskraft och angav en diktators absoluta järnvilja.
Media
av idag har en mycket stor genomslagskraft, större än någonsin. Hjärntvätten är optimal,
genom en daglig dos och med massiv mediepåverkan. Marknadsföringen har blivit
slugare, och när de vill manipulera, då påverkas verkligen de grupper som
utsätts för detta. Av den anledningen får till exempel våldsunderhållningen
samma effekter, som marknadsföringen får för vilken köp-och-släng-produkt som
helst. Illusionen transformerar verkligheten till en ny men falsk realitet.
Samhällsbilden
av idag visar den rika världens realiteter som antiintellektuell, ytlig till
bristningsgränsen, ansvarslös och med egoism som ideal och politisk ideologi. Och detta har
människorna påtvingats och lärt sig av Mammon! Helt utan en fri
vilja!
»»»
«««
CIVILISATIONSKRITIK
En
värld med orubblig välvilja
När
jag skrev artikeln Varje tanke har en kraft,
i Rikare Liv nr 3, tog jag upp tankens kraft för att genom dröm och
vision skapa en värld som har alla de attribut som du önskar –
utanför den box som utgörs av världssamfundets inskränkthet, men
som du själv kan finna såsom ett erbjudande. Jag har emellertid fått
respons om tankens kraft och kring mitt ordval att det finns en
elit. Jag börjar här nedan med det som berör tankens kraft –
och med dessa exempel ett område som vi borde pröva och tala mer
om. Vilka är gränserna för de krafter vi har – exempelvis
kraften i våra
tankar?
Kent Lagerquist:
|2012-05-06|
Placeboeffekten, dvs. suggestionseffekt eller inbillningens
inflytande, är välkänd med kopplingen till sockerpiller.
Vetenskapen vet ännu inte hur den faktiskt fungerar. Mätningar
visar att placebo ger samma reaktioner i till exempel hjärnan eller
frisättning av hormoner som fungerande smärt- och läkemedel. Och
att ”slå” placebo, med beaktande av biverkningar, är målet för
nya läkemedel.
Tyvärr finns också negativ placebo kallad
nocebo, dvs. du kan få din kropp att bli ”sjuk” – men slutsatsen är
att mina tankar styr hur min kropp faktiskt fungerar på en konkret
och direkt nivå.
Epigenetik
är en gren inom genforskningen som sedan 90-talet visat att våra
ärvda gener påverkas under livets gång. Tidigare antog man att
generna utvecklades över tid genom slumpartade mutationer där
endast de funktionsdugliga överlever.
|
Att
leva för drömmars förverkligande: att se fram emot att
träffas i en värld där en orubblig välvilja råder. En värld
fylld av att få och ge, istället för att ta och ha. Allt som behövs
är ditt inre beslut om att det faktiskt är nog nu. |
|
inneboende möjligheter
Nu vet vi att det finns
”switchar” på generna som öppnar/stänger för inneboende möjligheter
och att switcharna påverkas av din aktuella omvärld dvs. omständigheterna
under ditt liv. Men vi är ju inga offer, även om vi kan känna
så ibland, utan vi väljer alla att reagera/agera olika på det vi
drabbas av (är glaset halvfullt eller halvtomt?) och denna reaktion
styrs av mina tankar.
Genernas omvärld är den inre tankevärld du
skapar – inte det som sker på utsidan. Därmed påverkar du
direkt hur dessa switchar ställer sig och hur dina gener
fungerar. En utmaning är att detta switchläge förs över till nästa
generation. Så din upplevda uppväxt, och de tankar du har om
denna, gör att du i praktiken kan påverka de gener du för vidare.
Kognitiv
terapi syftar till att häva till exempel skräck för torg, flyg, trånga
utrymmen. Grunden är att tankarna styr våra reaktioner och
handlingar, och att dessa tankar kan förändras med kognitiv terapi (beteendeterapi)
– dvs. att påverka de tankar som i dessa fall är till skada för i
varje fall ”tänkaren” själv. Metoden grundades så sent som på
60-talet och har ökat dramatiskt i användning eftersom den visat
sig vara effektiv.
Lagen
om attraktion
Lagen
om attraktion spreds över världen genom boken ”Law of attraction”
för några år sedan. Temat är inte nytt – affirmationer, eller
varför inte bön – men denna version lyckades med en grandios vändning,
för att få detta att handla om att tilltvinga sig egna fördelar, vilket i högsta
grad är i linje med den rådande världsordningen. Lite högtravande
kanske, men vi har idag ett egostyrt samhälle och de drömmar vi
har är ofta inom denna ram.
Vi
har alla olika förutsättningar och vägar, men stora likheter när
det kommer till våra tankar om drömtillvaron på vår jord – så
innerst inne är vi otroligt lika. Och det är inte många som, om
de blir tillfrågade, drömmer om en tillvaro som bygger på
konkurrens, girighet, utnyttjande och rädsla. Men det är faktiskt
det vi gör genom att anamma världsordningen av idag, om än bara
passivt, och vi bidrar dessutom kraftfullt med att nära våra drömmar
om pengar, frihet och oberoende.
DJUPT
ROTAD MAKTKSÖKANDE
Vad
gäller uttrycket ”etablissemang” och ”elit” kan det lika gärna
uttryckas som en maktkoncentration som etablerats sedan mycket lång
tid – och jag talar nu om hundratals år – så de är vana att tänka
långsiktigt. Det är så djupt rotat att vi inte ser det till
vardags. Men vi kan faktiskt se det, men du måste lämna ditt
vanliga sätt att se på världen. Ställ frågor både inåt och utåt.
Vad är syftet med livet? Vad vill du uppnå med allt ditt slit i
detta jordeliv? Vad är faktiskt viktigt?
Uttrycket
”follow the money” leder ofelbart till banksystemen i världen.
Idag används denna pengamakt för att skapa makt över människor.
Och dessa långivare är, med politikernas goda minne, med och bestämmer
livsvillkoren för hela nationer. Det har redan hänt i väldigt många
länder, men uppmärksammas först nu när det drabbar EU-länderna.
Men
det finns ju demokratier? Jo, men koncentrationen av den ekonomiska
och därmed faktiska makten är otrolig och i mina mest cyniska
stunder ser jag västländernas demokratiska process som rena ”TV-val”.
Valen har betydelse för de som väljs, ofta med stöd av dolda
givare – men vem som är regeringsbildare är närmast betydelselöst
för människorna. Förändringarna som realiseras är marginella
och snart nog har vi bytt ledning som återigen målat upp nya
kosmetiska förändringar med finslipad retorik. Hur ser din drömdemokrati
ut?
vänd
världsordningen ryggen
För
att vända världsordningen ryggen, och för att gå mot en tillvaro
som just nu är en dröm, behöver vi tydligare inse vad vi har emot
oss – vad det är som hindrar just dig. Det är så lätt att gå
en bit och sedan trilla tillbaka vare sig det är av rädsla, vana,
bekvämlighet eller att inte sticka ut. För att orka fortsätta krävs
ett kärl av insikt, fyllt med vilja. All förändring börjar med
ett nej och kan bara komma inifrån. Denna text kan vara din trigger,
men inte mer, du måste bygga din dröm själv.
Hinder
och hot, vår vardag är fylld av vedermödor, ofta nog förorsakade
av medmänniskor, funderingar om framtiden och ibland oro inför
den. För den som har ont om pengar upptar detta en stor del av
tiden, vilket kan vara sant även för den som har gott om dem.
Vi
kan nog alla enas om att pengar inte ger varaktig lycka. Och
viktigast av allt är, att så länge vårt intresse är fokuserat på
pengar, status, boende, saker eller rädsla för att förlora det vi
har skrapat ihop, verkar vi inom och stödjer rådande världsordning.
Reklam, massmedia, TV och andra kanaler förstärker detta dagligen
genom att bombardera både ditt medvetna och omedvetna ”jag”.
Vad som är i ditt fokus får du (mer av) – det är så det blir
– vilket du kan verifiera om du har kommit upp lite i åren. What really matters will be matter. Tricket, och det svåra, är
alltså att uthålligt sluta tänka inom dagens system för att
undvika att fortsatt föda det.
ALLA
MÅSTE INBEGRIPAS – PRECIS ALLA
Och
i det gynnade Sverige – har inte vi, varje dag, ett större ansvar
än de som försöker överleva till nästa dag? Visst har just vi världens
bästa förutsättningar att skapa reella förbättringar som
inbegriper precis alla? Att verkligen vara det goda exemplet! Vi har
ju alla vår fria vilja. Hur använder du din? Eller har du rentav
gett bort den utan att du riktigt insåg det då? Hur
vill du att din verklighet ska vara?
Varje människas
dröm och vision, dvs. tankar om framtiden, landar med kraft. Och för varje person är
effekten dubbel – dels minskar det kollektiva stödet till dagens
ordning, och dels ökar den kollektiva kraften för att skapa en ny värld.
Utveckla
din drömvärld och börja prata om den – det känns verkligen som
att det står och väger just nu, så varje persons medvetna vilja
och vägval är extremt viktigt. Drivkraften är påtaglig. Vi kan
denna gamla världs alla mönster, och är fasligt trötta på
detta. NOG NU!
Vi kan helt enkelt inte fortsätta denna väg. Vi har
prövat allt inom ramen för det system som råder och till slut förstått
att det inte ser till allas bästa. Men det räcker inte. Vi behöver
som kollektiv lämna den mentala sandlådenivå vi befinner oss på,
sluta döma varandra och tillsammans gå vidare – oberoende av vad
som hänt och varit i denna gamla värld. Och om du följer vägen till din dröm/vision kommer vi att träffas
i en ny värld som äntligen omfattar allt liv på jorden. Ja, jag
tror verkligen att våra drömvärldar är härligt lika, och när
var och en av oss kan se förbi de egna hindren och istället se och
gå mot ljuset kommer processen att accelerera.
en värld där en orubblig välvilja
råder
När funderingarna på
vad du innerst inne själv vill vara, och ser i din värld, kommer den riktade kraften i dina tankar
och i samma sekund att göra
sig gällande.
Jag
vill verkligen leva för att se detta hända, och ser fram emot att
träffas i en värld där en orubblig välvilja råder. En värld
fylld av att få och ge, istället för att ta och ha. Allt som behövs
är ditt inre beslut om att det faktiskt är nog nu.
Läs
tidigare artikel från Rikare Liv nr 3:
Varje
tanke har en kraft
Kent Lagerquist är rektor för Projektskolan inom Dataföreningen
»»»
«««
Rättvisans
livselixir
Om
fenomenet människan
När
gemenskapens relationer splittras förlorar människan sin självkännedom
och omdömet för omvärlden. Rättvisetänkande är resultatet av kärlek.
Och när bristen på kärlek och rättvisa blir för stor rämnar
tillvaron i människornas relationssystem. Att bli till som människa
tillhör därför den nödvändiga och ändamålsenliga
utvecklingen. Det kan vara andlighetens svar på det korta livets elementära mening – att bli till medan man passerar.
Paul Lindberg:
|2011-08-01|
Denis Diderot skrev att
"hjärtats språk är tusen gånger
mer skiftande än förnuftets och det är omöjligt att fastställa
reglerna för dess dialektik".
Och definitionen av begreppet
kärlek är en lång och omfattande berättelse, som broderats
ut till filosofier och många gånger formulerats i politiska
programförklaringar. Under upplysningstiden krävde människan
att få bli myndigförklarad.
Författaren
Claude Helvétius
skrev i sin bok "Om själen", att det enda medfödda anlag
en människa har är lusten till glädje och ha det bra, allt
annat var påverkan av miljön och uppfostran. Han lanserade
den psykosociala ståndpunkten att människan blir vad hon görs
till. Och det ligger – delvis – nära Jesus värdeståndpunkt att människan
föds naken, men ska bli till medan hon
passerar. Även om den gränsöverskridande kärleken tycks ligga
nära hedonism, så menade även dess talförare Aristippos
och Epikuros att människan måste |
|
Fenomenet människan har aldrig gett upp den ljusa förhoppningen om det goda
samhället.
Foto RLC |
|
|
förbinda den
kärleksfulla lusten med dygden. Människan blir verkligen till i livet, men inte
alltid så som Jesus förespråkade – människan blev sig själv
nog. Helvétius naturalistiska människosyn utmanade makthavarna i mitten av 1700-talets Frankrike.
Boken förbjöds och brändes offentligt. Maktens etablissemang
menade istället att den hierarkiska ordningen i världen var en återspegling
av Guds ordning i Himlen. Försynen eller Guds omtanke var orsaken
till den kungliga feodalordningen. Det var en kvasivariant av korrespondensteorin.
MÄNNISKANS
MYNDIGFÖRKLARING
Boken fick emellertid stor
betydelse för upplysningstidens idéutveckling. Människan ville
myndigförklaras och det som hägrade var ett samhälle grundat på
kärlek och rättvisa. Myndigförklaringen gällde den enskilde
individen, med avsikten av en funktionell människa för en
fungerande samhällsgemenskap för alla.
Upplevelsen
av att vara älskad frigör och möjliggör en mängd möjligheter
hos människan. Världsordningens brist på kärlek och rättvisa
har varit ett huvudsakligt tema för världens stora religioner och
de politiska krafterna under alla tider. Kring denna fråga har
religionsstiftarna oftast varit klara och tydliga, i just denna
grundläggande och konkreta kontext. Gamla testamentets alla
profeter, samt Jesus, Muhammed, Gautama och Zarathustra har i sina
uppenbarelser ganska exakta och överensstämmande ståndpunkter om
vad det är som gäller. Kärlek och rättvisa är det livselixir
som kan få Mammons världsordning att förändras.
Mot
maktetablissemanget stod alltså samtliga av världsreligionernas
urkundsgestalter, och de kom i direkt konflikt med världsordningens
makter. Av den anledningen sökte Mammon makten över religionerna
– och Mammon erövrade makten över människorna. Mammons
representation i världen blev kungliga militärdiktaturer och
feodalism.
Kärleken
däremot är den kraft som är starkare än all världslig makt. Om den
kraften slår rot hos människan, och hamnar i var och ens
medvetande utan ställföreträdande maktmänniskor, så kan berg
flyttas. Kärleken kan emellertid ta sig en mängd olika bisarra
uttryck. Var därför inte kärleksfulla till
ondskan, eller toleranta till intoleransen! Den rena eller
oegennyttiga kärlekens goda omdömen leder istället till rätta ståndpunkter
och handlingar.
Kärleksbegreppet
har sedan antiken förklarats på olika sätt, och kom med tiden att
definieras ganska brett – bland annat med en generell tudelning av
en andlig kärlek och en sekulär kärlek. Men frågan
är om en sådan tudelning och definition överhuvudtaget låter sig
göras. Jag tror inte det. Uppfattningen att det för närvarande
inte finns en uttömmande definition av begreppet kärlek låter
heller inte trovärdigt. Visst kan kärleksbegreppet förklaras, och
visst har kärleken sin immanenta andemening. Alla har samma behov
av denna gemenskap. Kärleken interagerar i samvetets
medvetandeprocesser, och mellan perceptionen och interpretationen, i
ett allomfattande samspel med Ordet.
MÄNNISKOSYNEN
Jesus benämning
om sig själv, som människosonen, har ofta övertolkats och onödigt
mystifierats. I evangelietexterna gör Jesus klart att han är en
vanlig människa – en son av folket. Men att hans tillblivelse
gick vägen genom den Helige Anden. Hans pånyttfödelse kom genom
inspirationer från Gud. Människoson har antagligen varit ett allmänt
begrepp, och som också använts av andra profeter om sig själva.
De menade att de var "en människa av folket", precis som de människor
för vilka predikningarna riktades till. Denna distinktion och
humana människosyn, möjliggör en realistisk efterföljelse av
Jesus, för möjligheten att kunna bli Ordets görare. Ja, det är
helt enkelt verklighetsbenäget att söka bli som Jesus – i alla
fall i strävandet efter att bli Jesus systrar och bröder.
Den gängse
uppfattningen om människans grundläggande egenskaper, möjligheter
eller begränsningar, har oftast ett samband med livsåskådningar
och ideologier genom historien.
Den
grundläggande människosynen har gällt det etiska människovärdet,
och det har gällt frågan om det eftersträvansvärda för människan,
och vilka egenskaper människan bör eftersträva. Uppfattningen att
människan är en homogen och holistisk varelse – människosjäl,
eller hel människa – är också en del av människans egna
människosyn.
Människosynen gäller oberoende av om det
empiristiskt går att bevisa, utan grundar sig istället på försanthållande.
Och i paritet med detta kan människosynen jämföras med Darwins
tes om arternas kamp, som
inte heller har kunnat bevisas, men blivit ett försanthållande av
dem som önskar att denna ståndpunkt grundar sig på sanningen.
Och i människosynen går olika värderingar och ståndpunkter isär
kring olika försanthållanden.
Människokunskapen
grundar sig på olika erfarenheter. Utgångspunkterna empirism
och öppna teorier om människan, som
båda strävar efter kunskapen att kunna kategorisera människosynen.
Det finns inga självklara motsättningar kring dessa begrepp. Det
beror på att människosynen ständigt är under växande omprövningar,
på grund av olika definitioner och värderingar kring förmodade
nya sanningar. Det förekommer en ständig dialektisk process som
handlar om teser, antiteser och synteser.
GUDS
AVBILD OCH DEN FRIA VILJAN
Det
centrala i kristendomens människosyn är Imago Dei, det vill
säga att människan är Guds avbild, 1 Mos. 1:27. Innebörden av
detta har haft skiftande teologiska ståndpunkter. Det har bland
annat förklarats som att människan skulle ha en särställning, på
grund av sin förnuftsutrustning, förmågan att behärska naturen,
eller på hennes etiska och andliga bestämmelse – det vill säga
gudsgemenskapen.
Enligt
processteologisk panenteism är människan ett med skapelsen
och med Gud, men Gud är något därutöver och skapelsens närvarande
och agerande kraft, den logiska orsaken – pantokrator. Människan
är i Gud, och Gud är i människan. Gud känner allt och vänder
sitt ansikte mot allt och alla – Uni verto (universum).
Människan
är alltings mått, enligt Protagoras, eller, människan är
sig själv nog, är ståndpunkter som står i motsättning till
gudstro. Samtidigt ger Jesus klartecken för människans fria
vilja, men helt i ett beroendeförhållande till Gud. Människans
fria vilja var också upplysningens grundläggande målsättning.
Men som ännu knappast har förverkligats – vare sig i en andlig
eller sekulär samhällsgestaltning. Trots ofullkomligheten så har
människan bitvis hittat vägen som leder till både sanningen och livet.
Exemplen för denna utveckling finns i en stor mångfald, som kan
ses av dem med öppna ögon.
UPPLYSNINGEN
OCH MÄNNISKOSYNEN
En
av föregångarna
till upplysningstiden var den italienske filosofen Pico della
Mirandola, som framhåller människans autonomi och fria vilja.
Denne filosof gav sitt fulla stöd till reformatorn Gironamo
Savonarola, vars huvudsakliga krav var att den fria viljan även
måste gälla alla förtryckta och utnyttjade människor, även i krämarstaden Firenze.
Filosofen
Emanuel Kant framhåller under upplysningstiden människans
egenvärde, med hänvisning till hennes förnuftsnatur. Och under
1800-talet har Sören Kierkegaard med sin betoning av den mänskliga
subjektiviteten blivit en viktig inspirationskälla för 1900-talets
existentialistiska filosofier.
Under
1900-talet växer de nyvunna vetenskapliga perspektiven, och det
moderna experimentet tog sin början. Charles Darwin tar steget genom
sin evolutionsteori, och beskriver bland annat människans utveckling genom tesen om
arternas kamp.
Och från honom hittar Friedrich Nietzsche sin övermänniska, obunden
av moralens inskränkningar, som utvecklingens mål. Darwin och
Nietzsche blev 1900-talets mest inflytelserika personer. Exempelvis
är nyliberalism och ideologisk egoism värderingar uppkomna från ovanstående teser.
Människosynen
har från konservativt håll ansett att människan främst är
bunden till det biologiska arvet, och att denna bundenhet utgör
arvets avgörande betydelse för de sociala omständigheterna.
Biologiska arvet är ingenting som kan reformeras bort, eftersom det
biologiska arvet är naturligt. Mot detta står liberalism och
socialism som hävdar motsatsen, att det är den sociala miljön som
präglar individen, och som ger individen ett socialt arv, med möjligheten
att socialisationens förändringar kan ske genom reformer och
medvetna sinnesförändringar. Även om dessa ståndpunkter är
rätt beskrivande, så råder en viss
förvirrad sammanblandning om två olika saker – det själsliga (andliga) och det
biologiska.
I människosynen
finns en övertygande majoritet som menar att människan är en
kollektiv varelse, som bäst utvecklar en värdegemenskap för både
den enskilde och det allmännas bästa. Det handlar om socialt
anpassade och oegennyttiga viljor vilka interagerar i mångfaldens demokratiska processer.
MÄNNISKAN
OCH HENNES MEDMÄNNISKOR
Hur många har
inte betraktat stjärnhimlen med känslan av översinnlig dignitet?
Känslorna pulserar och vi blir hänförda av gränsöverskridande
frid. Mentala låsningar öppnas inför universum, av ett
beskådande
med egna ögon. Rymdstoftet utgör delar av vår egen verklighet. Känslan
av insikt och vishet infinner sig, i en tidlös enhet ur tillvarons
innersta djup.
Av
rymdstoft är vi komna, och rymdstoft ska vi åter bli. Enhetligheten
kan
upplevas som välbefinnande nåd, och tangerar en personlig hängivelse
och självutgivelse. Upplevelsen anses också kunna stå över
otillräckliga traditioner, doktriner eller obekräftade tankar och
sinnesförhållanden. En tacksamhet gör sig gällande, riktad mot
Gud och medmänniskor.
Den
himlastormande kärleken är den universella gemenskapens uttryck för
beröringen med det gudomliga. I en sådan frid belyses vikten av
Jesus uppmaning att vi ska bli till medan vi passerar.
Förutom
definitionen av en tudelning mellan andlig kärlek och sekulär kärlek,
så har den västerländska traditionen även gjort en tudelning
mellan eros, psyke och agape. Av ordet eros
uppkom erotik, vilket är en ganska ofullständig beskrivning av
eros. Dessutom, den grekiska gudamytologin handlar mer om
gestaltpsykologi än om rent mångguderi. Det kan mera jämföras
med den kristna mytologins familjeförhållanden kring Fadern, Sonen
och den Heliga Anden, eller Heliga Guds Moder, eller om änglavärlden. De
monoteistiska religionerna har en mängd mångfasetterade myter och
uttryck, vilket till vissa delar kan liknas vid andra religioners
mytologier. Eros och psyke gestaltar med sina människoegenskaper kärleken
och passionen, och motsvarar romarnas Amor och Cupido.
KÄRLEKENS
FÖRKROPPSLIGANDE
Från
greken Hesiodos hittar vi troligtvis de första
definitionerna kring de västerländska beskrivningarna av begreppet
kärlek. Kärleken (eros) är enligt Hesiodos den okända guden och
den kosmogoniske och allenarådande orsaken till alltets
tillblivelse, vilket alltså är en beskrivning av monoteism. Och
den uppfattningen var allomfattande i Grekland från 700-600-talen före
vår tid. Gudalärorna hade betydelsen för ett slags pedagogiskt värdeinnehåll,
som skulle läras ut, och kan liknas med Jesus uttalanden i
liknelser, vilket också handlar om pedagogik.
Den
grekiska gudavärldens gestaltande av egenskaper, hittar vi även
hos judendomen, buddhism och hinduism. Ur dessa gestaltningar uppkom
religionsmyter, som senare befästes som bokstavliga sanningar och
blev till religionsfundament.
Efter
Hesiodos kom eros och psyke att förknippas med gränsöverskridande
kärlek människor emellan. I Grekland och stora delar av omvärlden
fanns tidigt kärlek över könsgränser, framförallt mellan unga män,
som man vet. Erosmyten förändrades hos romarna till en ytlig
egoistisk kärleksgud som tog för sig, men som drabbade människorna.
Men
eros fick en annan parallell inriktning, också under romartiden, i
betydelsen av genkärleken, det vill säga den ömsesidiga kärleken
av att sända och mottaga. Betydelsen av psyke
möjliggjorde utvecklingen av agapebegreppet. Psyke utgör människans
kvinnliga sida, det vill säga den kärleksfulla själen, och strävandet
efter odödlighet och med utvecklingen av medvetandet genom sinnesförändringar.
Det handlar här om godhetens ideal – agape.
DET
URSPRUNGLIGA KÄRLEKSBEGREPPET
Agapebegreppet
är grundläggande värderingar i de ursprungliga religionerna.
Agape är ett centralt begrepp för evangelisterna i Nya
testamentet. Den självutgivande kärleken gäller i relationen
mellan Gud och människor, och ger karaktär och gestalt åt den
gudomliga kärleken. Enligt Johannes är Gud kärleken. 1Joh.4:8
Evangelisterna
ger kärleken den egenskap och dignitet som kommer allra först i
relationen med Gud och människor emellan, enligt Markus 12:28-31.
Och enligt Matteus riktas Guds kärlek till alla människor med en
inbjudan för upptagandet i Guds gemenskap. Och den inbjudan gäller även människornas
fiender dem emellan. Vän och fiende behandlas lika. Jesus ses som kärleken
och rättvisan förkroppsligad och den fullkomliga förebilden.
Augustinus
hade sin erfarenhetssyn efter manikéerna, som han uttryckte i
Caritas,
med drag av både eros och agape. Kärleken hos manikéerna gällde
den kosmiska kraften, eller Guds partikelemanationer,
med tingen utgörande Guds väsen – med likhet av uppfattningar i
enlighet med panenteism.
Agape
är kristendomens kärnfulla religiösa och etiska grundfundament
och skiljer sig från eros i första hand på grund av en mer
fullkomnad verklighetsförklaring. Eros utnyttjades felaktigt och
fick under vissa tider en annan inriktning än vad som var menat från
början, i enlighet med Hesiodos.
Människan
befinner sig i ständig rörelse, och om vi självkritiskt jämför
verklighetens kristendom så har kärleken inte heller där alltid
varit så värst föredömlig. Och detta på grund av att ledningen
utgjorts av andra än av Jesus. Var tid har sina bedömare över
bland annat den egna människosynen.
Det
stora och föredömliga med agape är det spontana oberoendet av
objektets värde. Guds kärlek gäller alla människor, djur och
natur. Och människor kan göra sig mottagliga för Guds kärlek.
Agape är den kristna drivkraften och den grundläggande poängen.
MÄNNISKAN
OCH RÄTTVISAN
Justitia
och Dike är romarnas respektive grekernas
gudagestaltning för kärlek och rättvisa. Det är också de
uttalade orden av Jesus med uppmaningen att följa hans väg för
sanningen och livet. Uppmaningen gäller att i praktiken verka som
Ordets görare i förverkligandet av Guds avsikter för det goda
samhället. Kärlek genererar rättvisa. Men om den kärleken är för
svag, drabbas många människor av ojämlikhet och orättvisor. Rättvisebegreppen
har i alla tider varit viktigt och tillhör religionsstiftarnas
grundläggande värderingar. Ja, det var kring kärlekens
och rättvisans behov som religionerna kom till stånd.
Någon
allmänt accepterad definition av rättvisebegreppet anses det
heller inte finnas – beroende på vilka uttalanden som vill göras
gällande.
Det kan bero på att det finns olika intressekonflikter
kring makten över definitionen och över människorna. Den
konflikten har i årtusenden visat sig i allvarliga konflikter och i
stor mångfald. När Jesus påtalade orättvisorna i sitt samhälle
svarade makthavarna med att direkt bekämpa Jesus.
Aristoteles
förutsatte intressekonflikter kring synen på ägande och
fördelning.
Han gjorde klart att det fanns en dualitet, med flera parter
inblandade i flerställiga relationer.
Dualitetsfrågan gäller
om det är frivilliga eller ofrivilliga omständigheter mellan människor
och makthavare, eller om det finns motsättningar mellan utfört
arbete och betalning. Sådana motsättningar handlar om juridisk
rättvisa och har vanligen varit uppkomsten av politiken.
Den moderna
demokratin ger utrymme för en ömsesidig bedömning mellan olika
parter kring den juridiska rättvisan, och vad ett förhandlingssystem
kan möjliggöra. Parlamentarism för medlande uppgörelser mellan olika
parts- eller särintressen är uttrycket för mer civiliserade
relationsprocesser, även om det inte nödvändigtvis är uttryck för
demokrati i sig.
Definitionen av rättvisa
är mer än ett juridiskt begrepp. Rättvisa handlar om etik, om vad
som är rätt och fel, och vilka moralregler som ska gälla. De ständiga
teserna kring frågan om rättvisa och moral har lett till vår tids
avgörande samhällsmotsättningar och formuleras i värderingarna
kring ideologisk
egoism eller för det ändamålsenliga
och goda samhället. Fenomenet människan har aldrig gett upp förhoppningen om det goda samhället. Och detta
på grund av att det är allra bästa för hela världen.
»»»
«««
KATOBS:
Ingenting
är självklart
Mina
damer och herrar, kära vänner, Jag välkomnar er alla till detta
års Forum 2000 konferens. Jag är övertygad om att ni inte kommer
att finna den tid ni tillbringar här bortkastad.
Vaclav
Havel:
|2010-10-20|Trots att jag är väl medveten om alla de allvarligare
problemen som den mänskliga närvaron på denna planet
vållar – alltifrån slumområdena i asiatiska städer eller
latinamerikanska megapolis till städer förödda av
jordbävning och översvämningar – så vill jag börja mitt
föredrag genom att säga något mera personligt. För flera
år sedan när jag brukade köra bil från Prag till vår
dacha (sommarstuga) i östra Böhmen, tog resan från stadens
centrum till skylten som talade om att här tog staden slut en
kvart. Sedan tog ängarna, skogarna, fälten och byarna vid. I
dessa dagar tar samma resa gott och väl 40 minuter eller mer,
och det är omöjligt att veta om man verkligen lämnat staden
eller ej. Det som man tidigare klart kunde urskilja att det
var en stad förlorar i vår tid sina gränser och därigenom
sin identitet. Det har blivit en stor förvuxen cirkel av
något för vilket jag inte kan finna ord. Det är inte en
stad med det innehåll som jag ger begreppet "stad",
inte heller förorter, än mindre en by. Framför allt saknar
denna agglomeration gator eller torg. Det är bara en slumpvis
sammansättning av jättestora envånings lagerlokaler,
varuhus, stormarknader, stora
försäljningsställen för
bilar och möbler, bensinstationer,
matkedjor, jättestora bilparkeringar, ett och annat höghus som hyser kontor, alla
slags depåer och grupper av enfamiljshus som visserligen
sluter sig tätt till varandra |
|
men
för övrigt är
förtvivlat bortom all annan mänsklig verksamhet. Och emellan
allt detta – och det är det som bekymrar mig mest – finns
stora landområden som inte innehåller något alls, jag menar
att de saknar såväl ängar, fält, skogar, djungel eller
meningsfull mänsklig bebyggelse. Här och där kan man finna
det som tycks vara slumpvis belägna arkitektoniskt vackra
eller originella byggnader, men sådana byggnader ligger för
sig själva i förnäm avskildhet, som de tillhörde en grav.
Den har inga grannar, ligger inte ens på ett visst avstånd
från en annan byggnad, den bara står där. Med andra ord,
våra städer är tillåtna att helt urskillningslöst och
utan kontroll förstöra det omgivande landskapet som tidigare
ägde natur, gammaldags stigar, trädalléer, byar, kvarnar
och ringlande bäckar. Istället har man på dessa platser
tillåts bygga gigantiska obestämbara agglomerationer som
spränger sönder de naturliga mänskliga samhällena och
under den internationella likformighetens fana angriper den
allt som äger individualitet, identitet eller olikartad
beskaffenhet. Och då och då försöker den imitera något
som tidigare hörde till den traktens kultur, eller något originellt, men det ser underligt ut, vi förstår att det är
fejkad attrapp, placerad där för att lura oss. Ett nytt
slags fenomen uppstår så: den obegränsade
konsumtionslystnadens kollektiv som föder en ny form av
ensamhet.
Varifrån
kommer hela denna bedrövliga utveckling och varför blir den bara
värre och värre? Hur är det möjligt att människorna på ett så
oresonligt sätt behandlar inte bara landskapet som omger dem utan
även den planet som de har fått som gåva att befolka? Vi vet att
vi uppför oss på ett destruktivt sätt och ändå framhärdar vi
med detta. Hur är det möjligt?
Vi
lever i den första helt och hållet globala civilisationen. Det
betyder att vilka nya företeelser som än uppstår på vår jord
så kan de mycket snabbt och lätt spridas till hela världen.
Men
vi lever också i den första ateistiska civilisationen, med andra
ord en civilisation som har förlorat sitt samband med det oändliga
och det eviga.
Därför
föredrar denna civilisation förtjänst på kort sikt framför en
mera långsiktig sådan. Vi lägger vikt vid hur en investering renterar
sig inom en tidsrymd om tio eller femton år, vilken
inverkan den kommer att ha på vår avkommas liv om hundra år, det
är mindre viktigt.
Den
allra allvarligaste sidan av denna globala, ateistiska civilisation
är emellertid dess stolthet. Det är det samhälles stolthet som
låter sig ledas av beviskraften i sin rikedom att upphöra att
respektera naturens och våra förfäders bidrag (till vår
civilisation), att upphöra att respektera detta som en princip och
att endast respektera det om det anses kunna bli ytterligare en
källa till profit.
Ja,
varför skulle en byggherre bemöda sig om att bygga ett lager med
flera våningar när han kan ha så mycket land han vill och
därför kan bygga så många envånings lagerlokaler han vill?
Varför skulle han bry sig att se till att byggnaden passar till sin
omgivning, bara den ligger på kortast möjliga avstånd från
kunderna och att det finns en jättestor parkeringsplats bredvid?
Vad bryr väl han sig om ifall det mellan honom och nästa byggnad
bara finns ett stort ödeland? Och kunde han bry sig mindre om att
staden uppifrån ett flygplan mer och mer liknar en tumör som ger
metastaser i alla riktningar och att det är han själv som bidrar
till att den ser så ut? Varför skulle han uppröras över några
dussin hektar som han låter gräva upp ur en jord, som många ännu
betraktar som sitt hemlands naturliga inramning?
Vi
är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att äga, och
som förkunnar vetenskapens, teknologins och det rationella
vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten att
använda oss av allt som kan bevisas vara användbart.
Bakom
allt detta känner jag att det finns inte bara en global snabbt
spridande närsynthet, utan också denna civilisations uppblåsta
självmedvetenhet, till vars grundläggande drag det hör att tro
att vi vet allt och att det som vi inte vet, det kommer vi snart att
finna ut för vi vet hur vi ska bära oss åt för att få reda på
det. Vi är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att
äga, och som förkunnar vetenskapens, teknologins och det
rationella vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten
att använda oss av allt som kan bevisas vara användbart, eller som
helt enkelt är en källa till mätbar profit, allt som gynnar
tillväxt, mer och mer tillväxt, inkluderande agglomerationernas
tillväxt.
Men
med dyrkan av den mätbara profiten, det bevisade framåtskridandet
och synliga gagnet försvinner respekten för mysteriet och med
detta ödmjuk respekt för allt som vi aldrig kommer att kunna mäta
och känna till, för att inte tala om den förargliga frågan om
det oändliga och det eviga, som fram till nyligen var den
viktigaste referensramen för våra handlingar.
Vi
har glömt totalt det som alla tidigare civilisationer kände till:
att ingenting är självklart.
Jag
tror att den senaste finansiella och ekonomiska krisen var mycket
betydelsefull och att den faktiskt var en signal att vakna upp till
vår nutida värld.
De
flesta ekonomerna trodde direkt eller indirekt på tanken att
världen, inklusive det mänskliga handlandet, är mer eller mindre
förståligt, möjligt att beskriva i vetenskapliga termer och
därför förutsebart. Företrädarna för marknadsekonomin och för
hela det legala ramverket räknade med att de visste vad människan
är och vilket som är hennes mål, kände till bevekelsegrunderna
för banker och firmors handlande, vad aktieägarna önskar och vad
som kan förväntas av en viss individ eller samhälle.
Och
plötsligt stämde inget alls av allt detta. Istället var det
oförnuftets ansikte som lurade på oss från fondbörsernas
dataskärmar. Och även de mest fundamentalistiska ekonomerna, vilka
– eftersom de hade ingående kännedom om sanningen – med
orubblig tillförsikt var övertygade om att marknadens osynliga
hand visste vad den gjorde, fick plötsligt erkänna att de hade
blivit tagna på sängen.
Jag
hoppas och förlitar mig på att eliten i dagens värld kommer att
inse vad vi bör lära av denna signal.
Det
är i själva verket inget märkvärdigt, inget som en någorlunda
lyhörd person inte kände till för länge sedan. Det är en
varning mot den oproportionerliga självsäkerheten och övermodet
som den moderna civilisationen bekänner sig till. Mänskligt
uppförande kan inte förklaras på det sätt som uppfinnarna av
ekonomiska teorier och koncept tror, och företags, institutioners
eller hela samhällens uppträdande kan det ännu mindre.
Efter
en sådan här kris kommer naturligtvis tusentals teoretiker att
uppträda och förklara exakt hur och varför det hände och hur man
kan undvika att något liknande händer i framtiden. Men detta
kommer inte att vara tecken på att de förstått det budskap som
krisen gav oss. Det är snarare troligt att det motsatta sker: deras
tolkningar kommer helt enkelt att vara ytterligare ett tecken på
den oproportionerliga självsäkerhet som jag nämnde tidigare.
Jag
betraktar den nyligen inträffade krisen som en mycket liten och
mycket obemärkt maning till ödmjukhet. En liten och obemärkt
utmaning som kallar oss att inte ta allt för givet. Underliga ting
händer och kommer att hända. Om vi inte förmår oss själva att
medge det, då är vi inne på fördärvelsens väg. Egendomlighet,
onaturlighet, mysterium, ofattbarhet har ofta motats ut ur
människors allvarliga tankar och förpassats till tvivelaktiga
|
Arkitektens
dröm |
människors tvivelaktiga garderober. Tills de igen tillåts vända
tillbaka till vår värld, ser det inte så bra ut. Det
var inte bara helt nyligen som den moderna stoltheten som jag
refererar till visade sig i arkitektoniska verk. I
mellankrigsperioden fanns det redan många som ansåg att
självsäkert och rationellt tänkande var nyckeln till ett nytt
sätt på vilket man skulle betrakta mänskliga byggnadsverk.
Därför började de planera för lyckliga städer med särskilda
zoner för bostäder, idrott, underhållning, kommers eller
hälsovård, vilka alla skulle vara förenade genom en logisk
infrastruktur. Dessa arkitekter hade fallit offer för den felaktiga
uppfattningen att ett upplyst sinne kan tänka
ut den ideala staden. Men ingenting av allt detta blev verklighet.
Djärva stadsplanerare visade sig vara en sak, själva livets krav
en annan. Livet kräver ofta något helt annat än det som
arkitekterna kan ge, som till exempel en stadsdel som består av en
underlig blandning av olika funktioner, till exempel en lekplats
bredvid en regeringsbyggnad, som i sin tur ligger nära en liten
park. I hundratals år har mänskligheten levt i civilisationer där
kulturerna bildades, med andra ord, en bebyggelse hade en naturlig
ordning som fastställdes av en känslighet som delades av alla och
tack vare vilken även en obildad smed på medeltiden när han blev
ombedd att gjuta en konsol så göt han en gotisk sådan, utan att
behöva ha en lärare som talade om för honom hur han skulle bära
sig åt. Den designernas civilisation som vi lever i nu är bara en
av många underordnade konsekvenser av denna den moderna tidens
övermod, där människorna tror att de förstått allt och att de
därför kan helt och hållet planera hur världen ska se ut.
Förundran
och en medvetenhet om att saker och ting inte är så självklara
som man tror, det anser jag vara den enda vägen ut ur denna farliga
värld där högmodets civilisation får råda.
Kan
något vara helt och hållet självklart?
Förundran
över att allt som vår värld består av inte är självklart, det
är ju den första impulsen till frågan: Vad är alltings
ändamål? Varför existerar det alls? Varför existerar över huvud
taget något? Vi vet det inte och det kommer vi aldrig att finna ut.
Det är mycket möjligt att meningen med allt är att vi ska ha
något att förundras över. Och att vi finns till så att någon
kan förundras. Men vad är det för mening med att någon
förundras över något? Och vilket alternativ finns det till vår
existens? Om ingenting skulle finnas, då skulle det inte heller
finnas någon som kunde betrakta det. Och om när inte fanns någon
som kunde betrakta, då är den stora frågan om icke-existensen
alls vore möjlig.
Kanske
någon som bor några hundratals ljusår borta från oss tittar på
oss just nu i ett raffinerat teleskop. Vad är det denna varelse
ser? Jo, det trettioåriga kriget. Av enbart denna anledning inser
vi att det är sant att allt som är finns här hela tiden, att
inget som hänt kan anses inte ha hänt, och att med varje ord eller
rörelse som vi gör förändrar vi kosmos – för alltid – och
gör det annorlunda mot hur det var förut.
Hur
det än må vara med den saken, så är jag övertygad om att vår
civilisation är på väg mot en katastrof, om inte vår
mänsklighet tar sitt förnuft till fånga. Och den kan endast göra
det om den ger sig i kast med sin närsynthet, sin okloka
övertygelse att den är allsmäktig och sitt svulstiga högmod, som
kommit att gräva sig så djupt in i dess tänkande och handlingar.
Det
är nödvändigt att förundras. Och det är nödvändigt att fråga
sig om om saker och ting verkligen är så självklara.
Jag
hoppas att Forum 2000 i år inte bara kommer att handla om
arkitektur och urbanism, som den har tagit som sitt huvudtema, utan
även med de vidare konsekvenserna. Vad kan vara den största
utmaningen för vår tids tänkande än det sätt på vilket
mänskligheten tar hand om en av kosmos miljarder himlakroppar?
Tack
för er uppmärksamhet, jag anser den inte vara självklar.
|
Vaclav
Havel är författare. Genom sin kritik av samhällssystemet blev
han fängslad mellan åren 1978-81. Han var efter befrielsen från kommunismen
president i Tjeckoslovakien 1989-1992 och i Tjeckiska republiken
1993-2023. Han var en av de ledande personerna inom
medborgarrättsrörelsen Charta 77.
Artikeln
är tidigare publicerad i Katolsk Observatör.
Översättning:
Natasja Hovén
www.katobs.se |
»»»
«««
Kvantmedvetandet:
Luftarianer
räddar oss i framtiden?!
Det
pågår en bitter och tyst kamp mellan två oförenliga grupper
inför det stundande paradigmskiftet, mänsklighetens kanske
största utmaning sedan begynnelsen. Likväl är det bara en ytterst
liten del, högst fyra procent av jordens sju miljarder invånare
som känner till "kampen" – trots att den kan avgöra
jordens öde. Medvetandet kan
frigöra energi och näring ur luften…
Imi Markos: (2010–08–03)
På den ena planhalvan står metateoretiker,
som tror på "medvetandets" existens, medan på den andra
planhalvan står materialister, som förnekar medvetandets existens.
De
senare är dock i majoritet, och följaktligen stämplas den
motsatta sidans metateoretiker som kättare, spridare av
irrläror. Fast för närvarande kontrolleras en 82-årig "luftarian"
av 35 materialister (läkare och andra experter) under
rigorösa former i Indien. De vill få bevis på om det är
möjligt att leva på luft med medvetandets hjälp. Vilket
82-åringen hävdar att det går. Han har ju livnärt sig på luft i
74 år.
Axlar
profeternas mantel…
Metateoretikerna
är inte förvånade. De har nämligen alltid förfäktat att
medvetandet är alltings skapare, dvs. vi människor har skapat
allting med vårt medvetande. Och de grundar denna teori på de
senaste 80-årens vetenskapliga upptäckter inom mikro- och
makrokosmos, där
|
Metateoretikern
Ervin László säger så här: "Hjärnan
(brain and mind) styr inte medvetandet.
Hjärnan är bara en kopplingsstation, som förmedlar signaler till medvetandet.
Precis som radion. Plötsligt
stänger du av radioapparaten. Det du lyssnade på har inte
alls tystnat? Både
radioapparaten och hjärnan tar emot signaler och omvandlar dem till
medvetna upplevelser, enligt László. Han har döpt processen till Kvantmedvetande,
KM eller Quantum Consciousness, QC.
|
materian upphör att existera. De hänvisar bland
annat till kvantfysiken, som har avslöjat att i den subatomiska
sfären finns varken tid eller rum. Inte heller något synligt att
ta på – bara ett slags komprimerad och osynlig energi, som ibland
uppträder i form av partiklar och ibland likt vågor, vars plats
eller hastighet inte går att kartlägga.
Fysiker,
som ägnar sig åt kvant talar alltmer om metafysik än om fysik,
Och de predikar om en mystisk kvantverklighet medan de axlar
apostlarnas, profeternas mantel.
Materialisterna,
vilka tillhör vetenskapens huvudfåra, påstår att de inte vet vad
"medvetandet" är. Hjärnforskningen kan inte hitta dess
verksamhetsfält. Den etablerade vetenskapen har inget bevis
(evidens) på medvetandets existens.
Senast
var det professor Ulf Danielsson, känd fysiker i Uppsala med
fokus på kosmologi och strängteori, som förnekade medvetandets
förefintlighet när han sommarpratade i radion. Och han räknas
ändå som en öppen och poetisk fysiker. Ja, han skriver om kosmos
som en ängel, enligt litteraturgiganten och kritikern Lars
Gustafsson, som har läst Danielssons böcker.
Ulf
Danielsson och hans likar på KTH fyller de lagbundna fariséernas
roll i den pågående kampen. De anser att Medvetandet, om det nu
finns, måste vara en biprodukt av hjärnan och sinnet (brain and
mind).
"Medvetandet
är inte en biprodukt av hjärnan utan en fri och självständig
Skapare, som ingår i universums helhet och har direktkontakt med
den ursprungliga Skaparen", replikerar medvetandets apostlar
och talar om medvetande Gud.
Därmed
är "kuddkriget" igång. Materialisterna går till attack
och säger:
"Du
får en stroke, hjärninfrakt (blodpropp i hjärnan) och du hamnar
på intensiven utan att ha kontakt med din omvärld. Var
är ditt medvetande då? Du
överlever dock, men halva kroppen är förlamad och ditt minne
från de senast 30 åren är som bortblåst, Dessutom har du svårt
att tala och uttrycka dig. Var
är nu ditt medvetande?
Var
är medvetandet om hjärnan dör?
Några
dagar senare tillstöter dock komplikationer och du dör. Din
hjärna är död!! Var är ditt
medvetande?
Det finns helt enkelt inte längre.
Den
världsberömde metateoretikern Ervin László protesterar
emellertid och svarar så här:
"Ni
materialister har en felaktig uppfattning om hjärnans funktion.
Hjärnan (brain and mind) styr inte medvetandet.
Hjärnan är bara en kopplingsstation, som förmedlar signaler till medvetandet.
Precis som radion. Den sänder, vidarebefordrar till exempel en
symfonikonsert från Carnegie Hall i New York via etern.
Plötsligt
stänger du av radioapparaten. Apparaten tystnar. Den är
"död". Betyder det att symfoniorkestern i Carnegie Hall
också har tystnat? Inte alls. Den fortsätter spela, liksom
radiotjänsten i ditt land fortsätter att sända och dirigenten
plus kompositören får stående ovationer efteråt."
Både
radioapparaten och hjärnan tar emot signaler och omvandlar dem till
medvetna upplevelser, enligt László. Han har döpt processen Kvantmedvetande,
KM eller Quantum Consciousness, QC, som till och med
registrerar signaler från kosmos.
De
materialistiska skeptikerna kontrar
Vad
händer när alla sinnen är utslagna? Var är ditt QC eller KM om
du är totalt handikappad? Med andra ord, du
är dövstum och blind, din näsa känner varken doft eller lukt,
din tunga kan inte skilja mellan olika smaker. Dessutom är du arm-
och benlös sedan födelsen. Alltså, alla dina sinnen är utslagna.
Din hjärna kan självfallet inte medvetandegöra sinnesorganens
obefintliga signaler, Din förmåga till perception är plus minus
noll. Har du då ett MEDVETANDE
ändå?
"Metateoretikerna
ger sig dock inte och svarar med stor övertygelse:
"Absolut!
Ditt medvetande kan skaffa information med paranormala metoder
oberoende av några kända fysikaliska sinnen eller slutledning
från tidigare erfarenheter. Det kallas Extrasensorisk
Perception, ESP, och det vetenskapliga studiet av paranormala
fenomen som ESP kallas parapsykologi, vilken även inkluderar
andra fenomen – typ reinkarnation…"
Nu
går materialisterna upp i limningen och debatten blir aggressiv:
"Nu
börjar ni tala om medvetandets odödlighet, precis som de stora
religionerna beskriver själens odödlighet. Både medvetandet och
själen är för oss, tills vidare, gåtor, som vi låter vara i
fred och som vi inte försöker lösa med våra bristfälliga
kunskaper. Vi väntar med svaren tills vi får vetenskapliga bevis.
Men ni metateoretiker presenterar era hypotetiska lösningar på
gåtorna som absoluta sanningar. Det håller inte,"
Och
repliken kommer direkt:
Acceptera
vetenskap utan bevis!
"Här
går skiljelinjen mellan materialister och metateoretiker,
Materialister tror inte på metafysiska, mystiska fenomen och
väntar på materialistiska bevis på mystik, som världen vimlar
av. Ni väntar förgäves. Ni får aldrig påtagliga bevis på
metafenomen. Ni är helt enkelt tvungna att godkänna den mystiska
verkligheten – utan klassiska bevis.
Till
exempel att den som uppnår en hög medvetandenivå kan undvika
stroke. De kan med meditation och yoga eliminera stress – ja, med
medvetandet kan de pressa blodtrycket till idealisk nivå. De går
inte heller upp i vikt eftersom de äter rätt eller inte äter
alls. Som den indiske yogin Prahlad Jani. Han är 82 år och enligt
egen utsago inte har ätit mat eller druckit vatten på 74 år.
Läkarna som tog hand om
honom i Ahmedabad i Indien kallar honom LUFTARIAN, eftersom han i
djungeln kunde livnära sig på Luft, Med hjälp av meditation kan
Prahlad Jani frigöra energi och näring ur luften. Precis som i
nanoteknologin. Prahlad Jani är ett vandrande nano-under.
Luftarian
gäckar
vetenskapen
35 läkare och olika
experter har testat honom under 20 dagar, då han avstod från mat
och dryck och han konsumerade bara luft. Testkontrollen var rigorös
och kontrollgruppen häpnade. Prahlad Jani, som i åtta års ålder
välsignades av en indisk gudinna, var kärnfrisk efter fastan.
Visserligen är han extremt smal och tunn, men alla hans värden är
normala, enligt laboratorieproverna.
Den officiella rapporten
om hans test kommer inom kort. Det är bara att googla på Prahlad
Jani på Internet. Mystiken kring Prahlad
Jani gäckar den materialistiska vetenskapen.
I Indien och i
buddhistiska länder finns det en uppsjö av yogis och eremiter, som
kan isolera sig och avstå från mat och dryck. Men inte bara i
Asien utan även i Europa kan vi dra fram liknande exempel. Nunnan
Therese Neumann (1898-1962) tillbringade sina sista 36 år på samma
sätt som Prahlad Jani, hon varken åt eller drack i klostret.
Materialisterna håller
emellertid tyst om dessa fenomen, inte ens intresserade av att
forska i dem. I stället ifrågasätter de ännu hårdare alla
paranormala händelser och argumenterar så här:
Heliga gurus kontra
diabetiker
"Märkligt att
metafysikens anhängare talar högt om ett fåtal gurus, som kan
styra livet med meditation (bland annat TM) och yoga, men de talar
betydligt tystare om de 50 miljoner, som lider av diabetes i Indien.
Många indier har börjat ersätta vegetariska rätter med
västerländsk skräpmat, och om de fortsätter på samma sätt så
drabbas Indien av 100 miljoner sockersjuka inom tio år. I detta
sammanhang skryter man inte med meditation och yoga.
Åk till Indien och du
upptäcker att den stora majoriteten struntar i vedaskrifterna, som
fascinerar västvärldens kvantfysiker. Den är inte heller
intresserad av medvetande och holistiskt tänkande. De flesta
hinduer vill bara göra business, sälja, sälja och sälja. I sina
mest påträngande stunder överträffar de till och med de
businesstokiga amerikanarna.
Förresten, endast få
fattiga kan erövra ett högt medvetande eftersom TM-kurserna är
dyra. Bara de välbeställda har råd med dem. Inofficiellt får daliterna, de oberörbara parias, inte besöka de hinduistiska
templen och lära sig tekniken för meditation av prästerna.
Men hur vi än vrider och
vänder på problemet så kräver Medvetandet kopplingsstationen
hjärnan. De är ömsesidigt beroende av varandra i icke extrema
situationer. Därför förväxlas ständigt brain, mind och
consciousness. Hjärna eller Medvetande påminner starkt den
klassiska frågan: Vad kom först, Hönan eller Ägget? "
Den ansedda
vetenskapsjournalisten Arthur Koestler går ett steg vidare och
ställer denna kontroversiella fråga utan att avvisa medvetandesamhällets efterlängtade födelse:
Kan Människan uppnå ett
högre medvetande med Människans felkonstruerade hjärna?
Underförstått: Kan alla
mobilsera Prahlad Janis eller Maharishi Mahedh Yogi: s
meditationsförmåga när kopplingsstationen, hjärnan, har stora
brister? Frågorna är
berättigade av historiska och biologiska orsaker.
Sjuk biologisk produkt
Den historiska orsaken.
De ledande kvantfysikerna med Amit Goswami i spetsen hävdar ju, som
sagt, att allting har skapats av medvetande. Vi antar att Goswami
& Co har rätt. I så fall har medvetandet skapat inte bara det
goda utan också det onda i mänsklighetens långa historia. Och i
så fall måste jag citera ännu en gång Arthur Koestler, som
introducerade holonbegreppet och därmed gett det holistiska
tänkandet ett ansikte. I sin omtalade bok Janus avslöjar han dock
Människans dubbla ansikte, det goda och onda. Vilket framgår av
namnet Janus, som syftar på romerska mytologins gud, som avbildas
med två ansikten. Därför skriver Koestler så här:
"Det är
huvudskälet till en låg återstående förväntad livslängd hos
homo sapiens, efter Hiroshima är det paranoida drag som dokumenten
från hennes förflutna vittnar om. Om en opartisk observatör från
en mer avancerad planet kunde fånga in människans historia från
Cro Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt
dra den slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en
beundransvärd, men på det hela taget en mycket sjuk biologisk
produkt, och att konsekvensen av denna mentala sjuklighet väger
långt tyngre än de kulturella framstegen – med tanke på
möjligheterna till en långvarig överlevnad. Det mest ihållande
ljud som genljuder i människans historia är krigstrummornas
dunkande. Stamkrig, religionskrig, inbördeskrig, dynastiska krig,
nationella krig, revolutionära krig, kolonialkrig, erövringskrig
och befrielsekrig, krig för att hindra och göra slut på alla krig
följer på varandra en kedja av tvångsmässig upprepning så
långt människan kan erinra sig i sitt förflutna, och det finns
alla skäl att tro att kedjan kommer att sträcka sig in i
framtiden."
Vi kan resa till
stjärnorna, men inte till Gaza…
Bara åren efter
Hiroshima, mellan 0 och 20 e. H. eller 1946-66 utkämpades 40 krig
förda med konventionella vapen, och vid åtminstone två
tillfällen – Berlin 1950 och Kuba 1962 – har vi stått på
randen till ett kärnvapenkrig. Och för närvarande år 2010 hotas
vi av en ny potentiell kärnvapenmakt (Iran) – utan att vi,
vardagsmänniskor, tar hotet på allvar. På grund av den moderna
psykologin, som har lärt oss att tänka "positivt" och glömma det
"negativa" så fort som möjligt.
Ja, Människan, har mer
eller mindre glömt alla grymma krig, som hon har skapat med sitt
medvetande. I varje fall lider vårt samvete inte så värst mycket
av krigens hemskheter. Krig och mördande har i stället
förvandlats till underhållning på filmduken, på TV-skärmen och
i historieböckerna.
Det mest påfallande
tecknet på vår arts patologi är kontrasten mellan de unika
teknologiska framgångarna och den lika unika oförmågan att sköta
de sociala angelägenheterna. Vi kan kontrollera rörelserna hos
satelliter som kretsar kring avlägsna planeter, men vi kan inte
kontrollera situationen på Nordirland och konflikten i Mellanöstern. Liksom osämjan mellan Pakistan och Indien om
Kashmirs gränser. Människan kan ge sig iväg från jorden och
landa på månen, men hon kan inte passera gränsen mellan Israel
och Gaza.
Einstein kontra Eichmann
Och vi föredrar att
stolt hylla våra beundransvärda astronauter, uppfinnarna bakom
datorernas enorma potential, våra författare med Shakespeare i
spetsen, våra fantastiska kompositörer med Bachs och Mozarts
himmelska toner, våra omtalade konstnärer Picasso & Co och
våra vetenskapsmän med Einstein som frontfigur.
Vi tänker dock sällan
på skammens samvetslösa representanter som Torquemada
(spansk storinkvisitor), Cortes och Pizzaro (spanska
conquistadorer), Tippu Tip (världens mest kända
slavhandlare i Zanzibar), Stalin (grundare av Gulag i Sovjet),
Hitler och Eichmann (tyska nazister bakom förintelsen),
Pol Pot
(folkmordets organisatör i Kambodja), Ratko Mladic
("slaktaren" i Srebrenica) osv.
Observera att Eichmanns
abnormitet var ytterst nära att förinta Einsteins genialitet.
Därmed är vi framme vid den biologiska frågan: Hur kan Människan
vara både abnorm och geni?
Neocortex mot
hypothalamus
Den biologiska orsaken.
Evolutionen har lämnat några skruvar lösa mellan neocortex och
hypothalamus. Det finns nämligen en klyfta mellan den fylogenetiska
gamla reptilhjärnan (hypotalamus) och den nya hjärnbarkens
funktioner, som skulle kunna förklara skillnaden mellan människans
intellektuella och emotionella beteende.
Medan våra
intellektuella funktioner utövas i de nyaste och högst utvecklade
delarna av hjärnan (neocortex) fortsätter det rapsodiska och
oberäkneliga känslobeteendet att styras av ett relativt enkelt och
primitivt system av arkaiska strukturer i hjärnan, vilkas
grundläggande mönster blott har genomgått ringa förändringar
under utvecklingens gång. Enligt Fredric Wood Jones, en av
grundarna av den moderna fysiska antropologin.
Teorin grundar sig på de
fundamentala anatomiska och funktionella skillnaderna mellan de
arkaiska strukturer i hjärnan, som människan har gemensamt med
kräldjuren och de lägre däggdjuren, och den specifika mänskliga
neocortex, som utvecklingen lagt ovanpå dessa äldre strukturer –
men utan att säkerställa tillräcklig samordning.
Tro och förnuft i luven
på varandra
Resultatet av denna
evolutionära blunder är en osäker samexistens med ofta utbrytande
akuta konflikter mellan hjärnans djupa fäderneärvda strukturer,
som huvudsakligen har med instinkter och känslomässigt beteende
att göra, och neocortex som har begåvat Människan med språk,
logik och symboliskt tänkande.
Den gamla och nya
hjärnan, känsla och intellekt, tro och förnuft ligger i luven på
varandra. Se på de senaste krigen på Balkan, Nordirland, Rwanda,
på Mellanöstern och Uzbekistan. Där är förnuftet helt ur spel.
Där följs den gamla hjärnans känslobundna diktatur.
Hypothalamus eller
mellanhjärnan är egoistisk i sin strävan. När starka känslor
blir otillfredsställda tar hypotalamus över makten och tvingar
neocortex till lydnad. Upprördheten blockerar alla försök till
reflektioner, avvisar alla alternativa lösningar och överblick av
konsekvenserna.
Tar ingen hänsyn till
moral
Mellanhjärnan har
omedelbar tillfredsställelse som mål och tar ingen hänsyn till
moral. Och det borde ge medvetandets förespråkare en ordentlig
tankeställare eftersom det högre medvetandet flaggar just för
etik och moral.
Vi kan utan vidare
konstatera att den tänkande huvan, som förser Människan med
hennes förståndsgåvor, inte är tillräckligt integrerad och
koordinerad med de gamla irrationella strukturerna. De nervbanor som
vertikalt förbinder neocortex med mellanhjärnans arkaiska
strukturer är uppenbarligen otillräckliga,
På så sätt kunde
Adolf
Hitlers ondskefulla reptilhjärna besegra Thomas Manns och
weimarrepublikens humanistiska neocortex på 1930-talet. Just det,
å ena sidan det bleka inslaget av rationellt tänkande, av logik
svävande i en tunn tråd, som alltför lätt brister; å andra
sidan det rasande ursinnet hos passionerat omfattade irrationella
uppfattningar, som återspeglas i de katastrofer vår tidiga och
nuvarande historia uppvisar.
Guliver ville inte
stödja lilleputtarnas krig
Det kallas
schizofysiologisk tabbe, i stället för att utrusta Människan med
ett mera sofistikerat instrument – precis som gälarna omvandlades
till lungor och kräldjurens framben förvandlades till fågelns
vingar – fick Människan precis som sköldpaddan en slarvig
lösning. Sköldpaddan, som är välskyddad av sitt pansar, men som
gör den samtidigt så topptung, att om den faller på rygg, kan den
inte komma på fötter igen, utan svälter ihjäl Ett groteskt
konstruktionsfel, som författaren Kafka har gjort till en symbol
för människans belägenhet. På grund av hjärnans brister.
Dessförinnan ironiserade Jonathan Swift över denna brist i
Gullivers resor, där två lilleputtstammar krigade med varandra,
eftersom de var oense om hur man skulle knäcka och äta de kokta
äggen.
Det säger det mesta om
Hjärnans felkonstruktion, som de flesta inom vetenskapen vägrar
att se. I stället noterar de med tillfredsställelse att det finns
en stark horisontell förbindelselänk (Corpus callosum) mellan den
högra och vänstra hjärnhalvan i neocortex, men de struntar
fullständigt i att Människan saknar en godtagbar vertikal
sammankoppling mellan den nya och de gamla hjärnorna (hypothalamus
och cerebellum).
Och att denna uteblivna
länk gör Människan mentalt handikappad och får henne att gång
på gång dra tvivelaktiga och förhastade slutsatser. Slutsatser,
som präglas av den opålitliga reptilhjärnan. Som nu inför
Medvetandeeran, nu när fysikens klassiska teorier håller på att
torpederas av metafysiken.
Materialismen är i
gungning – vad händer nu?
Kvantfysiken och
framförallt den förenande supersträngteorin (i mikro-
och makrokosmos) bevisar, att de klassiska begreppen om rum,
tid, materia och orsakssammanhang inte längre är lika giltiga som
i "den newtonska vetenskapen". Dessutom förvandlas fysiken
till metafysik med stark bismak av mystik. När vi kommer ner
på atomernas nivå eller kommer upp i rymden existerar inte längre
den objektiva världen. I kosmos talar man om fjärde och femte
dimensionen (det lär finnas elva dimensioner och enligt
astrofysikern Richard Amoroso finns det rent av 13 olika
dimensioner)
Med andra ord, vi kan
inte längre upprätthålla den mekaniska världsordningen, som
vårt industrisamhälle i väst bygger på. I mikro- och makrokosmos
upphör till och med materian att existera. Och eftersom själva
materiabegreppet har avmaterialiserats kan materialismen inte heller
göra anspråk på att vara en vetenskaplig filosofi.
Vi lever i jordens
språkliga fängelse
Nu öppnas i stället en
stor kosmisk port och genom dess strängar uppenbarar sig ett
kosmiskt tillstånd, som Människan inte förmår att beskriva
eftersom hon är djupt förankrad i jordens tredimensionella mulla
och dess språkliga fängelse.
Kvantfysikerna försöker
förtvivlat spegla detta virtuella, ogripbara, osynliga och
nirvaniska tillstånd och de söker sig till hinduismens
vedaskrifter, som redan för 5000 år sedan antydde att världen var
en holistisk, sammanhängande helhet.
Därmed hamnar de i den
jordiska människans fantasivärld, där mystiken åter börjar
flörta med Gudarna eller med Guden. Ja, när materian upphör
att existera leder metafysiken automatiskt till den stora Skaparen,
som med sitt medvetande verkar i den fjärde- och femtedimensionen.
Därför är han osynlig för oss, som lever i en tredimensionell
verklighet. Vi har inga andra referensramar. Och den västerländska
människan tror att Gud är räddningen i en gudlös och hopplös
värld. Visserligen har Buddhismen i öst hittat en väg till
andligheten utan Gud, men de besvikna kristna tar inte hänsyn till
det. De trampar vidare på den gamla kristna vägen.
En värld med eller utan
GUD?
Västvärldens skeptiker,
som sedan två hundra år tillbaka har skapat och producerat i en
värld utan Gud, tar däremot avstånd från den "vedainspirerade
beskrivningen" och den kristna vägen. Det gör förresten också
Buddhister. Tvivlarna anser nämligen att "den nya
världen", som
skapas genom det pågående paradigmskiftet, är bortom veda och
dess föreställningsvärld.
Heisenberg själv, en av
kvantfysikens chefarkitekter, hävdar:
"Blotta försöken
att frammana en bild av elementarpartiklarna och tänka på dem i
visuella termer, är att helt missuppfatta dem. Eller att missbruka
språket."
En
så länge kan vi
inte ens föreställa oss detta nya tillstånd – på grund av att
vi anlitar hypotalamus som rådgivare och dess tredimensionella
referensramar med ritualiserade och ceremoniella attribut, som
jordens stamhövdingar, kungar, kejsare, presidenter, påvar,
ärkebiskopar och andra storheter har krävt under civilisationens
framväxt.
Det är vetenskapens och
ödets paradox. Kvantfysiker har med den logiska neocortex-huvan
avslöjat mikro- och makrokosmos hemligheter, men när de ska gå
vidare tar de tydligen hjälp av hypothalamus, den irrationella och
opålitliga gamla hjärnhalvan. I varje fall vissa av dem.
Utvandring till en annan
planet?
Personligen anser jag att
det ör svårt att säga definitivt JA till Medvetandeeran. Vi kan
inte säga JA förrän dagens vetenskapsmän löser problemet med
förbindelselänken, som fattas mellan neocortex och hypotalamus.
Så länge denna brist existerar blir Medvetandeeran en katastrof.
Just nu vet jag till
exempel inte om mitt tvivlande är berättigat och logiskt eller är
resultatet av min mänskliga kortslutning – i hypotalamus!
Därför att innerst inne vurmar jag för Medvetandeeran. Jag vill
dock inte se den som ännu ett misslyckat försök i Människans
historia. Kanske en utvandring till en annan planet, som erbjuder
liv på jordens villkor, vore den bästa lösningen. Kanske den
långa resan i kosmos, ju närmare vi kommer till solens
magnetfält, skulle förändra obalansen i våra hjärnor.
Vissa hävdar att även
jorden håller på att komma allt närmare solens magnetfält och
det innebör automatiskt förändring vår felkonstruerade hjärna.
Jag återkommer med
praktikfall beträffande striden mellan neocortex och hypotalamus.
»»»
«««
Civilisation
eller barbari
Occidentalism,
västvärldens civilisation, kännetecknas av hegemonisträvande och
en destruktiv egoism, där "nuet" utgör egoismens livsstil.
Med fenomenet människan
som alltings måttstock grumlas sikten för livets mening. Detta menat som
kritik, bara för det positiva hoppets
möjligheter.
Paul
Lindberg
(2009–07–03)
ideologierna är döda, och filosofin
utvecklas inte längre, har det sagts.
Framtiden tycks inte
riktigt längre vara relevant. Desto mer förlorar vi oss i nuet, i förverkligandet av
den materiella lyckans dynamo. Nuet, bokstavligen
klistras fast
vid tidens konsumistiska, kortsiktiga och ständigt tomma lyckosökande.
Helt utan sikte på framtid för kommande generationer, och utan lärdomar
ur historien. Historien ses oftast som underhållning, av exempelvis filmindustrin eller
av bokförlagen – på gott och ont givetvis. Men konsumtionslyckan är
bara ett jagande efter luft, och kan komma att bli civilisationens
fall. Ett varnande faktum enligt många!
Sanning
och konsekvens
Livets alla val handlar mycket om konsekvenser. Och det som gäller
är frågan kring civilisation eller barbari – allt
|
Kris
är ordet som gäller för hela västerlandets civilisation. En
planet förblöder på grund av girig vanskötsel av dem som
anser att Mammons nyliberalism är bra för världshandeln.
Detta är lögn! |
|
under den politiska
aningslöshetens röra. Politiken rör sig i nuet utan någon
överlevnadsplan eller framtidsstrategier värt namnet.
Occidenten är senlatin och betyder solnedgångens
trakt – eller västerlandet. Orienten betyder således
den uppåtgående solens trakt – österlandet. Namnet Occidenten
kan också uttryckas som solnedgångens civilisation. Namnet kan tyvärr
bli mera självuppfyllande än vad vi för närvarande kan föreställa
oss.
Tänk
på vad Jesus svarade på frågan som ställdes
av hans egna lärjungar:
”Vad blir tecknet på din närvaro och på avslutningen
av denna världsordning?”
Och en viss del av
Jesus svar är följande:
”Solen kommer att förmörkas, och månen
skall inte ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himlen,
och himlarnas krafter skall skakas.”
Och
vi får
också reda på
att den sista tiden får bekymmersamma förhållanden. Det blir
genom farsoter, klimatförändringar, hungersnöd och etnisk
splittring; krig, makthunger, social olydnad och familjeupplösning;
empatilöshet, moralupplösning och politisk oförmåga;
överbefolkning och allmän våldsutveckling i massomfattning.
Tror ni på detta? Det
bör man kunna göra! Dessa ord kan väl knappast vara träffsäkrare! Ovanstående
tecken som beskrivs ser vi tydligt redan i dag. Det är inte svårt
att sätta in Jesus profetia i vår tids verklighet. Men kunde Jesus
se framtiden, undrade jag, och säkert många med mig. Och
det jag kom fram till är att Jesus med största sannolikhet kunde
se framtiden. Egentligen handlar det om Jesus profetia om människan och hennes
historia med uteslutningen av Gud. Jesus fick sina inspirationer i
relationen med Gud.
Jesus
finns i Anden, och Anden finns i Jesus!
Och sådana Gudsrelationer
innehas knappast av Mammons maktmänniskor eller de som fördärvar planeten
Jorden.
JESUS
OM FRAMTIDEN
Jesus
kunde varna oss för framtida problem, och uppmanade oss till
förändring. Han predikade visserligen att vi på det personliga
planet inte ska ta ut morgondagens sorger i förtid, för då gör
vi våra problem större och än värre. Det Jesus här säger är ett bra råd. Varför plåga sig själv med för mycket
bekymmer?
Men, Jesus varningar om framtiden handlar inte bara
om våra
personliga vardagsbekymmer. Dessa skillnader har ofta sammanblandats bland
kristna.
På det allmänna planet får inte Jesus ord bli orsak till
perspektivbyten, och bli ett svepskäl för
att inte bry sig om morgondagens problem. Vi kan
alltså inte
avstå att handla för att förebygga morgondagens hotande
katastrofer.
Detta eftersom vi med vår kunskap känner till vad som kommer att
hända framtida generationer, om inga kraftfulla förändringar kommer
till stånd. Kunskapen om den hotande framtiden har i modern
tid klargjorts
av den naturvetenskapliga forskningen. Men också av profeten Jesus för omkring
tvåtusen år sedan.
Jesus varningar gäller naturligtvis även att de personliga bekymren kan komma att bli
så mycket mer omfattande och oöverstigliga problem, därför att:
Dagens problem orsakade
i vår tid, blir morgondagens katastrof för våra framtida
medmänniskors livsbetingelser!
En hel del kristna nöjer sig med att tro på Jesus, men
avstår att gripa in i handlingen, eller att ens ta ställning, med tron att Gud ändå ordnar upp alla
världens problem, för dem som är troende. Detta är
naturligtvis ett självbedrägeri och svepskäl för en egoistisk
bekvämlighet. Detta ställningstagande är ganska bedrövligt, och kommer inte alls från det Jesus predikat.
Avvisa dem som uttalar sådana falska ord med bestämdhet!
Andra
kristna förlitar sig helt på vad deras politiska auktoriteter
anser vara sanningen om tiden vi lever under, och vilka mått och steg de
väljer att driva. Men, var aldrig godtrogna, våga vara kritiska! I
vår tid är det speciellt viktigt att mobilisera kritiskt handlande
mot världsordningen, med tanke på framtiden för nästkommande
generationer. Det du gör idag för dina medmänniskor, gör du
också för Gud! Dina handlingar läggs till framtiden!
Vad
ber Jesus oss att göra?
Jesus
programförklaring kan vi läsa om i Evangelietexterna. Det handlar
om möjligheten för var och en att låta sig frivilligt ledas av
Jesus – men inte med ett okritiskt bifall. Sök dig själv, och
låt dig växa i betydelse, både för dig själv och för varandra. Försök
lösa så många knutar eller problem som är möjliga i våra korta
liv. Och det eftersträvansvärda är det Goda Samhället för kärlek
och rättvisa, i ett jämlikhetens Nya Förbund med Jesus och Gud. Om
ni inte vill detta, då är det heller inte Gud ni söker – det är
Mammon!
Mammon är denna världens Gud, enligt Jesus.
Det Goda Samhället – Ljusriket – föds inom
var och ens tillblivelse i medvetandet, under det korta livet.
Jesus
uppmanade oss att söka sanningen och kunskapen, även om vi inte kan
komma att bli innehavare av hela sanningen. Det finns
ingen människa eller organisation som kan hävda att de är
fullkomliga ägare av sanningen. Därför är det viktigt att vara
tolerant och respektfull gentemot olika ståndpunkter. Men var inte
tolerant till intolerans, och hata orättvisorna!
Sök
den
harmoniska sanningens livsinnehåll, men påstå inte med säkerhet att du funnit
den. Utgå från dig själv i din tillblivelse, du går aldrig
ensam. Verka för den
kollektiva samhörigheten i gemenskapens förädling, i det som av
andligheten benämns "communio" – gemenskapen för Det Goda
Samhället eller Ljusriket. Låt ingen
"sanningsförespråkare" vara ledare över dig
utöver Jesus! Och i den fria sanningens sökande kan
förhoppningsvis en bättre
civilisation gro och växa, till ett jättestort och vackert träd.
Kan
ovanstående artikel anses vara pessimistisk? Kan ni finna positivt
hopp i en möjlig framtid? Människor som
irriteras eller besväras av en kritisk hållning till världsordningen kan
många gånger, ofrivilligt kanske, vara hopplöst bländade av
Mammons nuvarande världsordning. Att anse sig vara Jesusanhängare,
samtidigt med en positiv syn på Mammons världsordning, är inte
alls hållbart. Jesus uppmanar oss till granskaning och urskiljning.
Vi måste se med självkritiska och ogrumlade ögon på oss själva
i relationen med världsordningen. Sök Jesus visdom direkt från
källan i Evangelieskrifterna.
»»»
«««
Världsmedvetandets
betydelse
Vår
tids globalisering liknar ett slags världsmedvetande, men med
påtvingade och skruvade föreställningar om världsordningens
förträfflighet. Maktens, plutokratins
eller Mammons
styrande och ställande kan betraktas som världsmedvetandet
– en realitet i dag! Jordens invånare värjer sig många gånger
mot denna illusionism genom att undermedvetet, eller påtvingat, blunda för verkligheten.
Kritisk urskiljning upphör därför att existera. Istället
är behovet
av det goda världsmedvetandet elementärt för
hela mänskligheten!
Paul
Lindberg
(2009–08–10) Världen
existerar – ett faktum! Vi kan
blunda för verkligheten, men då kommer sanningen i
otakt. Det finns objektiva sanningskonstanter, men som kan vara
svåra att finna eller ta till sig. Sanningen ligger i
betraktarens öga, sägs det. Ja, men även osanningen.
Begreppet
medvetandet har språklig betydelse i människans relationer
och kunskapsförståelse.
Medvetandet
handlar i
grunden om vetandet med varandra, som får sin förlängning i det andliga begreppet communio – gemenskap.
Det
har alltid funnits ett allmänt medvetande, men som
sett olika ut i civilisationerna, beroende på de omständigheter som
människorna befunnit |
Människor
har gått samman i gemenskap för drömmar och ideal, både
inom politik och troende. Drömmar som sedan
tagits över av banala och smarta maktmänniskor. Så
är det. |
|
sig under. Ett allmänt medvetande kan exempelvis
hålla tesen om arternas
kamp som fullkomlig sanning; ett annat är att Gud är en fullkomlig
realitet. Allmänt medvetande
och allmän sanning går inte så sällan i otakt. Ett
allmänt medvetande har sin uppkomst ur den
subjektiva-jag-upplevelsen, som tillsammans med likasinnade utgör
deras gemensamma ståndpunkter.
Det
är de personliga upplevelserna av välden och tolkandet av dess
betydelser som är jagets kollektiva enhet, eller den gemensamma upplevelsebetydelsen.
Begreppet världsbild, föreställningen om tillvarons
beskaffenhet, är ett exempel av upplevelsebetydelsen.
Världsbilden är aldrig statisk, och har alltid varit
under förändring.
Upplevelsernas
tolkningar kan exempelvis, i sämsta fall, styras av manipulatörer som vill bestämma över
människornas fria vilja, vilket varit vanligt i
världsordningens historia. Det kan gälla för både
politik och religion – för att inte tala om marknadens
påtvingande illusioner. De parlamentariska systemen i
västvärlden fungerar många gånger på det sättet. Vi ser det
bland annat i
parlamentarismens mer eller mindre sanna valpropaganda.
Ur parlamentarismen har en
ständig värdeurskiljning skett, genom bland annat ständiga kontroverser,
men även i civiliserade diskussioner, och i bästa fall av konstruktiva
samarbeten för det allmännas bästa.
Parlamentarism
är inte likvärdigt med demokratibegreppet. Parlamentarism är
visserligen för
närvarande förutsättningen för demokrati, men inte liktydigt.
Ett exempel är tesen: "utan jämlikhet, ingen demokrati!" Denna tes
om orättvisor har sin värdegrund kopplad till ett allmänt medvetande. Mot detta
står ett annat allmänt medvetande, med tesen om: den "heliga"
äganderätten (helig på grund av Jesus ironi över att denna
världens Gud är Mammon).
Båda teserna hävdar en fundamental
värdegrund om en osviklig sanning. Dessa värdegrunder var förr
upphovet till starka samhällsmotsättningar på grund av
kärlekslöshet och orättvisor. Ur dessa samhällsmotsättningar
fick faktiskt den upplysta och sökande frikyrkorörelsen sitt medvetande och sina ståndpunkter. Med tiden
övertog dock den representativa parlamentarismen ståndpunkterna, och drömmarna avväpnades
många gånger och kanaliserades till
förstelnad och otidsenlig status quo. Istället för kärlek och
rättvisa definierades andra ståndpunkter fram, av dem som ville
någonting annat.
ANDLIGHET
OCH FRI VILJA
Andlighet
(spiritualitet, gudskännande) har hos människan handlat om den
påbjudna fria viljan, och mindre av tvång. Medan däremot de hierarkiska systemen varit påtvingande. Andlighet är personligt, och kan hållas hemligt under
besvärande förhållanden, och därmed kunna behållas och utvecklas i en individuell tillblivelse. Det betyder inte
navelskåderi, men inte heller att
andligheten hos den enskilde behöver var ren och
fullkomlig. Människan har genomgående haft svårt med
fullkomligheten.
Religionernas
traditioner har ofta och i modifierade former lärt ut att tro ska erkännas
eller underställas Gud inför öppen ridå,
vilket skulle kunna liknas som ett avtvingande, och mer än vad Gud
egentligen kräver av människan.
Jesus säger,
att när du ber till Gud bör du göra det i enrum, i en relation
mellan Gud och Dig. Jesus tycks syfta på den
personliga fria viljans betydelse, för den andligt sökande människan. Den
andlige ska själv kunna låta sig ledas av Gud i första hand, och av
samfundstillhörighet i andra hand.
Gud väger tyngst, sedan religions- eller organisationstillhörighet!
Gemensam bön står inte i motsättning till detta, utan hör hemma
i respektive gemenskap.
Fullkomlighet är kanske
hos människan inte det som hägrar. Det
kan kännas ouppnåeligt och därför inte av en prioriterad personlig
nödvändighet. Det
kan för många vara lättare att definiera bort Jesus målsättning,
som svåruppnåeligt, för
att istället, kravlöst och bekvämt kunna vara sig själv nog. Men
då fjärmar man sig från Gud, enligt min mening.
Jesus predikade om en andlighet för en möjlig och individuell förändring
inom var och en. Han predikade inte om någon
religionsföreträdare, förutom Gud. Jesus predikade om andlig
förändring under ansvarsfullt medkännande och medbestämmande i riktning mot mindre ofullkomlighet.
Det handlar om den personliga tillblivelsen. Men denna individualitet leder
också mot ett nytt
medvetande, för den
kollektiva nödvändigheten av det goda samhället – för alla Jordens
människor. Och i slutänden är det Gud som bäst kan bedöma var
och ens väg mot sanningen och livet.
Inför visionen om världsmedvetandet, ställs människan
inför olika vägval för sanningen och livet. Se på
världen med urskiljning! Med en medveten urskiljning kan vi
upptäcka en annan sanning än den bigotta och trångsynta
intoleransen, och frånvaron av Jesus innerliga ord och bristen av ordets görare.
FRIHET
GENOM OGRUMLADE
ÖGON
Vi
kan hitta vår fria vilja genom en god självkännedom. Utan
självkännedom står vi oftast under andras viljemakt. Manipulativ påverkan kan göra
friheten till något skenbart. Mot den fria
viljan står även ståndpunkten om människans förutbestämdhet.
Det är antitesen mot den fria viljan, och finns mer eller mindre som
inslag bland alla religioner.
Ytterligare
en ståndpunkt är att människan delvis har en fri vilja,
vilket tycks vara en dominerade uppfattning i världen. Och det kan
ligga i linje med det Jesus säger: människas makt över människa,
är till människornas fördärv. Men
enligt Bibeln, hos både Jesus och profeterna, ska människan ha en
personlig fri vilja. En fri vilja kan många gånger utvecklas hos en
självkännande sökare, som lär upp urskiljningsförmågan för
ett konstruktivt kritiskt tänkande. Var därför inte slav under andras
vilja!
Frihetsbegreppet är en
viktig del i både judendom och kristendom. Det är meningen att
människan alltid ska ha handlingsfrihet för möjligheten att fritt kunna
välja det goda – både för egen del, och för medmänniskorna.
Tyvärr är frihetsbegreppet ingen självklarhet bland världens
kristna människor, på grund av manipulation av maktens
ställföreträdare över
människor.
Människans fria vilja
hindras många gånger av maktmänniskor, som kontrollerar och
härskar, men som
också hindrar människor att finna den rena källan, enligt Jesus.
Jesus ord är lika relevanta i dag som för tvåtusen år sedan!
JAG
SJÄLV I GEMENSKAP
Inom filosofin finns
begreppet Solipsism,
vilket är uppfattningen som förekommer i två grundformer: ontologisk
solipsism, och
kunskapsteoretisk solipsism. (Latin, solus ipse, jag själv)
Ontologisk
solipsism hävdar att endast jag själv och
mina medvetandetillstånd existerar. Det gäller urskiljandet mellan
"sken" och "verklighet". Ontologi
är läran om det varande, tillvarons yttersta natur. Där finns de
metafysiska teorierna om tillvarons yttersta struktur och
egentliga väsen.
Kunskapsteoretisk
solipsism gör gällande att jag själv
och mina medvetandetillstånd är det enda som jag kan ha verklig
kunskap om.
Den
filosofiska ståndpunkten innebär att det endast är det egna jaget
och dess föreställningar som existerar. Eller, det som händer i
världen är jagets subjektiva föreställningar. Denna
relativism kan övergå till en objektivare sanning, men som jaget inte
själv alltid kan
nå. Men, på sökandets väg kan sanningen bättre medvetandegöras,
genom engagemang och i kunskapandet, för möjligheten att
objektivare kunna se världen med ogrumlade ögon. Och en andligt
sökande människa kan verkligen finna vägen,
sanningen och livet! Detta handlar om tillblivelsens möjligheter.
Jesus säger: "bli till, medan du passerar!"
Kring
de ontologiska begreppen finns otaliga åsikter och ståndpunkter,
som dallrar i den fria viljans tankar för en meningsfull ändamålsenlighet. Mångfalden och urvalen av åsikter (teser)
kan leda till den självkännande och sökande människans
tillblivelse i ljuset inom sig. Detta sker i prövningen med andra
människors tankar eller värderingar. Gud möter oss i våra
möten med varandra, och i bönen, när vi söker Gud. Gud möter
oss i välsignelsen, och vänder sitt ansikte till oss!
Ontologins
begrepp om varandet, är den
yttersta realiteten kring övernaturens element för möjligheterna till
förändringar inför vardandet.
Att vara eller inte vara är svaret
på
tidspilens
vardande. Detta
är tankeprocessens kärna, och även dess grund för mänskliga fri-
och rättigheter – den fria tanken.
NY
LIVSANDA OCH VÄRLDSMEDVETANDET
I
filosofen Hegels stora verk Andens fenomenologi (utkom redan
1807),
beskriver han faran med "den ansvarslösa friheten, som leder till
fördärv och terror", vilket i en kontrareaktion leder till nya hierarkiska
samhällsordningar. Den Franska Revolutionen är ett typexempel,
enligt Hegel. Förtryckta människors hederliga avsikter slutade med
Napoleon, som totalitär diktator och kejsare.
Hegel
eftersträvade istället ett samhälle med en konkret demokratisk ordning, med
ett mänskligt tillstånd av en kärleksfull och rättvis livsanda, som garanteras och genomsyrar hela samhället och
alla dess invånare.
Världsanden
(Weltgeist) var Hegels svar på behovet av världsvetmetandet. Det
handlar om ett elementärt behov för människans drivkrafter på gott
och ont. Alltså om ett allmänt specifikt medvetande om etik, som ger oss
ändamålsenliga moralregler, för utvecklingen av kärlek och rättvisa
i människans
varande, och för hela processutvecklingens alla områden, och för en
hållbar framtid – vardandet. Detta är andlighet i
praktiken!
Under antiken fanns en föreställning om en världssjäl,
och med denna fanns tanken om det kollektiva bästa och det
kollektiva medvetandet. Det är de likartade beskrivningarna om samma sak:
den kärleksfulla och rättvisa livsandan.
Frihetsbegreppet
kan tydas och frammanas genom Jesus andemening, i betydelsen av att frihet för
var och en aldrig får bli någon annans ofrihet. Det är själva
poängen!
För
att Jesus andemening inte ska kunna förfuskas eller manipuleras,
så grundas Jesus etiska värderingar på Gud i första hand, och
på profeternas samfällda utsagor om att det helt klart gäller kärlek och
rättvisa för alla Jordens människor! Det är Guds lag, vilket
också människorna i vår tid fått resurser för att kunna leva upp till!
Om bara viljan kunde infinna sig.
ÄLSKA
DIN NÄSTA, SOM DIG SJÄLV
Jesus
värdeladdade ord "älska din nästa, så som dig själv"
hör till den kristna moraluppfattningens centrala livsnerv. Och
hans exemplariska föredömlighet när han tvättar sina vänners
fötter, ger en fullkomlig klarhet av hur vi ska tjäna varandra i
harmonisk gemenskap! Guds tjänande människor.
Ovanstående
Jesusord är det stående exemplet för begreppet altruism (Lat.
fr. för andra, för nästan, osjälviskhet). Begreppet har
ständigt diskuterats: "är människan till naturen
självisk?", eller "föds människan god?".
Begreppet
altruism fick en ny biologisk infallsvinkel att ta
ställning till, efter
Darwins teser under 1800-talet. Utvecklingen av Darwins teser har
mera handlat om försöken till en politisk idéutveckling, än av en
realistisk naturvetenskaplig förståelse.
Tidigare
har det sagts att "gener
är själviska, eftersom den ena genens relativa ökning
förutsätter den andras relativa minskning", och av detta har
talesmän för arternas kamp dragit slutsatsen att även individen av den
anledningen är självisk, av biologiska orsaker.
Men
enligt modern forskning, så agerar gener för "osjälvisk" hjälp
för andra geners ändamålsenliga behov. Det finns exempel
på detta. Och det finns vetenskapliga förklaringar till fenomenet.
Framförallt finns bland generna en ändamålsenlig
relation av tjänster och gentjänster – ömsesidighet, på samma sätt som det
finns bland de flesta djurarter, och som funnits från människans
urtid
fram till den moderna människan. Denna ömsesidighet kan jämföras
med det Jesus säger: "älska din nästa så som dig
själv". Denna tes har en större trovärdighet som förklaring
av människans sociala och andliga utveckling.
Civilisationsutvecklingen har skett genom medvetandets förmåga
till insikt. Den genetiska utvecklingen däremot, har
naturvetenskapen ännu ingen förklaring till. Teserna om arternas
kamp är säkert det allra minst trovärdiga som förklaringsgrund.
Darwinism blev mera en politisk ideologi, än en naturvetenskaplig
förklaring.
Visst
har det funnits motsättningar som liknar arternas
kamp. Men teser om arternas kamp för utveckling kan knappast vara
allmängiltiga, för då skulle det inte finnas någon
civilisation överhuvudtaget. Inom forskarvärlden finns det
teser som menar att det istället handlar om en
ändamålsenlig utveckling – en telelogisk evolution.
Forskningen
vet idag att det inom mikrobiologin och uppåt, finns allianser och symbios
för
överlevnadsbehoven, för en ändamålsenlig utveckling. Det är samma
ändamålsenlighet med människans
sociala och andliga utveckling, som för de elementära behoven av kärlek och
rättvisa för alla människor. Helt enkelt för att vi ska
kunna leva med varandra och utvecklas – för överlevnadens skull. Det handlar om
insikt för ändamålsenlighet – eller insikt genom medvetandet.
Den oegennyttiga människan, utvecklar civilisationen genom
konstruktiv insikt. Den egoistiska människan fördärvar
civilisationen genom asocial och destruktiv aningslöshet.
Allianser
skapade av människan däremot, för andra avsikter än de ändamålsenliga
och gemensamma samhällsbehoven, är dömda att misslyckas – förr eller senare. Sådana
allianser kan göra stor skada när inte de allmänna behoven
tillfredsställs. I många sammanhang används ofta ett manipulativt utnyttjande, social parasitism,
för egoistiskt tilltvingande av personliga vinstintressen, eller
för vissa gruppers
särintressen. Om dessa yttringar kan vi läsa i dagspressen nästan dagligen.
Det gäller i politiken såväl som i marknadsekonomin.
Sådana beteenden
och ytterligheter hos
människor kallas inom psykologin för psykopati, och finns
inom alla socialgrupper. Problemet med dessa ytterligheter är
att omfattningen är gigantisk, så att till och med hela samhällen
rämnar. Det kan handla om stats- och militärkupper, eller av
internationell spekulationsekonomi, men också av gangsterkrig som drabbar hela
nationer, som i exemplet Mexico.
Psykopati
kan många gånger vara den orsakande drivkraften för maktsökande människor.
De älskar knappast sina medmänniskor. De söker makten över andra
människors fria vilja. Deras
handikapp är kärlekslös oförmåga till empati. Andra människor är
för dem bara kroppar för att
utnyttjas. Samtidigt kan de skickligt manipulera och spela en social och charmerande livsföring, när det gynnar dem
själva. Men det spelet, eller sjukdomen, har en baksida, med konsekvenser av en fruktansvärd råhet och girighet. Gränsdragningarna
mellan psykopatiska och normala tycks vara svåra att urskilja.
Psykopati
är säkert det enda som kan komma i närheten av en
förklaringsgrund för tesen om arternas kamp!
Forskare
har menat att diktatorer och gangsterledare oftast varit
psykopater. Mot psykopati tycks ingen bot för närvarande finnas,
men det finns lagar mot psykopatens beteenden och handlingar. Man
kan självklart fråga sig om detta är tillräckligt? Psykopater
kan vara mycket framgångsrika, och söker sig dit makten kan erövras, inom alla områden och på alla
nivåer.
Psykopati
ska inte få leda till makt, psykopati måste leda till behandling!
Den
själviska och den osjälviska människan finns i stor blandning i
världen. Egoism har fått ett ansikte med hjälp av teserna om "arternas
kamp", eller "det naturliga urvalet". I andligheten sker en urskiljning, någonting som föds
och blir till i
ljuset hos var och en – i medvetandet genom insikt. Och det ansikte som rättstänkaren får bära är Guds
ansikte.
Se Människan!
Risken
med att inte placera Jesus egna ord allra främst inom kristenheten, kan
leda till vantolkningar, av exempelvis Jesus andemening. Det går
heller inte att definiera bort Jesus betydelsefulla ord och dess
radikala och innerliga innebörd, för då blir det bara tomhet! Tomheten
kan ändå finnas trots att Jesus tycks placerad främst. Och det kan
bero på bristen av ordets görare. Jesus dignitet blev för många något av en
ikon, en Gud, en staffagefigur – eller enbart en tröstande snuttefilt, och inte
mycket mer. Jesus ord
borde kunna tas på större allvar, med en
betydligt större realitet och mening för vår tid. Detta med tanke på Jesus profetiska
varningar om tiden som kommer. Det handlar helt klart om
varningarna för Mammons välde och dess konsekvenser.
Om
Jesus bara är en bluff, och Mammon i verkligheten är världens
sanne Gud, ja då blir det verkligen besvärligt för människornas
framtid. Men tyvärr, nu är Mammon verkligen världens Gud i praktiken, enligt
Jesus själv. Och vi är väldigt många som vet att Jesus inte är någon
bluff. Vi
litar och hoppas på honom! Vi vet också vad Jesus ansåg om
Mammon, och vad han varnade om.
Att
placera Jesus främst på agendan får inte alls betyda
fundamentalism eller underdånig fanatism. Tvärtom, enligt min mening!
Jag finner nämligen ingen Jesus bland
fanatiker eller hierarkiska organisationer, med ett okritiskt bifall
till fundamentalistisk maktordning. Det fundamentala hos Jesus är
att han inte alls är en fundamentalist! Däremot kritiserade Jesus
vissa fariséer för att tolka skrifterna som djävulen läser Bibeln.
Vilket många gör än i dag, tyvärr.
TELEOLOGI
– ÄNDAMÅLSENLIGHETEN
Jesus
säger: "Jag är vägen, sanningen och livet!" Det handlar
om ett mål, som leder till en fullbordan. Jesus ord handlar om en uppmaning
för andlig och avsiktlig viljeinriktning. Alla kan nämligen bli
som Jesus!
I de flesta uttalanden av Jesus, kan vi finna exempel på meningen
med begreppet teleologi. Jesus visar att det finns något
meningsfullt med det han vill med oss. Hans ord handlar om varför
det är ändamålsenligt att gå i hans fotspår. Det handlar
om att kunna bli som
Jesus – hans systrar och bröder, eller tvillingar, så som Jesus
lärjunge Tomas. Alltså, Guds barn och
arvtagare av Ljusriket.
Även ordet "urskiljning" har sitt teleologiska
sammanhang. Exempelvis: "ändamålen helgar medlen" har
varit ett begrepp som använts i många sammanhang. Tanken på att
ett fåtal kan offras för flertalets skull (utilism el. utilitarism,
åsikten att alltings värde ligger i dess nytta) framkommer
hos Jesus som något ohållbart. Om detta blir vi medvetna om i hans
berättelse om det bortsprungna lammet.
Ändamålsenlighet är ett
positivt laddat begrepp, men har ofta utnyttjas negativt. Så är
det givetvis med allt språkbruk. Exempelvis har
ändamålsenligheten åberopats vid försvaret av en svensk vapenexport: "om
Sverige inte exporterar vapen, så gör någon annan nation det!" Med Jesus
ögon och urskiljning, så ska inget land, varken exportera vapen, eller
tillverka dem.
Alla
Jesus uttalanden kan sammanfattas som Guds vilja – en
ändamålsenlighet. Men den viljan har kristna människor inte
alltid orkat leva upp till.
Detta är inte menat som en pekfingerkritik. Kristna är
visserligen kroppens delar av en gemensam kyrka, men inte
nödvändigtvis, eller alltid av Guds vilja. Jesus har kanske inte
heller sagt sista
ordet ännu. Detta med tanke på att många fortfarande väntar på
uppfyllelsen av egna förväntningar. Hur det är med den
saken kan vi alltid ha i åtanke när vissa bröstar sig för den
enda sanna kyrkan, eller religionen.
I
synen på religionsföreträde, eller oviljan till ekumenik, tydliggörs
ett förtvivlat ändamålsenligt behov av en allmän konstruktiv
religionsdialog. Det legitima är vidsynthet istället för
trångsynthet, och mångfald istället för enfald!
Teleologi
är ett begrepp från antiken, och som stötts och blötts av
teologer och filosofer ända från Platon, fram till modern
naturvetenskap, inom både matematik och fysik, och många andra
ämnesområden.
Den
idéhistoriska föreställningen om teleologi fick en minskad
betydelse inom forskarvärlden
under 1800-talet och därefter. Detta på grund av darwinismens
uppgång, vilka beskyllde det teleologiska begreppet som en ohållbar
förklaringsprincip. Bakgrunden
till detta handlade om en allmän intellektuell ovilja till den då
efterblivna
och reaktionära kristenheten. En kristenhet som hellre gick
maktens ärenden än i Jesu fotspår, och tillhörde många gånger
maktägarnas förtryckarapparat.
Men vetenskap och troende ska inte
längre behöva vara ett hinder på grund av en tidigare kyrkas
synder. Fundamentalism i alla sammanhang är helt förkastligt. Tro
bortser inte vetenskap, och vetenskap bortser inte tro!
FÖRÄNDRINGENS
VINDAR
Vi
kan i vår tid se moderna yttringar från forskarvärlden,
även av en del nobelpristagare, som uttalat sig i termer av, bakom
alltets matematik och precisa tillstånd kan en ändamålsenlighet
ses och anas. Då syftar jag inte alls på den så kallade "kreationism".
Kreationism är
verkligen en black om foten för
både den
seriösa andligheten och forskarvärlden.
Men bakom
forskarnas ståndpunkter har en vetenskaplig
bokflod störtat fram, som innehåller en hel del om teleologiska värderingar kring sakernas tillstånd.
Sådana yttringar är tecken på forskarnas öppenhet för det
icke-reduktionistiska helhetstänkandet,
det som kallas holism. Av den anledningen skulle andligheten
kunna utveckla de ontologiska förklaringsprinciperna parallellt med den moderna naturvetenskapen – inte
nödvändigtvis som vetande, utan som
ett sökande!
Om
Gud är chefen, så ligger väl kunskapsboken om övernaturen öppen,
och väntar på den sökande! Och behovet av världsmedvetandet väntar på
sin giltighet för vägen till det goda samhället – Ljusriket –
för alla Jordens människor!
Läs
mer om kritiken mot arternas kamp och dess företrädare! Meningsfullt
liv – för vem?
Gud
är inte död
»»»
«««
|