Civilisation Civilisationskritik

Hög civilisation har alltid värderats högt. Och i bristen på den varan försöker vi ge prov på vad som kan menas med hög civilisation. Vi inspireras av den strävsamma människans bästa erfarenheter, och av de välfärdstankar som förs fram. Civilisationstanken har sin interaktion med den ändamålsenliga utvecklingen.

Artiklar:

Ulf Svensson:  

Kan vetenskapen rädda världen?

Joseph Stiglitz:  

Ett demokratiskt underskott

Paul Lindberg:  

Femtio år till slutet 

Paul Lindberg: 

Den borttappade besinningen

Lars Ingelstam: 

Människosynen

Paul Lindberg: 

Tanke och materia

Lars Ingelstam: 

Global ojämlikhet

Paul Lindberg: 

Ekonomisk rättvisa

Paul Lindberg: 

Klarsynt uppvaknande

Råland Pålsson:

"Det omöjliga samhället"

Lars Ingelstam: 

En ny systemanalys

Paul Lindberg: 

I humanitetens tjänst

Paul Lindberg: 

Socialhumanism och socialliberalism

Paul Lindberg: 

Tanke och handling

Paul Lindberg: 

Orden som förändrade verkligheten

Lars Ingelstam:

Inte bara naturvetenskap

Paul Lindberg: 

Billig arbetskraft – en handelsvara

Paul Lindberg:  

En stor kraftkälla till förändring

Paul Lindberg:  

Civilisationens högsta stadium

Per Herngren:  

Förutsättningen för demokrati

Herbert Marcuse:  

Den nya sensibiliteten

Staffan Carlshamre:  

Hegel och andens fenomenologi

Kent Lagerquist:  

Vad är illusion och vad ÄR?

Paul Lindberg:  

Människan och samsynen

Kent Lagerquist:  

En värld med orubblig välvilja

Paul Lindberg:  

Om fenomenet människan

Vaclav Havel:  

Ingenting är självklart

Imi Markos:  

Luftarianer räddar oss i framtiden

Paul Lindberg:  

Civilisation eller barbari

Paul Lindberg:  

Världsmedvetandets betydelse

 

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

 

 

Forskaren är en aktör som nästan helt är beroende av offentlig finansiering där obekväm forskning har svårt att göra sin röst hörd i många sammanhang.

Foto: NASA

RESILIENCE

Kan vetenskapen rädda världen?

Kanske är det som vissa säger att det är först nu som vi på allvar förstått det kritiska läget inom miljö- och klimatområdet. Utmaningarna är välkända; naturkatastrofer med värmeböljor, skyfall, torka, orkaner och utdöende djurarter som några ingredienser. Det påtalas också att vår generation är den sista som kan göra något åt situationen där klimatförändringen står för det största hotet.

Ulf Svensson: |2017| Ovanstående ingress är bakgrunden till två högintressanta vetenskapliga internatonella konferenser – Resilience 2017 och International conference on sustainability science som genomfördes i Stockholm i slutet av augusti med ett 1000-tal forskare från ett 70-tal länder.

Stockholm åter i centrum

Resilience kan kort översättas med ständigt ny kunskap om förhållanden och förändringar i biosfären – naturen och människan utifrån en integrerad helhet - hur vi kan och bör agera utifrån de nya insikterna samt hållbarhet handlar om hur samhället kan byggas och planeras så att kommande generationer kan leva drägliga liv på jorden med hänsyn tagen till ekonomin, det sociala och miljön. Redan 1972 hölls ett historiskt möte – Stockholmskonferensen – som var den första FN-konferensen om den mänskliga miljön och ett första försök att på global nivå hantera den annalkande miljökrisen. Frågan är hur långt vi har nått i att vrida utvecklingen i rätt riktning utifrån vetenskapens roll sedan 1972 som konstruktiv och kritisk aktör?

Ser vi bara till våra egna svenska miljökvalitetsmål, 16 till antalet, som beskriver det tillstånd i den svenska miljön som ska nås till 2020 (även kallat generationsmålet) kommer endast ett av målen att nås. Övriga 15 mål beskrivs i Naturvårdsverkets utvärderingar enligt följande; ”Det är inte möjligt att nå målet med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” 

Kanske är det därför som många policyarbetare och forskare kastat sig ut i arbetet med FN:s mycket radikala målsättningar utifrån den s.k. 2030 agendans 17 Sustainable Development Goals (SDGS)? Dessa målsättningar kommer dock att kräva betydligt större ansträngningar och insatser än de svenska miljökvalitetsmålen för att kunna uppnås. Frågan är varför vetenskapssamhället inte kunnat stödja praktikens aktörer i arbetet med att nå de svenska miljökvalitetsmålen?

Förnybar energi

För att lyckas vända den negativa utvecklingen inför den annalkande klimatkrisen, med ökande klimathusgaser i vår atmosfär, är utbyggnaden av den fossilfria och förnybara energin av helt avgörande betydelse för en positiv utveckling på jorden. Dock är det viktigt att när vi planerar och investerar i det förnybara måste hänsyn tas till en rad olika miljöområden, exempelvis beskrivna i det svenska miljökvalitetssystemet och i FN.s SDGS. Kan t.ex. stora vindkraftsparker byggas ut på ett sätt som åsidosätter andra miljökvalitetsmål vid sidan av ”Begränsad klimatpåverkan” om vi ska nå trovärdighet i denna transformation? Bevarad biologisk mångfald och intakta ekosystem är t.ex. lika viktiga att säkerställa för att mildra framtida klimatförändringar som ökad användning av förnybar energi.

I ett ambitiöst projektinitiativ som presenterades under forskningsveckan i Stockholm – ”A guide to SDG interactions: from science to implementation” finns ett schema där man beskriver positiva och negativa effekter av olika åtgärder för miljö och utveckling, åtgärder som beskrivs som odelbara för att nå alla hållbarhetsmålen gällande ekonomi, det sociala och miljön. När man studerar etableringen av omfattande, landbaserade vindkraftsparker ser man hur dessa exploateringsprojekt påverkar en rad av våra svenska miljökvalitetsmål till det sämre. Tyvärr hamnar man i ovan refererat schema på ”värsta scenariot” -3 (på en skala från -3 till +3) vilket innebär att andra miljökvalitetsmål relaterade till en långsiktigt hållbar markanvändning inte beaktas tillräckligt. Detta är allvarligt eftersom regeringen f.n. förbereder en lag om att ta bort det kommunala vetot för denna typ av etableringar. Många forskare verkar tyvärr vara av åsikten att dessa uppoffringar är helt i sin ordning. Frågan är om vetenskapen i dagsläget har den kunskap som krävs för att veta var gränserna går mellan hållbar respektive ohållbar utveckling, för t.ex. utbyggnaden av stora vindkraftsparker i känsliga miljöer?

Ingen myndighet har helhetsansvaret

Från 1960-talets slut fanns i Sverige en myndighet - Statens planverk – som hade en helt unik ställning inom den svenska samhällsplaneringen vad gäller helhetsansvar för mark- och vattenhushållningen samt energihushållningen. Trots ibland kontroversiella ställningstaganden, som godkännandet av etableringen av oljeraffinaderiet Scanraff på västkusten mot stipulerade riktlinjer, var det den myndighet som hade chefskapet över expertgruppen för fysisk riksplanering under bostadsdepartementets ansvarsområde. Den dåvarande generaldirektören Lennart Holm underströk vikten av ett kunskapsbaserat arbetssätt och att medborgarinflytandet i den fysiska planeringen skulle framhållas. Tyvärr verkar båda dessa sistnämnda förhållanden vara historia.

Vi ser i dagens Sverige ett antal myndigheter som har olika typer av delansvar såsom Naturvårdsverket, Boverket, Havs- och Vattenmyndigheten, SGU, MSB, Lantmäteriverket länsstyrelserna med flera myndigheter. Vi ser också att olika regeringar, från tid till annan, organiserar om arbetet inom detta arbets- och kunskapsfält vilket varken ger långsiktighet och kontinuitet i arbetet där det är just dessa egenskaper som är viktiga. Nedläggningen av Miljömålsrådet 2010 och Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald 2012 är två exempel på denna typ av okänslighet från maktbärande partier. Även nedläggningen av Bostadsdepartementet, som arbetade med planeringsfrågor kring den fysiska riksplaneringen, är ett exempel. Jag kan tyvärr också konstatera att organiseringen av den fysiska samhällsplaneringen inte längre håller måttet som instrument för en hållbar och resilient utvecklingsplanering. Exemplen är många.

Slutsatser

Min egen slutsats, efter att ha lyssnat till några av världens främsta miljöforskare med professorerna Carl Folke och Johan Rockström i spetsen, kan bäst sammanfattas av ett citat från Winston Churchill; ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”

För faktum kvarstår; dels har vetenskapen inte alla svar på hur avvägningarna ska göras mellan olika, och mycket angelägna, miljö- och utvecklingsmål oberoende av om de är 16 svenska miljökvalitetsmål antagna av Sveriges Riksdag eller 17 SDG antagna av FN, dels är den ekonomiska makten den starkaste förändringskraften i världen. Av de två refererade konferenserna framkom också att det är bråttom att gå från ord till handling. Världens länder, företag, konsumenter osv måste agera nu för att vi ska kunna navigera säkert inom nio biofysiska planetära processer där redan några passerats som t.ex. biologisk mångfald och där markanvändningen håller på att närma sig s.k. säkra gränser. 

Frågan är vad forskarsamhället kan bidra med, en verksamhet som inte lever i ett tomrum utan i en värld där politik, pengar och makt är realiteter som ofta styr vad som forskas kring. Forskaren är en aktör som nästan helt är beroende av offentlig finansiering där obekväm forskning har svårt att göra sin röst hörd i många sammanhang.

»»»  «««

 

Joseph Stiglitz är ekonomipristagare till Alfred Nobels minne (2001) och författare till ett antal omtalade böcker utgivna i flera länder, på svenska finns bl.a. Fritt fall och Globaliseringen och dess kritiker. Stiglitz undervisar på Columbia University och bor i New York City.

 

EURON: HOPP OCH VERKLIGHET

Ett demokratiskt underskott

"Euron är en modern tragedi … medan problemen blir allt mer uppenbara har dess supporterklubb lierat sig med politiska romantiker och Eurovänliga journalister. Joseph Stiglitz budskap till dem är att de ofrivilligt raserar det som de framförallt vill värna." Times Literary Supplement

Joseph Stiglitz: |2017| Det europeiska projektet hade den ambitiösa avsikten att föra länderna närmare varandra, men i en politisk union som skulle avspegla grundläggande europeiska värden. Det står dock klart att en del av dessa regler inte är allmänt omfattande eller respekterade, särskilt i vissa länder eller i vissa delar av vissa länder. Respekt för andras åsikter ingår i den liberala värdegrunden. Toleransen är och bör vara lägre för åsikter som inte respekterar kärnvärdena. Men rätten för ett land att påtvinga andra sina värderingar är långt mer problematiskt. Om så sker undergräver det ett annat europeiskt kärnvärde, demokrati, och det är en synnerligen viktig fråga när det som berörs påverkar grundläggande sociala rättviseprinciper. En sådan är reglerna på arbetsmarknaden. Som vi har sett undergrävdes de i minst ett av Trojkans program (IMF, ECB och Europakommissionen). Återigen är frågan om fördelarna med denna sida av den ekonomiska och penningpolitiska integrationen är värda priset. I detta fall står mer än bedömningar av ekonomisk prestationsförmåga på spel: grundläggande frågor om social rättvisa och demokrati.

Från allra första början led det europeiska projektet av ett demokratiskt underskott. Det kom till över medborgarnas huvuden, en vision av framsynta ledare som saknade försäljartalang. I vissa länder, särskilt de som lämnat fascism och kommunism bakom sig, var man entusiastisk över att bli en del av Europa. Utsikten att komma med i EU blev en stark drivkraft för de institutionella reformer som spelade en viktig roll i framgången för länderna i Öst- och Centraleuropa när de gick över från kommunism till marknadsekonomi. Men när olika aspekter av projektet underställdes folkomröstningar – i Danmark och Sverige om euron, i Frankrike och Nederländerna om EU:s författning, i Norge om anslutning till EU – tog EU-fientliga stämningar över. Också när EU-vänliga krafter segrade var motrösterna starka.

Ett skäl är konstruktionen av själva EU, med lagar och bestämmelser utfärdade av en kommission som inte är direktvald. Inte ens Europakommissionens ordförande är vald. Arbetet med att utforma regler och bestämmelser som fungerade för hela denna mångskiftande region var ofrånkomligt besvärligt. Det har man insett i organisationen och man rör sig sakta men säkert mot ett större demokratiskt ansvarsutkrävande, utom på en punkt: valutaunionen.

Om euron ska lyckas måste den vara ett ekonomiskt projekt som stämmer med och förstärker andra fundamentala värden. Den måste stärka demokratin. Euron har gjort motsatsen.

Euroområdets starkaste institution är Europeiska centralbanken (ECB), som konstruerades för att vara självständig – inte ansvarig inför eller styrd av valda ledare. Det var ännu en nyliberal idé som var på modet då euron konstruerades. Den är fortfarande på modet här och där men ifrågasätts alltmer. Som vi ska se i kapitel 6 var de länder som skötte sig bäst under den globala finanskrisen de med centralbanker som kunde hållas ansvariga. (Sverige och Norge …).

Alla centralbankers åtgärder har stora politiska och fördelningsmässiga konsekvenser, vilket framgår tydligast under kriser. Centralbankerna är duktiga på att dölja sina beslut i ordalag som antyder att de bara uträttat sitt uppdrag. Men det finns valmöjligheter i hur uppdraget uträttas. De skulle säkerligen förneka det, men ECB:s beslut att stänga av överföringar till det grekiska banksystemet sommaren 2015 var en rent politisk handling.

Det växande demokratiska underskottet framgår tydligast av att Europas länder upprepade gånger har avvisat åtgärder som påtvingats dem, när de har haft möjlighet att göra det. År 2015 röstade 61 procent av Greklands väljare för att förkasta de påtvingade villkoren, och i Portugal och Spanien fick kandidater som motsatte sig åtstramningar liknande stöd. Men oppositionen framgår också av flera andra val, däribland i Italien, där väljarna kastade ut det parti som stödde åtstramning. De valde i stället partier som stod för en annan väg.

Trots dessa val låg åtgärderna fast. I Portugal var läget ännu sämre: presidenten vägrade först att låta den åtstramningsfientliga koalitionen bilda regering med hänvisning till att den innehöll eurofientliga partier, trots att koalitionen med 62 procent av rösterna hade majoritet i parlamentet.

I varje fall fick den nyvalda regeringen besked om att den inte hade något val: acceptera villkoren, annars tillintetgörs ert banksystem, ekonomin ödeläggs och ni måste lämna euroområdet. Vad innebär det att vara en demokrati, om medborgarna inte längre har något att säga till om i frågor som ligger dem varmast om hjärtat, eller rör hur deras ekonomi sköts? Detta demokratiska underskott utplånar förtroendet för demokratiska processer och stimulerar tillväxten av extremistpartier som utlovar ett alternativ.

Bristen på engagemang för demokratin har framträtt allt tydligare efter hand som programmen som påtvingats krisländerna utvecklats. Det syntes tydligast i Grekland. Redan tidigt kom förslag från Tyskland om att Grekland skulle avstå från sin rösträtt som medlem av europaområdet till landet hade rehabiliterats och uppfyllt "programmets" villkor. Det påminde om USA, där medborgare som sitter i fängelse är berövade sin rösträtt i de flesta delstater – ovanligt nog för en demokrati – medan i andra delstater som har begått grova brott förlorar sin rösträtt för all framtid. I tyskarnas ögon hade grekerna alltså begått brottet att skuldsätta sig för mycket, och även om de inte anmodades att avstå från rösträtt permanent, tills statsskulden låg på den nivå där landet kunde klara sig på egen hand, kom propåer om att Grekland borde fråntas sin rösträtt.

Programmen som har ålagts Grekland illustrerar även på andra sätt denna djupa brist på engagemang för demokratin. Ett krav var att Grekland inte skulle lägga fram något lagförslag för offentlig debatt tills det hade granskats av Trojkan.

När Greklands regeringschef Giorgos Papandreou år 2011 föreslog en folkomröstning för att få folkets stöd för programmet, tog Trojkans ledare mycket illa vid sig och uppträde som om att de hade blivit förrådda. Vad nu, fråga folket? Ironiskt nog trodde Papandreou att han skulle vinna befolkningens stöd för programmet, så hängivna var grekerna euron att de vara villiga att utstå programmets smärta och förnedring för att bli kvar inom EU. Han trodde att programmet skulle accepteras och att det skulle bli lättare att genomföra det effektivt tack vare detta större engagemang. Jag höll med.

Som Världsbankens chefsekonom såg jag vilken stor skillnad det gjorde att folket var med på förslaget, och i banken lade vi ner mycket arbete på att uppnå detta medan jag var där. Vi tog kontakt med civilsamhället, vi förklarade utvecklingsstrategierna, vi ordnade seminarier. När programmet uppfattades som påtvingat utifrån försökte man överallt att kringgå det.

Det värsta exemplet på denna "icke-demokratiska" inställning kom i dagen när grekerna i januari 2015 hade valt en vänsterregering med den 41-årige Alexis Tsipras i spetsen. Han hade fört sin kampanj med motstånd mot åtstramningarna som sin stora valfråga. Det var inte förvånande med tanke på att tidigare program hade slagit slint i fem år, BNP hade fallit med en fjärdedel och ungdomsarbetslösheten stigit till mer än 60 procent. Villkoren som hade lagts fram för den föregående mitten-högerregeringen ledd av Antonis Samras (från partiet Ny demokrati, som hade nära förbindelser med oligarkerna och som fifflat med budgeten vilket utlöste den grekiska krisen drogs tillbaka). Strängare villkor utfärdades. Medan stödet för Tsipras och hans originelle finansminister Gianis Varoufakis (som är en utmärkt ekonom och har undervisat vid University of Texas i Austin) skärpte europaområdets förhandlare sin inställning ännu mer. Situationen underlättades inte av att Varoufakis var den ende nationalekonomen i den grupp av finansministrar som skulle "förhandla" om Greklands villkor.

Till sist vek sig Grekland. Tyskland vägrade att omförhandla den grekiska statsskulden, mot IMF:s bestämda påbud. Tyskarna ville inte backa från sitt krav på ett primärt budgetöverskott (intäktsöverskottet efter avdrag för skuldräntor på 3,5 procent för 2018). Den siffran garanterade i praktiken fortsatt depression.

Grekerna hade önskat sig två saker men kunde inte få båda: de ville att åtstramningarna skulle upphöra och tillväxt och välstånd återställas, och de ville vara kvar i euroområdet. Tsipras visste att det senare för ögonblicket var viktigare än det förra, och då valde han det i och med att han gav efter för euroområdets krav. För ögonblicket är grekerna kvar i euroområdet som är intakt, men till ett högt pris för den europeiska demokratin (för att inte tala om priset för det grekiska folket, som vi behandlar utförligare längre fram).

När Tsipras återigen vände sig till folket för att få bekräftelse fick han på nytt kraftfull stöd. Grekerna hade överlevt ännu ett anfall från Berlin, men regeringen, och folket, hade måst offra sin ekonomiska dagordning. Som jag flera gånger har påpekat finns det ingen mer angelägen fråga för en stat och dess folk än den ekonomiska politiken.

Inom EU och euroområdet skulle de enskilda staterna behålla stora delar av suveräniteten, var det sagt. Det som skedde i Grekland och överallt i euroområdet motsade den tanken. Åtminstone under vissa omständigheter var den ekonomiska suveräniteten ett minne blott. I andra hade viktiga delar överlämnats till andra makthavare.

Europarådets institutioner, till exempel ECB, som hade övertagit denna ekonomiska suveränitet, var långtifrån demokratiska. Det demokratiska underskottet som hade varit tydligt då europaområdet föddes har ökat ännu mer. De djupaste förhoppningarna om euron – att den skulle medföra starkare politisk integration byggd på en förstärkning av demokratiska värderingar – är fortfarande bara förhoppningar. Verkligheten är en annan.

Eurons politiska och sociala kostnader är iögonfallande. Vilka har då fördelarna varit? Statistiken som blottar det europeiska projektets ekonomiska tillkortakommande återges i nästa kapitel.

Läs hela boken!

www.atlantisbok.se

 »»»  «««

 

Banks var världsordningens tempelplats fram till Brexit. Det som följer därefter är kanske inte värt att veta.

FOTO: RLC

CIVILISATIONSKRITIK

Femtio år till slutet

Immanuel Wallersteins profetia

Den rika världen expanderar så den sprängs. Växtvärken märks i den globala uppvärmningen, men även av rovdriften på jordens människor och naturresurser. Den rika världen uteslöt en ansvarsfull resurshushållning. Kostnaderna för detta betalas med en kollaps av de ekologiska balanssystemen. ”Det som sker när ett världssystem hamnar i kris i en global omfattning är att världen blir farlig, hotfull och kaotisk, på många sätt och vis”.

Paul Lindberg: |2008-03-11| Om världsordningen rullar på i samma hjulspår så slutar denna världsordning i ett förödande kaos. Det menar professor Immanuel Wallerstein, världssystemanalytiker från USA. 

Det farliga med krisen kommer att visa sig i både politiska och sociala motsättningar, men framförallt på att överlevnadens betingelser blir allt svårare att klara av. Detta är verkligen domedagstankar, men som uppkommit på grund av den nuvarande världsordningen. 

Wallerstein menar att ”om inte en ny ordning kan skapas ur den nuvarande krissituation, som vi nu står inför, så lär inte den nuvarande civilisationen kunna överleva”. Om mindre än femtio år är den här civilisationen till ända, enligt Wallerstein.

Det behöver inte betyda att mänskligheten dör ut. Men problemen visar sig redan nu runt om i världen, och i en ökande omfattning. Det kräver att ansvariga ledare måste ta till omedelbara och nödvändiga åtgärder för att klara denna situation.

Wallerstein tillhör en av USA:s mest ansedda forskare kring de ekonomiska världssystemen. Och han är starkt kritisk till den globaliserade kapitalismen, som han anser har nått sitt högsta stadium, och är nu på fritt fall med hela världen hasande efter sig. 

Han varnade för faran med nyliberalism, som han menar är en otidsenlig kapitalism, som aldrig kan lösa de problem som orsakas av just samma kapitalism. 

KAPITALISM SKA INTE FÖRVÄXLAS med marknadskrafterna, därför att kapitalism aldrig har stått för en fri konkurrerande varuhandel. Kapitalism har alltid strävat efter hegemoni, kontroll och monopol, enligt Wallerstein.

Kapitalism är ett system där ackumulation av kapital är ett självändamål för aktieägandet. Som exempel ser vi det idag när förvaltare endast är intresserade av värdepapper, som ska omsättas till vinster, men också till stabila och övervärderade fastighetsvärden.

Det produktiva näringslivet är istället skaparna av mervärdet, inte kapitalism. Kapitalägandet är faktiskt den utsugande placeraren över exempelvis varuproducenterna och konsumenterna på alla plan, och äger oftast alla affärsfastigheter i hela den kapitalistiska världen.

Denna kapitalism och fondförvaltning styr allting här i världen och är de stora aktörerna i den globaliserade världen.

KAPITALISMEN I SITT HÖGSTA STADIUM, men som nu är på fall.

För det första: fallet grundar sig på att kapitalism håller på att förlora greppet över produktionskostnader och övervinster i den rika världen. Den billiga arbetskraften i utvecklingsländerna kommer troligtvis heller inte att vara beständigt. Kapitalismen har alltid förlitat sig på att härska genom att söndra, vilket är förhållandena även idag.

Rasism, splittring och inbördeskrig med vapen från den rika världen, gör människor i u-länder till andrahandsmedborgare och i slavliknande förhållanden.

Världsbanken som är kapitalismens högborg har gått till aktion för friare regelverk riktad mot fackföreningsrörelser, just i frågan om rätten att utnyttja arbetskraften i ökade former av utnyttjande.

För det andra: Wallerstein menar att kapitalism är på fall på grund av den globala ekologiska krisen i form av jordens uppvärmning. De har tidigare sluppit kostnaderna för miljöförstöring och resursslöseri.

Avfall och industrisopor kastades i vattendrag, hav och luft. Och Wallerstein skriver att ”världen står inför problem mellan ekologisk kollaps och en tvingande lagstiftning, för att företagen själva måste stå ekonomiskt ansvariga för hela industriprocessernas hela omfattning.

För det tredje: det är den globala demokratiseringen som trots allt gör sig gällande. Det sociala ansvarstagandet ligger i välfärdskraven i de flesta länder av i dag. 

Kring demokratifrågan har nya motsättningar kommit fram med motkrav från kapitalismens företrädare, för att minska på demokratin, att kräva större utnyttjande av arbetskraften, att minska på social välfärd och öka självkostnaderna för de stora massorna. Dessa ökade motsättningar tillhör realiteterna i det globala världsscenariot.

Krafterna mot demokratin söker splittra människor genom antifackliga attacker och ökade lönedifferenser. Denna utveckling har gått långt och skapar social oro, med ökad brottslighet och social utarmning på många håll i hela världen.

Motståndet mot denna utveckling sker på två plan, enligt min mening: det konstruktiva motståndet har oftast kommit från de fackliga organisationerna – globalt sett. Men också från det destruktiva motståndet, från subkulturer i form av en asocial gangsterutveckling. Beväpningen bland de sistnämnda ökar katastrofalt runt om i världen. Vi ser det tydligt även i Sverige.

I nyliberalismen såg kapitalismen möjligheten för att kunna stoppa statens välfärdsgarantier. Men när staten vittrar bort försvinner också det kapitalistiska systemets stabilitet. (Som var ett socialpolitiskt verk av Bismarck från andra hälften av 1800-talet). 

För det fjärde: statsmakten urholkas av kapitalismens utpressning gentemot samhället, som kräver lägre skatter och när de istället är skyldiga samhället för miljökrisens kostnader, och sociala kostnader som bottnar i följderna av kapitalism.

Professor Wallerstein skriver att ”det var välfärdsstatens förtjänst som fick människorna att se kapitalism som en samhällsmotor. Det var en stark stat som kunde få industrikapitalismen att utvecklas i den omfattning som gjorts". Allt detta har skett utan större eftertanke. Det som nu gäller överlag är "ökad ekonomisk utveckling", som bevisligen leder oss in i gigantiska kriser. 

Den värdepappersförvaltande kapitalism som har utvecklats är inte den motor som ackumulerar investeringskapital. Värdena blir låsta i döda, ineffektiva och övervärderade fastigheter, och blockerar möjligheterna för en välfärdsutveckling. Även fackliga organisationer har hamnat i detta kontraproduktiva värdepappersförvaltande. Det är säkert en av orsakerna till att många hoppar av från dyra fackföreningsavgifter. "Smarta placeringar" är kapitalismens kännemärke.

DE NYLIBERALA IDEALEN förändrade synen på statens betydelse, och därmed kommer kapitalismen att förändras i grunden. Det leder till kapitalismens eget fall, vilket vi ser början av redan i dag, enligt Professor Wallerstein.

Wallerstein skriver att ”detta är slutet på det kapitalistiska produktionssättet över huvudtaget”. 

I detta tomrum som följer uppstår politisk oro som leder till motsättningar och kamp. Kapitalismens kris har sina tydligaste tecken i den uppkomna miljökrisen som hela tiden växer. Och den politiska handlingsförlamningen är total, världen över – oavsett internationella överenskommelser kring krisåtgärder. 

Wallerstein pekar på att ”historien har alltid haft stora systemförändringar, ibland i hastiga revolter, eller av nödvändiga politiska orsaker. En liten insats kan leda till stora resultat i både negativ eller positiv mening."

"I vår tid finns möjliga resurser till stora och nödvändiga förändringar, som aldrig funnits tidigare”, enligt Wallerstein.  Problemet idag, vad det gäller den globala uppvärmningen, är ändå att den politiska förmågan och viljan hos makthavarna inte tycks räcka ända fram. Runt om i världen drar sig alla makthavare undan ansvaret till förändring, och definierar bort ansvaret. Det är alltid andra som ska ta ansvaret, och så vidare. De är blinda för vad som kommer att hända – eller så struntar de i det hela.

KAPITALISM HAR ALLTID VARIT ODEMOKRATISKT, totalitärt och instabilt, och något som inte alltid varit så lätt att kunna urskilja. Forskningen kring kapitalism har stått i västvärldens politiska centrum, och forskarna har sökt förstå de sektoriserade delarna av fenomenet.

Helhetssynen i kapitalismens vidaste omfattning har oftast gjorts av en rad filosofer. Och Wallerstein tillhör nog den gruppen.

Det stora med Wallerstein är hans förmåga att förklara fenomenet kapitalism i en världsmåttstock genom tiderna, och samtidigt haft ett perspektiv på nödvändiga åtgärder för överlevnad. Sådana profeter brukar normalt viftas bort av kontrahenterna – men så sker inte mot Wallerstein. Han tas på allvar på grund av hans exemplariska kunnande.

I USA LYSSNAR en stor del av ETABLISSEMANGET på Immanuel Wallerstein – från presidenter till nationalekonomer. Inte för att etablissemanget tagit till sig det Wallerstein predikar, utan för att de inte klarar sig utan hans vetenskapliga systemanalyser.

Wallerstein är verkligen en modern profet i ordets rätta bemärkelse.

Han har varnat samtiden för oroväckande faror, och fastställer en ungefärlig tidpunkt när kvalitativa och världsomfattande förändringar kommer att ske. Dessutom med angivna tider som synkroniseras med Newtons och Bibelns profetior.

Mitt tips inför framtiden: Ta Gud på allvar, och ta Jesus på orden!

»»»  «««

 

Pengar är för närvarande makten över politiken och jordens invånare.

Foto: University of Southern Indiana

CIVILISATIONSKRITIK

Den borttappade besinningen

Världens hjälpare måste arta sig!

Kärleken till pengar är roten till det onda. Världens invånare har på olika sätt informerats kring bland annat den globala uppvärmningen, som tycks kunna komma att utgöra det största hotet någonsin mot mänskligt liv på Jorden. Det är detta miljöhot, i relationen med vår tids industriella konsumtionstillväxt, som ställer människor inför en avgörande realitet.

Paul Lindberg: |2016-11-01 | Den globala uppvärmningen är ett bevisat faktum. Det vetenskapliga sakläget har redovisats och i det stora hela accepterats av världens politiker och makthavare. Åtgärder har debatterats och stipulerats kring internationella åligganden. Trots denna vetskap om klimathotet så ökar massutsläppen av växthusgaser – mer än någonsin, totalt sett. Den globala tillväxtindustrin går på högvarv och överträffar alla tidigare rekord. Industritillväxten och dess profitägare har makten över det världsekonomiska ägandet, och därmed den övergripande greppet över alla de elementära mänskliga behoven.

I paritet med den globala uppvärmningen hittar vi en sanslös och accelererande miljöförstöring. Haven hotas av utfiskning och förgiftning, och odlingsmark besprutas med gifter, trots alla varningar om skadliga konsekvenser. Ryggradsdjur utrotas i en fasansfull omfattning, vilket framlagts av en enad forskarvärld. Denna beskrivning är inga överord och ingen skrämselpropaganda – även om det är hur skrämmande som helst. Samtidigt rasar destruktiviteten fram genom mörkrets primitiva nationalism och rasism.

Politiska kriser av många växlande orsaker övergår i konflikter, vilket resulterar i militär upprustning i förlitandet på militära lösningar av politiska motsättningar. I vår tid är det farligt att leka med elden, med tanke på vapenteknikens genomgripande slagkraft. En urartning av global omfattning, motsvarande ett tredje världskrig, skulle kunna ta död på omkring en halv miljard människor, enligt faktaforskning.

De bakomliggande bevekelsegrunderna kan generellt beskrivas som ett hegemonistiskt maktsug, i paritet med kärleken till pengar. Detta är Mammons världsordning.

Kärleken till pengar A. Sakinnehållet har kommit att fokuseras på två ståndpunkter: den ena sidan gäller förnekelsen av människan som ansvarig för exempelvis den globala uppvärmningen – en ståndpunkt som delas av många inom det världsekonomiska maktinnehavet, med ett stöd från en nyliberal och radikaliserad extremhöger. Mot detta står den andra ståndpunkten som grundar sig på forskningens vetenskapliga redovisningar kring den globala uppvärmningen. Konklusionen av dessa två ståndpunkter kommer att avgöra hur det hela slutar.

Förnekarna, med ekonomimakten bakom sig, har lyckats dupera människor med bl.a. det glamourösa argumentet "lev nu" – underförstått "strunta i ansvaret för framtiden". Det vill då säga ställningstagandet mot den överdrivna materiella livsstilen. Till detta ställningstagande har vår tids människor, de som lever i lyx och överflöd, hjälpt till att upprätthålla de destruktiva idealen som tveklöst leder till världsordningens upplösning, med ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. Att detta tillstånd uppkommit har sin grund av maktsökarna med kärleken till pengar. Det handlar i grunden om det psykologiska fenomenet om rabiata överdrifter och infantilitet – flykten från verkligheten.

Kärleken till pengar B. Den offensiva och utbredda lyxkonsumtionen som aldrig tidigare skådats har närmast tagit musten av miljörörelserna. Förnekare av en mänsklig klimatpåverkan är bland andra USAs president Donald Trump. Det gäller även den tidigare franske presidenten Nicolas Sarkozy. Han har tidigare förnekat den vetenskapliga klimatforskningen. Och nu vill han åter ställa upp i presidentvalet, med epitetet "miljöpresident".

Sarkozy menar att om inte den nuvarande konsumtionsplanen upprätthålls, så finns det ingen annan ersättning för den nuvarande tillväxtplanen. Detta är totalitära maktord. Det låter som Hitler under sista tiden han fortfarande levde i bunkern i Berlin. 

Hitler uttalade att om han inte segrar så ska tyska folket hindras att leva i förhoppningen om en ny och bättre värld. Han utfärdade direktiv att bakom den tyska arméns tillbakadragande skulle den brända jordens taktik verkställas. Allt skulle förstöras. Dessa kopplingar till det totalitära har skadat mänskligheten vid många tillfällen i historien. Anständighetens gränser har emellertid redan överträtts i just vår tid.

Påve Franciskus: "Låt oss vandra framåt tillsammans! Låt oss inte stänga in oss i rigida framtidsplaner, låt oss vara öppna för reformer!" (Intervju DN, Ulf Jonsson)

Kärleken till pengar C. Vad bör göras? Världens religioner tillsammans med de kristna kyrkorna, och alla hjälporganisationer i världen, är krafter som genom dialog kan påverka utgången för människornas gemenskaper och behov. Kyrkorna har generellt en kritisk bedömning över det globala sakläget – i synnerhet vad det gäller den globala uppvärmningen, orättvisor och det växande vapenskramlet. Det möjliggörs av den ökande vapenhandeln. Krigsrisker ökar i takt med dårskapen och breder ut sig. Detta på grund av att vapenhandeln är så pass lönsamt. Se bara hur svenska socialdemokratiska ministrar reser runt i världen för att sälja vapen runt om i den delen av världen som använder vapnen i sina krig.

Hjälparna i nöden är den motkraft som genom insikt kan organiseras för de eftersträvansvärda lösningarna för världens verkliga behov.

»»»  «««  

 

Människans natur innefattar hennes reaktionssätt och sociala kapacitet och inte minst hoppet.

Foto: RLC

MÄNNISKOSYNEN

Människans behov

Social och verksamhetslysten

Människosynen är central. En människosyn är föreställningar om vad människan behöver, vad hon har rätt att vänta sig och hur hon fungerar, själv och tillsammans med andra. En utgångspunkt är en humanistisk grundsyn. En sådan innebär att man hävdar att samhället existerar för människan och genom människor.

Lars Ingelstam: Detta är inte en så tomt deklamatorisk eller uddlös startpunkt som det först kan synas. Den innebär nämligen att alla samhällets ordningar, bland dem staten, näringslivets institutioner, ekonomin och vetenskapen, sist och slutligen skall bedömas med människan som måttstock.

Georg Henrik von Wright (1978) utvecklar den humanistiska grundsynen på följande sätt:

"Humanismens första kännetecken, förbundet med själva namnet, är aktningen för människan. Bland alla människoverk, säger John Stuart Mill, är människan själv det förnämsta. Individens utveckling mot ett fullkomlighetsideal blir det yttersta ändamål, som all enskild och samfälld mänsklig strävan har att befordra; människan är den måttstock efter vilken alla rättsliga och moraliska värderingars giltighet skall bedömas.

En humanism, som ställer människans väl i centrum, måste idag starkare betona solidariteten människor emellan än den enskilde individens självförverkligande. Men de två aspekterna: solidaritet och självförverkligande, kan inte skarpt skiljas åt. Ändamålet med solidaritet kan inte vara annat än att alla enskilda inom gemenskapen skall få det bra."

Och så här uttrycker sig miljöjournalisten Björn Berglund (1977):

"Vi har vår begränsade hjärna, vår tunna hud mot den kalla yttervärlden, våra slintande fötter, vårt oroliga hjärta, vilsenheten i världen och tafattheten på jobbet. Det är allt. Men det är ändå det bästa. Det bästa är den mänskliga faktorn. Man skulle kunna använda den till att bygga ett mänskligt samhälle och en mänsklig värld … Det är inte vi som skall försöka göra om oss så att vi passar in i människo- och miljöfientliga samhällssystem och tekniker. Det är ingenting fel på oss. Det är aldrig fel att vara människa."

G H von Wright framhåller, efter en ganska utförlig argumentering (se även von Wright 1986, 1993) att humanismen i dag måste betona samhörigheten och gemenskapen. Underförstått är att människan har ansvar och lust att förändra de villkor under vilka hon och "gemenskapen" lever. En besläktad tanke har formulerats så här av Ernst Wigforss (1971):

Människan är en verksamhetslysten varelse, som känner lust att fatta beslut, att ta på sig ansvar, att över huvudtaget påverka de förhållanden under vilka hon lever.

Detta blir grunddragen i det som benämns människosyn, och den bildar fundament för kommande kapitel i den här studien. Den syn jag utgår ifrån har alltså två, nära sammanflätade komponenter. För det första förutsätter den att människan är en aktiv varelse. I sitt liv uppfattas hon som en aktör, med verksamhetslust, vilja och medvetenhet att förändra och påverka sin situation. För det andra förutsätts att människan är en social varelse i den meningen att hon vill ha, och behöver, samverkan, omsorg och ömsesidighet och kan känna ansvar för sammanhang utanför sig själv.

Till förnuftets försvar

Under lång tid har föreställningen om tekniska, ekonomiska och sociala framsteg stått i ett nära förbund med den västerländska formen av vetenskaplighet, och dess filosofiska släkting rationalism och förnuft. Men framstegstankens grundstötning, förstärkt av brutala indikationer på felfunktioner som ekonomisk "kris", miljökris och massvält, har gjort förnuftet till en svårt komprometterad föreställning.

I detta läge finns det två vägar ut. Den ena består däri att man konstaterar att förnuftet är oskiljaktigt förbundet med den traditionella, ohållbara framstegsföreställningen. I samma grad som denna har visat sig ohållbar har också förnuftet, som vi känner det, misslyckats. Rationalismen måste lämna plats för något annat, vi kan kalla det kunskapsrelativism. Många av dem som misstror den etablerade visdomen och kritiserar den för omänsklighet har accepterat detta. De har därför sökt finna alternativ till förnuft; många har kommit att laborera med begrepp som "ett nytt förnuft", "högre medvetande", "postmodernism", "holism" och liknande.

Den andra möjligheten är att än mer frankt påstå att den tilltro till förnuft och analys som varit ryggraden i det västerländska idéarvet fortfarande utgör vår stora tillgång. Att förnuftet på många sätt råkat i rövarhänder och åberopas till stöd för mängder av tvivelaktiga strävanden är ett skäl att det skall återerövras, inte ges förlorat. "Om förnuftet överges, återstår bara oförnuftet", säger författaren P C Jersild i en artikel (1994).

G H von Wright (1986) argumenterar för att förnuft i vår tid bland annat måste innefatta en ökad respekt för de naturgivna gränserna för vår tillvaro, och ett medvetet arbete för att hantera den "obegriplighet" som följer i den moderna vetenskapens spår. Men framförallt, menar von Wright, måste vi uppmärksamma de element i den rationella traditionen som handlar om vishet och besinning, mera än de som betonar dominans över den fysiska världen:

Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända återigen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart efter den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor.

Denna hållning, som jag ansluter mig till, uppfordrar till klarhet i samhällsdebatten. Det finns nämligen två diken som man riskerar att köra ner i. På ena sidan av vägen finns tendenser att välja "alternativ" till förnuftet, en hållning som i dag propageras av många människor med god vilja; dessa tankar bör vänligt men bestämt avvisas. På den andra kanten ligger kolonisationen – i ganska stor skala – av "förnuftet" till förmån för krafter som är humanismen och dennas mänskliga syften främmande och motstridiga: teknokratism, ekonomism, blind tillväxttro etc. Dessa krafter är mäktiga och välartikulerade och har i många fall erövrat ett tolkningsföreträde till vad som skall anses vara förnuftigt.

Att vinna tillbaka det förnuft, som har hamnat i rövarhänder, är en stor och förpliktande uppgift. Det är förnuftigt att erkänna värdet av ekonomiska framsteg som något högst relativt i förhållande till mänsklig gemenskap och trygghet. Det är likaledes förnuftigt att nyttokalkyler av olika slag inte skall vara i princip överordnande känslor och intuition, som varken kan eller bör göras till föremål för kalkyler. Det är viktigt att inse att en förnuftig människa – är någon som har kommit fram till en balans mellan de analyserande och de känslomässiga dragen i sin egen personlighet.

Människan och samhället

Om människan till sin natur inte är aktiv och solidarisk (vilket jag antagit ovan) utan självisk och grym ställs andra krav på samhällsordningen. Staten måste i så fall byggas upp för att med tillräckligt hårda medel hindra människor från att ta kål på varandra. Detta är det problem som samhällsfilosofen Thomas Hobbes (Hobbes 1651) koncentrerade sig på. Hobbes` position är en intressant ytterlighet. Andra storslagna renodlingar av problemet människan och samhället finns hos exempelvis Platon och Marx. Sådana renodlade bilder av förhållandet mellan människa och samhälle har åtskilligt att ge även i den aktuella debatten (se Cambell 1986).

Jag skall dock hålla mig till frågor som ligger samtiden och den moderna, högteknifierade välfärdsstaten närmare, och jag ställer frågan om den ovan redovisade människosynen är hållbar. Det förefaller inte svårt att ansluta sig till en önskan att människorna vore både aktiva och tröga, och att de utvecklar oginhet, avund och fiendskap mot andra. Tyder inte detta på att den människosyn jag här antytt är orealistisk och ogrundad – till och med ovetenskapligt?

Jag har hävdat att människan är inställd på att påverka sin omgivning. Det är nästan självklart. Men det är lika själklart att människan i denna strävan påverkas av samhällets och teknikens utformning. Hon färdas genom ett landskap där somliga stigar är väl upptrampade, andra kanske inte ens är framkomliga. Det är i en given historisk situation åtskilligt som en enskild människa inte kan göra: före bröderna Wright kunde människorna inte flyga. Det är mycket hon inte får göra: en rad lagar reglerar den sociala ordningen. Slutligen, och detta är den mest kritiska punkten, är det åtskilligt som människan inte vill göra. Genom uppfostran och på andra sätt har hon tagit till sig (internaliserat) en del av kulturens normer och föreskrifter, exempelvis att män och kvinnor i en rad avseenden "bör" handla och reagera olika. Man måste också räkna med att många av dessa begränsningar ligger kvar under avsevärd tid. Det finns alltid fysiska, institutionella och mentala arv att ta hänsyn till.

Samhället, i vidare mening, definierar möjligheter och begränsningar för människors handlingar. Jag utgår från att det är möjligt att påverka och forma det framtida samhället. Ett yttrande som tillskrivs Winston Churchill: "Vi formar våra hus, sedan formar våra hus oss" kan få illustrera hur jag tänker mig relationen mellan människan och hennes samhälle. Samhällsordningen bestämmer i vilken utsträckning människans resurser, hennes kapacitet till arbete och förmåga att ta ansvar skall förverkligas. Men samhället och dess ordningar formar vi själva.

Framtidsstudiens angreppssätt innebär att när människors aktivitet inte kommer till uttryck, eller samverkan och samarbete är outvecklade, då måste man i första hand söka förklaringarna i samhällets egenskaper och den sociala ordningen, inte i "fel" på människorna.

Men med detta är inte saken avgjord. Visserligen har bevisbördan flyttats: människosynen kan inte avfärdas som orealistisk innan man prövat om det möjligen under andra (tekniska, legala, kulturella …) förutsättningar skulle kunna framträda sådana drag som ligger mera i linje med människors verkliga möjligheter och resurser.

Liksom livsåskådningsforskaren Anders Jeffner (1989) måste jag notera att den syn på människan i samhället som kommer att vara ett grundelement i framställningen bara till en del kan basera sig på ovedersägliga vetenskapliga argument. Det kommer också att innefatta ett mått av antaganden och hypotes – och inte minst hopp – om människans natur, hennes reaktionssätt och sociala kapacitet.

Urklipp från boken Ekonomi för en ny tid, Lars Ingelstam, 1995, Carlsson Bokförlag. Lars Ingelstam är professor emeritus i Teknik. Han ledde verksamheten vid Sekretariatet för framtidsstudier mellan 1973 och 1980. Kännetecknande för Ingelstam är att han varit och är en frontforskare över samhällsutveckling och dess konsekvenser. Han har sökt ge svar på ett nödvändigt handlande till försvar för människans bästa. I detta urklipp ser vi exempel på hur tidigt han handlade kring följderna av en missanpassad samhällspolitik. Paul Lindberg.

»»»  «««

 

Ur Universum är du kommen, och genom Universum skall du åter nalkas.

Foto: Nasa

TANKAR KRING KROPP-SJÄL-KOMPLEXET

Tanke och materia

Den kvantmekaniska faktorn

Tanken att medvetandet är kropp-själens brännpunkt, som bland annat påverkar kropp och materialisering genom mänsklig planering, konstruktion och utfört opus, är en mycket gammal vetskap. Tankemedvetandet kan förflyttas i tid och rum. Medan materiekroppen bara förflyttas framåt i rummets och tidspilens riktning. Kropp och medvetande är enheten som har sin position i universums partikelenergier – Gudspartikeln enligt CERN:s forskare.

Paul Lindberg: |2015-10-18|  Fotboll utförs tankemässigt genom medvetandets koordinering av kroppens alla komponenter och organ för en orkestral dirigering, för att ett rätt utförande av momenten vid rätt ställe och tidpunkt ska kunna exekveras. På grund av gedigen träning av både kropp och medvetande fungerar processen som påverkningsbart och som ett bevis på den fria viljans betydelse. I den processen påverkas även minnet och det undermedvetna. Kroppens totalitet dirigeras av medvetandet för behovens utförande och för den reaktiva programautomatiken. Bakom medvetandet finns den fria viljans unika människa. Den fria viljan är nödvändig för den förändringsbara utvecklingen och för ett uttryckligt ställningstagande för humaniteten. En vilja, som inte resulterar till humanitet, är inte alls en fri vilja och heller inte utvecklingsbar för livets långsiktighet.

Kropp–själ–komplexet handlar om relation och interreaktion mellan medvetandet – den mentala processen – och inverkan på den biologiska kroppens alla processer. I det komplexet relaterar det genetiska och det sociala arvet. En stor fråga i dag inom en bred forskarvärld handlar om hur ett icke-materiellt medvetande kan påverka den materiella kroppen. Hjärnans funktionalitet är på många sätt jämförbart med en mycket avancerad dator, och medvetandet är jämförbart med ett mycket avancerat minne och dataprogram som dirigerar och ex-formerar in- och utdata för människans behov för att kunna möjliggöra ändamålsenliga funktioner. Om Gud skapade människan till sin avbild, så skapade människan i så fall datorn till sin avbild.

KVANTMEKANISK ATOMISERIG

Rena energier på kvantmekanisk- eller partikelnivå, vibrerar ständigt fram atomer, vilket är första stadiet av materia. Det märkliga  är att dessa processer kan i dag tolkas matematiskt. Och med matematiska koder kan Alltet upprätthållas från det minsta till det största – från partikel till universum. Medvetandet interagerar via partikelkoder, många gånger i ljusets hastighet. Samspelet sker mellan världen utanför, och med hjärnan, på en kvantmekanisk partikelnivå.

Människans sinneskapacitet har sin förklaring av input-stimuli-processen från omvärlden, som tolkar, ex-formerar, behandlar och förändrar efter behov i enlighet med medvetandet. Med viljans hjälp hos individen kan exempelvis, i många fall, mentala processer genom psykosomatisk påverkan resultera i helande av vissa hälsoproblem. Samma sak med psykiatrin, som genom saklig dialog kan hela den utsatte. Dialog har en generell och universell egenskap för problemlösningar, och är en av demokratins bästa humanitetsverktyg. Därutöver behövs lagordningen i demokratins tjänst på grund av människans ofullkomlighet.

Hur kan man förklara när neuroner sätts igång och muskler drar ihop sig på exakt rätt sätt? Den frågan är av omfattande betydelse inom vetenskaplig forskning och bland filosofer.

Det är kring sådan forskning som människan och livet kan sättas in i ett större visionärt sammanhang, som förklarar att materien är ett resultat ihop med hela universum. Universum och dess innehåll är helt uppbyggt av rena energier som i olika fall kan agera synkroniserat mellan långa avstånd. Det betyder att partiklar som ingår i atomer på jorden samtidigt kan ingå i atomer i samma materieprocess på annat håll i Universum. Människan är delaktig i den gränsöverskridande partikelvärlden, det vill säga kvantmekaniken, som utgör hela Universum.

MEDVETANDETS säte

Förhållandet mellan medvetande och materia förklarades tidigare med att mentala fenomen inte direkt är detsamma som icke-fysiska. Tidigt ansågs det att intelligensen (medvetandet) inte kan identifieras med, eller förklaras i termer av kroppen. Och det var René Descartes som först förklarade att "medvetandet är en icke-utsträckt, icke-fysisk substans". Dessa uttalade ord är betydelsefulla i vår tid. Descartes förutsåg kvantmekaniken. Han identifierade det tänkande livet med medvetande och självmedvetande, och som skiljde detta från hjärnan, som vid den tiden ansågs vara intelligensens säte. Descartes var den första att formulera kropp–själ-komplexet i dess nuvarande form.

På frågan om vad medvetandet är, enligt ett forskningsprojekt, så identifierade de tillfrågade sig själva som utgångspunkt, och med sin personliga erfarenhet, att det handlade om sin egen själ (psyke) och egna tankar i det stora hela. Det var få som svarade att medvetandet var organet hjärnan.

"Kroppsjälen" består alltså av två aspekter, ett mentalt medvetande och en materialiserad kropp, som i Bibeln beskrivs som ett kärl för själen – kalken. Dessa två aspekter är syntesen av den levande människan.

TUDELADE EGENSKAPER

Det mentala och det fysiska kan sinsemellan ha helt motsatta egenskaper. Mentala händelser har särskilda subjektiva och kvalitativa företeelser, som hos fysiska händelser saknas helt. Exempelvis kan vi mentalt varsna hur en hand som klämts i en bildörr känns, eller hur en piano- eller rockkonsert känns för en person. Däremot är det svårt att känna av själva neuronprocessen i hjärnan när glutaminsyran i hippocampus är uppe i varv – trots att det är mätbart.

Inom medvetandefilosofin finns begreppet qualia som beskriver de subjektiva aspekterna av mentala händelser. Det gäller exempelvis hur det känns när man har ont, och hur man mår under olika förhållanden; hur man känner inför olika färger, eller hur en tänkt tanke känns och bearbetas. Begreppet qualia tillhör en viktig del av medvetandets relation mellan det mentala och det fysiska. Det komplexa som involverats och bearbetas innebär en sammansmältning av det mentala och det fysiska – en förenlig dualism, eller paradox.

I denna lilla artikel finns det stora komplexet kring frågan om varat – om att vara till. Min mening är att livet måste få vara meningsfullt för alla människor, djur och livet på jorden. Den enda möjligheten för att kunna realisera den visionen är att så många som möjligt eftersträvar det. Om rasism, exempelvis, går före i önsketänkanden istället för humaniteten, då klargörs behovet av en uppståndelse för en ny jord och nya himlar.

»»»  «««

 

Hur ska länder och människor som i dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av kunskaper och teknik få ökad nytta av det?

Foto: Mänsklig Säkerhet

MÄNSKLIG SÄKERHET

Global ojämlikhet

Ett systemekonomiskt problem

I en tidigare artikel har jag sökt påvisa att i en modern ekonomi är våra enskilda förhållanden (som rikedom och komfort) kritiskt beroende dels av vetenskapliga och organisatoriska landvinningar i det förflutna, dels av en mycket stor mängd systemsamband (relationer) i aktuell tid. En naturlig följdfråga är följande. ”Hela den där bakgrundskulturen som ger till exempel Sverige möjligheter att blomstra står ju lika mycket till förfogande för Irak, Libyen och Angola. Det måste finnas någon sorts förklaring till att dessa länder inte lyckas exploatera möjligheterna.”

Lars Ingelstam: |2015-08-25|  Bra fråga! Den kanske kan omformuleras så här: vad kan ett systemekonomiskt synsätt tillföra till de med rätta livligt diskuterade frågorna om global fattigdom, bistånd och utveckling? Varför har ”vi” kunnat dra nytta av mänsklighetens rika systemarv medan många andra länder, regioner och människor inte har kunnat det.

Den negativa frågan kan diskuteras med tre alternativa ingångar:

De får inte… En stor del av det koloniala arvet innebar att de koloniserade folken skulle hållas lagom okunniga. Genom att skolutbildningen var kort och avancerade karriärer i stort sett stängda, skapades inga nationella eliter. Tillgången till systemet var synnerligen begränsad, och gick till stora delar genom kolonialmakten. ”Värst” i detta avseende anses väl Belgien ha varit. England var också ganska konsekvent i sina många kolonier medan Frankrike hade en något annan inställning. Effekterna visade sig vid avkoloniseringen. (I det system-vacuum som uppstod återinträdde inte sällan kolonialmakten och dess företag.)

De kan inte… Släkt med förra punkten: om man inte har tillgång till kompetent folk är det inte mycket man kan uträtta. Men det kan också handla om att man missförstår vad utveckling eller framsteg består i. Vanligt är att man överskattar pengarnas betydelse och missar samhällsstrukturen (t ex medelklassens nyckelroll för en ekonomiskt hållbar utveckling) eller kunskaper och folkbildning. Ett fenomen som återfinns i många länder är ”the resource curse” som innebär att man kan leva på en råvaruexport (vanligen olja) och ”köpa” välstånd, vilket på olika vägar kan ödelägga det system som måste finnas för att det ska uppstå ett rimligt samhälle. Detta ställer krav på eftertanke och ekonomiskt handlag. Norge och Chile har klarat detta bra, Irak och Venezuela uruselt (uppgifter från bl a Stefan de Vylder).

De vill inte... Det magnifika exemplet är Kina, som under lång tid valde att utveckla en egen samhällsmodell och konsekvent bekämpade försöken från Västerlandet att tränga in med teknik, handel och militär. En stor tragik ligger i den arabisk/islamska högkulturen och dess förfall, båda mycket väl beskrivna av Ingemar KarlssonArvet från Bagdad (2014). Här var det religiös och i någon mån etnisk fanatism som fick ett väl uppbyggt system att falla sönder. Världen lever i dag med konsekvenserna av detta.

Sedan kan man ju vända på perspektivet, och ställa den positiva frågan: vad kan man göra? Vilka eventuellt nya ingångar man kan få på bistånd, utvecklingssamarbete och handel?

Budgetbistånd är nu populärt. För att detta ska fungera måste mottagaren ha en hygglig förförståelse av hur ett bra system ser ut, och besitta en viss egen förmåga att bygga upp det. Till sådant hör fungerande skattesystem, låg korruption och en utbyggd offentlig förvaltning.

Klassiskt tekniskt bistånd (typ brunnar i Indien, massafabrik i Vietnam…) kan – i bästa fall – stärka upp svaga länkar i ett system och få det att fungera bättre.

Investeringar av stater eller av stora internationella företag i produktion eller utvinning kan vara viktiga – framför allt som kunskapstransferering – om de fogas in i ett någorlunda fungerande system. Historien visar dock att de ofta blir isolerade delsystem, och i värsta fall kan utarma det större systemet.

Demokratibistånd. Om detta är effektivt kan det fungera systembyggande, så att människor lär sig ta ansvar och befästa sin kontroll över utvecklingen. Men det behövs förstås mycket annat också.

Utbildning, inte minst i praktiska yrken, är grundläggande. Jag minns min korta period som utbildningsrådgivare för UNDP i Egypten: många önskade sig en examen så att de kunde bli förmän med vit skjorta, men nästan ingen ville lära sig hur man löder eller svarvar.

Det fina med kunskaper är att de inte förbrukas när de används. Tvärtom faktiskt. Däremot är jag misstrogen mot pengar både som mått och hjälpmedel. Att flytta pengar från A till B har sällan någon större effekt på systemets funktion. Det avgörande är vilken systempåverkan, i då särskilt en varaktig sådan, som man vill åstadkomma. Om man träffar rätt spelar det mindre roll vad det kostar, på kort eller medellång sikt.

Detta blev några korta reflexioner. Jag tror att det har ett stort värde att ställa frågan just så: hur ska länder och människor som i dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av kunskaper och teknik få ökad nytta av det? Vilka systemförändringar eller systemkompletteringar behövs för att de ska få större utväxling på sina ansträngningar?

 Detta inlägg postades i Arbete och ekonomi den 31 juli, 2015.

manskligsakerhet.se

»»»  «««

Planeten Jorden går på högvarv. Allt skiftas i en snedvriden låt-gå-takt som byter ägarskap per automatik – vilket ökar instabiliteten i tillväxtekonomin. Den globala börshandeln automatiserades i sådan grad att parlamentariskt ledarskap och normalt näringsliv bara fått hänga med som vindflöjlar. Allt i paritet med jordens ökade värmerekord och en allt ostadigare klimatutveckling i låt-gå-taktens tecken.

Foto: RLC

META ECONOMICA

Ekonomisk rättvisa

Vår tids stora angelägenhet

Det världsvida ägandet härskar över politik och människor – en erövring som alltmer knaprar in mot demokratins hjärta. Konsekvensen av detta visar sig stort i miljö- freds- och rättvisefrågorna. Även om vi lever på denna planet, så är det knappast invånarnas planet. Det som först gäller är klirret efter investeringarna. Men alla är inte börshajar. Det är viktigt att urskilja börskapitalism med det mera ändamålsenliga näringslivet och arbetsutförandet – det som faktiskt åstadkommer de kvalitativa insatserna för produktionen vi lever av.

Paul Lindberg: |2015-08-25|  "Vad tror svenska folket om ökade bostadskostnader till hösten?" Så har en till synes allmängiltig opinionsfråga ställts av ett opinions- och propagandaföretag. Svaret i paritet till frågans insinuation var given – det blir alltså dyrare bostadskostnader till hösten. Allmänheten blir på så sätt förbereda och står inför ett avväpnande faktum. De tillfrågades "tro" bygger på ett för dem försanthållande, byggt på den egna erfarenheten – men, som alltså genom påverkan inhämtats från mediepressen. I grunden handlar det om spekulationen kring boendebehoven, som övertagits och handhas av banker, mäklar- och byggföretag. Det är deras sökande efter lönsamma affärsprojekt som är själva lockelsen för möjliga investeringar och hanteringen av vinster.

De sluga marknads- och opinionsföretagen kan många gånger bemästra den allmänna opinionen på ett verkningsfullt sätt, och av den anledningen köps deras tjänster – eftersom de fungerar – både för affärslivet och för politiska partier inför exempelvis parlamentsval.

Resultaten av opinionsundersökningarna påverkar alltså avansen för mäklare, banker och börsinvesterare. Metoden för opinions och manipulativ bearbetning utgår egentligen från vad människor "tror" sig tro på, och om hur de blir påverkade att tro på "rätt tro". Den "tron" går alltså att påverka och styra, vilket också görs frenetiskt. Men med denna så kallade "tro och affärslogik" blir opinionsfrågan helt och hållet bedrägligt. Det handlar om att slå blå dunster bland allmänheten, med en omoralisk indoktrinering och med en avsiktlig passiviserad opinion som följd. Det är inte roligt med högre bostadskostnader, men det är ju ingenting man kan göra någonting åt – så tycks andemeningens utfall bli.

Eftersom boendekostnaderna ideligen har ökat, så är sannolikheten att kostnaderna även ökar framöver. Opinionsfrågan om vad allmänheten "tror" gav därför ett på förhand givet och utstuderat svar kring en påverkad progress. Det motsvarade helt programenligt frågans förväntade svar. Poängen ligger i påtryckningen för möjliggörandet av allmänhetens acceptans av marknadens policy och riktlinjer.

Häxmästaren och föregångaren för detta slag av psykologisk krigföring var ingen mindre än nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, under 30- och 40-talen. Han påverkade samtiden, men är underlägsen vår tids påverkningsföretag – visserligen med andra föresatser.

Banker, bygg- och mäklarföretag, fungerar vanligtvis symbiotiskt i engagemangen för investeringar i profitprojekten. Deras hantering av människornas behov av boende, resulterade alltså till att bankerna tog över ledningen av hela bostadsmarknaden. Det utgör numera den tvivelaktiga övergången till fastighetslånens överkapitalisering. Det i sin tur leder till en permanent tillväxt av lånesammelsurier runt om i hela världen. Lånehärvan blir allt mer uppblåst. Det blir allt svårare att kunna hyra en bostad, eftersom det byggs mest bostadsrätter – för bankernas skull, istället för behovens skull. Det ledsamma är att de som inte har råd att köpa sitt boende får mycket svårare att hitta en plats att vila huvudet mot. Så ser det ut i världens storstäder överlag.

DEN PRIVATÄGDA VÄRLDSEKONOMIN

Robert Reich, ekonomiprofessor vid Berkeley University och tidigare arbetsmarknadsminister i USA, menar att det finns bevis för att ökade ekonomiska klassklyftor skapar omfattande haverier i de ekonomiska systemen. Han hävdar att USA haft världens mest segregerade lönepolitik. Den allmänna inkomstskatten ligger runt 30 procent, medan miljonärer och miljardärer betalar omkring 15 procent. Och så har det varit under ett helt sekel med början från år 1913. Det lär vara världens mest orättvisa skattesystem, enligt ett allmänt amerikanskt synsätt. Delar av den amerikanska medelklassen har svårt att klara alla de dyra avgifterna som förekommer i USA. Det trots att det numera är två som arbetar i familjen – och båda många gånger med en akademisk bakgrund. Bland medelklasskänslan kan det handla om en hållning av samhörighet som statusmässigt värderas högre än arbetarklassen. Det tycks ha ett väsentligt samband som många inom medelklassen är inbegripna i och söker leva upp till. Samma sak gäller även i Sverige och många andra länder. Medelklassens hållning till överklassen är oftast undergivenhet och inställsamhet, med statuskänslan av att stå närmare den glansfullare världen, och längre från arbetarklassen. Det är gamla nedärvda ovanor som fortfarande lever kvar bland vissa. 

För några år sedan hittade de berömda samhällsforskarna Ammanuel Saez, ekonomiprofessor, Berkeley, och Thomas Piketty, ekonomiprofessor, École d´économie de Paris, en ny forskningskälla genom att studera beskattningsstatistiken i USA, från år 1913 fram till i dag. Av all denna statistik skiljde sig två år märkbart från de övriga åren. De två åren var 1928 och 2007, de båda toppåren kunde visa upp rekordartad ökning av inkomstkoncentration bland de allra rikaste, samtidigt med kraftig inkomstminskning för övriga delen av befolkningen. Det visade sig att under dessa toppår tjänade 1 procent av befolkningen omkring 25 procent av den totala inkomsten. Vad var det då som hände?

Under båda dessa två år minskade medelmassans ekonomiska innehav drastiskt, med konsekvenserna av en ökad mängd banklån för ekonomisk kompensation. Medelklassen ville hålla kvar sin livsstil och status, och lånekarusellen ökade språngartat under perioden – fram till när lånebubblan sprack. Åren efter 2007 är vår tids negativa progress som alltså pågår för fullt i den ekonomiska koncentrationsprocessen.

Dessa två toppår borde istället kunna varna för hoten av globala ekonomikriser.

MAGNATERNAS KAMP

1928 inleddes en spekulativ inkomstkoncentration bland världens då mäktigaste magnater, vilket resulterade i Stora Världsdepressionen som utlöstes fullt ut 1929. Statsmän och nationalekonomer visste inte alls vad som var orsaken. Magnaterna tävlade om vem som kunde äras som världens rikaste person. Denna lek utgjordes av hela planetens alla miljardärer. Men, en vis person visste vad det handlade om, John Maynard Keynes, som menade att nationalekonomin måste styras på helt andra grunder för att kunna hindra spekulativa och ödesdigra ekonomiska omkast. Detta för att kunna skapa ordning och reda i statsfinanserna (Keynes uttryck). Och med det initiativet ställde den amerikanska regeringen upp för att reda upp vårdslösheterna – vilket de till stor del lyckades med. Detta faktum retar sig dagens nyliberaler på som förnekar Keynes enastående begåvning – sannolikt på grund av en grumlig självbevarelsedrift. Samma sak när det krånglar i nationalekonomin på grund av nyliberalismens låt-gå-anda, så skyller skadeverkarna detta på politikerna med att problemen är deras fel. De syftar då på samhällets tafsandet på deras ekonomiska och "expertfulla" gebit, som de anser vara felfritt, men som bara nyliberaler kan förstå sig på. Det är denna infantila  hybris som hela världsekonomin styrs av.

I början av 1990-talet ökade inkomstkoncentrationen åter kraftigt bland de allra rikaste bland magnater, samtidigt med att allmänhetens köpkraft väsentligt minskade. Ingen visste hur mycket och varför. Keynes medvetna kunnande förnekades av nyliberaler under denna kris, och de fick också sista ordet. Och på 1990-talet, främst i USA, exploderade en bomb av hysterisk planlöshet. I försöken att antingen svälta ut krisen, eller att öka på köpkraften, förvärrades krisen kapitalt, och det på grund av bristerna på framförhållning av säkring och planerade åtgärder. Det fanns ingen elementär ekonomisk handlingsplan, och värst av allt är nyliberalism – en subversiv kapitalism som helt handlar om spel och dobbel. Man talade öppet i medierna om faran för en ny världsdepression. Den lånebubblan sprack och hundratusental familjer gick i personlig konkurs, varav många förlorade sina hem – framförallt i USA.

KUNSKAPEN OM KAPITALISMEN FINNS I DAG

I dag bedömer alltså några av världens främsta nationalekonomer att faran för stora ekonomiska kriser orsakas strängt taget av kapitalägarkoncentration – de rika blir för rika. Den slutsatsen gäller som ett principiellt och allmängiltigt klargörande, som tagits fram kring forskningen från främst de båda åren 1928 och 2007, med en mängd jämförelser. Giltigheten inbegriper koncentrationen av ökade inkomstkapital till allt färre, men allt rikare ägare och ägargrupper. Finanssektorns ägare fokuserar på ett fåtal investeringsprojekt med konstgjorda, eller fiktiva värden, såsom exempelvis fastigheter, ädelmetaller, konstsamlingar spekulationsinstrument och skuldinstrument. Investeringskoncentrationen genererar överackumulering på för samhället felaktiga investeringsobjekt, och med minskade resurser hos folkflertalen. Alla magnater sysslar inte så sällan med spekulativa felinvesteringar, som resulterar i kriser och problem. Alltså: boendekostnaderna ökar på grund av byggherrarnas, mäklarnas och bankernas krav på optimal profit.

Under de två åren 1928, och 2007 – som påverkar dagens världsekonomi, minskar alltså allmänhetens inkomster för närvarande i större delen av världen. Detta söker människor återigen kompensera med att låna sig fram för status och överlevnad. Instabiliteten och motsägelserna, som grundades på bristen av kunskap om hur kapitalism fungerar, framförallt när det slutar att fungera. I dag vet vi alltså att krisindikatorn kan förklaras med progressen av en allt högre kapitalisering av samhällena, med en opålitlig inverkan av nyliberal låt-gå-politik, som utgör hot av instabilitet och krisrisker. Samhällsekonomin under Världsdepressionen ledde till att konsumtionen minskade drastiskt och som till slut upphörde. 

Hela den nuvarande världsekonomin var och är helt beroende av att folk konsumerar så mycket som möjligt, men det leder regelrätt till större kraschar än bara ballongexplosioner. Här ingår konsekvenserna även för den globala uppvärmningen, miljöförstörelsen, utfiskningen av haven, förgiftad odlingsmark, utrotningen av mängden djurarter och välfärdens nedmonteringar, och mycket mera. 

Världsordningen behöver istället uppgraderas för en alternativ livsanda och en ny kvalitativ livsstil – grundat på högsta möjliga öppenhet för en demokrati värt namnet.

TILLVÄXTSYNDROMET

Myten om att pengar ska arbeta är en infantil kliché som istället mest handlar om pengarnas arbete för investerarnas intressen. Finansiärerna är de förmögnaste bland investerarna i denna världsordning. Dessa magnater utgör någon procent av mänskligenheten, medan deras ägande utgör större delen av alla ekonomiska tillgångar. Ytterligare en myt menar att dessa magnater gör stor nytta genom sina investeringar. Men det är knappast sanningen, eftersom de bara investerar i vad de själva anser ger största möjliga profit. Medan politiker med goda sociala föresatser får söka tvinga fram investeringar, under stenhårt motstånd, för de socialhumana projekten – för många människors elementära behov.

I den rikaste delen av världen är det många investerare som söker säkra och öka kapitalvärdet, i en så omfattande grad att det blir trångt om utrymme inom profitförmeringen. Det kan gälla den globala mängden av privata pensionsfonder, bankernas fonder, eller så kan det gälla de globala fackföreningsrörelsernas medlemstillgångar, samt mängden av många andra investeringsbehov – alla med pockande behov att säkra egna tillgångar för alla eventualiteters skull. Allt detta uppblåsta är en gigantisk global fiktion, som sedan länge beretts för att spricka. Den globala mängden av fonder pressas fram på gungfly, eller på oceaner av banklån, och utgör egentligen ingen reell substans och verklighet – detta är illusionism. 

Det är hokuspokus som många gånger utrycks som handeln med "värdepapper". Det bottnar i ett av exemplen på den världsvida "fria" marknadens tilltvingade ansvarsfrihet – UPA, Utan Personligt Ansvar. Magnaterna är enväldiga och gör många gånger precis vad de vill, som om lagar och regler inte alls gäller dem själva. Så är verkligheten bakom den kontrademokratiska nyliberalismen i hela sin reella tillvaro i dag. 

Ett typiskt exempel på fondförmering är privatägandet av hela citykärnor och handelscentra runt om i världen, där ägandet av affärsfastigheter är själva poängen – det är Donald Trumps särmärke. Affärsinnehavarna hyr mestadels lokaliteterna av magnaterna, vilka ständigt krävs på hyreshöjningar. Ja, de utpressas många gånger av ökade hyror. Butiker kan gå hur bra som helst men klappar ändå snart ihop på grund av ständigt ökade hyreskostnader. Vi kan se själva hur butiker ofta stängs och nya uppstår. Köpcentrets ägare eftersträvar de optimala och betalningsstarkaste butikkedjorna. Det är vanligt i världens stora affärsmetropoler. Många fungerande butikskedjor går omkull helt i onödan.

IS OCH DONALD TRUMP

Som kuriosa kan nämnas att IS-terroristerna genomgående har liknande metoder som Donald Trump, för att håva in optimalt med pengar. På IS-ockuperade områden har de tagit över alla konton för hyresintäkter, som månad efter månad oavkortat går till IS-krigskassa. Både Trump och IS har gjort sig till mycket stinna magnater, på liknande sätt.

Myten om jobbskapandet bland de stora investerarna handlar inte alls om fakta. Det ligger inte i de privata investerarnas intressen, de utgår istället kring traditionell girighet, status och makt. Men, vilka är då jobbskaparna? De är inte alls hasardspekulationens kapitalister. Nej, inte alls! Det är i stället det ändamålsenliga och självständiga näringslivet, som ännu inte ägs av spekulationshanteringen, och i relation med arbetets värdeackumulering. 

Där ett reellt välstånd råder, där råder demokrati och humanitet. För i slutänden är det arbetet som konverteras till välstånd – aldrig fondspekulation eller casinospel. Det är arbetet som måste blomstra istället för kapitalspekulationen. Det kan inte finnas en helt fri marknad om inte samhället ställer upp med betydligt effektivare juridiska regelverk som styr över marknaden. Det är alltså nödvändiga regler som skapar en fri marknad både för allmänhet och näringsliv. 

Den viktiga frågan är i dag vilka de nuvarande reglerna gynnar eller vilka som missgynnas. Ett demokratiskt samhälle måste nödvändigtvis kunna planeras för en välfärd åt alla, på helt demokratiska grunder och med stor öppenhet och insyn. Allt annat är livsodugligt!

»»»  «««

Den nyliberala kapitalismen ökar alltmer greppet över världsekonomin, bit för bit, och låter sig inte underställas vare sig demokrati eller rättvisa. En nödvändig upprättelse för en social välfärdspolitik, via transfereringar, måste bli den demokratiska offensiven för medmänsklighet.

Foto: Free NY-Pics

GLOBALHUMANISM

Klarsynt uppvaknande

Nyliberalism eller demokrati och rättvisa?

Människor har hävdat behovet av Guds verklighet. Samtidigt motarbetas Gud av människor mer än av något annat levande väsen på denna planet. Denna aggressivitet formar världsordningen precis så påtagligt som i den reellt existerande verkligheten. Jesus däremot förkunnade att du inte kan tjäna både Gud och Mammon. Med kyrkornas ställningstaganden för Jesus ståndpunkter, har nu även Påven i en encyklika hävdat att människans lägsta instinkter många gånger exempelgörs av just nyliberalism, det vill säga med deras ståndpunkter, motiv och handlingar.

Paul Lindberg: |2015-07-10|  Arbete och näringsliv utgör basen för mänsklighetens existentiella betingelser. Detta samband är själva kärnan av människans skapande för överlevnad och för en kvalitativ utveckling, vilket vi alla är beroende av – det handlar om den  ändamålsenliga utvecklingen (teleologi).

Den globala kapitalistiska världsordningen som jag kallar, meta economica, står däremot i praktiken över allt i människans existens, exempelvis samhällsekonomi, arbete och näringsliv, som överordnas med parasiterande och hegemoniskapande, vilket gjorts till politisk ideologi och rättesnöre – en resultatinriktad ersättning för demokratin. Kapitalism – eller Mammon – handlar i huvudsak om makten och det optimala tilltvingandet av profit och pengar. Inte alls för att i första hand tjäna människorna och humaniteten – inte ens för att primärt tjäna näringslivets verksamheter.

Andefattiga sakförare för nyliberala intressen, det vill säga ägandets och makthegemonins ideologer och ekonomer, söker försvara och argumentera sina tyckanden för den nyliberala kapitalismens dominans. På fullt allvar söker de ersätta demokratin med nyliberal kapitalism rakt över lag, allt i enlighet med nyliberalism och konservatism – ja, även med nyfeodala tankegångar och handlingar. De motarbetar fackligt inflytandet över lönesättningen; demonterar välfärdssamhällen; tvingar sänkningen av skatter för att istället låta var och en betala avgifter som ersättande för de samhällsekonomiska och sociala åtagandena; att lagar för miljöansvar eller vapenexport exempelvis inte får läggas till hinder för handel och den fria marknadskonkurrensen; att den "fria" världshandeln ställs under ledning av kapitalism, utan inblandning av vare sig regeringar eller statliga myndigheter. Den nyliberala världsordningen idag har pressat fram sina positioner utan hänsynstaganden till vare sig människor, djur och natur. Det gäller exempelvis exploateringen av oljan i Norra ishavet, eller i Nigeria, med många fler exempel. Nyliberalism är en reellt radikaliserad högerextremism – många snedsteg tillbaka i den mänskliga samhällsutvecklingen.

Mot dessa förhållanden motsätter sig mängden demokratiska ekonomer, samhällsvetare och hela världens humanitetsrörelser, de som inte godkänner det odemokratiska inflytandet. Detta på grund av nyliberalismens hegemonisträvande inflytande över världsekonomin.

NYLIBERAL ESSENS

Anders Borg, tidigare finansminister i statsminister Fredrik Reinfeldts regering, gjorde ett intressant uttalande år 2005: "Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel." (Arena nr 4/2005 s33-37)

Kring detta uttalande gjorde journalisten, och pristagaren till Bonniers Stora Journalistpris (2000), Dan Josefsson en kommentar i sin artikel Korståget mot välfärden: "I 25 år fick vi svenskar höra att välfärdssamhället var en omöjlighet i det långa loppet – och så var det världens mest framgångsrika samhällssystem. Svenskarna måste vara ett av världens mest grundlurade folk. Den borgerliga regeringen påstod visserligen att den inte vill försvaga välfärdssamhället, men det står nu klart att detta var del i en ny taktik ägnad att knäcka välfärdssamhället bakom ryggen på en befolkning som ger detta samhällssystem sitt massiva stöd."

Joseph Stiglitz, professor i nationalekonomi och ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, är en världsledande nationalekonom och motståndare till nyliberalism. Han och många tusentals forskare och experter vänder sig starkt mot den ansvarslösa och nyliberala  världsekonomin som stormar på oceaner av skulder. 

Exemplen på vulgärkapitalismens tillkortakommanden visar sig framförallt i bank- börs- och spekulationshandeln, som kan komma att utsätta hela världsekonomin i ett globalt skuldkaos – sannolikt förr eller senare. Detta är ett resultat efter Milton Friedmans Låt-gå-politik, som han i sin tur tog efter sin lärare från Chicago universitetet, aristokraten Friedrich von Hayek. Hayek bildade ett internationellt nätverk bland profitsinnade intressenter, med avsikten att först ta över och högervrida begreppet liberalism, med siktet på att förverkliga en idé från 1700-1800-talen (libertarianism). Den nyliberala tesen innebar att om staten och samhället låter bli att ingripa i kapitalismens göranden och låter bli att styra ekonomin, så löser sig allt per automatik – hux flux, bara så där. Antagligen tyckte de att det var kapitalismens gud Mammon som ryckte in som mästerfixaren.

GREKLAND – DET BRILJANTA EXEMPLET

Det briljanta exemplet då allt går helt åt skogen, skedde med det nu aktuella Greklands bank- och skuldsammanbrott. Denna tragedi är ett resultat av vad jag vill kalla kapitalistisk meta economica. Det kan drabba hela världsekonomin som en ofrånkomlig konkurshärd. Ett sådant scenario skedde på bred front under 1920-30-talen, som utlöste en ekonomisk världsdepression, vilket drabbade människorna ohyggligt. Det handlar helt enkelt om spel och dobbel, och det var just det som gav Milton Friedman ekonomipriset, just för hans spelteorier. 

Världsdepressionen lyckades bekämpas med helt nya samhällsmetoder genom ett betydelsefullt ingripande av nationalekonomen John Maynard Keynes, som tillsammans med framförallt USA:s regering lyckades få världen på fötter igen. Keynes blev med tiden något av ett hatobjekt av den nu nyliberala riktningen, de kunde helt enkelt inte acceptera att det var med Keynes tes om samhällsstyrning som åter fick hjulen att snurra, medan den s.k. låt-gå-politiken istället visat sin spekulativa innehållslöshet.

Det märkliga i dag är att politiker, regeringar, kapitalistiska och kommunistiska ekonomiska intressen av alla slag förnekar att de stödjer sig på nyliberala handlingar idag – trots att det är just det de har gjort och gör. Beror det trots allt på att nyliberalism ändå är så bra? Nej, inte alls. Fenomenet har sitt samband ihop med politikers verkande kraft, ihop med korporativa uppgörelser med storfinansen, som tillsammans gör allt det de vill göra, utan att behöva ta alltför stor hänsyn till vare sig öppenhet, demokrati och rättvisa. Det är nämligen demokrati och rättvisa som åker på stryk när nyliberalism visar sin sanslösa brist på humanitet och samhällsansvar. 

Den nyliberala kapitalismens spektakulära målinriktning, inom de ekonomiska samhällssystemen, gäller att definitivt söka erövra hegemonin över politiken, ägandet av kapital och de industriella produktionsfaktorerna. Privat- och statskapitalism utgör exempel på vanliga uttrycksformer i sökandet av att alltid kunna kringgå demokratins spelregler. Det gäller även genom att medverka i politiska samspel utav exempelvis korporativism, eller med en hemlig politisk agenda med mörkad korridorpolitik, som inte låter sig offentliggöras. Handlingsplanen är därför det som till varje pris ska implementeras, det vill säga den nyliberala modellen för maximal tillväxt och utnyttjande av konkurrenskraften. Det är nämligen främst arbetskraften som utgör den möjliga konkurrensfaktorn. När många sparkas får resten arbeta hårdare.

Resultaten av denna bisarra och totalitära maktkonstruktion är ingenting annat än ett angrepp och en konspiration mot både samhälle och det fria företagandet har det visat sig idag. Däremot har denna maktkonstruktion mest gynnat det storkapitalistiska ägandet, med ägarrepresentation via börser, stiftelser, värdepappershandel och skatteflykt i global omfattning. Det storkapitalistiska ägandet består av ett fåtal mångmiljardärer, stiftelser och investeringsfonder som utgör en mycket liten, men en kolossalt mäktig ägargrupp. Detta ägande utgör omkring 80-90 procent av världens hela ägarkapital.

George Soros, själv mångmiljardär och en av de främsta magnaterna, skrev den självkritiska boken Den globala kapitalismens kris (1998, Norstedts). Soros anses vara en av de namnkunnigaste över hur de kapitalistiska systemen verkligen fungerar. Han skriver: "Det är nyliberalismen, eller marknadsfundamentalismen, som har gjort kapitalismen osund. När marknadskrafterna får full och ohejdad frihet skapar de kaos och kan till slut leda till det globala kapitalistiska systemets fall." 

Soros vill förhindra att kapitalismen förintar sig själv. Och han menar att det behövs ett öppet samhälle mer än någonsin tidigare. Och än idag är marknadsfundamentalismen ett större hot mot det öppna samhället än någon som helst totalitär ideologi av idag.

Global frihandel fritt från samhällsingripanden inbegriper makten även över humankapital, det vill säga den tilltvingade billiga arbetskraften, framförallt bland tvivelaktiga nyliberala diktaturer. Däri ligger bland annat en nyliberalismens vurmande för den globala "fria" världshandeln.

Kapitalism per definition utgör ägandet och makten över kapitalet, kapitalinvesteringarna och vinstuttagandet av den utförda arbetsackumuleringen. Kapitalismen verkar genom kapitalhandel via banker och ekonomiinstitutioner av alla olika slag. 

ARBETETS OCH NÄRINGSLIVETS BETYDELSE

Det kan se ut som om nyliberalismen gjort pragmatiska framsteg i målinriktningen för den optimala tillväxten. Den industriella tillväxten ökade maximalt på grund av att världsekonomin strömlinjeformades enligt den nyliberala idékonstruktionen, som gäller för att ingenting får stå i vägen för den optimala vinst- och industritillväxten. Det nyliberalismen lyckats med, och som förverkligats av politikerna, är att minimera det demokratiska inflytandet över samhällsprocessen inom i stort alla områden. Bankerna i den nyliberala världsordningen har tagit över en alltför stor del av ansvaret som ersättning för det demokratiska samhällsansvaret, exempelvis för bostadsbehoven. Bankerna äger i stort sätt bostadsbestånden, och låntagarna är helt i händerna av långivarna. 

"Det som är bra för kapitalismen är också bra för landet" har det uttryckts av politiker runt om i världen. Men är det verkligen sant? Nej, naturligtvis inte. Däremot kan man i olika sammanhang säga att: Det som är bra för näringslivet är bra för landet. Det ligger sanningen närmare. Kapitalism är inte helt identiskt med begreppet näringsliv, eftersom näringsliv i sig har den kvalitativa betydelsen av att vara ändamålsenligt på grund av den kvalitativa arbetsinsatsen av både högkvalitativt och generellt kunskapande. Här nedan några principuttalanden med humanitära förtecken.

"Jag hävdar att det utförs alldeles för mycket arbete här i världen, att omätlig skada åstadkommes av att tron på att arbete är en dygd."  Bertrand Russel.

"Det kan bevisas med statistik att högst tre timmars arbete om dagen är tillräckligt för att föda och kläda alla människor och ge dem tak över huvudet och förse dem inte bara med det de behöver utan också med den moderna tillvarons hela komfort. Problemet ligger i att inte en människa av fem idag utför något produktivt arbete. Hela mänskligheten försörjs av ett litet antal människor som arbetar hårt." Alexander Berkman.

»»»  «««

1978

Roland Pålsson

"Det omöjliga samhället"

År 1978 skrev tidigare riksantikvarien Roland Pålsson en ganska förbluffande bok som idag närmast kan ses som en profetisk framtidsvision. Träffsäkerheten baserades på en bred och allomfattande omvärldskännedom – en samhällsanalys av betydelse. Innehållet behandlar bland annat det optimala självförverkligandet och den personliga impulstillfredsställelsen, som ersättning för den sociala gemenskapen. Rikare Liv har gjort några utdrag ur kapitlet Summeringar och slutsatser.  

Roland Pålsson: |1978Om missnöjets grunder. Ebbe Linde skrev på 1930-talet en dikt som kan användas långt senare för belysning av den individuella frigörelsens och självförverkligandets problem. När den kom ut sågs den väl som ett typiskt uttryck för livsdyrkargenerationens romantik.

vi skulle blivit drömmare i livet

men också härtågsmän och hund och prins

det som en enda människa är givet

är allt för litet emot allt som finns

varenda själ har fjällvind, öknar och oaser

och näckrossjöar där foreller slå

vi slungas mot oändliga extaser

och gråter efter allt som gick att få

Människor omättliga heter dikten som alltså slutar med ett lätt vemodsackord. Livsdyrkarnas uppbrott från det gamla samhället med dess många tvångströjor skedde under en mulnande himmel. Funktionalism, sexuell frihet och sociala reformprogram fick snart skjutas i bakgrunden för samling och motstånd mot kontrarevolutionära strömmingar. Fascismens uniformerade banditer marscherade in på scenen och förberedde det Andra världskriget.

Men Lindes dikt föregriper något som skulle komma långt senare. Baksmällan när man fann att det ökade materiella välstånd som följde med 50-talets och 60-talets ekonomiska högkonjunkturer och reformer och den nästan obegränsade friheten i livsstilen som följde i spåren ändå inte ledde till något paradis.

Den hela människan splittras. Konstverket ansågs som urartad konst av nazismen under 40-talet. Målning av Jean Melzinger. Statens Museum för Konst, Köpenhamn. Foto: RLC.

Självförverkligande, upptäckte man, kan inte uppnås som ett reptrick för personlig impulstillfredsställelse vare sig individuellt eller i isolerande grupper. Någonstans kvarstod i hög grad behovet av en social gemenskap, av gemensamma sociala mål. Och genom de vidgade fönstren mot världen framstod för många inte längre nationen som den vidaste lojaliteten.

Någonstans i brytningen mellan upptagenhet i 60-talets materiella individualism och 70-talets begynnande orientering mot en ny livsstil har uppstått en osäkerhet, en håglöshet och en pessimism, som omvittnas av unga och medelålders människor. Den svarar illa mot de krav vår situation i och för sig nu ställer på konstruktivt agerande i många avseenden.

Det är lätt att spekulera över "förklaringar" till en sådan stämning. Förväntningarna om snabb ekonomisk tillväxt och goda tider ser inte ut att infrias. 

De många förbättrade utbildningsmöjligheterna leder därför inte, med den trygghet man börjat vänja sig vid, fram till lockande arbetstillfällen. I stället har vi både öppen och dold arbetslöshet som drabbar ungdomen och kvinnorna hårdast.

Förhoppningarna om att den allmänna standardstegringen skulle lösa en rad sociala problem har också grusats. I välfärdens skugga har det växt en ny kriminalitet, knarkmissbruk, förvärrat alkoholmissbruk och grupper av utslagna, som av olika skäl inte kan fungera i systemet. Instrumenten för att hantera de nya problemen är trubbiga och reaktionen från de ansvariga myndigheterna präglas ofta av stor handfallenhet.

Den nya skolan har med alla sina förtjänster inte kunnat klara den sociala anpassningen av stora elevgrupper till skolarbetet. Resultatet har blivit en åtminstone punktvis närmast katastrofal nedgång i undervisningsresultatet och kvalitet på skolmiljön, vilket undergräver förtroendet både bland barn och föräldrar.

Ovanpå detta och en hel del annat lagras ständigt genom massmedias ökade effekt intryck från den internationella scenen av föga hoppingivande slag. Krig och krigshandlingar rapporteras nästan ständigt från olika delar av världen. Den sociala nöden i de fattiga länderna är kanske mindre än förr men stor nog att verka skrämmande när den möter oss i dagsfärska bilder.

Supermakterna spelar sitt egendomliga spel om makt och inflytande med samma sömngångaraktiga mekanik som i Kurt Joos Gröna bordet och de fortsätter mot allt förnuft en upprustning som alla experter försäkrar måste sluta med katastrof redan i vår tid. Om inte något görs för att ändra kursen.

Skulle då allt detta inte vara tillräckligt, inte bara för att förklara den samtida olusten och pessimismen utan även för att legitimera dessa som en adekvat reaktion inför verkligheten.

Mitt personliga svar på frågan är nej. Jag vill mot de unga pessimisterna hävda att vi som haft den tvivelaktiga förmånen att uppleva 1930-tal, 40-tal och 50-tal kan intyga att motiven för pessimism och stundom full förtvivlan över sakernas tillstånd objektivt sett vara starkare då, och att det också upplevdes på det viset. Mod att leva kallade en av de ledande litterära 40-talisterna Ragnar Thoursie sitt diktval. Varur modet spirar vet vi inte – men vi känner det som en möjlighet.

Mycket har dock, på grundval av en måhända ogrundad men stimulerande och verksam tro på de goda människornas goda vilja och en bättre framtid, kunnat göras under det sista halvseklet för att förbättra samhällen och internationella förbindelser – kanske mer än under någon motsvarande kort historisk period.

Tron på en förutbestämd historisk utveckling till ett stabilt och tillfredsställande slutmål har kastats på skräphögen. Men tron på en bättre ordning för våra barnbarn är en nödvändig sporre för människor som skall samverka lojalt och konstruktivt i komplicerade samhällen. Utan den förhoppningen upplevs oftast också det personliga individuella livsmönstret som meningslöst.

Om den här tron sviktar hos alltför många i de generationer som nu skall bära ansvaret för vårt tv samhälle, så beror det inte rimligen på en tillfällig lågkonjunktur eller på massmedias intensiva belysning av olösta samhällsproblem eller vissa besvikelser. Det räcker inte som förklaring.

Då är förklaringen att söka i en djupare kulturkris. Kanske har Daniel Bell i den bok jag tidigare berört ändå viktiga spår på vad som bidrar till att konstituera denna kris. Det han vill fästa vår uppmärksamhet på, är; den bristande samordningen av värderingar och mål mellan olika livssfärer eller dimensioner i samhällslivet. I det politiska livet kräver vi lojalitet, planering och jämlikhet, i det ekonomiska livet strävar vi efter vinster och relativa fördelar, initiativ och förnyelse och i det kulturella livet drivs kravet på frihet och individuellt självförverkligande till det extrema. Resultatet blir inte bara pluralism – något som vi väl vill bejaka – utan så mycket motsägelser och spänningar att den enskilde fruktar kaos och inte orkar se en väg framåt. Om det är så, räcker det inte med pragmatiska kompromisser mellan alla dessa krafter som drar åt olika håll. Det krävs til syvende og sidst en prövning av vilka värden vi i dessa konflikter vill stå för och den kräver en envis fortsatt diskussion om målen för vårt samhälles utveckling, inte bara för att utveckla och förbättra den ekonomiska och sociala teknologin, utan för att hyfsa ekvationen när det gäller vår livs- och samhällsmoral.

Roland Pålsson (1922-2015), jurist och medarbetat på Tidens förlag och Sveriges Radio, som chef för utlandsavdelningen. Därefter blev han chef för Utbildningsdepartementets kulturavdelning; han var departementsråd under 12 år och därefter Sveriges riksantikvarie fram till 1987. Han har även varit styrelseordförande i kronologisk ordning av Svenska filminstitutet, Kungliga teatern och Dansmuseet.

»»»  «««

 

 

Den nya tekniken kan användas för människans väl, för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven.

Bild: Cyborg

MÄNSKLIG SÄKERHET

En ny systemanalys

Tekniken, jobben och framtiden

Nu slås det larm igen. Inflytelserika forskare spår att hälften av dagens jobb kommer att ersättas av datorer och annan teknik inom tjugu år. Nu är inte bara rutinarbeten utan också middle management i farozonen. Det finns skäl att vara orolig. Även tekniker engagerar sig starkt i debatten. Men det är inte tekniken som är problemet. Vi måste arbeta fram en ny systemanalys – en social ingenjörskonst – som förvandlar tekniska framsteg till samhälleliga och mänskliga plusvärden – i stället för motsatsen.

Lars Ingelstam: |2015-04-26John M Keynes – den store nationalekonomen tillät sig en eller två gånger att spekulera över ekonomin och arbetet i framtiden. I en uppsats från 1930 säger han att när teknik och kapitalackumulation har verkat i ytterligare två generationer, så kan man räkna med att vi kan vara dubbelt så rika, och ändå bara behöva arbeta hälften så mycket.

En annan av 1900-talets geniala intellektuella är Norbert Wiener. Han lade på 1940-talet grunden till den moderna systemanalysen och cybernetiken, men oroade sig för vad ”automation och matematikmaskiner” skulle ställa till med. ”Detta kommer att skapa en arbetslöshetssituation, i jämförelse med … vilken trettiotalets depression kommer att se ut som ett trevligt skämt.” Men det går, menar han, att ta ansvar inför de stora sociala faror som hotar. Den nya tekniken kan användas för människans väl, för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven.

Norbert-Wiener utmanar

Keynes är optimist medan Wiener utmanar. Han efterlyser en ny systemanalys som kan länka tekniken i humanistiska banor. Båda tänkte dock på ett industridominerat samhälle, och förutsåg inte den enorma tillväxt som skulle komma i tjänstesektorn. Industriarbetets krympning (tydlig sedan 1965 i vårt land) ledde inte till massarbetslöshet utan beredde utrymme för expansion – av producenttjänster, kringtjänster (av typen reparation och underhåll), information och underhållning och framför allt välfärdstjänster: Vård Skola Omsorg.

Tjänsternas och välfärdssamhällets expansion har under lång tid ”räddat” oss ur det grundläggande dilemmat. Den sociala ingenjörskonst som använts för att främja ”människans väl” i mer än 50 år bygger på skattesystemet: en social teknik som ursprungligen var tänkt för helt andra syften. Men den tycks nu ha nått vägs ände (i huvudsak på grund av inre obalanser, men också pådrivet av politik och egoism).

En systemanalys i Wieners anda i dag måste först, utifrån historisk erfarenhet och sunt förnuft, frimodigt utgå från:

» Systemet är sedan många år dysfunktionellt: det lämnar 8 % öppet arbetslösa och ännu fler i ”utanförskap”. Ett system med sådana brister skulle inte accepteras många månader i industrin

»Det är bra att datorer och annan teknik ersätter arbete: allt arbete som kan ersättas! (Att det förekommer en del dålig eller onödig datorisering är ett annat problem.)

»Det är en korkad idé att försöka ”skapa arbete”. Om vi insisterar på en ”arbetslinje” inom ramen för dagens system riskerar vi att få en samhällsutveckling som riktar in människornas ansträngningar mot sådant som de inte behöver, alltså en stegrad konsumtion, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver, det kan de inte få.

Det endimensionella mätetalet 

Jag är övertygad om att en rimlig systemanalys måste bryta radikalt med den ”ekonomiska” logiken. Pengar är en bristfällig värdemätare och ett trubbigt styrmedel. Det endimensionella mätetalet förleder även begåvade personer att jämföra sådant som inte kan jämföras: till exempel att likna BNP vid en stor tunna med pengar. Det är ovärdigt att slå vakt om ett system inom vilket man tror sig kunna bevisa att dess sunda utveckling kräver 3%, eller 8 %, eller 19 % arbetslöshet. Det är alltför lätt att göra det – filosofiskt och praktiskt – katastrofala misstaget att tro att arbete och ”jobb” är samma sak. ”Ekonomi” är visserligen en systemteori, men arbetar med torftiga och delvis bakvända systemsamband. Wiener attackerade redan 1950 energiskt tanken att marknaden är ett självreglerande system som åstadkommer jämvikt. När systemet på 1930-talet hade kört fast i depression hävdades som ett mantra att ”om man inte har några pengar kan man ingenting göra”. Det krävdes det ett snille av Keynes’ kaliber för att övertyga sina ekonomkolleger om att det var smartare att människor arbetade än att de inte gjorde det, och att en ganska begränsad systemförändring kunde återställa styrfarten. Samma fördomar drabbar i dag det stackars grekiska folket…

Hur ser då grunderna för en mer rationell systemanalys ut? Om detta har skrivits många böcker och uppsatser (dock inte tillnärmelsevis så många som i ”ekonomi” eller economics). Några elementära utgångspunkter borde alla kunna vara överens om:

Systemets grundkomponenter är arbete, teknik och organisation – inte pengar

Målet är alla människors välfärd

Ekologisk hållbarhet på lång sikt är ett tvingande bivillkor

När vi utgår från en sådan systemsyn kan vi återvända och på mer rationella grunder tackla de problem kring bl a pengar och ”jobb” som vi förvisso inte kommer undan. Det är inte nödvändigt att överge varken ”marknadsekonomi” eller ”kapitalism” – det finns mycket vida tolkningsramar för båda begreppen! Men det blir problem om de används som ortodoxier. Då minskar frihetsgraderna och rationella systemlösningar blockeras.

Hur tycker jag själv att man borde tänka och agera på medellång (några års) sikt? Jag ser starka skäl för att omfördela förvärvsarbete till flera personer: dagens ordning där några stressar sönder sig medan andra saknar meningsfullt avlönat arbete är orationell. Av ungefär samma skäl bör vi tänka oss att förvärvsarbeta längre period av livet: men med ungefär oförändras livslön och total arbetad tid. Detta minskar trycket på skatterna som omfördelare inom systemet. Den viktigaste förbättringen av samhällets kvalitet åstadkommer vi genom att allokera mer arbetstid – och lämpligt teknikstöd – till Vård Skola Omsorg.

Självklart kan alternativen och lösningarna se ut på många olika sätt. Men jag har svårt att tro att tänkande människor vill acceptera de systemfel som så tydligt syns i dag.

Detta är en utvidgad version av ett inlägg vid det öppna seminariet Efter jobbet – Tar datorn över arbetet? på KTH den 21 april 2015 (kan ses på nätet). För den som vill veta mera om mina analyser och bedömningar hänvisas i första hand till mina böcker System (2012) och Ekonomi på plats (2006)

Lars Ingelstam, är professor emeritus i matematik och framtidsstudier. Framförallt verksam på Tema Teknik och social förändring vilket han 1980 var med och startade vid Linköpings universitet. Ett genomgående tema i hans böcker har varit ambitionen att se ekonomi ur ett bredare samhällsperspektiv. Han har sysselsatt sig med frågor kring arbete, fördelning, konsumtion och social ekonomi samt kritiserat överdrivet fokus på ekonomisk tillväxt.

Läs Lars Ingelstams hemsida:

lars.ingelstam.se

 

»»»  «««

 

Tiden blåser isär åt alla håll, och med tiden blåser livet bort.

 Bild: Arken museum Foto: RLC.

VISIONEN

I humanitetens tjänst

Socialhumanistisk konvergens

Livet har följts åt med den förpliktande uppgiften att lösa de existentiella behoven. Det angelägna är insikten om eftertänksamma tillämpningar, och att ta alla livets konsekvenser på allvar. Med det följer konststycket att låta hjälpinsatserna växa till för att minska söndringen. Det fordrar både hjärta och rättsmedvetande för denna ansenliga metamorfos. Solidarisk undsättning har mer eller mindre alltid förekommit. Det sker även idag med assistans av en växande mängd "hjälpare", men med behovet av en sambandskonvergens för att lyfta fram en ny och kvalitativ agenda.

Paul Lindberg: |2015-05-20Rikare Liv fick ett brev med följande innehåll: "I Rikare Liv skriver ni mycket om tillstånden i världen, om den globala uppvärmningen, eller om krig och förödelse, och min undran är vad läsarna ska tycka? Orkar de hänga med? Jag har tänkt mycket över detta. Ni gör givetvis ett viktigt arbete som jag håller med om. Vad händer om människor inte bryr sig om dessa upplysningar och uppmaningar, om de istället lyssnar på allt det som är roligare av det som erbjuds i världen. Hur ska det i så fall gå med världen? Det skulle vara intressant att se hur ni svarar?"

Vi svarade med en oroande framtidsbild med konstaterandet att om människorna inte kan ta sitt fulla ansvar på denna planet så kan det gå illa för människorna. Med svaret följde vissa citat av utsagor från Bibeln. Relevanta varningar förkunnades nämligen av Bibelns alla profeter – inklusive Jesus. Det är i stort sett liknande varningar som utfärdas av dagens globala humanitets- och hjälprörelser. Poängen var, och är, att människorna måste ta sitt fulla ansvar på rätt sätt, annars får det allvarliga konsekvenser som kan leda till oöverstigliga problem i slutänden.

en seriös humanistisk offensiv

Ett scenario inför framtiden är de facto en värld som mest kan komma att likna den värsta av världar. Detta på grund av den nuvarande världsordningens extrema överdrifter med den rika världens livsstil. Men ett sådant scenario kan emellertid stoppas under förutsättning att "hjälparna och deras organisationer" utökar intensifieringen och mobiliseringen för ett unisont upprättande av den bästa av världar. Underlaget för denna situation hämtas från de vetenskapliga forskningsresultaten. Det handlar alltså inte alls om några självuppfyllande domedagsprofetior, eller populistisk propaganda med grumliga avsikter. Det handlar helt enkelt om en medmänsklig och seriös humanistisk offensiv – det handlar om verkligheten.

I realitetens tecken finns möjligheterna att kunna reformera bort det som söndrar. Det kan ske genom humanitetens pådrag. Det är nämligen en förkrossande majoritet av jordens befolkning som bär på en uppriktig längtan efter det goda samhället.

Humansinnade och troende människor kan tillsammans tjänstgöra i ett utökat socialhumanistiskt och demokratiskt samband i högre grad än tidigare.

Miljoner människor i denna värld är engagerade i en anda av solidaritet och ansvarstagande kring allt det som berör medmänniskorna och livet på jorden. Dessa människor representerar tusentals humanitära specialistorganisationer – både globalt och nationellt, men som mestadels tvingas agera i ett defensivt underläge. Runt om i världen har dock föredömliga och gränsöverskridande samarbeten kunnat lösa en hel del behov kring sociala, miljömässiga eller för mänskliga rättigheter, mm. Men trots alla goda föresatser från dessa miljoner hjälpare så fortsätter världsordningen, i en alltför stor omfattning, med ett destruktivt söndrande med negativa företeelser i en bred omfattning som motsvarar hjälporganisationernas alla arbetsområden.

Hur ser då förutsättningarna ut för en medveten sambandskonvergens ut, och hur kan det förändra och tydliggöra en verkningsfullare offensiv? Det blir frågan! Svaren efterfrågas och efterlängtas av många; en konvergensdiskussion kanske, om bredare och möjliga samarbeten kring de minsta gemensamma nämnarna? Sådana framgångsrika samarbeten finns redan, men behöver alltså accentueras.

Världsordningen tycks storma fram i något som liknar en växande tidsbomb, då tiden inte längre räcker till för allt det som borde ha lagts tid på. Det gäller allt det som fått tiden att stanna, och allt det som skulle skydda det elementära och ändamålsenliga försvaret av livet och hela tillvaron. Det handlar i grunden om en global dualism som ter sig alltför ojämnt och orättvist. Denna tidsbomb måste desarmeras.

KONVERGENSENS BETYDELSE

Det humaniteten kräver måste också förverkligas fullt ut – för livets skull. Världen har globaliserats i en något ambivalent begriplighet om "världsordningens" realiteter och behov. Det kan allmänt sett verka förvirrande, och av många uppfattas som en oroande och ohållbar tillvaro – vilket det verkligen är.

I en mängd akademiska forskningsdiscipliner förklaras världen, om hur de reella tillstånden fungerar, och på vilket sätt det nödvändigtvis behöver förändras. Inom alla dessa kunskapsdiscipliner agerar en mängd sökare för de tillförlitliga kunskaperna kring de ändamålsenliga behoven. Och många finner vad de söker – mestadels.

Konvergensen innebär i en konkret filosofisk variant, exempelvis, att mängden humanorganisationer har grundläggande värderingar, där intressena mestadels går i linjära samband – för den humanitära hållbarhetens sak. Det gäller kring de humanitära organisationernas alla arbetsfält i det stora hela. Det särskiljande hos hjälporganisationerna är alltså den specialiserade divergensen. Summan av dessa samhällsprocesser är att likasinnade åsiktsströmningar smälter samman till en ändamålsenlig sambandskonvergens. FN är ett exempel på en sambandsorganisation med konvergerande nämnare. EU eftersträvar konvergens inom de ekonomiska sektorerna, men som i det här sambandet inte är relevant, men som kan komma att realiseras på grund av en övertygande ändamålsenlighet för möjliggörandet av humanitetens uppfyllelser.

socialliberalism och socialhumanism

De ideologiska grundvärderingarna bland de humanitära organisationernas medlemmar pendlar vanligtvis mellan socialliberalism och socialhumanism, och utgör i detta sammanhang också en personlig och ideologisk världsbild – med mer eller mindre bindningar till de demokratiska partierna, eller till kyrkliga organisationer. Bland dessa hjälparbetare prioriteras oftast humanitetsarbetet istället för en strikt politisk partiorganisering.

Konvergensteorin grundar sig på att humanitetsorganisationerna är mera lika varandra än olika, och att ideologin grundas på i stort sätt samma världsbild och med samma målinriktning. Det som gör skillnad är alltså det specifikt specialistinriktade fältarbetet, som exempelvis fredsarbete, miljöarbete, mänskliga rättigheter och mängden av humanitära specialinriktningar. Det är också specialinriktningen som gjort organisationerna så slagkraftiga med målsättningen att förändra söndring till helande.

Begreppet konvergens har förutom en filosofisk bindning även kopplingen till bland annat teknik, matematik, industrialism, kulturella processer och sociala samhällsförändringar. Konvergens sker ständigt och påverkar exempelvis det politiska maktspelet då nya konstellationer sammansmälter, när nya möjligheter uppstår. Konvergens sker också hos den enskilda människan genom det sociala samspelet människor emellan. Var och en konstruerar sin egen personliga uppfattning ur det allmänna informationsflödet som vi påverkas av dagligen. I det sammanhanget uppkommer den enskildes utformning med övertygelsen av en klarare världsbild, i bästa fall.

Eftersom det finns betydligt mer information inom alla olika ämnesområden, mer än någon kan hantera i minnesprocessen, finns det all anledning att sinsemellan diskutera hur informationen vi påverkas av ska hanteras. Vi måste våga ifrågasätta och urskilja allt det som kan påverka oss i största allmänhet. Man bör alltså kunna urskilja konvergens med vällovliga syften, mot konvergensen som inte uppfyller de humanitära avsikterna. Den kunskapsprocessens metod kallas dialektik som relaterar mellan teser och antiteser till synteser. Resultaten bör leda till humanitära avsikter för livet, kärlek och rättvisa.

»»»  «««

 

Historisk försoning via demokratiska värdegrunder.

 Bild: Monet. Foto: RLC. Art Gallery London

tankar om eN MÖJLIG MORGONDAG

Socialhumanism och socialliberalism

Vägen mot livet och rättvisan

Politikens svårigheter att arbeta efter vetenskapliga rön får allvarliga konsekvenser för samhällen och individer. Socialliberalism och socialhumanism – en möjlig väg av förbindlighet i en konstruktiv utveckling för en ansvarsfull världsordning. Båda krafterna har insikten om ansenliga påfrestningar för det framtida livet på jorden. Sociala orättvisor och en global uppvärmning handlar mycket om brott mot mänskligheten. Kunskaperna och teknologin för åtgärder står redo. Men den nuvarande politiska viljan, förmågan och handlandet saknas i det stora hela.

Paul Lindberg: |2015-02-20De båda samhällskrafterna socialliberalism och socialhumanism är en realitet, och har antagligen tillsammans den största influensen på det personliga politiska tänkandet. Tankarna finns hos dem med det humanitära handlingssättet och sinnelaget. Det är hos dem som solidariteten odlas och får humaniteten att gro och växa till.

Hoten mot livet på jorden lamslår och passiviserar – det kan bli alltför mycket att ta till sig. Den globala uppvärmningen är ”enorm”, bokstavligt talat, och avancerar nu per automatik, vilket redovisats med övertygande bevis via FN:s klimatpanel.

Industrikomplexen som orsakar den globala uppvärmningen har trots allt inte krävts på nedläggning, utan istället på kvalitativa och anpassade förändringar. Det är både rimligt och nödvändigt. Många storföretag har gjort omfattande och föredömliga miljöanpassningar.

Industrin skapar generella välstånd – men inte helt och fullt, på grund av frågan om ansvarstagandets tudelning. Med den nuvarande industritillväxten och fördärvandet av odlingsmark, luft och hav, så går spåret raka vägen mot ett inferno. Och det på grund av att de stora skadegörarna inte vill ta sitt fulla ansvar. Den miljöskadliga industrisektorn är mycket stor och vill i sann nyliberal anda själva bestämma över frågan som gäller – att ta eller inte ta ett realistiskt ansvar. Det stora problemet gäller i första hand bilindustrin och bilhandeln.

Socialliberalism och socialhumanism, som frihetsbegrepp i en mental gemensamhetskänsla för en möjlig morgondag, kan förflytta berg. Dessa krafter kan tillsammans medverka för en verkningsfullare lagstiftning, istället för att låta problemet avgöras som en personlig valfrihet. Exempelvis valfriheten att göra som man vill med tillverkningen av miljökatastrofala suvar och stora lyxbilar. Framtagning av råmaterial och tillverkning av bilar ger lika mycket växthusgaser som motsvarar bilens hela livslängd av energi – det gäller även för vätgas- och elbilar. Det individuella valet är orättvist eftersom alla ansvarsfulla människor drabbas av den enskildes ovilja mot det övergripande helhetsansvaret.

TVÅ SJÄLVVERKANDE KRAFTER

Socialliberalism och socialhumanism finns i verkligheten, som humanitära värdegrunder, med självtänkande krafter bland politiska partiers medlemmar och sympatisörer, eller hos en bred och bildad allmänhet. Ofta är det aktiverade människor i rörelser för det goda samhället, som exempelvis samhälleliga intresseorganisationer, kyrkor och i solidaritets- och humanitetsrörelser.

Vad kan då vara orsaken till att den globala uppvärmningen inte åtgärdas? Vetskapen om uppvärmningen har ju varit känt i flera decennier. Uppvärmningen har haft sin långsamma och smygande igångsättning, vilket skymt sikten, för att idag accelerera med tydlig mätbarhet. Värmerekord och kraftiga väderomslag har gjort sig gällande, och med ökat antal cykloner och förändrade väderförhållande har drabbat människor runt om i världen.

Maktens självpåtagna styrning av miljöproblemen har legat på en mångfacetterad intressesfär, som de politiska och ekonomiska krafterna står bakom och manövrerat över. De har gjort sig till sitt eget chefskap för styrningen av agendan, och därmed har åtgärderna i det närmaste legat på nollpunkten. I de största industristaterna har emellertid åtgärdsprogram ställts i fokus, som exempelvis USA och Kina. Det kom i senaste laget, men är mer än välkommet. Europa däremot ligger på efterkälken, vilket kan bero på politisk initiativlöshet. Detsamma kan gälla för åtgärderna mot den ökade rasismen som blåser genom Europa.

Europa fick en europeisk marknadsunion, som i bästa fall skulle kunna ha varit grunden för en betydligt mer demokratisk och humanitärt sinnad union. Det grundläggande blev istället en nyliberal och centraldirigerad union, med en omfattande export av bl.a. krigsutrustning till tvivelaktiga marknader. Drömmarna om fred och avrustning, eller om en balanserad miljöpolitik och om social rättvisa, hindrades vid uppvaknandet av en alltför totalitär verklighet.

Ja till europeiskt samarbete! Nej till ett påtvingat nyliberalt Europa! Detta är fortfarande en uppbygglig angelägenhet.

NATIONALEKONOMER VARNAR

Jean Tirole, fransk professor i ekonomi, fick Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne år 2014. Tirole har eftertryckligt klargjort att nationalekonomin måste regleras med ändamålsenliga lagar, för att samhällen ska kunna fungera på ett effektivt och demokratiskt sätt. Han menar att nyliberalism är orsaken till många av de nuvarande ekonomi- och miljöstörningarna inom samhällsekonomin, och därför måste en överstatlig arbetsordning förekomma för att hindra ständiga hot kring samhällskriser. Hans insatser för att med ekonomiska metoder stoppa den globala uppvärmningen, har fått en global omfattning. Han menar att det för närvarande tycks vara den enda vägen, överhuvudtaget, att få länderna till förhandlingar kring utsläppen. Han tycks ändå mena att lagar vore det mest effektiva, under förutsättning att länderna ratificerar bindande överenskommelser.

Milton Friedman var motsatsen till Jean Tirole, och upphovsmakaren till "nyliberalism", dvs. klassisk 1700-tals liberalism, och libertarianism, med avsikten av minimering av statens inflytande överhuvudtaget, och med största möjliga frihet för den enskilde människan. Men det var ett falsarium. I praktiken var det ett vurmande för en ensidig "plutokrati" (penningvälde) istället för demokrati. Friedmans konvertering av dessa 1700-tals ideal ledde till "nyliberalism" i modern tid. Med denna inställning blev han ekonomisk rådgivare åt USA:s mest konservativa politiker Barry Goldwater, och därefter rådgivare till president Ronald Reagan. Det var främst bland konservativa partier och maktgrupper som slog an för nyliberalism. En av de främsta anhängarna blev Margaret Thatcher i Storbritannien.

Milton Friedman träffade Chiles diktator Augusto Pinochet, samtidigt som han där höll föreläsningar under en vecka. Bland föreläsarna fanns en grupp chilenska nyliberaler från Friedmans administration i Chicago, som han tidigare utbildat och samarbetat med. De blev Pinochets ekonomiska rådgivare med ett centralt inflytande över den chilenska ekonomin. Dessa rådgivare kom att kallas Chicago Boys runt om i världen.

Konsekvenserna av det nyliberala inflytandet i Chile ledde till en mycket smärtsam avveckling av de sociala samhällssystemen, med stora umbäranden för de människor som drabbades. Meningen var att människorna skulle klara sig själva och stå för sina egna kostnader. Samtidigt utökades löneskillnaderna i en omfattning som kritiserades över hela världen. Den inhumana politiken var huvudingrediensen av Friedmans ekonomi. Han gjorde därefter ett häpnadsväckande uttalande om "att Chiles fredliga övergång till en demokratisk ekonomi ledde till ett fritt samhälle". Efter detta uttalande fick han hela världspressen emot sig, och hans kolleger inom nationalekonomi världen över kritiserade honom allvarligt. Uttalandet gjordes nämligen under den period då militärdiktatorn Pinochet utrensade meningsmotståndare och lät mörda tusentals av den demokratiska oppositionen – både liberaler och socialister.

Friedman blev mest populär bland framförallt politiker med grandiosa maktanspråk. Trots att ett fåtal politiska partier inskrivit i sina partprogram att de står för nyliberalism i sin politik, så utövas nyliberalism än idag runt hela världen. Främst bland diktaturliknande nationer och tvivelaktiga parlamentariska samhällen. Många av dessa nationer sökte förena något slags nyliberal marknadsekonomi, till något som mer liknande "statskapitalism", en idé som mest påminde om Herman Görings korporativa femårsplaner i nazityskland under Andra världskriget.

Milton Friedman påverkade världen hänsynslöst. Världshandeln av idag, utan miljöregleringar av betydelse, är en av orsakerna till den globala uppvärmningen. Och världen styrs av Friedmans teser om den globala världshandelns suveränitet och självbestämmande – plutokratins drömvärld, så länge det nu varar. Många av världens nationalekonomer fördömer den nyliberala dominansen över världshandeln.

SOCIALHUMANISM ENLIGT BRIAN ELLIS

I början av februari månad i år, undrade jag över begreppet "socialhumanism", som jag använt mig av under flera år, om det överhuvudtaget hade någon relevans. Och jag blev verkligen överraskad. I Storbritannien hade Brian Ellis, professor och filosof, gett ut boken Social Humanism (2012, 240 s, Bokus.com), med ett innehåll liknande mina förhoppningar om en väg för livet och rättvisan. I bokens inledning konstaterar Brian Ellis att det finns två viktiga krafter som om de mobiliseras skulle kunna skapa stor skillnad. Socialliberalism och Socialhumanism är det moderna och demokratiska arvet från 1700-talets upplysningsperiod. Nya ändamålsenliga lösningar tog vid, där Thomas Paines otillräckliga Människans rättigheter, av nödvändighet för mera allomfattande lösningar som främjandet av social jämlikhet och människors, djurs och naturens välbefinnande.

Brian Ellis menar att Socialhumanism inte enbart är en befrielsefilosofi, det är mer konstruktivt än så. Hans bok har fått mycket fina recensioner från framförallt den akademiska forskarvärlden. Han beskriver boken Social Humanism enligt följande:

"En ny metafysik utmanar Immanuel Kants tradition av rationell idealism i moralfilosofin, och hävdar att rationellt idealistiska teorier inte är tillräckliga för att hantera hela skalan av sociala frågor. Vad som behövs är en annan form av idealism som är baserad på de sociala ideal vanliga människor står inför. Det finns två typer av sådana ideal som är relevanta för denna diskurs av det ändamålsenliga idealsamhället, ungefär motsvarande skillnaden mellan moral och politik. Men dessa två skillnader är inte riktigt distinkta, och det är ett allvarligt misstag att försöka utveckla teorin om ett oberoende av det andra. Ett idealiskt samhälle behöver goda människor som är motiverade och kan serva och utveckla dess institutioner, och goda människor behöver det goda samhället att leva och arbeta i, och som kommer med uppmuntran att uttrycka sina naturliga dygder, och att utveckla sina naturliga talanger för allas behov. Socialhumanism, som är den humanistiska utvecklingen av denna teori för moral och politik, leder naturligtvis till teorin om mänskliga rättigheter å ena sidan, och ger en logisk grund för välfärdsstaten å den andra."

Jag har ännu inte läst boken, men kommer att göra det. Boken kostar över 1 000 SEK, vilket jag tycker är svindlande dyrt. En bok av den här karaktären borde ges ut gratis. Inte tog väl Jesus betalt för sina föreläsningar? Men det här verkar mycket spännande! Ett stort grattis till Brian Ellis!

BRIAN ELLIS HEMSIDA

 »»»  «««

Den totala friheten att göra vad man vill är starkt ifrågasatt och godkänns egentligen inte av något samhälle. Personlig frihet med ett moraliskt ansvar tycks vara det acceptabla förhållningssättet. Trots det förkommer den självpåtagna friheten att klättra över andra, och det har märkt världen.

Foto: RLC

ETIK

Tanke och handling

Den oinskränkta friheten

"Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." Att tänka fritt tillhör demokratins grundsatser. Men denna frihet är förbundet med en demokratisk grundprincip – ansvaret för tankens konsekvenser, när den uttalas och leder till handling. Principen för tankefrihetens ansvarstagande kan därför uttryckas som, att den enes frihet aldrig får leda till den andres ofrihet. Men den enes frihetshandlingar leder ofta till alltför många människors ofrihet.

  Paul Lindberg:  |2014-08-30| Thomas Thorild, den svenske 1700-talsfilosofen, gjorde tidigt klart att han var förutbestämd till supergeni. Det var han som skaldade "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." Han var säkert medveten om att hans paradoxala sekvens skulle skapa batalj, vilket den gjorde både under hans samtid och fram till idag. Men man får väl ändå säga att Thorilds tankesekvens visade sig vara fyndig, och som i handling fick konsekvensen av en dialektisk syntes, som uppvisade något om en ofullständighet.

Inom förkunnande delar av kristenheten finns en medveten insikt om tankens frihetliga betydelse, vilket ger uttryck och handlingar för en konsekvent human livsanda. Att tänka fritt enligt denna livsanda är att i tanken, i ömsesidig relation med andra, forma insiktsfull och fruktbar konsekvens- och ansvarsmedvetande. Det motsatta förhållandet låter istället tankefriheten övergå i handling för det egocentriska och egoistiska.

"Tänka rätt" är ur andligt perspektiv viljan av att ledas i rätt riktning för att kunna göra rätt – från tanke till handling. Av den anledningen har tankens medvetna inriktning den allra största betydelse för den sanningssökande människan. Att tänka rätt handlar om ett moraliskt och etiskt ansvar som man måste kunna lära sig. Det handlar alltså om att komma till insikt om vad som är rätt och orätt, och att ständigt använda sig av den insikten.

"Tänka logiskt" är en variant av liknande slag, som används för en saklig och förnuftig förståelse av kunskapsbegreppen rent allmänt. Men det är inom både humaniora och naturvetenskap som logiskt tänkande ger sig till känna, och som grundar sig på filosofi, juridik, saklighet, realitet, kreativitet och inspiration. Här kan man naturligtvis lägga till betydligt fler nyckelord.

POLITISK KORREKTHET

Inom politiska högerkretsar flyger propagandaklyschorna mot dem som betraktas som "politiskt korrekta". Det gäller framförallt mot de mera moraliska ståndpunkterna, som därför hånas på grund av den högt värderade korrektheten. I propagandan vrids ljuset till mörker i perspektivbyten, för angreppen mot moraliskt och humant ansvar och rättstänkande, till någonting som istället ska liknas töntigt eller löjeväckande.

Termen "politisk korrekthet" används idag framförallt av extremhögern i egenskap av avsiktliga yttringar mot de demokratiska kraven på exempelvis livsstilsförändringar (ex. på grund av den globala uppvärmningen m.m.), eller mot andra existentiella och socialhumanistiska behov för samhället.

I Sverige har begreppet "politisk korrekthet" vänts mot exempelvis socialliberaler och socialhumanister som anklagats för självgodhet i samhälls- och moralfrågor, i synnerhet det som gäller mångfaldskultur, invandring och hbtq-variation, med mera.

Högerkretsar visar en tydlig antagonism och ett motstånd mot själva samhällsförändringen i sig – mot nya nödvändiga demokratiyttringar. Det gäller allt det som skiljer ut det förlegade och ohållbara. De störda är i allmänhet högersinnade människor och främlingsfientliga rasister.

De som karaktäriseras politiskt korrekta tillhör dem som har hög toleranskapacitet med känslan för högt till tak, och inte alltid går i raka led, eller okritiskt följer den stora medelmassan, eller den totalitära elitens vägbeskrivningar.

Tanke, uttalande och handling

Tal-akt eller tal-handling är en viktig term inom psykologin, språkfilosofin och den lingvistiska språkvetenskapen. Det som avses är överföringen från tanke till exempelvis påstående, förfrågning eller löfte. Tal-akter har också en reglerande form, som inom vetenskapen kallas en illokutionär dimension, med en riktad tanke-handling – exempelvis ett hot. Tanken utgör själva tal-akten i handlingen, och som uttalas med en handling – helt i anslutning med tanken.

John L. Austin lade grunden för denna systematiserade kunskap, och han fick många efterföljare som Gilbert Ryle, medvetandefilosofi, och Ludwig Wittgenstein med sina språkspel.

En annan framgångsrik efterföljare är Paul Grice med avhandlade begrepp om menande eller insinuant; implikatur: exempelvis en konkret fråga med ett implicit svar (Ex. Fråga: var är du? Svar: titta ut genom fönstret!). Paul Grice och hans teser är högaktuellt inom den lingvistiska forskningen av idag.

Vardagsspråket har en direkt koppling till Ordets betydelse, i den mening att vi ska kunna tolka varandras antydanden, och tillgodogöra oss förståelsen av språkbruket. Det eftersträvansvärda är att språkbrukets framställningssätt inte ska kunna misstolkas till förbistring, eller medvetet användas i duperande syften.

Summan av ovanstående kunskaper ska resultera till att vi ska kunna leva med varandra. Konflikter, ska inte låtas uppstå på grund av missförstånd i den nödvändiga och ändamålsenliga förståelsen av varandra.

»»»  «««

Liten billig arbeterska i England under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Industrialismens allra mörkaste baksida. Idag bär industrialismen ett avgörande ansvar för den globala uppvärmningen.

Foto: Clothsworkers/Viktoria & Albert Museum 

HISTORIA

Framstegsvänliga möjligheter

Orden som förändrade verkligheten

De franska revolutionerna, mellan 1789 och 1848, och den engelska industrialism, förändrade stora delar av världen. Den borgerliga konfrontationen i Frankrike, tillsammans med sansculotterna, riktades mot den aristokratiska diktaturen. Ur revolutionen föddes frikyrkorörelserna och ideologierna liberalism och socialism. Passionen gällde förverkligandet av teserna för frihet, jämlikhet och rättvisa, komna ur Bibeln. Och den passionen gör sig gällande även i dag – och har sin giltighet med fredliga medel.

  Paul Lindberg: |2014-08-29| Europa utvecklades språngartat med inledning under senare delen av 1700-talet. Den franska revolutionen och den nya industrialismen i Storbritannien, spred snabbt ut idéerna runt Europa, med en omfattande förändring under bara några decennier. Den nya industrialismen gjorde nya herrar inflytelserika, vilka inledningsvis hotade adelsväldet och konungamakten – framförallt i Frankrike.

Under samma period ökade den nya arbetarklassen massivt och konfronterade i sin tur industrimagnaterna. Mänskliga förhållanden förändrades stort, men med skavande sociala motsättningar under den slagkraftiga industritillväxten. 

Från slavliknande arbetsförhållanden, till en furstlig palatstillvaro för de nya industrifurstarna, uppkom klassmotsättningar i en sådan omfattning att en ny arbetarklass organiserades. Föregångarna till fackföreningarna var de nya frikyrkorörelserna – som alltså var först, med både röda fanor, änglar och guldfransar. Frikyrkornas fackliga organisationer var från början vädjande och bad industrialisterna om barmhärtighet i Guds och Jesus namn, men som besvarades bryskt och otyglat. 

Frikyrkorna fick en brytningspunkt som ledde till fackföreningsrörelsens socialpolitiska uppkomst, men av medlemmarna från de frikyrkliga leden. Detta är frikyrkornas historia.

Industrialisterna strävade efter ökat samhällsinflytande, och mot det stod alltså adeln och kungamakten. Liberalism var en skapelse för den enskildes rätt till närings- och yttrandefrihet, samt till en garanterad privat egendomsrätt. Men redan i liberalismens begynnelse fanns de människor som kom att kallas socialliberaler, vilka fick stor betydelse för idétänkandet – och som med tiden ledde till en ändamålsenligare demokratitillväxt. Ur dessa fackföreningsrörelser växte sedan tanken om ett rikare liv för alla människor. Från Bibeln blev ordet communio  den samlade tanken för handling, med den existentiella innebörden från Jesus uttalade ord ur Apostlagärningarna (Bergspredikan): "Åt var och en efter behov". Ordets betydelse berörde hela den frikyrkliga fackföreningsrörelsen, och den då samtida nya socialpolitiska fackföreningsrörelsen.  

ORDETS BETYDELSE

Under denna omvälvningens epok förändrades samhället i en omfattning som aldrig förr. Det var under dessa samhällsprocesser som modernism föddes, med följden av en radikalt ny andemening, och den meningen gällde rättvisa för alla samhällsmedborgare. En ny medvetenhet om rättvisa övergick från idé till handling, parallellt med den industriella tillväxtens tekniska framgångar och profithunger.

Under idétillväxten, som först och främst utvecklades i England, påverkades hela samhället i en avgörande omfattning. Nya ord uppfanns, eller myntades för de nya behoven – helt enkelt för att kunna beskriva samtiden. Ord som "industri", "industrialist", "medelklass", "proletariat" och "arbetarklass"; "kapitalism" och "socialism". Ordens innebörd hade betydelse för att beskriva den nya samhällsprocessen. Det gällde även orden "liberal", "konservativ", "nationalism", "strejk" och "ideologi" som gällde för politiska definitioner. Andra ord, eller begrepp, som uppfanns var "forskare" och "ingenjör"; "ekonomisk kris", "utilitarism" och "statistik". Detta var ord som uppkom under denna period. Ändamålsenliga vetenskapliga ord uppfanns och fick sin innebörd, som exempelvis: "sociologi", "journalism", och många fler.  

Idag, har de väsentliga orden "hållbar" och "hållbart samhälle" blivit begreppsbildningar, och fått en bred och ansenlig betydelse inom den existentiella samhällsanalysen. Förutom "hållbar" så har de moderna ordbildningarna ökat kolossalt på grund av utvecklingen av exempelvis "elektronik", men liknande gäller i stort sätt inom samhällets alla områden. 

Perioden, som på grund av den fransk-engelska revolutionen, anses utgöra den största omvälvningen i mänsklighetens samhällshistoria.

Men den industriella revolutionen var egentligen inte den stora framgången för den teknologiska industritillväxten i sig. Framgångarna skördades istället av riskkapitalisterna som krävde optimal räntabilitet av sina investeringar i industriprojekten. Här gjorde adelns ekonomiintressen comeback i samband med den imperialistiska kolonialism. 

Något särskilt ansvar för arbetskraften förekom överhuvudtaget inte – med undantag av humanitära idealister. Tvärtom, arbetskraften skulle utnyttjas optimalt, och kosta minimalt. Detta blev den mörkaste sidan ur arbetarklassens historia. Dessa förhållanden varade i decennier fram till det att fackföreningarna blivit så starka att de kunde framtvinga förhandlingar. Men mestadels förbjöds fackföreningar över hela Europa, och många fackföreningsrepresentanter fängslades eller mördades.

Industrialisterna blev i starkt behov av tjänstemän för driften av både industri och samhälle. Medelklassen utvecklades i en tudelad solidaritet, antingen för industrialisterna, medan den samhälleliga byråkratin ansåg sig själva som objektiva tjänstemän för hela samhället. Och i stort sett har den samhällsbilden överlevt fram till idag.

HÅLLBART SAMHÄLLE – RIKARE LIV

Förändringsoviljan var kompakt under perioden 1789–1848. Men det gällde inte folkets ovilja till förändring, de visste exakt vad behoven rörde sig om. De krävde en hållbar samhällsutveckling, för att kunna överleva på ett värdigt sätt. De önskade inget hellre än behövliga sociala förändringar. 

Idag står vi inför den globala uppvärmningen, som i synnerhet den yngre generationen borde ängslas över. Just det, ängslas över – och det gör de säkert, men har för närvarande inte mycket att sätta emot. Förändringsoviljan permanentas hos dem som anser sig förlora på förändringar, vare sig det gäller ekonomi eller mängden av kulturyttringar. 

Den industriella ekonomin representeras bland annat av dem som tror sig förlora på förändringar. Det gäller exempelvis bilindustrin, motorsporten, flygbolagen, vissa delar av elproducenterna – vilket också verkar realistiskt. Den andra delen av industrins ekonomi utgörs av en kraftfullt växande sektor med siktet på en hållbar industriombildning – och denna framstegvänliga utvecklingen ser faktiskt framgångsrik ut.

Det är både glädjande och uppbyggligt. Problemet ligger i att vi politiskt ligger minst 8 år efter i tiden. Hur mycket tid vi har på oss är det ingen som riktigt vet. Det vi vet är att klimatförändringarna är ett vederhäftigt och accelererande faktum.

Future of Places 

Tevekanalen Axess sände i en teveserie den förträffliga konferensen Future of Places-konferensen 2013, som var den första av tre som betonar vikten av att sätta människan och platsen i centrum i stadsbyggandet. Tanken är att dessa sammankomster ska influera förberedelseprocessen till Habitat III, en stor global FN-konferens om stadsfrågor som ska hållas 2016.

Konferensen utgår från att ett större fokus än idag måste läggas på den offentliga miljön. I en tid av snabb urbanisering är frågan om stadens platser och deras användning mer avgörande för en positiv samhällsutveckling än vad vi vanligen föreställer oss. Detta gäller för alla sorters stadsbildningar, från utvecklingsländernas kåkstäder till i-ländernas metropoler.

Städerna måste först och främst diskuteras utifrån sociala, ekonomiska, ekologiska och kulturella aspekter. Med ett sådant perspektiv kommer platserna, inte byggnaderna, att stå i fokus. Dessutom ger platsperspektivet en möjlighet att skapa samsyn mellan alla de skilda professioner som är involverade i stadsbyggnadsprojekten.

Konferens om hur dagens stadsplanering kan utvecklas så att den sätter människan i centrum snarare än tekniska system, arkitektur och trafiklösningar.

I bilismens heliga Mecka USA har stadsplaneförnyelsen i den offentliga miljön i USA:s städer – stora som små kommit i centrum. Det gäller planering och förändring av alla städer så att människan sätts i centrum för det hållbara samhället. Ja, det gällde de flesta av USA:s städer. Helt fantastiskt! I detta samhällsprojekt mitt i bilismens heliga land förändras en mängd städers citykärnor. En mängd städer bygger bort bilismen i citykärnorna. Main Street som tidigare utgjordes av genomfartstrafik görs om till gånggator, med trädalléer och utomhusaktiviteter. Citykärnorna görs mer bilfria med minskade parkeringsmöjligheter. Kollektivtrafik ersätter bilismen till citykärnorna, och ersättningstrafiken utgörs av nya pendeltåg, tunnelbana och spårväg. Denna utveckling har visat sig gå hem hos amerikanerna i både stora som små städer. 

Effekterna av dessa stadsplaneförnyelser ger nya och förändrade ekonomiska möjligheter. Det tillverkas pendeltåg, tunnelbanor och spårvagnar, viket ger nya jobb, som ersättning för bilindustrin i Detroit, som har det knackigt.

De som söker hindra det hållbara samhället är de som inte varit förutseende för samhällets och världens realpolitiska behov. Industrialisterna inom bilbranschen har varit både kaxiga och provokativa då larmet om den globala uppvärmningen kom till allmän kännedom. När behovet av mindre bilar med mindre åtgång av bränsle krävdes gjorde bilindustrin precis tvärtom. De producerade alltmer prestigefulla suv-bilar, exempelvis, och ökade produktionen av lyxbilar med allt kraftfullare motorstyrka. När de sedan kallade sina bilar för miljöbilar, så var sanningen den att motorerna visserligen gjordes bensinsnålare, men, de gjordes starkare, och därmed ökade bränsleåtgången ansenligt – totalt sett.

De som står bakom för vår tids miljöförstöring är av samma skrot och korn, som de industrialister som under 1800- och 1900-talet utnyttjade små barn i fabrikerna. Detta eftersom nästkommande generationer av barn är de som blir offer för vår tids destruktiva fientlighet till människorna.

»»»  «««

 

I boken Kampen om kunskapen (2004) tog Lars Ingelstam, professor emeritus i teknik, steget för den tvärvetenskapliga befruktningen. Det handlar om en holistisk kunskapskultur som i samverkan över tillknäppta kunskapsdiscipliner öppnar vägen för en meningsfullare samhällstillväxt.

Foto: RLC. Detalj av ett konstverk i Strängnäs domkyrka

KUNSKAPSKULTUR

En summering

Inte bara naturvetenskap

Störningarna i miljön har tidigast uppmärksammast av naturvetare. Den breda fåran i miljöforskningen har bestått av naturvetenskap. Att miljöforskningen orienteras mer mot att lösa problem, inte bara identifiera problemens orsaker och effekter, avlägsnar den till ett stycke från ett naturvetenskapligt kunskapsideal och närmar den ett tekniskt.

  Lars Ingelstam:  |2004|  Det är dock fortfarande från naturvetare och miljövetenskapligt orienterade tekniker som man i allmänhet väntar sig påfyllning till miljöns kunskapskultur. Det är också från de hållen som problemformuleringar och forskningsstrategier vanligtvis utgår. Den bilden behöver dock kompletteras på minst två punkter.

Den första punkten är att en betydande vardagskunskap, inriktad på verkligt eller påstått miljövänligt beteende, har utvecklats. Sådan kunskap har ofta den karaktären att handlingen kommer först, insikten därefter och den hårda faktakunskapen sist. Den sprids och upprätthålls allt mindre av allmänt riktad propaganda och allt mer genom en rad procedurer, som åläggs eller erbjuds oss av kommuner och andra organ: pantning av returförpackningar, källsortering av sopor, inlämning av riskavfall, samåkning, infartsparkering med mera. Det handlar inte längre om naturvetenskap eller annan vetenskap, utan i huvudsak om procedurkunskap, vanligen med en viss moraliserande underton.

Den andra punkten är att forskare inom samhällsvetenskaper och humaniora successivt fått större utrymme i miljöforskning – och i annan kunskapsproduktion kring miljön. Flera framstående historiker har varit tidigt ute, och bidragit till att sätta in miljöfrågan i ett större sammanhang. Ekonomer har energiskt engagerat sig, bland annat hur man skulle kunna använda ekonomiska styrmedel (skatter, avgifter, bidrag, certifikat och så vidare) som alternativ till förbud och regleringar. Inte minst sedan begreppet hållbar utveckling blev godtaget har samhällsvetarnas roll successivt ökat. Inte sällan kan man hävda att problem i miljön uppstår genom vissa förhållanden i samhället, och nästan utan undantag kräver miljöproblemens lösning någon förändring av samhällsförhållanden (attityder, lagstiftning, organisation, ekonomi). Behovet av en gedigen samhällskunskap inom miljöarbetet är uppenbart. Ännu betraktas forskningssamarbete kring miljöfrågorna mellan samhällsvetare och naturvetare som svårt och är fortfarande ganska sällsynt. Tendensen är dock att bredare analyser och problemlösningar efterfrågas.

Men i den samhällsvetenskapliga kunskapskulturen finns ett drag som gör samverkan kring miljöproblem besvärligare än den borde vara. En tongivande forskare inom området säger så här: "Det är viktigt att slå vakt om forskarnas självständighet att formulera egna frågeställningar utifrån akademiska och forskningsmässiga grunder, snarare än utifrån vad praktiker efterfrågar."

Samhällsvetares och humanisters inställning redovisas bland annat i Miljöns mänskliga dimension (Lundgren med flera 2002). Tillfrågade forskare föredrar – inte oväntat – stor frihet att formulera forskningsfrågor; samverkan med praktiker upplevs inte som positivt i denna fas av processen. De framhåller med eftertryck behovet av en humanvetenskaplig miljöforskning som bidrar till kritisk eftertanke. Forskarna värjer sig alltså mot försök att få dem att engagera sig i problemlösning. De påpekar gärna att "praktikerna" kräver snabba och tydliga resultat men att forskningens roll är en annan. Jag erkänner villigt att sådan forskning är berättigad, men är likafullt bekymrad över tendensen att hela denna grupp av forskare drar sig undan till en "akademisk" arena, förhåller sig reserverade till så kallade praktiker och föredrar eftertanke (reflexion) framför problemlösning.

Några av de viktigaste iakttagelserna om miljö som kunskapskultur är:

● kring miljö har nu etablerats en särpräglad kunskapskultur

● den domineras fortfarande av naturvetenskapliga frågor och koncentrerar sig på störningar av naturen

● vardagskunskap liksom samhällsvetenskapliga och humanistiska aspekter får gradvis ökad betydelse

● kulturen är inställd på att lösa problem, visserligen med en iver som varierar mellan olika grupper

● det finns en viktig underström av radikal samhälls- och civilisationskritik, som delvis dämpats av att miljöfrågorna integrerats med politik och näringsliv: "ekologisk modernisering"

● i par med civilisationskritiken finns en djupt oroad syn på framtiden (just nu knuten till klimatfrågan), men parallellt med denna också en ljusare, teknikoptimistisk syn

● miljön som kunskapskultur har förankringar såväl i forskningssamhället och offentliga organ som i folkliga miljöorganisationer och näringslivet; personliga bekantskaper och andra kopplingar är vanliga

● kulturen bär en allmän insikt och övertygelse om miljöfrågornas betydelse; denna går oftast hand i hand med stor respekt för faktakunskaper

● kulturen visar ett betydande historiskt intresse.

Lars Ingelstam, författare, tekn dr i matematik, professor emeritus i teknik vid Linköpings universitet. Tidigare chef för Sekretariatet för framtidsstudier. Artikeln är ett utdrag ur boken Kampen om kunskapen, Pedagogiska Magasinets skriftserie nr 3, utgiven på Lärarförbundets förlag, 2004.

»»»  «««

Pråmdragarna på Volga, målning av Ilja Repin (1844-1930).  När målningar i denna stil ställdes ut i S:t Petersburg, under 1800-talet, fick det ett kraftfullt genomslag bland borgerligheten i både Moskva och S:t Petersburg. Slaveriet upphörde officiellt ungefär samtidigt i Ryssland och USA, med några års skillnad. Men principen med utnyttjandet av arbetskraft för profitens skull står sig än idag.

 

KÄRLEK OCH RÄTTVISA

Billig arbetskraft – en handelsvara

Livegenskapens ihärdiga existens

Fredrik Reinfeldt försvarade ökningen av arbetskraftsinvandring med motiveringen att vi annars inte klarar välfärden. Fackföreningsrörelsen svarade med att i så fall ska den arbetskraften inordnas i den svenska avtalsenliga lönesättningen. På detta kontrade Reinfeldt med att det ska vara fri marknadskonkurrens på lönesättningen. Realpolitiskt betyder det att facket inte ska driva arbetskraftens talan, istället ska arbetstagarna konkurrera om jobben. Det blir enligt Reinfeldts ståndpunkt billigast med underbetalda och kravlösa fattighjon.

  Paul Lindberg:  |2014-06-03|  Ökad industritillväxt kräver en total inordning i raka led, vilket skapar totalitära samhällslösningar. De principiella civilisationsfrågorna är emellertid allmängiltiga för världen i stort. För vilka ska samhället vara till? Vilka äger den här världen idag? Hur blir det med den globala uppvärmningen? Och hur blir det med freden och välfärden? Den demokratiska och humanitära gemenskapens intressen hotas ständigt. Svaren på ovanstående frågor finns trots allt idag. Men det finns en strävan från maktägarna att fördunkla faktiska förhållanden. Politik har i mångt och mycket sin uppkomst ur motsättningen mellan arbete och profit – eller mellan maktägande och människornas demokrati.

Det ska löna sig att arbeta, uttrycks det i den retoriska propagandan. Javisst, men ungdomar i Sverige tillhör det landet inom EU som inte fått några arbeten – och det beror inte på att de har för höga löner. De har för närvarande inga löner alls. Riktiga arbeten med fast anställning är det som ungdomar eftersträvar. Om ungdomsanställningar inleds med låga ingångslöner kommer sannolikt hela lönefältet att dumpas med tiden. Arbete för alla måste skapas på grund av behov, och med demokratiska medel.

Fredrik Reinfeldts motivering att vi inte klarar välfärden utan billig arbetskraft är beklämmande. Den moderata regeringens iver att dumpa lönerna med motiveringen att "vi har inte råd med välfärden", tillhör propagandaretorikens enfaldiga lögner. Den förmögna delen av hela den rika världens människor har nämligen aldrig varit rikare. Men, de har uppfostrats av reaktionära politiker till att bli egoistkrösusar.

Och frågan som gäller är om den fattiga delen av mänskligheten har råd med den allra rikaste delen av mänskligheten? Om den rikedomen fördelades och investerades bland de behövande, så skulle dessa fattighjon kunna resas upp i paritet med världen i övrigt. Gör som Jesus: samla ihop bröden och fiskarna i en korg, och fördela dem rättvist. Då räcker det till alla och blir över! Modern fördelningsdemokrati.

MAKTEN ÖVER SJÄLARNA

Övermakt är upphovet till globalt ägande. Koncentrationen av ägandet är konvergensen av arbete och profit. Under hela människans historia har makt över människa lett till människans fördärv – hur mycket rikedom makthavarna än har innehaft. Och det på grund av orättfärdigt utnyttjandet över bland annat människan och hennes arbete. Axel Oxenstierna uttryckte på 1600-talet att Fattigsveriges fattiga människor utgjorde den största rikedomen. Billig arbetskraft är fortfarande en eftersträvansvärd rikedom som gör spekulativa profitörer till miljardärer. 

Idag har banker och olika stiftelser många gånger övertagit rollen som den moderna feodalismen. Behovet av investeringsobjekt yttrar sig i ett intensivt jagande efter den ekonomiska makten över själarna. Människor påtvingas ett destruktivt beroendeförhållande för exempelvis bostadslån, och till lån för i stort sätt allting. Människor lånar högt över sina tillgångar, vilket i slutänden skapar personliga bekymmer och ekonomiska kriser.

På grund av maktägarnas investeringsbehov så har i stort sätt all samhällsekonomi kapitaliserats, och länkats med den globala världsekonomin. Investeringar sker globalt, med snabba transaktioner över spektakulära investeringar inför föresvävande profiter. Sådan är marknaden, och det har skapat en monstruös instabilitet och osäkerhet för både medborgare, samhälle och hela världen, faktiskt.

Med minskad kapitalisering kan en ökad stabilisering etableras. Pensionsförsäkringar och dess stiftelser kan exempelvis handhas via statens skattefinansierade transfereringssystem. Globala pensionsstiftelser och hanteringen av värdepapper har förmågan att destabilisera den globala national- och världsekonomin på grund av den spektakulära och oansvariga destruktiviteten. Snabba pengar och billig arbetskraft har satt fart på världsekonomin, men på extremt ohållbara premisser. Framgångarna kan leda till dess fall och göra mycket stor skada. Om detta varnar idag en stor mångfald av världens ledande ekonomer.

GLOBALISM OCH BILLIG ARBETSKRAFT

Världsekonomin är som en levande vulkan, som kan få en urladdning när som helst – ingen vet när. Hela den rika världen existerar, än så länge, gott på grund av tillgängligheten av billig arbetskraft, som alltså är av en ansenlig global betydelse. Den globala världshandeln grundar sig delvis på billig arbetskraft i framförallt produktionsleden, och är själva arbetsmotorn i hela den moderna industriella massproduktionen. Trots den makabra industritillväxten i världen, så har naturligtvis vissa människor fått det bättre materiellt. En accelererande medelklass har uppstått i Kina och Indien, som kräver sin medelklasskonsumtion och livsstil, vilket leder till masskriser kring miljön. Det gäller den globala uppvärmningen, förändringen av instabilare väder, utfiskning och förgiftade havsbottnar; det gäller förgiftad odlingsmark, växande livsmedelskriser, ekonomiska lånebubblor av global karaktär på grund av den integrerande världsekonomin.

Kina och Indien är de största industriproducenterna i historien. De förser den "rika västvärlden" med allting av det som behövs och inte behövs. Förutsättningen till Kina och Indiens ekonomiska uppsving är ländernas tillgång av välutbildad teknologisk arbetskraft, men framförallt en tilltvingad billig arbetskraft. Dessa hundratals miljoner arbetshjon lever på existensminimum. Det har gett dessa länder enorma inkomster, men som delvis investeras i respektive länders medelklassutveckling, och som nu utgör den egna oberoende och nationella marknaden, som stärkts och gjorts världsledande i en ofattbar omfattning.

De övriga investeringarna har skett i den rika västvärlden i form av utlåning till den "rika västvärldens" konsumtionshysteri. Det har ökat Kinas och Indiens utvecklingspotential, och med dessa rikedomar köpt upp en hel del högteknologiska företag och institutioner i västvärlden, och är nu världsekonomins ledande drivkrafter. Och detta hade varit omöjligt utan den billiga arbetskraften – de som fått betala kalaset.

I hela västvärlden – främst i USA – varnar ekonomer om västvärldens skuldberg, på grund av lånen från "den nya rika världen" – Indien och Kina. Dessa länder har inga statsskulder alls, medan västvärlden lånar och konsumerar ihjäl sig, och står vankelmodiga och vacklande inför historiens största finanskris. Om detta varnar alltså ledande ekonomer om. Skuldberget är närmast omöjligt att betala tillbaka, och västvärlden kan komma att hamna i en fasansfull depression, som får "den rika världen" att krackelera. Kvar står Kina och Indien helt utan skulder och med de egna nya inhemska marknaderna. Kina och Indiens utlåning till den "rika världen" blev den egna utvecklingspotentialen. De drabbas inte särskilt mycket om västvärlden havererar, eftersom de med billig arbetskraft lyckats skapa de inhemska marknadsunderlaget i sin del av världen. Detta är Mammons världsordning, och hur det kommer att gå för miljön och fortlevnaden är en annan sak. 

De gamla kulturstaterna som blev så kränkta av imperialism står redan idag som segrare – i alla fall ur ett historiskt perspektiv.

»»»  «««  

I HJÄLPARENS TJÄNST

En stor kraftkälla till förändring

Imperier och stormakter av alla de slag, och teokratiska och politiska maktvälden, har avlöst varandra under historiens gång. Det är bara orättvisor, utnyttjande och kärlekslöshet som består! Och i dag, när politiska företrädare i Sverige och i världen framhåller sin förträfflighet, är det oförmågan och oviljan som mest lyser. Värnandet av de minsta bland människor, de ensamma och de hjälpbehövande i världen, lyser däremot med sin frånvaro!

  Paul Lindberg: |2007| Nöden och misären i världen är obeskrivlig! Över denna politiska otillräcklighet är vi dock alla ansvariga, på många sätt och vis! Den rika världens så kallade demokratier har kommit på skam! Medvetenheten och förhoppningen om ett handlingsprogram som skulle kunna få världsordningen att förändras i grunden, har stor acceptans bland troende och andligt fria människor. En önskad förändring av världsordningen delas oftast med världens övriga människor. Världen behöver verkligen förändras i grunden! 

Med denna stora medvetenhet om en förändring, och med förenade krafter, kan vilka berg som helst flyttas! Bäst är alltid att ha de minsta, de värnlösa och de hjälpbehövande för ögonen! Se verkligheten med andra ögon! Ingen i världen ska behöva vara fattig och utnyttjad! Jesus utlovade en hjälpare, kraftfullare än honom själv, och som skulle komma människorna till del. Tror ni på sådant? Visst gör ni det! Det borde ni i alla fall kunna göra! För detta är tillfället då ”obestämd tid” övergår i realtid! Viljan till förändring finns stort hos er – självklart! Och 

Att bistå varandra, gör oss till människor. Att inte bistå varandra gör oss störda. Att producera och sälja vapen gör oss till brottslingar.

föredömliga insatser för världens minsta gör ni många gånger dagligen i era organisationer eller anknytningspunkter.

HJÄLPAREN FINNS REDAN PÅ PLATS

"Parakleten" – Hjälparen – är redan på plats, så som det berättats i Evangelium! Det har skett genom er egen föredömliga medverkan, genom ert eget sökande efter kunskapen om den kärleksfulla rättvisan, på det sättet att ni själva kommit till insikt och handling – så som ett levande vatten! Men om detta är många inte riktigt medvetna om!

Nu frågar ni mig med all rätt hur jag kan påstå något sådant! Jag har bara lagt ihop det ena med det andra, och själv kommit till insikt. Det handlar med andra ord om inspirationer kring den reellt existerande verkligheten – eller om dialogen med Samvetet, vilket gör oss påminda! Förlita er därför på ert eget fria omdöme och era egna fria föresatser! Variationer och personlig tankefrihet är därför föredömligt och mycket värdefullt! Och i denna frimodighet ligger förändringens vindar och skapandekraft! 

Livsanden Är i dig, och du Är i Livsanden! Genom detta förhållningssätt har Livsanden personliga relationer med lyhörda människor! Bli alltså medvetna om Hjälparens närvaro hos dig själv, och hos respektive medvetande! I vår tids historiska koordinatpunkt medvetandegörs de Jesustrogna, tillsammans med de icke troende människorna – alla de som vill vara lyhörda för världens behov! Förnuft, känsla och tro förenas i frivillighet och utan makt! Se inte detta som spektakulärt, då missar ni själva poängen med Livets mening! 

På Jesus uppmaning att älska Livsanden av hela hjärtat, möjliggjordes var och ens tillblivelse för Livsandens inspirationer!

På Jesus uppmaning att älska din nästa som dig själv, möjliggjordes parakletens/hjälparens tillblivelse! 

Inspirationens betydelse för dig, nödvändiggjorde värnandet av dem som behöver värnas! Jesus uppmaningar handlar om orsak och verkan – det ena resulterar i det andra, punkt för punkt i Livets andetag!

JESUS EXEMPEL

Jesus menade att orden lagts i hans egen mun av Livgivaren, genom inspirationer! Av Jesus inspirationer kunde vi komma till tro – bara för att det verkade ändamålsenligt och övertygande! Jesus är alltså ingen helig relik, och han har ännu inte sagt sista ordet! Låt i stället hans ord efterlevas!

Många har försökt att definiera bort Jesus, men detta har alltid kommit på skam! Parakleten – den latenta hjälparens enhetskraft – kan mobiliseras och förändra världen! Det handlar om saklig förändring av världsordningen, för kärlek och rättvisa! Världen ska avslöjas och förändras i grunden genom kraftfullare uttrycksformer! Se detta med Jesus ögon och med modiga intellektuella perspektiv!

Förändra världen genom påtryckningar – om och om igen, och oupphörligt! Förändringens vindar har ni redan erfarenhet av, men en ny och uttrycksfullare fas kan här ta sin början, om vi själva vill! Hur då?

Se exempelvis de båda biskoparna KG Hammars och Anders Wejryds inlägg i SvD:s (Brännpunkt) (läs Avväpna världen)! Inlägget är det goda exemplet för en utgångspunkt, som utgjort den möjliga fortsättningen! Förutsättningarna finns alltså! Ett sådant inlägg var en början, flera inlägg är en fortsättning, och mångfalden av kraftfulla påtryckningar förändrar världen!

Förutsättningen ligger i gränsöverskridande samarbete

Förutsättningarna ligger i förmågan till gränsöverskridande samarbeten för den ändamålsenliga utvecklingen – en utveckling som inte kommer per automatik. Allt detta vet ni redan, men blir här en påminnelse! 

Biskoparnas inlägg har utgjort en kvalitativ och vällovlig utgångspunkt – eller avstamp – för en saklig propaganda som omsätts i omfattande kampanjer av de massmediala formaten. En mobilisering, som i medvetenhet, tålmodighet och idoghet förhoppningsvis rubbar cirklarna av denna världsordning. 

Om de säger er att detta är politik, så svara dem: ja, detta är politik i allra högsta grad! Ta av er munkavlarna och låt er bli mera hörda! 

Nu gäller denna principiella artikel bara en av många av vår tids mest omfattande katastrofer: slaveri och tvångsmässigt utnyttjande av miljoner försvarslösa, barn, kvinnor och män! Det var alltså ingen slump att biskoparna gjorde sitt inlägg i SvD! Deras inlägg var medvetet, och menat för att världen skulle kunna förändras! Så är det!

Ekumeniskt tänkande, och generösa och respektfulla tankar om varandras organisationer finns redan. Er kunskap om världen är på toppnivå, och samarbete i kampanjer har ni erfarenheter av. Och era kunskaper och erfarenheter är oumbärliga för världens utsatta!

Extraordinära åtgärder

Trots all välvilja och allt vad ni redan utfört kvarstår ett faktum: att det fortfarande finns miljoner förslavade, och miljarder förtryckta i denna världsordning! Antalet tycks tyvärr inte ha minskat nämnvärt! Mörkertalen upptäcks oupphörligt! Men vi blir påminda ideligen, genom ett pockande och vädjande om att hitta verkningsfullare uttryckssätt! Det handlar mycket om den politiska påtryckningen! 

Frågan måste därför ställas: kan solidaritetsorganisationer hitta nya extraordinära förhållningssätt, som skulle kunna bli början till slutet för denna djävulska tillvaro med slaveri? Kan Hjälparens konstruktiva svärd rädda miljoner människor i nöd? Jesus vet att ni inte klarar detta utan honom! Och därför görs ni till hans jämlikar! Jämför med Tomas, som blev tvilling, eller jämlike, med Jesus! 

Jag hoppas därför av hela mitt hjärta att en fortsättning följer, i ett rimligt och konstruktivt samarbete över barriärer och gränser! Detta bör i så fall ske under ledning av er själva! I första andetaget handlar det om att få dropparna att urholka, för att sedan… ja, ni vet allt själva! 

I Hjälparens tjänst

Jag har förstått att en stor potential redan lagts i era händer, för att ni som ett enda svärd, ska kunna agera hjälpare och beskyddare för de värnlösaste bland människor i världen. Var ligger då skillnaden mellan det värdefulla som redan görs, och det som borde göras? Slaveriet och tvångsutnyttjandet, kan jämföras med Tsunamikatastrofen, men i en avsevärd större omfattning. Skillnaden ligger i en katastrof skapad av människorna själva. 

Hjälparnas insatser håller för närvarande inte stånd mot profitörernas framskjutna positioner. Det faktiska förhållandet gör att något värdefullt utöver det vanliga borde göras! 

De värdefulla insatserna kan formuleras som den enande kraften för ett konkret slutmål, för att fullständigt stoppa slaveriet i vår tid! Kraven på de kristna organisationerna kan alltså ställas mycket högre än det någonsin tidigare gjorts! Detta på grund av att Livsanden ber er om denna tjänst! Börja där början finns! Jesus nödvändiggjorde parakleten, bara för alla människors skull! Livsanden tycks mena, att om ni inte kan ta till er detta, så finns det heller inga andra som gör det! Nu blir ni i stället tecknet för världen! Ni behövs som Jesus vakande ögon! Propagera om det ni ser med Jesus ögon, och gör er medvetna om att förändringens vindar har ni redan lärt från Evangelium! 

Det här är egentligen ingenting nytt för er! Bara ni kan urskilja nyanserna! Uttryck det hela i stället med era egna lämpliga ord, det blir säkert bäst! De goda och föredömliga exemplen är redan på plats, genom alla solidaritetsorganisationer. Och många nya exempel tar plats för att hjälpa världens förtryckta! Utöver detta finns mängder av föredömliga människor som har de sämst ställda för ögonen. Vi kan även vänta oss oväntade hjälpare genom oväntade handlingar.

»»»  «««

ESKATOLOGI/APOKALYPTIK

Civilisationens högsta stadium

Europa pressas av nationalistiska och främlingsfientliga rörelser; jorden pressas av en accelererande global uppvärmning; miljön utrotas på mängder av arter; vapenhandel och upprustning har åter pressat fram stora vinstlyft och krig; bakterier alstrar resistens mot antibiotika – allt detta och mycket mer är många gånger effekten av människans beteenden på planeten jorden. För närvarande ser det ut som om destruktivitet överträffar konstruktivitet, vilket ofrånkomligen leder till konsekvenser.

  Paul Lindberg:  |2013-11-28Eskatologi och apokalyptik – studiet av läran kring det yttersta – tillhör världsreligionernas tolkningar av skeendena, kring den egenrättfärdiga människan som den glänsande medelpunkten. Premisserna gäller människans beteenden med dess kausala konsekvenser, vilket leder till den grandiosa marschen mot civilisationens högsta stadium – eller möjligen den ofrivilliga färden mot ändstationen. 

Den destruktiva upplösningen kan förklaras av dem med insiktsfullheten grundad på humanitet och rättstänkande, och med en samhällssocial mottaglighet.

Humanitet och solidaritet ihop med naturvetenskap, statskunskap och samhällsekonomi, samt sociologi, etik och juridik är kunskaper som hjälper oss att visa vägen. 

Världsordningen blev människans eget exceptionella skapelseverk – på gott och på ont.

Med världsreligionernas apokalyptiska postulat tycks

Vår världsordning som den bästa av världar, det är möjligt, men knappast troligt. Människan inspireras av visioner som ser betydligt bättre ut än den nuvarande världsordningen. Det är visionen om den bästa av världar som är den livsdugliga sanningen.

ändå den goda urskillningen lysa ganska klart – även om det har uttryckts aningen färgstarkt. Det gäller i så fall innebörden av den psykologiska analysen över människans tilltvingade självtillräcklighet och med dess svagheter. Styrkans övermod var den svagaste egenskapen hos människan, beroende på en ensidig tillit för självet, och med uteslutningen av ansvaret för humaniteten.

Det sorgliga hos människan är den destruktiva viljans triumf efter makten. Har då människan nått gränsen för sitt högsta stadium? Det är en fråga som idag kan vara berättigad.

VÄRLDSRELIGIONERNAS SYN PÅ KONSEKVENSERNA

För två år sedan skrev jag artikeln Om fenomenet människan (2011, på denna spalt), vilket gällde gemenskapens relationer. Det handlade om en gemenskap som allt tydligare splittras, och där människan förlorar sin självkännedom och omdömet för omvärlden. Den artikeln skulle följas av en Del II – det blev denna artikel. Och min fråga gällde och gäller: Hur ska det gå för människan och livet på jorden?

Människan har alltid klarat av att lösa sina problem, är det många som tror och tycker. Men är det verkligen så? Ett exempel: Nazismen slogs tillbaka under andra världskriget, till priset av 50 miljoners liv. Var det en bra problemlösning? När väl krigsprocessen gick igång, fanns antagligen vid den tiden ingen annan möjlighet än att få betala priset. Vi står inför liknande problem idag – nationalistiska och rasistiska rörelser härjar över hela Europa. Hur löser vi det problemet idag? Ja, någon övertygande lösning sker inte alls, och problemet växer och blir allt mer ohållbart. Etablissemanget tror med tvärsäkerhet att de ska kunna styra utvecklingen. Det var ett enda exempel, men det finns alltför många andra exempel med olika konfrontationer, tyvärr. Människan lär sig inte alltid av historien.

I vår tid infinner sig inte alltid några reella lösningar för civilisationsproblemen, det får lösas av sig självt. Det är också ett av tidens tecken. Det gäller tyvärr tydligast kring de allra största civilisationsproblemen, det som tycks paralysera folk i allmänhet, makthavarna och ägarna av denna världsordning. Samma maktapparat, som vill ta i ordentligt, tar då till det mirakulösa ordet "tillväxt", för att kunna hugga sönder den gordiska knuten, det som står i vägen för den optimala konsumtionstillväxten. Men det leder ofrånkomligt och lagenligt till den destruktiva tillväxten för det som leder till det högsta stadium för denna absurda världsordning. 

Problemet för denna världsordning är inte bristen på tillväxten av masskonsumtion i den rika världen. Bristen är av ett helt annat slag – helt klart. Det som istället borde gälla är alltså en omfattande tillväxt för det hållbara och socialhumanistiska samhället, gällande för kärlek och rättvisa för hela världens folk.

Men, det i dag käcka ordet "tillväxt", kan bli relevant först när man definierar det som objektivt och positivt i enlighet med människors behov grundat på en ändamålsenlig utveckling. Det gäller tillväxten av det goda samhället, som inte saboterar livet på jorden, men som istället skapar tillväxt av allt det vi behöver, för att ersätta allt det vi inte behöver – allt det som vi kan avvara. Det som kallas grön växling och fördelningsdemokrati.

Utvecklingen borde kunna gå i riktningen mot något som mera liknar det goda samhället, men maktmänniskans tillkortakommanden omöjliggör en sådan vision. Det är inte visionen som är fel, det är istället de som krossar visionen, eller de som vägrar inse problemens realiteter, däri ligger det allvarliga problemet. 

Det är många gånger de människor som tilltvingat sig förvaltarskapet över jorden – parlamentariskt eller diktatoriskt – som också står utan ansvar och godtagbara visioner. Vilket idag tydligare än någonsin visar sig som hopplöst oförsvarbart. Urskillningen visar att världen är i ett prekärt behov av en rejält hållbar världsordning, som ger betydligt större övertygelse för en hoppfullare framtid.

VÄRLDSORDNINGENS BEHOV AV FÖRÄNDRING

Eskatologi, ett ord som bildades år 1804 av Karl Gottlieb Bretschneider, då han sökte ett vetenskapligt förhållningssätt till bland annat den kristna läran om världsordningens undergång. Den eskatologiska forskningen har med tiden blivit mer överens om att profeternas apokalyptiska utsagor gällde världsordningens otillräcklighet – mer än världens undergång – och som med nödvändighet måste ersättas av en livsdugligare och hållbarare världsordning. Det gäller förnyelsen för en värld helt utan krig och hegemonisträvanden; det gäller sabotaget mot livsuppehället för alla jordens invånare; miljöförstöringen på grund av förgiftningen av odlingsmarken och haven; den globala uppvärmningen, och så vidare. 

Och vad liknar en sådan föresats kring eskatologi om inte paralleller mellan profeterna och den moderna samvetsrörelsen, som på samma sätt varnar och värnar om det nödvändiga för livet och den alternativa livsstilen.

Eskatologin handlar mer än enbart om ett allmänt behov av en ny världsordning, det gäller även den enskilde individen som måste komma till insikt kring behovet av en alternativ världsordning. För individen handlar det i längden om liv eller död – vilket alltså är en saklig realitet. Och inom kristendomen i modern tid bildades begreppet individuell eskatologi, vilket alltså gäller den enskilde individen – den nya människan för livets gemenskap. Det gällde "skatten" som Jesus hade talat om, det vill säga, allt det som den enskilde individen gjort här i livet, eller allt det som inte gjorts, men som borde ha gjorts, vilket alltså symboliskt står inskrivet i Livets bok – eller Guds medvetande.

I den kristna teologin förklaras individuell eskatologi som begreppet anteciperad eskatologi, då individen ställs inför en eventuell uppståndelse, inför ett etiskt domslut i relation med den "skatt" man lämnar efter sig. Ingen människa går oberörd genom livet, alla påverkar och påverkas. Och ingen människa står utanför livets holistiska gemenskap.

APOKALYPTIKENS UPPENBARELSER

Det apokalyptiska bildspråket som vi hittar bland världsreligionernas skrifter är saftigt och färgstarkt. Det är profetiska texter som varnar människorna om det ohållbara i deras leverne, och hur de behandlar sina medmänniskor. Det profeterna hade gemensamt över tid och religionsgränser gällde deras förhållningssätt till makthavarna. De ställde sig aldrig under maktens herravälde, och de lät sig aldrig kväsas av makten. Flera av profeterna mördades av makthavarna, vilket även gällde profeten Jesus.

Det är kring dessa profeter som underlaget för religionerna har uppkommit. Deras uppenbarelser om framtiden beskrivs ofta med en stor skarpsinnighet. Profeterna utstrålar en välvilja till livet och människorna, och innehållet i denna välvilja gäller människornas relationer, och hur de ska förhålla sig till varandra. Och detta för att den enes frihet inte blir den andres ofrihet. Etiken utformas till moralregler för att livet ska bli rättvisare och mera livsdugligt för alla. Synden är när de etiska målen missas. Och målet är att bli en sann människa medan man passerar jordelivet.

Isaac Newton är känd för sin matematiska ansträngning att avkoda den apokalyptiska Uppenbarelseboken, som ansågs vara en summering av Bibelns berättelser kring en kvalitativ skärningspunkt, med kopplingen till en ny jord och nya himlar. Det Newton avläste genom matematiken var att koderna ur Uppenbarelseboken gav en vidare upplysning kring en ritning av Salomos tempel, och ur detta kunde Jesus profetia om framtiden avtecknas. Varför var det så himla gåtfullt, kan man undra? Jesus och alla andra profeter var gåtfulla, men med ett språkbruk som gjorde det lättare att minnas, när man väl lärt sig dess symboliska betydelse. Det kan ha varit en orsak till gåtfullheten. Tolkningens förutsättningar av den gåtfulla visdomen gäller tillgodogörandet genom insikt istället för mekanisk indoktrinering.

Newton fastslog en ändpunkt, och inledningen för ett paradigmskifte, som av nödvändighet skulle ta vid omkring året 2060. Enligt profeternas varningar om ett ohållbart leverne på jorden, skulle världsordningen krackelera. Profeternas varningar hade alltså gällt värnandet av livet, med en hel del råd och anvisningar om hur människorna bäst skulle klara av livet på jorden. Men, om de inte tog sitt ansvar och förnuft till fånga, så skulle jorden med tiden inte längre klara av påfrestningarna. De livsuppehållande systemen skulle kollapsa i kaos och förintelse.  

Med den globala uppvärmningen finns också sambandet med syreökningen i världen, vilket kommer att öka riskerna för bränder under torr- och sommarperioder, medan andra regioner översvämmas. Fenomenet liknar permafrostens upptinande och frigörande av metangaser, som är en betydligt värre miljöfaktor än det människan har bidragit med. Men det är människans snedvridna industritillväxt som leder till att det ena efter det andra späder på den globala uppvärmningen till ett katastrofalt accelererande per automatik.

Dessa farhågor utgör i princip människans beteenden som profeterna varnat oss för!

Profeternas förutsägelser gällde det etiskt principiella, över tiden i sig. Profeterna är tidlösa och har fortfarande en exempellös dragningskraft på miljarder människor. Det gäller de hebreiska profeterna, med Hesekiel som en av de främsta; den judiske profeten Jesus, som blev de kristnas ledstjärna; Zarathustra var den förste av världsprofeterna, som antagligen påverkade övriga profeter och därmed de övriga världsreligionerna; Gautama Buddha, buddhismens profet och ledstjärna; Muhammed, islams profet och ledstjärna. Dessa profeter har det gemensamt att de inte godkände synden, det vill säga den destruktiva och mörka makten över människorna.

Profeterna har dessvärre utnyttjats, missbrukats och missaktats av världsordningens maktmänniskor. Medan den enskilde individen, i ljuset inom sig, ändå lyckats ta vara på andemeningen av det etiskt goda från dessa profeter. Och det är detta ljus inom var och en, som tillsammans med likasinnade, kan möjliggöra ett växande samarbete över religions- och sekulära humanitetsgränser.

Kan det finnas något uns av realism kring profeternas, och Uppenbarelsebokens varningar, eller Newtons avslöjanden av dess innehåll?

JÄMFÖRELSEN MED DAGENS VARNINGAR

Jordens befolkning ökar och den demografiska forskningen ger beskrivningar på befolkningstillväxten. Enligt den officiella demografiska forskningen stabiliseras befolkningstillväxten vid omkring 9 miljarder människor på jorden. Men fram till dess och under nuvarande förhållanden och livsbetingelser, växer förgiftningen av åkermarken och haven. Faktum är att vi även har en accelererad global uppvärmning, samt en accelererad industritillväxt och ökad konsumtion – framförallt i den rika världen. Trots människans materiella framgångar, så ser det av just den anledningen inte särskilt ljust ut.

Världen har faktisk blivit rikare med en ökad tilldelning till allt fler, men helt på bekostnad av framtiden. Överkonsumtionen tas från framtida behov, det vill säga att vi går över marginalerna för vad som är hållbart. Överkonsumtionen fungerar för den rika världen under en kortare period, men inte för framtiden. Detta har fastslagits av internationella forskningsinstitut runtom i världen, och konstaterats av olika FN-organ.

Mot ovanstående faktum är det många som reagerar, de menar att när nu äntligen fattigdomen trängts tillbaka, så måste det få komma människorna till godo. Så uttrycker sig framförallt världshandelns intressenter, och givetvis mängden av organisationer med bästa avsikter, eller med särintressen av olika slag. Men detta kan mera vara en propagandashow på grund av splittrade viljor och olika särintressen. 

På grund av profitintressenterna så efterlevs inte marginalernas gränsvärden för vad som är hållbart, och detta i sin tur på grund av en felaktig och ohållbar eller ickeexisterande fördelningsdemokrati. Världshandeln grundar sig enbart på marknadsprofit, och när behoven ökar på grund av befolkningstillväxten, så ökar marknadspriserna på grund av kampen kring matkonsumtionen. Matpriserna går upp och det är främst den rika världen som kan konkurrera på matmarknaden.

Synden i världen får många konsekvenser för livet, det gäller bland annat dagens industriella tillväxthysteri, vilket enbart baseras på ohållbara premisser. Världens rikemanskultur låter sig inte rubbas, de vill inte ge upp sina privilegier. Så är det!

Det som lätt skulle kunna förändra sakförhållandena kring denna tillväxthysteri, gäller insikten om att det går att ändra på utvecklingen, och det genom en ny livsanda och en ny livsstil. Det skulle inte behöva kosta särskilt mycket. Insatsen kan ge stora miljövinster och nya innovationer för en helt ny etisk konsumtionskultur. Det är förändringsviljan som måste till!

Under en närliggande övergångsperiod kan exempelvis en "miljöbil" ha en dubbel så lång hållbarhetsgaranti, vilket principiellt även kan gälla för de allra flesta prylar. Det kan genomföras genom lagenliga konsumtionsregler. Detta för att minska massproduktionen till hälften, vilket f.n. är den största källan till växthusgaserna. Viktigast av allt är ändå en ny helgjuten livsstil, med en övergång från prestigefylld konsumtion till en realistisk och ändamålsenlig utveckling, och som förverkligar den kvalitativa gemenskapens objektiva behov. 

Tekniklösningar under rådande livsstilsförhållanden leder sannolikt inte till lösningen av den globala uppvärmningen. Däremot kan tekniklösningar tillsammans med en ny livsstil vara dellösningen för en realistisk förändring. Det fordras en helt ny global livsanda, och det fordras en helt ny nationalekonomi som grundar sig på en humanistisk samhällsekonomi. Världsreligionerna och den världsvida samvetsrörelsen, tillsammans med mängden av politiska rörelser, skulle med kraftfulla påtryckningar kunna möjliggöra en sådan förändring. Behovet av en gemensamhetskänsla är obeskrivligt stor.

ÅR 2060

Hur skulle Newtons matematik kunna förklara Uppenbarelsebokens budskap? Ja, möjligheterna är faktiskt mycket stora. Det handlar alltså om naturvetenskaplig matematik, och inte alls om humbug eller kvasivetenskap. Bakom ovanstående årtal, det vill säga slutpunkten, eller kanske civilisationens upprättelse, finns en kunskapsutveckling som harmonierar med verkligheten. Svaret kan förklaras som: hit, men inte längre!

De tidiga profeterna hade de bästa avsikterna för medmänniskorna, och har allt sedan dess påverkat mänskligheten, kanske mer innerligt än vad det gällt religionerna som organisationer – ibland kan det naturligtvis ha varit precis tvärtom. Bakom kunskapen om åren kring 2060 hittar vi den andliga erfarenheten och den moderna naturvetenskapens sammansmältning i en analyserande kunskapssyntes.

Vad är då tidens fundamentala natur? Ja, det ämnet är lika mycket en filosofisk och andlig fråga, som en naturvetenskaplig. Tiden som en linjär tidsuppfattning, är vanligt för människan som föds och dör i enlighet med en klocktid, medan cyklisk tidsuppfattning grundas på kvantmekaniska fenomen av ständiga förändringar. Utan förändringar kan ingenting existera. Tiden är den utsträckning som punkt för punkt utgör strecket, vilka övergår i dimensionen, som utgör universum – en enkel bild av en komplex verklighet. 11 dimensioner utgör universum, vilket räcker väl till för att göra Newtons beräkningar vederhäftiga. Jesus är orsak till apokalypsen som Newton på sitt matematiska sätt förklarade för mänskligheten. 

Vissa naturvetare får kramp när Jesus, eller Gud, kommer med i sammanhang som gäller vetenskap. Men de fördomarna får stå för dem själva, men de får vänja sig. Därför att världen står inför svårartade problem som kräver samordning av hela humanitetens krafter. Vansinnesfärden måste förhindras, vilket annars leder direkt till civilisationens högsta stadium och dess upplösning. Denna civilisation är otillräcklig och behöver nödvändigtvis bytas ut – men inte genom en katastrofal upplösning!

Matematik är verktyget för problemlösning av den abstrakta och generella vetenskapen för metodutveckling. Det handlar om kvantitativa relationer och rumsliga strukturer i den verkliga världen. Den "verkliga världen" har sin förklaringsgrund på klassisk fysik, men som helt grundas på den kvantmekaniska nivån, och som förklaras av den nya fysiken. Klassisk fysik och kvantfysik har en absolut holistisk interaktion – som mellan energi och materia.

Matematik är abstrakt på grund av att den är frigjord från problemens konkreta ursprung, och generell för att den är tillämpbar i ett stort antal områden. Medan naturvetenskapen studerar entiteter i tid och rum, är det inte uppenbart att samma sak är sant för de objekt som studeras inom matematiken.

År 2060 är ståndpunkten som Newton kom fram till. Många forskare har naturligtvis undersökt detta matematiska postulat. Newton gjorde klart att i den matematiken ingår hela den naturvetenskapliga kapaciteten som möjliggör svaret för detta årtal. Är det frågan om hybris? Nej, här gäller det genialitet! Slutledningen kan möjligtvis tolkas på ett helt annat sätt än vad som gjorts hitintills.

Till Newtons ståndpunkt med år 2060 kan det emellertid finnas en exaktare koppling med vår tids naturveteskapliga ståndpunkter. Den konkreta klimatforskningens rapporter säger oss: att om exempelvis Stilla havet uppvärms till en medeltemperatur över 28 grader, så löper de stabiliserande balanssystemen i naturen amok. Stilla havets tyfoner bildas på grund av uppvärmningen över 28 grader. Och om hela Stilla havet uppvärms till en permanent uppvärmning över 28 grader, så blir också uppkomsten av tyfoner permanent. Samma sak blir det med uppvärmningen av Karibiska havet. Tyfonen över Filippinerna uppstod på grund av att havet i den regionen var över 28 grader. Eftersom den globala uppvärmningen accelererar, så kan koordinatpunkten år 2060 vara en precisering av en tipping point som FN:s klimatpanel varnar om. 

Newton grundade sitt postulat om år 2060 i relation med vår tids kunnande och vetande – han var onekligen före sin tid. Ett speciellt tidsrelaterat begrepp är nuet, vilket innefattar de positioner i tiden som ligger närmast den subjektiva observatören. De händelser som inträffar före nuet kallas det förflutna eller dåtiden, och det som inträffar efter nuet kallas framtiden. Detta är subjektivt – men paradoxalt nog i en reell objektiv relation. Kring Albert Einsteins två relativitetsteorier står numera en naturvetenskaplig gemenskap samlad, som tycks finna lösningen för den så kallade Standardmodellen. Den teorin som Einstein förutsade, är också förutsättningen till realiseringen av Isaac Newtons matematiska utläggning om året 2060.

Relativitetsteorin har visat på att något som befinner sig i framtiden för en person kan istället befinna sig i det förflutna för en annan.

I bråkdelen av en sekvens i tiden lever jag. Och jag låter mig ledas.

»»»  «««

CIVIL OLYDNAD

Förutsättningen för demokrati

Civil olydnad har utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.

 PER HERNGREN: |2004| I mina efterforskningar om hur tanken på civil olydnad utvecklats vidare har jag febrilt, men ändå förgäves, letat i den socialistiska idétraditionen. Tyvärr, socialister tycks ofta ha varit misstänksamma mot denna ”suspekt pacifistiska” och ur arbetarpartiernas synvinkel alltför okontrollerbara metod. Det är först på senare tid som det går att märka ett klart, men ändå reserverat, intresse från deras sida. 

Civil olydnad har utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.

Men det är inte bara medborgarna i borgerliga demokratier som använder dessa metoder. Diktaturländer i tredje världen och socialistiska enpartistater har också fått känna av civil olydnad.

PER "Pusselper" HERNGREN

 

Dynamiken i metoden kommer ur att den utgår från själva förutsättningen för demokrati – samtalet. Den fungerar bara genom sina demokratiska förutsättningar. Detta kan vara en skillnad gentemot andra metoder, typ bojkott, strejk, olydnad i massiv skala eller direkt aktion. Dessa kan också verka demokratiserande men fungerar först och främst som påtryckningsmedel. Jag ska senare försöka reda ut detta mer ingående. 

Först ska vi se hur två filosofer som försökt utveckla den liberala demokratitraditionen förstår civil olydnad, Den förste kommer från den nordamerikanska idétraditionen där argumenten ska underbyggas med bevis och strikt logiska resonemang. Den andre har sina rötter i en tradition från kontinenten som tagit på sig uppgiften att kritisera de kapitalistiska samhällena i väst och de socialistiska diktaturerna i öst.

vilken plats HAR civil olydnad?

I sin numera klassiska ”A theory of justice” från 1971 undersöker John Rawls vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis demokrati”. Han menar att civil olydnad inte är speciellt svår att rättfärdiggöra i en orättvis stat, alltså en stat där regeringen inte följer majoritetens vilja. Problemet uppstår istället i en nästan rättvis demokrati. Förutsättningen för hans resonemang är att de som utövar civil olydnad tillhör en minoritet som vänder sig mot majoritetens vilja.

Enligt Rawls går det inte att rättfärdiggöra civil olydnad genom att hänvisa till religiösa eller privata åsikter. Man måste istället hänvisa till en allmän förståelse av rättvisa. Han förutsätter att i ett "nästan rättvist samhälle" har medborgarna en sådan förståelse. Denna förståelse uttrycks dessutom i hur samhället organiseras. Civil olydnad ger då minoriteter en metod att få majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer överens med deras förståelse av rättvisa. Handlingen fungerar då som en vädjan. Därför ska man undvika att provocera fram en hämnd från majoriteten. Handlingen måste kunna förstås.

Den civila olydnaden ska vara stabiliserande. Den stärker rättvisa institutioner. Det är därför, enligt Rawls, en moralisk riktig väg att försvara en konstitutionell demokrati.

En förutsättning är att de gängse vägarna att påverka myndigheterna använts och att de är otillräckliga. Det är bara i extrema fall som metoden ska användas innan de vanliga lagliga vägarna prövats.

Det är individen själv som bestämmer när det är riktigt att göra civil olydnad. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Detta innebär inte att man kan bestämma som man vill. Att handla ansvarsfullt som medborgare är att beakta de politiska principer som är den juridiska grunden för parlamentarismen.

rättvisa och demokrati

Precis som Rawls försöker Jürgen Habermas utveckla de liberala teorierna för rättvisa och demokrati. Han är en tysk filosof och sociolog som sympatiserar med det socialdemokratiska partiet.

När han diskuterar civil olydnad som ett prov för en demokratisk rättsstat tar han faktiskt sin utgångspunkt i John Rawls resonemang. Att Habermas tar sin hjälp från en nordamerikansk filosof är i och för sig inte så konstigt eftersom han menar att civil olydnad är en helt ny företeelse i Tyskland.

Metoden har en mer demokratisk funktion än studentprotesterna i slutet på sextiotalet, enligt honom. För att verkligen förstå en protesthandlings symboliska karaktär krävs en identifiering med det demokratiska samhällets författning. Detta saknades ofta i studentrörelsen. I dagens rörelser finns däremot en äkta bekännelse till ickevåld och demokrati. Hans påpekande är anmärkningsvärt eftersom de tyska studenterna i slutet på sextiotalet påverkades och inspirerades av Jürgen Habermas. Sen början på sextiotalet hade han kritiserat det västerländska samhället för att inte ta sina ideal riktigt på allvar.

Sen dess har han fortsatt att fundera kring demokrati. Han visar att de legala vägarna för beslut och överklaganden inte kan garantera skydd mot rättsröta. Motsägelserna i rättsstaten ställer därför stora krav på medborgarna. De ska kunna urskilja legala brott, som alltså stöds av lagen, och de ska i undantagsfall dessutom vara beredda att handla olagligt.

Förvånande nog hävdar han att civil olydnad bara kan uppträda i en helt intakt rättsstat. Uttalandet är underligt eftersom exempelvis den vita regimen i Sydafrika fått känna av en sekellång tradition av civil olydnad. Frågan kunde snarare vara varför de västeuropeiska demokratierna haft en så svag tradition av civil olydnad. Tyvärr argumenterar han inte närmare för sin ståndpunkt.

I vilket fall som helst så utgår hans resonemang från att den civila olydnaden uppträder i en fungerande demokrati. Lagbrytaren påtar sig där rollen som folkvald för att försöka påverka den rådande majoriteten. Civil olydnad får, enligt honom, därför bara genomföras med målet att vädja till majoritetens rättskänsla. Syftet ska vara att få en omprövning av det fattade majoritetsbeslutet. Det är bara en hotande legitimitetsförlust som kan få regeringen att ändra sig.

CIVIL OLYDNAD AV NÖDVÄNDIGHET

Habermas bekänner sig till samma förutsättningar för civil olydnad som Rawls. Men felaktigt hävdar han att denne menar att möjligheterna av ett framgångsrikt legalt ingripande ska vara uttömda. Rawls hävdar tvärtom att fortsatt laglig verksamhet visst kan vara fruktbar. Civil olydnad börjar inte alls när alla andra användbara vägar har tagit slut. Tidpunkten är för Rawls snarare en bedömningsfråga. Civil olydnad ska användas när det är nödvändigt, när andra vägar inte räcker till. Detta infaller när majoriteten tycks oberörd av de vanliga lagliga vägarna. Om då begränsningen till enbart lagliga protesthandlingar inte fungerar är det tid för civil olydnad. Självklart fortsätter man att använda olika lagliga vägar parallellt med de olagliga.

Habermas hårdrar Rawls även på en annan punkt och hävdar att protesten enbart får ha en symbolisk karaktär, Detta skulle exempelvis utesluta de indiska medborgarnas olydnad mot de engelska koloniallagarna som förbjöd dem att göra sitt eget salt. Under våren 1930 utvann hundratusentals indier salt ur havet och trots massarresteringar blev förbudet i praktiken verkningslöst. Saltkampanjen kan knappast sägas vara enbart symbolisk.

Enligt både Rawls och Habermas ska civil olydnad också i fortsättningen vara olaglig. Om den personliga risken faller bort kan man ifrågasätta den moraliska grunden för den lagbrytande protesten. Den uppfordrande effekten minskar.

Men samhället ska bevara respekten för den som handlar olagligt. Det ska inte utnyttja alla sina möjligheter att straffa. Åklagare och domare som behandlar den lagbrytande som kriminell och dömer ut de vanliga straffen förfaller till legalism. Lagen blir religion.

Resonemanget håller inte. Om handlingen tycks vara rätt i myndigheternas ögon har de ingen anledning att dela ut straff. Halvhöga straff, som Rawls och Habermas föreslår, måste ju innebära att handlingen anses halvdålig.

MOTSÄGELSER MELLAN LAGLIGT OCH OLAGLIGT

Habermas och Rawls resonemang är alltför statiskt och generellt. Diskussionen om civil olydnad ska vara laglig eller inte, leder in i motsägelser. En konkret handling, som en strejk, kan vara olaglig. Efter ett antal olagliga strejker kan dessa bli lagliga. Strejkrätt har införts. Då är det snarare en laglig rättighet än civil olydnad. Samma utveckling kan gälla förbud för svarta i Alabama att sitta längst fram i bussen, eller människors juridiska rätt att stoppa export av vapen.

Olydnad förutsätter en konflikt mellan de som bryter mot en lag och de som står bakom lagen. När man är överens eller när en handling legaliseras så är det inte längre civil olydnad. Det blir därför något underligt att fråga sig om civil olydnad kan legaliseras.

Flera av oss som är ohörsamma vill dessutom inte särbehandlas gentemot andra brottslingar bara för att vi har starkt stöd och kan argumentera för vår sak. Om regeringen är överens med våra krav måste de frige oss och ändra på lagen. Är vi i konflikt så är vi i konflikt. Sedan är det en annan sak att vi kanske anser fångenskap vara våld. Och att fängelser därför måste avskaffas. Men särbehandling leder till elitism och segregation.

Läs hela boken på Per Herngrens hemsida. Det finns mycket mer att hitta!

ickevald.net/perherngren

»»»  «««

Foto: RLC

PROFETISK VISION

Den nya sensibiliteten

Visionen av nödvändighetens rike

Herbert Marcuse tillhör den moderna västvärldens stora filosofer; profet, samhälls- och världsanalytiker; socialhumanist och vetenskaplig ideolog för skapandet av det realiserbara och nödvändiga frihetens rike. Marcuse gjorde klart i boken "Den nya sensibiliteten" att det är den goda viljan hos folkflertalen som är utslagsgivande för världens nödvändiga livsstilsförändringar. Och idag kan vi tillägga att Marcuses visioner är nödvändiga på grund av vår tids vanvårdade civilisation.

 Herbert Marcuse: |1969| Den nya sensibiliteten har blivit en politisk faktor. Denna händelse, som mycket väl kan vara ett tecken på en vändpunkt i de samtida samhällenas utveckling, kräver att den kritiska teorin införlivar denna nya dimension med sina begrepp och förutser vad den kommer att innebära för det möjliga skapandet av ett fritt samhälle. Ett sådant samhälle förutsätter helt igenom de existerande samhällenas uppnådda resultat, särskilt deras vetenskapliga och tekniska framsteg. Befriade från sina uppgifter i utsugningens tjänst skulle de kunna mobiliseras för att eliminera fattigdom och slit världen över.

Säkerligen förutsätter denna omdirigering av den intellektuella och materiella produktionen en revolution i den kapitalistiska världen; det teoretiska projektet tycks på ett fatalt sätt vara moget i förtid – vore det inte för det faktum att medvetandet om frihetens överskridande möjligheter måste bli en pådrivande kraft för den medvetenhet och fantasi som bereder marken för denna revolution. Den kommer att bli väsentligt annorlunda, och effektiv, precis i den utsträckning som den frambärs av denna kraft.

Den nya sensibiliteten, som uttrycker livsinstinkternas övertag över aggressivitet och skuld, skulle skapa vitala samhälleliga behov av att avskaffa fattigdom och slit och bestämma den vidare utvecklingen av ”levnadsstandarden”. Livsinstinkterna skulle finna förnuftigt uttryck (sublimering) i planeringen av distributionen av den socialt nödvändiga arbetstiden inom och bland de olika grenarna av produktionen och sålunda prioritera målsättningar och val: det skulle gälla inte bara vad som skulle produceras utan också produktens ”form”.

Det frigjorda medvetandet skulle driva fram utvecklingen av en vetenskap och en teknologi fria att upptäcka och förverkliga föremålens och människornas möjligheter vad gäller skyddandet av och tillfredsställelsen i livet, och som använder formens och materians möjligheter för att uppnå detta mål.

Tekniken skulle tendera att bli konst; och konsten skulle tendera att forma verkligheten: motsättningen mellan fantasi och förnuft, mellan högre och lägre förmögenheter, poetiskt och vetenskapligt tänkande, skulle upphävas. Det vore frågan om uppkomsten av en ny realitetsprincip under vilken en ny sensibilitet och en avsublimerad vetenskaplig intelligens skulle kombineras i skapandet av ett estetiskt sätt att leva.

Termen ”estetisk” kan genom sin dubbla betydelse av ”tillhörande sinnena” och ”tillhörande konsten” tjäna till att beteckna kvaliteten hos den produktiv-kreativa processen i en omgivning av frihet. Tekniken skulle, i det att den antog konstens karaktärsdrag, översätta subjektiv sensibilitet till objektiv form, till en Lebenswelt, en ”livsvärld”. Jag talar här om sensibiliteten hos män och kvinnor som inte längre behöver skämmas över sig själva på grund av att de övervunnit sin skuldkänsla: de har lärt sig att inte identifiera sig med de falska fadersgestalter som skapat och tolererat och glömt historiens många Auschwitz och Vietnam, alla de världsliga och kyrkliga inkvisitionernas och förhörens tortyrkammare, samfundens getton och monumentala tempel, och som dyrkat denna verklighets högre kultur. Om och när män och kvinnor handlar och tänker i frihet från denna identifikation kommer de att ha brutit den kedja som länkat samman fäderna och sönerna i generation efter generation. De kommer inte att ha sonat brotten mot mänskligheten, men de kommer att vara fria att stoppa dem och förhindra att de återupprepas.

Detta är möjligheten att nå den punkt från vilken någon återvändo till det förflutna inte ges: om och när de orsaker eliminerats som gjort mänsklighetens historia till historien om förtryck och slaveri. Dessa orsaker är ekonomisk- politiska, men eftersom de skapat människornas själva instinkter och behov så kommer inga ekonomiska och politiska förändringar att göra slut på detta historiska kontinuum såvida de inte genomförs av människor som är fysiologiskt och psykologiskt förmögna att uppleva föremål och varandra utanför ett sammanhang av våld och utsugning.

Ändå har den nya sensibiliteten blivit en politisk kraft – praxis: den uppstår i kampen mot våld och exploatering där denna kamp förs för väsentligt nya livsformer och levnadssätt: förnekelse av hela Etablissemanget, dess moral och kultur; bejakande av rätten att bygga ett samhälle i vilket avskaffandet av slit och fattigdom leder över till en värld där det känsliga, det lekfulla, det lugna och det sköna blir existensformer och därigenom samhällets egen Form.

Genom århundradena har det sköna förblivit den estetiska dimensionens centrala kategori. Idag gör rebellerna mot den etablerade kulturen också uppror mot det sköna i denna kultur: uppror mot dess alltför sublimerade, alltför abstrakta och segregerade form; men också mot det falska förverkligandet av skönheten: Etablissemangets kommersialiserade förskönande, föreningen av kommers och konst. Protesten syftar till att avlägsna det sköna från den ideologiska sfären: genom att riva bort den ideologiska förlåten blottar man estetikens instinktiva rötter under deras vackra sublimering.

I kraft av bortrivandet av den ideologiska förlåten kan den estetiska dimensionen tjäna som ett slags måttstock för ett fritt samhälle. En värld av mänskliga relationer som inte längre förmedlas av marknaden och som inte längre är grundad på konkurrens och exploatering, eller terror, kräver en känslighet som är befriad från de ofria samhällenas repressiva tillfredsställelser; en sensitivitet som är mottaglig för former och arter av verklighet som hittills bara den estetiska fantasin kunnat föreställa sig. Ty de estetiska behoven har sitt eget sociala innehåll: de är krav hos den mänskliga organismen, kroppen och själen, på en dimension av fulländning som kan skapas bara i kampen mot de institutioner som genom själva sitt sätt att fungera förnekar och bryter mot dessa krav.

De estetiska behovens radikala och sociala innehåll blir tydligt när kravet på deras mest elementära tillfredsställelse omformas till gruppaktioner i större skala. Från harmlösa aktioner för bättre stadsplanering och skäligt skydd för buller och miljöförstöring, till kraven på avstängning av biltrafik inom hela stadsområden, avkommersialisering av naturen, och total omplanering av hela städer.

Kvantiteten av sådana reformer skulle förvandlas till kvaliteten hos en radikal omvandling i samma utsträckning som de skulle kritiskt försvaga de ekonomiska, politiska och kulturella påtrycknings- och maktgrupper som har intresse av att bevara en lönande affärsverksamhets miljö och ekologi.

Den estetiska moralen är motsatsen till puritanism. Den framhäver inte vikten av ett dagligt bad eller daglig dusch för folk vilkas tvättvanor innebär systematisk tortyr, slakt och förgiftning; inte heller hävdar den betydelsen av rena kläder för människor som är yrkesmässigt sysselsatta med smutsiga affärer. Däremot hävdar den nödvändigheten av att rengöra jorden från det materiella avfall som producerats av kapitalismens anda, och från denna anda själv. Och den hävdar frihetens biologiska nödvändighet: den är fysiskt oförmögen att tolerera någon annan repression än den som behövs för att skydda och förbättra livet.

Den estetiska världen är den "Livsvärld" som behoven av och möjligheterna till frihet är beroende av för sin befrielse. Dessa kan inte utvecklas i en omgivning som skapats av och för aggressiva impulser, inte heller kan man tänka sig dem som enbart resultatet av en ny uppsättning sociala institutioner. De kan bara uppkomma i den kollektiva praktiken av skapandet av en omgivning: nivå för nivå, steg för steg – i den materiella och intellektuella produktionen, en omgivning i vilken människans ickeaggressiva, erotiska, receptiva egenskaper i harmoni med frihetsmedvetandet strävar efter att pacificera människan och naturen.

I omskapandet av samhället för att uppnå målets "livsvärld" skulle hela verkligheten anta en Form som uttrycker det nya målet. Denna Forms i grunden estetiska kvalitet skulle göra den till ett konstverk, men i samma utsträckning som Formen skapas i den sociala produktionsprocessen skulle konsten ha förändrat sin traditionella plats och funktion i samhället: den skulle ha blivit en produktivkraft såväl i den materiella som i den kulturella omvandlingen.

Och som den nya "livsvärldens" kraft skulle konsten vara en integrerad faktor i skapandet av föremålens kvalitet och ”utseende”, i skapandet av verkligheten, levnadssättet. Detta skulle innebära konstens upphävande: ett slut på åtskiljandet av det estetiska från det verkliga, men också slutet på den kommersiella föreningen av affärer och skönhet, utsugning och lust.

Utdrag ur kapitlet Visionen av nödvändighetens rike, från boken Den nya sensibiliteten, Herbert Marcuse, Aldus/Bonniers, 1969.

»»»  «««

filosofihistoria

Hegel och andens fenomenologi

Är du för eller emot Hegel? Utifrån den frågan kan man rita en karta över de senaste tvåhundra årens filosofihistoria. Många strömningar i modern filosofi får sina viktigaste idéer direkt från Hegel.

 Staffan Carlshamre: |2013-03-09| Marxismen, naturligtvis, både som den formuleras av Marx och Engels själva, och som den utvecklas till exempel i Frankfurtskolan, av Adorno, Horkheimer, Marcuse och deras efterföljare. Existentialismen, hos Sartre och de Beauvoir, hämtar inte bara sin grundläggande begreppsapparat från Hegel, utan även inspiration till konkreta analyser av det mänskliga varat och samspelet mellan jaget och den Andre.

När de Beauvoir lägger grunden till den filosofiska feminismen så griper hon tillbaka på Hegels analys av subjektets tillblivelse och dialektiken mellan herre och slav – samma tematik fortsätter att inspirera postkoloniala teoretiker från Fanon och framåt. 

Hegels tankar om omedvetna drivkrafter i psyket och om möjligheten till ett falskt medvetande finns i den historiska bakgrunden till psykoanalysen – hos Jacques Lacan slår Hegels inflytande ut i full blom och många av hans teorier är direkta variationer på hegelianska teman.  

Men även Hegels motståndare har ofta lärt mer av honom än vad de gärna vill erkänna. Den filosofiska begreppshistorien hos Nietzsche och Foucault är otänkbar utan Hegel – hos Nietzsche är sambandet ibland så tätt att det närmar sig parafrasen, en transponering till annan tonart så är det klart!  

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, 1770–1831

Den analytiska filosofin börjar hos Russell och Moore med ett glasklart avståndstagande från Hegel: på varje punkt gäller det att göra tvärtom, vända tillbaka ur den den tyska idealismens återvändsgränd och börja om med hjälp av Humes empirism och Freges logik. Men redan från början har man fripassagerare i lasten. Den amerikanska grenen av den analytiska koncernen, pragmatismen, är nästan ett slags nyhegelianism – Peirce, Mead och Dewey kan Hegel utantill och skäms inte ett ögonblick för att inspireras av honom. När den logiska empirismen flyttar sina högkvarter till USA så försvinner Hegel ur blickfånget ett tag, men så snart den amerikanska filosofin börjar söka sina egna rötter är han tillbaka igen: hos Sellars, Rorty, McDowell och Brandom.

Hegels historiska betydelse går inte att förneka och skulle säkert inte ha förvånat honom själv. Däremot skulle han nog inte ha trott att hans utan jämförelse mest inflytelserika verk skulle bli Andens fenomenologi, hans första bok, det som skulle bli inledningen både till hans filosofiska system och till hans karriär som filosof. Visst har de stora framställningarna av systemet i Logikens vetenskap och De filosofiska vetenskapernas encyklopedi blivit lästa och tolkade, och visst har hans Rättsfilosofi och Estetik betytt massor inom sina särskilda områden, men det som verkligen fått eftervärldens pulsar att dunka är Fenomenologin.

Vad är det då som är så märkvärdigt med Hegels filosofi och Andens fenomenologi? 

På ett systematiskt plan är det kanske först och främst hans envetna holism, hans insisterande på att ingenting kan begripas isolerat, att allting måste ses i samband med och relation till allting annat. Det vi tar för vår kunskap har varken innehåll eller berättigande utanför ett historiskt och kulturellt sammanhang, det egna jaget existerar bara i samspel med andra människor, samhällets och individens utveckling är två sidor av samma mynt. 

Andens fenomenologi utvecklar dessa tankar i stor detalj och med många exempel, till stor del i form av en historisk berättelse, som dessutom enligt Hegel själv har två tolkningar: det handlar både om hur mänskligheten skapar sig själv i sin historiska utveckling och om hur den enskilda individen blir till. En världshistoria och en utvecklingspsykologi i oupplöslig förening, sammanträngda på femhundra sidor. Och som om det inte skulle räcka så får vi även filosofins historia från grekerna till Hegels samtid, för att inte tala om det religiösa tänkandet från naturreligion till Luther – allt i samband med vartannat och i ofta överraskande och originell belysning.

I filosofins historia finns många svåra texter och det är inte lätt att säga vilken som är värst, men Andens fenomenologi är tveklöst med och tävlar om priset. På somliga ställen är problemet inte att avgöra nyanserna i Hegels åsikter, eller exakt vad någon anspelning syftar på, utan att gissa vad han överhuvudtaget pratar om, vilket ämne som är uppe för diskussion. 

Delvis är det förstås detta som förklarar bokens fascination: en filosofisk insikt som utvinnes ur en sådan text lyser med en särskild glöd, och själva svårigheten stimulerar läsarens egen fantasi. Men som läsare måste man också beväpna sig med både tålamod och lättsinne i lagom dos. Tålamod för att inte ge upp; lättsinne för att kunna gå vidare även när man inte förstår, och hoppas att det snart skall glimta till igen.

Fenomenologin är inte en bok man läser rakt igenom och är färdig med – kanske börjar man mitt i, med herren och slaven eller tolkningen av Sofokles Antigone, för att långt senare arbeta sig tillbaka till början i den Sinnliga vissheten och slutet i det Absoluta vetandet.

Staffan Carlshamre är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan 2004 ansvarig redaktör för 

Bokförlaget Thales

»»»  ««« 

SANNINGENS OCH VARATS PUSSEL

Vad är illusion och vad ÄR?

För vissa frågeställningar, t ex vad är meningen med livet, kanske inte ens ett helt människoliv räcker till. Med rubrikens ÄR menar jag det som är ursprungligt och som inte är konstruerat av oss människor. Illusionen är dess motsats och är konstruerat av oss människor. Jag har valt några stora frågor för mitt resonemang. Temat är måhända inte självklart och kan i sig vara spännande att diskutera, det viktigaste är dock vad svaret på frågan leder till. Och detta är unikt för var och en av oss, eftersom vi alla drar alla våra egna slutsatser. För mig är svaret på frågan central eftersom det som ÄR är det enda som finns före och efter ett människoliv på vår jord.

  Kent Lagerquist:  |2012-12-01| Ibland går det fort att komma fram till något som kan kännas som en slutsats och ibland tar det otroligt lång tid.

Är den fysiska tillvaron?

Det ser ut som om vi levde på samma jord men den uppfattningen är bara korrekt på det fysiska planet. Om jag t ex kunde inse hur olika ett och samma budskap togs emot hos säg 10 individer skulle jag som avsändare, efter att först förtvivlat försökt att ”nå ut” på olika sätt, sannolikt ge upp. Och så är det, vi befinner oss i helt olika verkligheter och mentala tillstånd på en och samma jord. Vi uppfattar, tolkar och reagerar olika på vår omvärld trots att vi fysiskt står bredvid varandra. För att orka med dessa ibland stora skillnader söker vi om möjligt likasinnade och lyckas du väl med detta blir du ibland abrupt påmind om verkligheten. Den fysiska tillvaron/verkligheten som vi ser den är alltså en illusion – den är olika för var och en av oss och extremt påverkbar, vilket mina tidigare artiklar om tankens kraft handlat om.

Den fysiska tillvaron är både lokalt och globalt människans och mänsklighetens egen konstruktion och därmed kan vi med vår fria vilja också ändra den som vi vill. Vi har dock lärt oss precis tvärtom under hela vår uppväxt och att förändra så etablerade uppfattningar är extremt svårt – men det kan inte vara omöjligt, så jag hamrar på.

Är utveckling?

Vi befinner oss alla på en egen utvecklingskurva eller lite udda uttryckt - vi är alla mer eller mindre förvirrade och lär oss olika saker i nästan varje 

situation. Det är en direkt följd av att varje individ är unik i alla avseenden jag kan komma på – och vi förändras dessutom själva i varje stund. För min del är det en ganska behaglig tanke eftersom jag därmed i första hand behöver lita på mig själv men också vara öppen för nya tankar. Ingen sitter på sanningen, men tillsammans kan vi få en ganska bra bild av pusslet. Det är dock svårt att vara helt öppen, i varje fall hela tiden, men det finns plattformar på vägen för att få lite paus innan nästa häv går igång med en ny sökande period. Barndomens svåra frågor, t ex ”vad meningen med livet” får efter en tid bero när jag måste nöja mig i ett visst läge. Men eftersom inget svar är entydigt och heltäckande kommer frågan/sökandet åter och i värsta fall som en livskris om jag ”duckat” för en denna eller någon annan viktig fråga för länge. Ibland drivs vi framåt av ”inre smärta” och ibland söker vi i positiv anda nya marker.

Kärnan är att utveckling på individnivå pågår ständigt och är inget vi kan välja bort även om vi i bästa fall själva kan välja idealt tempo. Till detta kommer att vi som kollektiv också utvecklas och våra gemensamma plattformar är avgörande för individernas utveckling och så vidare i en ständigt samverkande spiral. Uttrycket ”ingen är en ö” är en verklig underdrift – tillsammans skapar vi hela vår verklighet. Det är därför viktigt vad vi tänker på, talar om, gör – eller inte tänker på, talar om eller gör. Eftersom vi är oändligt trötta på vår värld som har handlat om dess motsatser, dvs konflikter, krig, ego och konkurrens kommer vår kärlekslösa världsordning att avvecklas i ganska rask takt och när vi kollektivt väljer att utveckla en värld fylld av fred och kärlek kommer detta givetvis att realiseras.

Är kärlek?

Jag menar nu kärlek som företeelse och skild från allt som har med sex att göra. Kärlek definieras vanligen lite snävt som känslan mellan två människor eller inom en mindre grupp som en familj och/eller nära vänner. Oberoende av det är kärleken inte ett tillstånd som jag kan konstruera. Jag kan dock vara mer eller mindre öppen för förälskelse som i sig kan utvecklas till kärlek. Kärleken till de egna barnen är speciell. Den kan jag inte vara mer eller mindre öppen för eftersom denna kärlek redan från början bor i mitt hjärta. Om det händer något med barnet är jag helt oskyddad – dvs den smärta som jag upplever går helt ofiltrerad rakt in i just hjärtat. Och då menar jag den trakt där hjärtat finns, inte den muskel som pumpar runt blodet.

I en tidigare artikel tog jag upp kärlek som en motsats till ego. Eftersom jag menar att kärlek är något som är, är även egot. Jag tänker också att mycket av vår utveckling sker inom just detta område. Min moral, dvs inre känsla för vad som är rätt eller fel, är beroende av var på skalan mellan ego och kärlek jag befinner mig. Vår etik är var på skalan vi befinner oss som mänskligt kollektiv.

Dessa ytterligheter har alltid funnits och finns bredvid varandra och jag tror verkligen att vi är allt fler som väljer kärlek. Egots alla virriga, smärtsamma och dödliga vägar har vi provat i tusentals år – och nu är det äntligen dags för oss att leva och skapa vår värld med hjärtats och kärlekens logik. Tryggheten, och läkandet av det som är skadat till följd av egots härjningar, skapas genom kärlekens orubbliga välvilja för varandra istället för egots krampaktiga försvarande/utökande av makt och ägande.

Är ondska?

Om ondska är en människas förmåga att medvetet skada någon annan så kan vi konstatera att detta finns i vår värld. Genom mediernas tröttsamma fokus på tillvarons destruktiva sidor har vi en bra kännedom om människans tillkortakommanden och mörka baksida, men inte om dess orsaker.

Vi orkar inte höra ursäkten en svår uppväxt – kom med något nytt! Men sanningen är ju svår att ändra på. Det är tragiskt att se den ljusa levnadsglädjen hos en 3-4 åring slockna efter några skolår. Alla som avviker slås ner vilket kuvar de flesta på vägen. Barn kan vara så elaka sägs det. Tja, men låt oss hålla upp spegeln – den värld vi erbjuder barnen är inte kul. Istället för att få vara kvar i sin livsglädje ska de inse att de måste konkurrera med varandra, lära sig sitta stilla, hantera mobbning, vara tysta etc. De som inte klarar det får sjukdomsbesked i form av olika bokstavskombinationer. Vi behöver bara håll upp spegeln en kort stund, för att inse att det system vi själva har skapat inte lockar fram det goda utan istället skapar rädda och egostyrda individer – just den kombination som kan fräta sönder en människas goda avsikter och förhållningssätt. Vi lyckas med konststycket att släcka ljuset hos våra barn – dvs ondska är inte, det är ”bara” brist på och i värsta fall avsaknad av ljus och kärlek. I bästa fall skapar vi egoister som mot alla odds och av egen kraft klarar att byta ut en egostyrd tillvaro mot en som är kärleksstyrd.

Om vi vuxna i världen väljer kärlekens väg istället för egots kommer våra barn också vara kärlek. Så enkelt är det faktiskt!

Är liv?

Den som upplevt lyckan av att lära känna riktigt små barn inser att varje barn är helt unikt, oberoende av om de har samma föräldrar eller inte. Det märks redan de första levnadsveckorna att de har olika egenskaper och förutsättningar inbyggda. Det visar sig ju tydligt när det kommer till så kallade underbarn.

Med den ”närvaro” som finns redan hos så små barn menar jag att livet inte endast kan existera inom den fysiska eller sinnliga världen. Livet ter sig för min del allt mer utomsinnligt och magiskt. Vi borde tillsammans och ständigt utforska våra utomsinnliga erfarenheter, men tystnaden är snarast öronbedövande. Den som börjar tala om sådant riskerar att bli betraktad som udda/knäpp vilket effektivt hindrar människans utveckling.

Vi har mer eller mindre tydligt delegerat denna fråga till våra religioner/kyrkor och i mina ögon har de misslyckats med att skapa en relevant utveckling baserad på kärlek som ju faktiskt är det underliggande budskapet hos dem alla. Och detta är allvarligt eftersom när de misslyckas misstror vi även kärlekens förmåga. Men dessa mänskliga konstruktioner är inte och äger inte kärleken – de snarare skymmer den. När vi nu är på väg att ta tillbaks det som en gång delegerades finns ett litet gupp på vägen eftersom vi saknar ett bra språk för detta område – religionernas begreppsapparat är närmast negativt laddad.

Slutsats

Jag vill avsluta med att återigen poängtera att det vi tänker på varje dag är avgörande. Det är många som på olika sätt sagt att vare sig du tror att det går eller inte så har du rätt. Du kan tänka att ”vad kan lilla jag göra?” och då bidrar du inte till utvecklingen. Om du istället börjar tänka att människan kan switcha över till en utveckling som bygger på kärlek till varandra kommer något stort att hända eftersom vi påverkar varandra enormt. En illustration är den leksak där du kan bygga landskap eller andra 3D figurer genom att trycka på undersidan av tätt stående metallpinnar. Det räcker med att du som en pinne ändrar dig för att förändra den lokala bilden, ett fåtal pinnar förändrar hela landskap och vår värld skapas på detta sätt stund för stund. Och så har vi internet där vi kan se hur pinnarna ändras globalt – låt oss ta chansen!

Jag har landat i att kärlek, liv och utveckling är det som ÄR och att allt annat är konstruktion och illusion. Vilken slutsats drar du? Vad är viktigt i ditt liv?

»»»  «««

ILLUSIONENS TRANSFORMERING

Människan och samsynen

Världen kan förefalla splittrad och obegriplig – vilket den är. Ändå finner vi samhället där vi ser det. Kittet som håller ihop bilden av en samsyn, liknar illusionen om en gemensamt uppfattad socialisation. Samsynen som allmängiltig förklaring kan vara mer av en bedräglighet och någon annans viljeyttring – en stor ambivalens uppstår. Människan är till sin natur en gruppvarelse, som bäst överlever genom förklaringen av värdebegreppet gemenskap. Gemenskap, ja, men på vems villkor?

 

  Paul Lindberg: |2012-09-12|  Visst går det att begripa världen. För den enskilde människan kan ett första steg vara att våga ifrågasätta etablerade ”sanningar”, ohållbara traditioner eller illusionism. Inom sociologin – vetenskapen om relationen mellan människan och samhällsutvecklingen – ges förklaringar av de sociala processerna, med beskrivningen även av människan i relation med världens samhällen i övrigt.

Människan tycks från födseln vara skapta med egenskaperna social förmåga och sociala behov. Dessa egenskaper är fundamentala för att stärka samlevnad och överlevnad i en ömsesidig gemenskap.

"Gemenskap", som elementär utvecklingsprincip, är mer trovärdigt än tesen om "arternas kamp". 

”Vi föds som kopior, och dör som original”, Barbro Westerholms citat i ett radioprogram. Det citatet ger en övertygande förklaring om livets meningen. Det sociala arvet lär oss bli människor, i bästa fall. 

BILDEN AV DET OMEDVETNA

Med socialisationen har människan sökt ge en bild över 

 

Hur människan förklarat begreppet "gemenskap" har i tiden vrängts ut och in, och utnyttjats som nationalistisk rasgemenskap. Hos Jesus hittar vi den mest funktionella gemenskapsförklaring: älska din nästa som dig själv.                                                                  Foto: RLC

samhällsutveckling utifrån olika vetenskaper, som tillsammans kan utgöra den komplexa vetenskapliga förklaringen. Kunskaperna om de omedvetna eller undermedvetna processerna hos människorna upptäcktes av forskare, för att sedan utnyttjas av maktmänniskor för manipulation, inom exempelvis marknadsföring och politisk propaganda.

Kunskapen om det omedvetna utnyttjas i dag, mer än någonsin, inom alla samhällsområden. Att fylla det omedvetna med manipulativ illusionism gör manipulatörerna kolossalt inflytelserika, även inom opinionsbildningen. Illusionen görs till verklighet för den drabbade.

Drivkraften över dessa fenomen är sökandet efter optimal hegemoni över allt och alla. Hitler var en sådan lycksökare. Det finns många Hitler i samhällets utvecklingsprocesser, psykologiskt sett, tyvärr. Han tyckte om makten i sig.

BILDEN AV MÄNNISKOR SOM SNÄRJS

Nu är inte den ovan negativa beskrivning av makten över medvetandet ensamt rådande. Det finns naturligtvis en mängd goda exempel, men dessa behöver jag inte varna för. 

Exemplen på manipulation över människors behov utnyttjas på ett infernaliskt förhållningssätt. Vi ser det i de vardagliga samhällsförhållandena. Bankernas och politikernas manipulatörer snärjer, exempelvis, de bostadssökande. För att kunna få en bostad, måste de sökande numera bindas vid ett banklån, låntagaren binds vid en mycket stor skuld.

Skulder kan alltid komma att bli ett handikapp, om exempelvis låntagaren behöver flytta, till ett nytt jobb på annan ort; låntagaren kan bli sjuk, eller så kan det gälla skilsmässa som framtvingar behovet av att sälja bostaden, men vid tillfällen då det inte finns några köparintressenter.

Bostadsbehoven blir på detta sätt hämmat på grund av bankernas ägande av dessa spekulationsobjekt. Låntagaren blir ofri, och görs till en modern skuldslav – med vissa undantag för dem som gör en hacka på att sälja bostaden med stor vinst, vid "rätt tillfälle".

På grund av bankernas inblandning kring de sociala behoven, så växer bilden av skojeri, spel och dobbel.

Bankerna har tagit över det som tidigare var en viktig social samhällsfunktion. De tilltvingar sig rollen som en mycket dyr mellanhand – någonting som inte alls behövs i ett demokratiskt samhälle.

Bakom denna manipulering står marknadskrafter som låtit spela på det omedvetna, för att omforma elementära behov till hasardspel – eller destruktiv kapitalisering.

Alltså: bäst hade varit om människor sluppit bankerna och utan krångel bara kunnat hyra en lägenhet. Det hade varit billigare och bäst för både samhälle och individ, på alla sätt och vis.

BILDEN AV DubbEL socialisation

När värderingar och normer krockar med varandra, som de ofta gör, så kan det många gånger handla om förvanskningar av begreppen. När små barn lärt sig vad som är rätt och fel, så blir de förvirrade då de märker att denna etik inte gäller de vuxna. För barnen blir det ett problem, tills de själva lärt sig göra som de vuxna. Konsekvenserna kan man alltså strunta i.

I Sverige har politikerna basunerat sparsamhetens förtjänst för medborgarna. Samtidigt avslöjas att landets statliga ämbetsverk har fester och partyn i en omfattning, vilket kan liknas med renässansfurstarnas hov. Skattemiljonerna rullar, medan de sociala neddragningarna bara fortsätter.

Det är en gammal tradition att moral och etik inte är gällande för maktmänniskorna. Etablissemanget nöjer sig inte med att lyda under samma normer som gäller för folkflertalen – ett demoraliserande dilemma. 

Omoral leder till allmän normupplösning, vilket ger sig till känna att det mer eller mindre är legalt att sno åt sig fördelar i samhället, att råna banker, eller rånas av banker. 

Så ser bilden ut. Och så ser världsordningen ut. Tanken på det goda samhället, ses enbart som en ouppnåelig dröm, och inte mycket mer. Vissa förlitar sig på Gud, men många gånger för att istället av bekvämlighetsskäl slippa ta sitt egna ansvar. Egoism är den nuvarande världsordningens ideologi!

BILDEN AV ILLUSIONISM

Bildkonsten kan många gånger vara illusorisk. Vilket ger ett skenbart intryck av det avbildade. Konsten har ofta en illusorisk estetik för att det bara ska vara vackert, behagande och inbjudande. 

Skönmålning kan även gälla för det som uttrycks i skönlitteratur, vilket till sitt innehåll ska föreställa verkligheten. Det kallas inom perceptionspsykologin för sinnesvilla. Skönlitteratur har naturligtvis många olika positiva kvaliteter än att bara fungera som bra underhållning, och leder till civilisationens höjdpunkter.

Konst och litteratur har alltså en mening, både som lärande och kvalitetsunderhållning, förutom att upphovsskaparen hittar sin försörjning. 

Fantasin, med de ärliga avsikterna, har den allra största betydelse för människan. Inom skönlitteraturen har kvalitativa tankeverk skapats som utgjort det allra bästa som människan har förmått. Varav Bibeln är ett enda exempel.

När däremot överensstämmelsen mellan varseblivning och verklighet har manipulerats, så handlar det om att göra svart till vitt, att manipulera människans sinnen, eller medvetande.

Enligt traditionen är det Mammon som är ärkemanipulatören i denna värld – och många människor låter sig ledas av denna infernaliska härskarmakt.

VILJAN ATT OMFORMA ANDRA

En önskan att kunna påverka andra människor har alltid funnits, antingen med hugg och slag, eller med falsk manipulativ påverkan. Men förutom det girigt ondskefulla, så finns där också en ärlig motkraft, en önskan med tron på uppriktig upplysning, för allas bästa.

Napoleon var tidigt medveten om att kunna påverka folkviljan. Han gav ut några inflytelserika tidningar som spreds i samhället. Tidningarna fick på den tiden stor genomslagskraft och angav en diktators absoluta järnvilja.

Media av idag har en mycket stor genomslagskraft, större än någonsin. Hjärntvätten är optimal, genom en daglig dos och med massiv mediepåverkan. Marknadsföringen har blivit slugare, och när de vill manipulera, då påverkas verkligen de grupper som utsätts för detta. Av den anledningen får till exempel våldsunderhållningen samma effekter, som marknadsföringen får för vilken köp-och-släng-produkt som helst. Illusionen transformerar verkligheten till en ny men falsk realitet. 

Samhällsbilden av idag visar den rika världens realiteter som antiintellektuell, ytlig till bristningsgränsen, ansvarslös och med egoism som ideal och politisk ideologi. Och detta har människorna påtvingats och lärt sig av Mammon! Helt utan en fri vilja!

»»»  «««

CIVILISATIONSKRITIK

En värld med orubblig välvilja

När jag skrev artikeln Varje tanke har en kraft, i Rikare Liv nr 3, tog jag upp tankens kraft för att genom dröm och vision skapa en värld som har alla de attribut som du önskar – utanför den box som utgörs av världssamfundets inskränkthet, men som du själv kan finna såsom ett erbjudande. Jag har emellertid fått respons om tankens kraft och kring mitt ordval att det finns en elit. Jag börjar här nedan med det som berör tankens kraft – och med dessa exempel ett område som vi borde pröva och tala mer om. Vilka är gränserna för de krafter vi har – exempelvis kraften i våra tankar?

  Kent Lagerquist: |2012-05-06| Placeboeffekten, dvs. suggestionseffekt eller inbillningens inflytande, är välkänd med kopplingen till sockerpiller. Vetenskapen vet ännu inte hur den faktiskt fungerar. Mätningar visar att placebo ger samma reaktioner i till exempel hjärnan eller frisättning av hormoner som fungerande smärt- och läkemedel. Och att ”slå” placebo, med beaktande av biverkningar, är målet för nya läkemedel. 

Tyvärr finns också negativ placebo kallad nocebo, dvs. du kan få din kropp att bli ”sjuk” – men slutsatsen är att mina tankar styr hur min kropp faktiskt fungerar på en konkret och direkt nivå.

Epigenetik är en gren inom genforskningen som sedan 90-talet visat att våra ärvda gener påverkas under livets gång. Tidigare antog man att generna utvecklades över tid genom slumpartade mutationer där endast de funktionsdugliga överlever.

Att leva för drömmars förverkligande: att se fram emot att träffas i en värld där en orubblig välvilja råder. En värld fylld av att få och ge, istället för att ta och ha. Allt som behövs är ditt inre beslut om att det faktiskt är nog nu.

inneboende möjligheter 

Nu vet vi att det finns ”switchar” på generna som öppnar/stänger för inneboende möjligheter och att switcharna påverkas av din aktuella omvärld dvs. omständigheterna under ditt liv.  Men vi är ju inga offer, även om vi kan känna så ibland, utan vi väljer alla att reagera/agera olika på det vi drabbas av (är glaset halvfullt eller halvtomt?) och denna reaktion styrs av mina tankar. 

Genernas omvärld är den inre tankevärld du skapar – inte det som sker på utsidan. Därmed påverkar du direkt hur dessa switchar ställer sig och hur dina gener fungerar. En utmaning är att detta switchläge förs över till nästa generation. Så din upplevda uppväxt, och de tankar du har om denna, gör att du i praktiken kan påverka de gener du för vidare.

Kognitiv terapi syftar till att häva till exempel skräck för torg, flyg, trånga utrymmen. Grunden är att tankarna styr våra reaktioner och handlingar, och att dessa tankar kan förändras med kognitiv terapi (beteendeterapi) – dvs. att påverka de tankar som i dessa fall är till skada för i varje fall ”tänkaren” själv. Metoden grundades så sent som på 60-talet och har ökat dramatiskt i användning eftersom den visat sig vara effektiv.

Lagen om attraktion

Lagen om attraktion spreds över världen genom boken ”Law of attraction” för några år sedan. Temat är inte nytt – affirmationer, eller varför inte bön – men denna version lyckades med en grandios vändning, för att få detta att handla om att tilltvinga sig egna fördelar, vilket i högsta grad är i linje med den rådande världsordningen. Lite högtravande kanske, men vi har idag ett egostyrt samhälle och de drömmar vi har är ofta inom denna ram.

Vi har alla olika förutsättningar och vägar, men stora likheter när det kommer till våra tankar om drömtillvaron på vår jord – så innerst inne är vi otroligt lika. Och det är inte många som, om de blir tillfrågade, drömmer om en tillvaro som bygger på konkurrens, girighet, utnyttjande och rädsla. Men det är faktiskt det vi gör genom att anamma världsordningen av idag, om än bara passivt, och vi bidrar dessutom kraftfullt med att nära våra drömmar om pengar, frihet och oberoende.

DJUPT ROTAD MAKTKSÖKANDE

Vad gäller uttrycket ”etablissemang” och ”elit” kan det lika gärna uttryckas som en maktkoncentration som etablerats sedan mycket lång tid – och jag talar nu om hundratals år – så de är vana att tänka långsiktigt. Det är så djupt rotat att vi inte ser det till vardags. Men vi kan faktiskt se det, men du måste lämna ditt vanliga sätt att se på världen. Ställ frågor både inåt och utåt. Vad är syftet med livet? Vad vill du uppnå med allt ditt slit i detta jordeliv? Vad är faktiskt viktigt?

Uttrycket ”follow the money” leder ofelbart till banksystemen i världen. Idag används denna pengamakt för att skapa makt över människor. Och dessa långivare är, med politikernas goda minne, med och bestämmer livsvillkoren för hela nationer. Det har redan hänt i väldigt många länder, men uppmärksammas först nu när det drabbar EU-länderna.

Men det finns ju demokratier? Jo, men koncentrationen av den ekonomiska och därmed faktiska makten är otrolig och i mina mest cyniska stunder ser jag västländernas demokratiska process som rena ”TV-val”. Valen har betydelse för de som väljs, ofta med stöd av dolda givare – men vem som är regeringsbildare är närmast betydelselöst för människorna. Förändringarna som realiseras är marginella och snart nog har vi bytt ledning som återigen målat upp nya kosmetiska förändringar med finslipad retorik. Hur ser din drömdemokrati ut?

vänd världsordningen ryggen 

För att vända världsordningen ryggen, och för att gå mot en tillvaro som just nu är en dröm, behöver vi tydligare inse vad vi har emot oss – vad det är som hindrar just dig. Det är så lätt att gå en bit och sedan trilla tillbaka vare sig det är av rädsla, vana, bekvämlighet eller att inte sticka ut. För att orka fortsätta krävs ett kärl av insikt, fyllt med vilja. All förändring börjar med ett nej och kan bara komma inifrån. Denna text kan vara din trigger, men inte mer, du måste bygga din dröm själv.

Hinder och hot, vår vardag är fylld av vedermödor, ofta nog förorsakade av medmänniskor, funderingar om framtiden och ibland oro inför den. För den som har ont om pengar upptar detta en stor del av tiden, vilket kan vara sant även för den som har gott om dem. 

Vi kan nog alla enas om att pengar inte ger varaktig lycka. Och viktigast av allt är, att så länge vårt intresse är fokuserat på pengar, status, boende, saker eller rädsla för att förlora det vi har skrapat ihop, verkar vi inom och stödjer rådande världsordning. Reklam, massmedia, TV och andra kanaler förstärker detta dagligen genom att bombardera både ditt medvetna och omedvetna ”jag”. Vad som är i ditt fokus får du (mer av) – det är så det blir – vilket du kan verifiera om du har kommit upp lite i åren. What really matters will be matter. Tricket, och det svåra, är alltså att uthålligt sluta tänka inom dagens system för att undvika att fortsatt föda det.

ALLA MÅSTE INBEGRIPAS – PRECIS ALLA

Och i det gynnade Sverige – har inte vi, varje dag, ett större ansvar än de som försöker överleva till nästa dag? Visst har just vi världens bästa förutsättningar att skapa reella förbättringar som inbegriper precis alla? Att verkligen vara det goda exemplet! Vi har ju alla vår fria vilja. Hur använder du din? Eller har du rentav gett bort den utan att du riktigt insåg det då? Hur vill du att din verklighet ska vara? 

Varje människas dröm och vision, dvs. tankar om framtiden, landar med kraft. Och för varje person är effekten dubbel – dels minskar det kollektiva stödet till dagens ordning, och dels ökar den kollektiva kraften för att skapa en ny värld.

Utveckla din drömvärld och börja prata om den – det känns verkligen som att det står och väger just nu, så varje persons medvetna vilja och vägval är extremt viktigt. Drivkraften är påtaglig. Vi kan denna gamla världs alla mönster, och är fasligt trötta på detta. NOG NU! 

Vi kan helt enkelt inte fortsätta denna väg. Vi har prövat allt inom ramen för det system som råder och till slut förstått att det inte ser till allas bästa. Men det räcker inte. Vi behöver som kollektiv lämna den mentala sandlådenivå vi befinner oss på, sluta döma varandra och tillsammans gå vidare – oberoende av vad som hänt och varit i denna gamla värld. Och om du följer vägen till din dröm/vision kommer vi att träffas i en ny värld som äntligen omfattar allt liv på jorden. Ja, jag tror verkligen att våra drömvärldar är härligt lika, och när var och en av oss kan se förbi de egna hindren och istället se och gå mot ljuset kommer processen att accelerera. 

en värld där en orubblig välvilja råder

När funderingarna på vad du innerst inne själv vill vara, och ser i din värld, kommer den riktade kraften i dina tankar och i samma sekund att göra sig gällande.

Jag vill verkligen leva för att se detta hända, och ser fram emot att träffas i en värld där en orubblig välvilja råder. En värld fylld av att få och ge, istället för att ta och ha. Allt som behövs är ditt inre beslut om att det faktiskt är nog nu.

Läs tidigare artikel från Rikare Liv nr 3:

Varje tanke har en kraft

Kent Lagerquist är rektor för Projektskolan inom Dataföreningen

»»»  «««

Rättvisans livselixir

Om fenomenet människan

När gemenskapens relationer splittras förlorar människan sin självkännedom och omdömet för omvärlden. Rättvisetänkande är resultatet av kärlek. Och när bristen på kärlek och rättvisa blir för stor rämnar tillvaron i människornas relationssystem. Att bli till som människa tillhör därför den nödvändiga och ändamålsenliga utvecklingen. Det kan vara andlighetens svar på det korta livets elementära mening – att bli till medan man passerar.

Paul Lindberg: |2011-08-01| Denis Diderot skrev att "hjärtats språk är tusen gånger mer skiftande än förnuftets och det är omöjligt att fastställa reglerna för dess dialektik". 

Och definitionen av begreppet kärlek är en lång och omfattande berättelse, som broderats ut till filosofier och många gånger formulerats i politiska programförklaringar. Under upplysningstiden krävde människan att få bli myndigförklarad.

Författaren Claude Helvétius skrev i sin bok "Om själen", att det enda medfödda anlag en människa har är lusten till glädje och ha det bra, allt annat var påverkan av miljön och uppfostran. Han lanserade den psykosociala ståndpunkten att människan blir vad hon görs till. Och det ligger – delvis – nära Jesus värdeståndpunkt att människan föds naken, men ska bli till medan hon passerar. Även om den gränsöverskridande kärleken tycks ligga nära hedonism, så menade även dess talförare Aristippos och Epikuros att människan måste 

Fenomenet människan har aldrig gett upp den ljusa förhoppningen om det goda samhället.                                                            Foto RLC 

 

förbinda den kärleksfulla lusten med dygden. Människan blir verkligen till i livet, men inte alltid så som Jesus förespråkade – människan blev sig själv nog. Helvétius naturalistiska människosyn utmanade makthavarna i mitten av 1700-talets Frankrike. Boken förbjöds och brändes offentligt. Maktens etablissemang menade istället att den hierarkiska ordningen i världen var en återspegling av Guds ordning i Himlen. Försynen eller Guds omtanke var orsaken till den kungliga feodalordningen. Det var en kvasivariant av korrespondensteorin.

MÄNNISKANS MYNDIGFÖRKLARING

Boken fick emellertid stor betydelse för upplysningstidens idéutveckling. Människan ville myndigförklaras och det som hägrade var ett samhälle grundat på kärlek och rättvisa. Myndigförklaringen gällde den enskilde individen, med avsikten av en funktionell människa för en fungerande samhällsgemenskap för alla.

Upplevelsen av att vara älskad frigör och möjliggör en mängd möjligheter hos människan. Världsordningens brist på kärlek och rättvisa har varit ett huvudsakligt tema för världens stora religioner och de politiska krafterna under alla tider. Kring denna fråga har religionsstiftarna oftast varit klara och tydliga, i just denna grundläggande och konkreta kontext. Gamla testamentets alla profeter, samt Jesus, Muhammed, Gautama och Zarathustra har i sina uppenbarelser ganska exakta och överensstämmande ståndpunkter om vad det är som gäller. Kärlek och rättvisa är det livselixir som kan få Mammons världsordning att förändras.

Mot maktetablissemanget stod alltså samtliga av världsreligionernas urkundsgestalter, och de kom i direkt konflikt med världsordningens makter. Av den anledningen sökte Mammon makten över religionerna – och Mammon erövrade makten över människorna. Mammons representation i världen blev kungliga militärdiktaturer och feodalism.

Kärleken däremot är den kraft som är starkare än all världslig makt. Om den kraften slår rot hos människan, och hamnar i var och ens medvetande utan ställföreträdande maktmänniskor, så kan berg flyttas. Kärleken kan emellertid ta sig en mängd olika bisarra uttryck. Var därför inte kärleksfulla till ondskan, eller toleranta till intoleransen! Den rena eller oegennyttiga kärlekens goda omdömen leder istället till rätta ståndpunkter och handlingar.

Kärleksbegreppet har sedan antiken förklarats på olika sätt, och kom med tiden att definieras ganska brett – bland annat med en generell tudelning av en andlig kärlek och en sekulär kärlek. Men frågan är om en sådan tudelning och definition överhuvudtaget låter sig göras. Jag tror inte det. Uppfattningen att det för närvarande inte finns en uttömmande definition av begreppet kärlek låter heller inte trovärdigt. Visst kan kärleksbegreppet förklaras, och visst har kärleken sin immanenta andemening. Alla har samma behov av denna gemenskap. Kärleken interagerar i samvetets medvetandeprocesser, och mellan perceptionen och interpretationen, i ett allomfattande samspel med Ordet.

MÄNNISKOSYNEN

Jesus benämning om sig själv, som människosonen, har ofta övertolkats och onödigt mystifierats. I evangelietexterna gör Jesus klart att han är en vanlig människa – en son av folket. Men att hans tillblivelse gick vägen genom den Helige Anden. Hans pånyttfödelse kom genom inspirationer från Gud. Människoson har antagligen varit ett allmänt begrepp, och som också använts av andra profeter om sig själva. De menade att de var "en människa av folket", precis som de människor för vilka predikningarna riktades till. Denna distinktion och humana människosyn, möjliggör en realistisk efterföljelse av Jesus, för möjligheten att kunna bli Ordets görare. Ja, det är helt enkelt verklighetsbenäget att söka bli som Jesus – i alla fall i strävandet efter att bli Jesus systrar och bröder.

Den gängse uppfattningen om människans grundläggande egenskaper, möjligheter eller begränsningar, har oftast ett samband med livsåskådningar och ideologier genom historien.

Den grundläggande människosynen har gällt det etiska människovärdet, och det har gällt frågan om det eftersträvansvärda för människan, och vilka egenskaper människan bör eftersträva. Uppfattningen att människan är en homogen och holistisk varelse – människosjäl, eller hel människa – är också en del av människans egna människosyn.

Människosynen gäller oberoende av om det empiristiskt går att bevisa, utan grundar sig istället på försanthållande. Och i paritet med detta kan människosynen jämföras med Darwins tes om arternas kamp, som inte heller har kunnat bevisas, men blivit ett försanthållande av dem som önskar att denna ståndpunkt grundar sig på sanningen. Och i människosynen går olika värderingar och ståndpunkter isär kring olika försanthållanden.

Människokunskapen grundar sig på olika erfarenheter. Utgångspunkterna empirism och öppna teorier om människan, som båda strävar efter kunskapen att kunna kategorisera människosynen. Det finns inga självklara motsättningar kring dessa begrepp. Det beror på att människosynen ständigt är under växande omprövningar, på grund av olika definitioner och värderingar kring förmodade nya sanningar. Det förekommer en ständig dialektisk process som handlar om teser, antiteser och synteser.

GUDS AVBILD OCH DEN FRIA VILJAN

Det centrala i kristendomens människosyn är Imago Dei, det vill säga att människan är Guds avbild, 1 Mos. 1:27. Innebörden av detta har haft skiftande teologiska ståndpunkter. Det har bland annat förklarats som att människan skulle ha en särställning, på grund av sin förnuftsutrustning, förmågan att behärska naturen, eller på hennes etiska och andliga bestämmelse – det vill säga gudsgemenskapen.

Enligt processteologisk panenteism är människan ett med skapelsen och med Gud, men Gud är något därutöver och skapelsens närvarande och agerande kraft, den logiska orsaken – pantokrator. Människan är i Gud, och Gud är i människan. Gud känner allt och vänder sitt ansikte mot allt och alla – Uni verto (universum).

Människan är alltings mått, enligt Protagoras, eller, människan är sig själv nog, är ståndpunkter som står i motsättning till gudstro. Samtidigt ger Jesus klartecken för människans fria vilja, men helt i ett beroendeförhållande till Gud. Människans fria vilja var också upplysningens grundläggande målsättning. Men som ännu knappast har förverkligats – vare sig i en andlig eller sekulär samhällsgestaltning. Trots ofullkomligheten så har människan bitvis hittat vägen som leder till både sanningen och livet. Exemplen för denna utveckling finns i en stor mångfald, som kan ses av dem med öppna ögon. 

UPPLYSNINGEN OCH MÄNNISKOSYNEN

En av föregångarna till upplysningstiden var den italienske filosofen Pico della Mirandola, som framhåller människans autonomi och fria vilja. Denne filosof gav sitt fulla stöd till reformatorn Gironamo Savonarola, vars huvudsakliga krav var att den fria viljan även måste gälla alla förtryckta och utnyttjade människor, även i krämarstaden Firenze.

Filosofen Emanuel Kant framhåller under upplysningstiden människans egenvärde, med hänvisning till hennes förnuftsnatur. Och under 1800-talet har Sören Kierkegaard med sin betoning av den mänskliga subjektiviteten blivit en viktig inspirationskälla för 1900-talets existentialistiska filosofier.

Under 1900-talet växer de nyvunna vetenskapliga perspektiven, och det moderna experimentet tog sin början. Charles Darwin tar steget genom sin evolutionsteori, och beskriver bland annat människans utveckling genom tesen om arternas kamp. Och från honom hittar Friedrich Nietzsche sin övermänniska, obunden av moralens inskränkningar, som utvecklingens mål. Darwin och Nietzsche blev 1900-talets mest inflytelserika personer. Exempelvis är nyliberalism och ideologisk egoism värderingar uppkomna från ovanstående teser.

Människosynen har från konservativt håll ansett att människan främst är bunden till det biologiska arvet, och att denna bundenhet utgör arvets avgörande betydelse för de sociala omständigheterna. Biologiska arvet är ingenting som kan reformeras bort, eftersom det biologiska arvet är naturligt. Mot detta står liberalism och socialism som hävdar motsatsen, att det är den sociala miljön som präglar individen, och som ger individen ett socialt arv, med möjligheten att socialisationens förändringar kan ske genom reformer och medvetna sinnesförändringar. Även om dessa ståndpunkter är rätt beskrivande, så råder en viss förvirrad sammanblandning om två olika saker – det själsliga (andliga) och det biologiska.

I människosynen finns en övertygande majoritet som menar att människan är en kollektiv varelse, som bäst utvecklar en värdegemenskap för både den enskilde och det allmännas bästa. Det handlar om socialt anpassade och oegennyttiga viljor vilka interagerar i mångfaldens demokratiska processer.    

MÄNNISKAN OCH HENNES MEDMÄNNISKOR

Hur många har inte betraktat stjärnhimlen med känslan av översinnlig dignitet? Känslorna pulserar och vi blir hänförda av gränsöverskridande frid. Mentala låsningar öppnas inför universum, av ett beskådande med egna ögon. Rymdstoftet utgör delar av vår egen verklighet. Känslan av insikt och vishet infinner sig, i en tidlös enhet ur tillvarons innersta djup.

Av rymdstoft är vi komna, och rymdstoft ska vi åter bli. Enhetligheten kan upplevas som välbefinnande nåd, och tangerar en personlig hängivelse och självutgivelse. Upplevelsen anses också kunna stå över otillräckliga traditioner, doktriner eller obekräftade tankar och sinnesförhållanden. En tacksamhet gör sig gällande, riktad mot Gud och medmänniskor.

Den himlastormande kärleken är den universella gemenskapens uttryck för beröringen med det gudomliga. I en sådan frid belyses vikten av Jesus uppmaning att vi ska bli till medan vi passerar.

Förutom definitionen av en tudelning mellan andlig kärlek och sekulär kärlek, så har den västerländska traditionen även gjort en tudelning mellan eros, psyke och agape. Av ordet eros uppkom erotik, vilket är en ganska ofullständig beskrivning av eros. Dessutom, den grekiska gudamytologin handlar mer om gestaltpsykologi än om rent mångguderi. Det kan mera jämföras med den kristna mytologins familjeförhållanden kring Fadern, Sonen och den Heliga Anden, eller Heliga Guds Moder, eller om änglavärlden. De monoteistiska religionerna har en mängd mångfasetterade myter och uttryck, vilket till vissa delar kan liknas vid andra religioners mytologier. Eros och psyke gestaltar med sina människoegenskaper kärleken och passionen, och motsvarar romarnas Amor och Cupido.

KÄRLEKENS FÖRKROPPSLIGANDE

Från greken Hesiodos hittar vi troligtvis de första definitionerna kring de västerländska beskrivningarna av begreppet kärlek. Kärleken (eros) är enligt Hesiodos den okända guden och den kosmogoniske och allenarådande orsaken till alltets tillblivelse, vilket alltså är en beskrivning av monoteism. Och den uppfattningen var allomfattande i Grekland från 700-600-talen före vår tid. Gudalärorna hade betydelsen för ett slags pedagogiskt värdeinnehåll, som skulle läras ut, och kan liknas med Jesus uttalanden i liknelser, vilket också handlar om pedagogik.

Den grekiska gudavärldens gestaltande av egenskaper, hittar vi även hos judendomen, buddhism och hinduism. Ur dessa gestaltningar uppkom religionsmyter, som senare befästes som bokstavliga sanningar och blev till religionsfundament.

Efter Hesiodos kom eros och psyke att förknippas med gränsöverskridande kärlek människor emellan. I Grekland och stora delar av omvärlden fanns tidigt kärlek över könsgränser, framförallt mellan unga män, som man vet. Erosmyten förändrades hos romarna till en ytlig egoistisk kärleksgud som tog för sig, men som drabbade människorna.

Men eros fick en annan parallell inriktning, också under romartiden, i betydelsen av genkärleken, det vill säga den ömsesidiga kärleken av att sända och mottaga. Betydelsen av psyke möjliggjorde utvecklingen av agapebegreppet. Psyke utgör människans kvinnliga sida, det vill säga den kärleksfulla själen, och strävandet efter odödlighet och med utvecklingen av medvetandet genom sinnesförändringar. Det handlar här om godhetens ideal – agape.  

DET URSPRUNGLIGA KÄRLEKSBEGREPPET

Agapebegreppet är grundläggande värderingar i de ursprungliga religionerna. Agape är ett centralt begrepp för evangelisterna i Nya testamentet. Den självutgivande kärleken gäller i relationen mellan Gud och människor, och ger karaktär och gestalt åt den gudomliga kärleken. Enligt Johannes är Gud kärleken. 1Joh.4:8

Evangelisterna ger kärleken den egenskap och dignitet som kommer allra först i relationen med Gud och människor emellan, enligt Markus 12:28-31. Och enligt Matteus riktas Guds kärlek till alla människor med en inbjudan för upptagandet i Guds gemenskap. Och den inbjudan gäller även människornas fiender dem emellan. Vän och fiende behandlas lika. Jesus ses som kärleken och rättvisan förkroppsligad och den fullkomliga förebilden.

Augustinus hade sin erfarenhetssyn efter manikéerna, som han uttryckte i Caritas, med drag av både eros och agape. Kärleken hos manikéerna gällde den kosmiska kraften, eller Guds partikelemanationer, med tingen utgörande Guds väsen – med likhet av uppfattningar i enlighet med panenteism.

Agape är kristendomens kärnfulla religiösa och etiska grundfundament och skiljer sig från eros i första hand på grund av en mer fullkomnad verklighetsförklaring. Eros utnyttjades felaktigt och fick under vissa tider en annan inriktning än vad som var menat från början, i enlighet med Hesiodos.

Människan befinner sig i ständig rörelse, och om vi självkritiskt jämför verklighetens kristendom så har kärleken inte heller där alltid varit så värst föredömlig. Och detta på grund av att ledningen utgjorts av andra än av Jesus. Var tid har sina bedömare över bland annat den egna människosynen.

Det stora och föredömliga med agape är det spontana oberoendet av objektets värde. Guds kärlek gäller alla människor, djur och natur. Och människor kan göra sig mottagliga för Guds kärlek. Agape är den kristna drivkraften och den grundläggande poängen.

MÄNNISKAN OCH RÄTTVISAN

Justitia och Dike är romarnas respektive grekernas gudagestaltning för kärlek och rättvisa. Det är också de uttalade orden av Jesus med uppmaningen att följa hans väg för sanningen och livet. Uppmaningen gäller att i praktiken verka som Ordets görare i förverkligandet av Guds avsikter för det goda samhället. Kärlek genererar rättvisa. Men om den kärleken är för svag, drabbas många människor av ojämlikhet och orättvisor. Rättvisebegreppen har i alla tider varit viktigt och tillhör religionsstiftarnas grundläggande värderingar. Ja, det var kring kärlekens och rättvisans behov som religionerna kom till stånd.

Någon allmänt accepterad definition av rättvisebegreppet anses det heller inte finnas – beroende på vilka uttalanden som vill göras gällande. Det kan bero på att det finns olika intressekonflikter kring makten över definitionen och över människorna. Den konflikten har i årtusenden visat sig i allvarliga konflikter och i stor mångfald. När Jesus påtalade orättvisorna i sitt samhälle svarade makthavarna med att direkt bekämpa Jesus.

Aristoteles förutsatte intressekonflikter kring synen på ägande och fördelning. Han gjorde klart att det fanns en dualitet, med flera parter inblandade i flerställiga relationer.

Dualitetsfrågan gäller om det är frivilliga eller ofrivilliga omständigheter mellan människor och makthavare, eller om det finns motsättningar mellan utfört arbete och betalning. Sådana motsättningar handlar om juridisk rättvisa och har vanligen varit uppkomsten av politiken.

Den moderna demokratin ger utrymme för en ömsesidig bedömning mellan olika parter kring den juridiska rättvisan, och vad ett förhandlingssystem kan möjliggöra. Parlamentarism för medlande uppgörelser mellan olika parts- eller särintressen är uttrycket för mer civiliserade relationsprocesser, även om det inte nödvändigtvis är uttryck för demokrati i sig.

Definitionen av rättvisa är mer än ett juridiskt begrepp. Rättvisa handlar om etik, om vad som är rätt och fel, och vilka moralregler som ska gälla. De ständiga teserna kring frågan om rättvisa och moral har lett till vår tids avgörande samhällsmotsättningar och formuleras i värderingarna kring ideologisk egoism eller för det ändamålsenliga och goda samhället. Fenomenet människan har aldrig gett upp förhoppningen om det goda samhället. Och detta på grund av att det är allra bästa för hela världen.  

»»»  «««

KATOBS:

Ingenting är självklart

Mina damer och herrar, kära vänner, Jag välkomnar er alla till detta års Forum 2000 konferens. Jag är övertygad om att ni inte kommer att finna den tid ni tillbringar här bortkastad.

Vaclav Havel: |2010-10-20|Trots att jag är väl medveten om alla de allvarligare problemen som den mänskliga närvaron på denna planet vållar – alltifrån slumområdena i asiatiska städer eller latinamerikanska megapolis till städer förödda av jordbävning och översvämningar – så vill jag börja mitt föredrag genom att säga något mera personligt. För flera år sedan när jag brukade köra bil från Prag till vår dacha (sommarstuga) i östra Böhmen, tog resan från stadens centrum till skylten som talade om att här tog staden slut en kvart. Sedan tog ängarna, skogarna, fälten och byarna vid. I dessa dagar tar samma resa gott och väl 40 minuter eller mer, och det är omöjligt att veta om man verkligen lämnat staden eller ej. Det som man tidigare klart kunde urskilja att det var en stad förlorar i vår tid sina gränser och därigenom sin identitet. Det har blivit en stor förvuxen cirkel av något för vilket jag inte kan finna ord. Det är inte en stad med det innehåll som jag ger begreppet "stad", inte heller förorter, än mindre en by. Framför allt saknar denna agglomeration gator eller torg. Det är bara en slumpvis sammansättning av jättestora envånings lagerlokaler, varuhus, stormarknader, stora försäljningsställen för bilar och möbler, bensinstationer, matkedjor, jättestora bilparkeringar, ett och annat höghus som hyser kontor, alla slags depåer och grupper av enfamiljshus som visserligen sluter sig tätt till varandra 

men för övrigt är förtvivlat bortom all annan mänsklig verksamhet. Och emellan allt detta – och det är det som bekymrar mig mest – finns stora landområden som inte innehåller något alls, jag menar att de saknar såväl ängar, fält, skogar, djungel eller meningsfull mänsklig bebyggelse. Här och där kan man finna det som tycks vara slumpvis belägna arkitektoniskt vackra eller originella byggnader, men sådana byggnader ligger för sig själva i förnäm avskildhet, som de tillhörde en grav. Den har inga grannar, ligger inte ens på ett visst avstånd från en annan byggnad, den bara står där. Med andra ord, våra städer är tillåtna att helt urskillningslöst och utan kontroll förstöra det omgivande landskapet som tidigare ägde natur, gammaldags stigar, trädalléer, byar, kvarnar och ringlande bäckar. Istället har man på dessa platser tillåts bygga gigantiska obestämbara agglomerationer som spränger sönder de naturliga mänskliga samhällena och under den internationella likformighetens fana angriper den allt som äger individualitet, identitet eller olikartad beskaffenhet. Och då och då försöker den imitera något som tidigare hörde till den traktens kultur, eller något originellt, men det ser underligt ut, vi förstår att det är fejkad attrapp, placerad där för att lura oss. Ett nytt slags fenomen uppstår så: den obegränsade konsumtionslystnadens kollektiv som föder en ny form av ensamhet.

Varifrån kommer hela denna bedrövliga utveckling och varför blir den bara värre och värre? Hur är det möjligt att människorna på ett så oresonligt sätt behandlar inte bara landskapet som omger dem utan även den planet som de har fått som gåva att befolka? Vi vet att vi uppför oss på ett destruktivt sätt och ändå framhärdar vi med detta. Hur är det möjligt?

Vi lever i den första helt och hållet globala civilisationen. Det betyder att vilka nya företeelser som än uppstår på vår jord så kan de mycket snabbt och lätt spridas till hela världen.

Men vi lever också i den första ateistiska civilisationen, med andra ord en civilisation som har förlorat sitt samband med det oändliga och det eviga.

Därför föredrar denna civilisation förtjänst på kort sikt framför en mera långsiktig sådan. Vi lägger vikt vid hur en investering renterar sig inom en tidsrymd om tio eller femton år, vilken inverkan den kommer att ha på vår avkommas liv om hundra år, det är mindre viktigt.

Den allra allvarligaste sidan av denna globala, ateistiska civilisation är emellertid dess stolthet. Det är det samhälles stolthet som låter sig ledas av beviskraften i sin rikedom att upphöra att respektera naturens och våra förfäders bidrag (till vår civilisation), att upphöra att respektera detta som en princip och att endast respektera det om det anses kunna bli ytterligare en källa till profit.

Ja, varför skulle en byggherre bemöda sig om att bygga ett lager med flera våningar när han kan ha så mycket land han vill och därför kan bygga så många envånings lagerlokaler han vill? Varför skulle han bry sig att se till att byggnaden passar till sin omgivning, bara den ligger på kortast möjliga avstånd från kunderna och att det finns en jättestor parkeringsplats bredvid? Vad bryr väl han sig om ifall det mellan honom och nästa byggnad bara finns ett stort ödeland? Och kunde han bry sig mindre om att staden uppifrån ett flygplan mer och mer liknar en tumör som ger metastaser i alla riktningar och att det är han själv som bidrar till att den ser så ut? Varför skulle han uppröras över några dussin hektar som han låter gräva upp ur en jord, som många ännu betraktar som sitt hemlands naturliga inramning?

Vi är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att äga, och som förkunnar vetenskapens, teknologins och det rationella vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten att använda oss av allt som kan bevisas vara användbart.

Bakom allt detta känner jag att det finns inte bara en global snabbt spridande närsynthet, utan också denna civilisations uppblåsta självmedvetenhet, till vars grundläggande drag det hör att tro att vi vet allt och att det som vi inte vet, det kommer vi snart att finna ut för vi vet hur vi ska bära oss åt för att få reda på det. Vi är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att äga, och som förkunnar vetenskapens, teknologins och det rationella vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten att använda oss av allt som kan bevisas vara användbart, eller som helt enkelt är en källa till mätbar profit, allt som gynnar tillväxt, mer och mer tillväxt, inkluderande agglomerationernas tillväxt.  

Men med dyrkan av den mätbara profiten, det bevisade framåtskridandet och synliga gagnet försvinner respekten för mysteriet och med detta ödmjuk respekt för allt som vi aldrig kommer att kunna mäta och känna till, för att inte tala om den förargliga frågan om det oändliga och det eviga, som fram till nyligen var den viktigaste referensramen för våra handlingar. 

Vi har glömt totalt det som alla tidigare civilisationer kände till: att ingenting är självklart.  

Jag tror att den senaste finansiella och ekonomiska krisen var mycket betydelsefull och att den faktiskt var en signal att vakna upp till vår nutida värld.

De flesta ekonomerna trodde direkt eller indirekt på tanken att världen, inklusive det mänskliga handlandet, är mer eller mindre förståligt, möjligt att beskriva i vetenskapliga termer och därför förutsebart. Företrädarna för marknadsekonomin och för hela det legala ramverket räknade med att de visste vad människan är och vilket som är hennes mål, kände till bevekelsegrunderna för banker och firmors handlande, vad aktieägarna önskar och vad som kan förväntas av en viss individ eller samhälle.  

Och plötsligt stämde inget alls av allt detta. Istället var det oförnuftets ansikte som lurade på oss från fondbörsernas dataskärmar. Och även de mest fundamentalistiska ekonomerna, vilka – eftersom de hade ingående kännedom om sanningen – med orubblig tillförsikt var övertygade om att marknadens osynliga hand visste vad den gjorde, fick plötsligt erkänna att de hade blivit tagna på sängen.

Jag hoppas och förlitar mig på att eliten i dagens värld kommer att inse vad vi bör lära av denna signal.

Det är i själva verket inget märkvärdigt, inget som en någorlunda lyhörd person inte kände till för länge sedan. Det är en varning mot den oproportionerliga självsäkerheten och övermodet som den moderna civilisationen bekänner sig till. Mänskligt uppförande kan inte förklaras på det sätt som uppfinnarna av ekonomiska teorier och koncept tror, och företags, institutioners eller hela samhällens uppträdande kan det ännu mindre.

Efter en sådan här kris kommer naturligtvis tusentals teoretiker att uppträda och förklara exakt hur och varför det hände och hur man kan undvika att något liknande händer i framtiden. Men detta kommer inte att vara tecken på att de förstått det budskap som krisen gav oss. Det är snarare troligt att det motsatta sker: deras tolkningar kommer helt enkelt att vara ytterligare ett tecken på den oproportionerliga självsäkerhet som jag nämnde tidigare.

Jag betraktar den nyligen inträffade krisen som en mycket liten och mycket obemärkt maning till ödmjukhet. En liten och obemärkt utmaning som kallar oss att inte ta allt för givet. Underliga ting händer och kommer att hända. Om vi inte förmår oss själva att medge det, då är vi inne på fördärvelsens väg. Egendomlighet, onaturlighet, mysterium, ofattbarhet har ofta motats ut ur människors allvarliga tankar och förpassats till tvivelaktiga 

Arkitektens dröm

människors tvivelaktiga garderober. Tills de igen tillåts vända tillbaka till vår värld, ser det inte så bra ut. Det var inte bara helt nyligen som den moderna stoltheten som jag refererar till visade sig i arkitektoniska verk. I mellankrigsperioden fanns det redan många som ansåg att självsäkert och rationellt tänkande var nyckeln till ett nytt sätt på vilket man skulle betrakta mänskliga byggnadsverk. Därför började de planera för lyckliga städer med särskilda zoner för bostäder, idrott, underhållning, kommers eller hälsovård, vilka alla skulle vara förenade genom en logisk infrastruktur. Dessa arkitekter hade fallit offer för den felaktiga uppfattningen att ett upplyst sinne kan tänka ut den ideala staden. Men ingenting av allt detta blev verklighet. Djärva stadsplanerare visade sig vara en sak, själva livets krav en annan. Livet kräver ofta något helt annat än det som arkitekterna kan ge, som till exempel en stadsdel som består av en underlig blandning av olika funktioner, till exempel en lekplats bredvid en regeringsbyggnad, som i sin tur ligger nära en liten park. I hundratals år har mänskligheten levt i civilisationer där kulturerna bildades, med andra ord, en bebyggelse hade en naturlig ordning som fastställdes av en känslighet som delades av alla och tack vare vilken även en obildad smed på medeltiden när han blev ombedd att gjuta en konsol så göt han en gotisk sådan, utan att behöva ha en lärare som talade om för honom hur han skulle bära sig åt. Den designernas civilisation som vi lever i nu är bara en av många underordnade konsekvenser av denna den moderna tidens övermod, där människorna tror att de förstått allt och att de därför kan helt och hållet planera hur världen ska se ut.

Förundran och en medvetenhet om att saker och ting inte är så självklara som man tror, det anser jag vara den enda vägen ut ur denna farliga värld där högmodets civilisation får råda.  

Kan något vara helt och hållet självklart?

Förundran över att allt som vår värld består av inte är självklart, det är ju den första impulsen till frågan: Vad är alltings ändamål? Varför existerar det alls? Varför existerar över huvud taget något? Vi vet det inte och det kommer vi aldrig att finna ut. Det är mycket möjligt att meningen med allt är att vi ska ha något att förundras över. Och att vi finns till så att någon kan förundras. Men vad är det för mening med att någon förundras över något? Och vilket alternativ finns det till vår existens? Om ingenting skulle finnas, då skulle det inte heller finnas någon som kunde betrakta det. Och om när inte fanns någon som kunde betrakta, då är den stora frågan om icke-existensen alls vore möjlig.

Kanske någon som bor några hundratals ljusår borta från oss tittar på oss just nu i ett raffinerat teleskop. Vad är det denna varelse ser? Jo, det trettioåriga kriget. Av enbart denna anledning inser vi att det är sant att allt som är finns här hela tiden, att inget som hänt kan anses inte ha hänt, och att med varje ord eller rörelse som vi gör förändrar vi kosmos – för alltid – och gör det annorlunda mot hur det var förut.

Hur det än må vara med den saken, så är jag övertygad om att vår civilisation är på väg mot en katastrof, om inte vår mänsklighet tar sitt förnuft till fånga. Och den kan endast göra det om den ger sig i kast med sin närsynthet, sin okloka övertygelse att den är allsmäktig och sitt svulstiga högmod, som kommit att gräva sig så djupt in i dess tänkande och handlingar.

Det är nödvändigt att förundras. Och det är nödvändigt att fråga sig om om saker och ting verkligen är så självklara.  

Jag hoppas att Forum 2000 i år inte bara kommer att handla om arkitektur och urbanism, som den har tagit som sitt huvudtema, utan även med de vidare konsekvenserna. Vad kan vara den största utmaningen för vår tids tänkande än det sätt på vilket mänskligheten tar hand om en av kosmos miljarder himlakroppar?

Tack för er uppmärksamhet, jag anser den inte vara självklar.

 

Vaclav Havel är författare. Genom sin kritik av samhällssystemet blev han fängslad mellan åren 1978-81. Han var efter befrielsen från kommunismen president i Tjeckoslovakien 1989-1992 och i Tjeckiska republiken 1993-2023. Han var en av de ledande personerna inom medborgarrättsrörelsen Charta 77. 

Artikeln är tidigare publicerad i Katolsk Observatör.

Översättning: Natasja Hovén

www.katobs.se

»»»  «««

Kvantmedvetandet:

Luftarianer räddar oss i framtiden?!

Det pågår en bitter och tyst kamp mellan två oförenliga grupper inför det stundande paradigmskiftet, mänsklighetens kanske största utmaning sedan begynnelsen. Likväl är det bara en ytterst liten del, högst fyra procent av jordens sju miljarder invånare som känner till "kampen" – trots att den kan avgöra jordens öde. Medvetandet kan frigöra energi och näring ur luften…

  Imi Markos: (2010–08–03) På den ena planhalvan står metateoretiker, som tror på "medvetandets" existens, medan på den andra planhalvan står materialister, som förnekar medvetandets existens.

De senare är dock i majoritet, och följaktligen stämplas den motsatta sidans metateoretiker som kättare, spridare av irrläror. Fast för närvarande kontrolleras en 82-årig "luftarian" av 35 materialister (läkare och andra experter) under rigorösa former i Indien.  De vill få bevis på om det är möjligt att leva på luft med medvetandets hjälp. Vilket 82-åringen hävdar att det går. Han har ju livnärt sig på luft i 74 år. 

Axlar profeternas mantel…

Metateoretikerna är inte förvånade. De har nämligen alltid förfäktat att medvetandet är alltings skapare, dvs. vi människor har skapat allting med vårt medvetande. Och de grundar denna teori på de senaste 80-årens vetenskapliga upptäckter inom mikro- och makrokosmos, där 

www.rikareliv.info

Metateoretikern Ervin László säger så här: "Hjärnan (brain and mind) styr inte medvetandet. Hjärnan är bara en kopplingsstation, som förmedlar signaler till medvetandet. Precis som radion. Plötsligt stänger du av radioapparaten. Det du lyssnade på har inte alls tystnat? Både radioapparaten och hjärnan tar emot signaler och omvandlar dem till medvetna upplevelser, enligt László. Han har döpt processen till Kvantmedvetande, KM eller Quantum Consciousness, QC.

materian upphör att existera. De hänvisar bland annat till kvantfysiken, som har avslöjat att i den subatomiska sfären finns varken tid eller rum. Inte heller något synligt att ta på – bara ett slags komprimerad och osynlig energi, som ibland uppträder i form av partiklar och ibland likt vågor, vars plats eller hastighet inte går att kartlägga.

Fysiker, som ägnar sig åt kvant talar alltmer om metafysik än om fysik, Och de predikar om en mystisk kvantverklighet medan de axlar apostlarnas, profeternas mantel.

Materialisterna, vilka tillhör vetenskapens huvudfåra, påstår att de inte vet vad "medvetandet" är. Hjärnforskningen kan inte hitta dess verksamhetsfält. Den etablerade vetenskapen har inget bevis (evidens) på medvetandets existens.

Senast var det professor Ulf Danielsson, känd fysiker i Uppsala med fokus på kosmologi och strängteori, som förnekade medvetandets förefintlighet när han sommarpratade i radion. Och han räknas ändå som en öppen och poetisk fysiker. Ja, han skriver om kosmos som en ängel, enligt litteraturgiganten och kritikern Lars Gustafsson, som har läst Danielssons böcker. 

Ulf Danielsson och hans likar på KTH fyller de lagbundna fariséernas roll i den pågående kampen. De anser att Medvetandet, om det nu finns, måste vara en biprodukt av hjärnan och sinnet (brain and mind).

"Medvetandet är inte en biprodukt av hjärnan utan en fri och självständig Skapare, som ingår i universums helhet och har direktkontakt med den ursprungliga Skaparen", replikerar medvetandets apostlar och talar om medvetande Gud.

Därmed är "kuddkriget" igång. Materialisterna går till attack och säger:

"Du får en stroke, hjärninfrakt (blodpropp i hjärnan) och du hamnar på intensiven utan att ha kontakt med din omvärld. Var är ditt medvetande då? Du överlever dock, men halva kroppen är förlamad och ditt minne från de senast 30 åren är som bortblåst, Dessutom har du svårt att tala och uttrycka dig. Var är nu ditt medvetande?

Var är medvetandet om hjärnan dör?

Några dagar senare tillstöter dock komplikationer och du dör. Din hjärna är död!! Var är ditt medvetande? Det finns helt enkelt inte längre.

Den världsberömde metateoretikern Ervin László protesterar emellertid och svarar så här:

"Ni materialister har en felaktig uppfattning om hjärnans funktion. Hjärnan (brain and mind) styr inte medvetandet. Hjärnan är bara en kopplingsstation, som förmedlar signaler till medvetandet. Precis som radion. Den sänder, vidarebefordrar till exempel en symfonikonsert från Carnegie Hall i New York via etern.

Plötsligt stänger du av radioapparaten. Apparaten tystnar. Den är "död". Betyder det att symfoniorkestern i Carnegie Hall också har tystnat? Inte alls. Den fortsätter spela, liksom radiotjänsten i ditt land fortsätter att sända och dirigenten plus kompositören får stående ovationer efteråt."

Både radioapparaten och hjärnan tar emot signaler och omvandlar dem till medvetna upplevelser, enligt László. Han har döpt processen Kvantmedvetande, KM eller Quantum Consciousness, QC, som till och med registrerar signaler från kosmos.

De materialistiska skeptikerna kontrar

Vad händer när alla sinnen är utslagna? Var är ditt QC eller KM om du är totalt handikappad? Med andra ord, du är dövstum och blind, din näsa känner varken doft eller lukt, din tunga kan inte skilja mellan olika smaker. Dessutom är du arm- och benlös sedan födelsen. Alltså, alla dina sinnen är utslagna. Din hjärna kan självfallet inte medvetandegöra sinnesorganens obefintliga signaler, Din förmåga till perception är plus minus noll. Har du då ett MEDVETANDE ändå? 

"Metateoretikerna ger sig dock inte och svarar med stor övertygelse:

"Absolut! Ditt medvetande kan skaffa information med paranormala metoder oberoende av några kända fysikaliska sinnen eller slutledning från tidigare erfarenheter. Det kallas Extrasensorisk Perception, ESP, och det vetenskapliga studiet av paranormala fenomen som ESP kallas parapsykologi, vilken även inkluderar andra fenomen – typ reinkarnation…"

Nu går materialisterna upp i limningen och debatten blir aggressiv:

"Nu börjar ni tala om medvetandets odödlighet, precis som de stora religionerna beskriver själens odödlighet. Både medvetandet och själen är för oss, tills vidare, gåtor, som vi låter vara i fred och som vi inte försöker lösa med våra bristfälliga kunskaper. Vi väntar med svaren tills vi får vetenskapliga bevis. Men ni metateoretiker presenterar era hypotetiska lösningar på gåtorna som absoluta sanningar. Det håller inte,"

Och repliken kommer direkt:

Acceptera vetenskap utan bevis!

"Här går skiljelinjen mellan materialister och metateoretiker, Materialister tror inte på metafysiska, mystiska fenomen och väntar på materialistiska bevis på mystik, som världen vimlar av. Ni väntar förgäves. Ni får aldrig påtagliga bevis på metafenomen. Ni är helt enkelt tvungna att godkänna den mystiska verkligheten – utan klassiska bevis.

Till exempel att den som uppnår en hög medvetandenivå kan undvika stroke. De kan med meditation och yoga eliminera stress – ja, med medvetandet kan de pressa blodtrycket till idealisk nivå. De går inte heller upp i vikt eftersom de äter rätt eller inte äter alls. Som den indiske yogin Prahlad Jani. Han är 82 år och enligt egen utsago inte har ätit mat eller druckit vatten på 74 år.

Läkarna som tog hand om honom i Ahmedabad i Indien kallar honom LUFTARIAN, eftersom han i djungeln kunde livnära sig på Luft, Med hjälp av meditation kan Prahlad Jani frigöra energi och näring ur luften. Precis som i nanoteknologin. Prahlad Jani är ett vandrande nano-under.

Luftarian gäckar vetenskapen

35 läkare och olika experter har testat honom under 20 dagar, då han avstod från mat och dryck och han konsumerade bara luft. Testkontrollen var rigorös och kontrollgruppen häpnade. Prahlad Jani, som i åtta års ålder välsignades av en indisk gudinna, var kärnfrisk efter fastan. Visserligen är han extremt smal och tunn, men alla hans värden är normala, enligt laboratorieproverna.

Den officiella rapporten om hans test kommer inom kort. Det är bara att googla på Prahlad Jani på Internet. Mystiken kring Prahlad Jani gäckar den materialistiska vetenskapen.

I Indien och i buddhistiska länder finns det en uppsjö av yogis och eremiter, som kan isolera sig och avstå från mat och dryck. Men inte bara i Asien utan även i Europa kan vi dra fram liknande exempel. Nunnan Therese Neumann (1898-1962) tillbringade sina sista 36 år på samma sätt som Prahlad Jani, hon varken åt eller drack i klostret.

Materialisterna håller emellertid tyst om dessa fenomen, inte ens intresserade av att forska i dem. I stället ifrågasätter de ännu hårdare alla paranormala händelser och argumenterar så här:

Heliga gurus kontra diabetiker

"Märkligt att metafysikens anhängare talar högt om ett fåtal gurus, som kan styra livet med meditation (bland annat TM) och yoga, men de talar betydligt tystare om de 50 miljoner, som lider av diabetes i Indien. Många indier har börjat ersätta vegetariska rätter med västerländsk skräpmat, och om de fortsätter på samma sätt så drabbas Indien av 100 miljoner sockersjuka inom tio år. I detta sammanhang skryter man inte med meditation och yoga.

Åk till Indien och du upptäcker att den stora majoriteten struntar i vedaskrifterna, som fascinerar västvärldens kvantfysiker. Den är inte heller intresserad av medvetande och holistiskt tänkande. De flesta hinduer vill bara göra business, sälja, sälja och sälja. I sina mest påträngande stunder överträffar de till och med de businesstokiga amerikanarna.

Förresten, endast få fattiga kan erövra ett högt medvetande eftersom TM-kurserna är dyra. Bara de välbeställda har råd med dem. Inofficiellt får daliterna, de oberörbara parias, inte besöka de hinduistiska templen och lära sig tekniken för meditation av prästerna.

Men hur vi än vrider och vänder på problemet så kräver Medvetandet kopplingsstationen hjärnan. De är ömsesidigt beroende av varandra i icke extrema situationer. Därför förväxlas ständigt brain, mind och consciousness. Hjärna eller Medvetande påminner starkt den klassiska frågan: Vad kom först, Hönan eller Ägget? "

Den ansedda vetenskapsjournalisten Arthur Koestler går ett steg vidare och ställer denna kontroversiella fråga utan att avvisa medvetandesamhällets efterlängtade födelse:

Kan Människan uppnå ett högre medvetande med Människans felkonstruerade hjärna?

Underförstått: Kan alla mobilsera Prahlad Janis eller Maharishi Mahedh Yogi: s meditationsförmåga när kopplingsstationen, hjärnan, har stora brister? Frågorna är berättigade av historiska och biologiska orsaker.

Sjuk biologisk produkt

Den historiska orsaken. De ledande kvantfysikerna med Amit Goswami i spetsen hävdar ju, som sagt, att allting har skapats av medvetande. Vi antar att Goswami & Co har rätt. I så fall har medvetandet skapat inte bara det goda utan också det onda i mänsklighetens långa historia. Och i så fall måste jag citera ännu en gång Arthur Koestler, som introducerade holonbegreppet och därmed gett det holistiska tänkandet ett ansikte. I sin omtalade bok Janus avslöjar han dock Människans dubbla ansikte, det goda och onda. Vilket framgår av namnet Janus, som syftar på romerska mytologins gud, som avbildas med två ansikten. Därför skriver Koestler så här:

"Det är huvudskälet till en låg återstående förväntad livslängd hos homo sapiens, efter Hiroshima är det paranoida drag som dokumenten från hennes förflutna vittnar om. Om en opartisk observatör från en mer avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra den slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd, men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvensen av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen – med tanke på möjligheterna till en långvarig överlevnad. Det mest ihållande ljud som genljuder i människans historia är krigstrummornas dunkande. Stamkrig, religionskrig, inbördeskrig, dynastiska krig, nationella krig, revolutionära krig, kolonialkrig, erövringskrig och befrielsekrig, krig för att hindra och göra slut på alla krig följer på varandra en kedja av tvångsmässig upprepning så långt människan kan erinra sig i sitt förflutna, och det finns alla skäl att tro att kedjan kommer att sträcka sig in i framtiden."

Vi kan resa till stjärnorna, men inte till Gaza…

Bara åren efter Hiroshima, mellan 0 och 20 e. H. eller 1946-66 utkämpades 40 krig förda med konventionella vapen, och vid åtminstone två tillfällen – Berlin 1950 och Kuba 1962 – har vi stått på randen till ett kärnvapenkrig. Och för närvarande år 2010 hotas vi av en ny potentiell kärnvapenmakt (Iran) – utan att vi, vardagsmänniskor, tar hotet på allvar. På grund av den moderna psykologin, som har lärt oss att tänka "positivt" och glömma det "negativa" så fort som möjligt.

Ja, Människan, har mer eller mindre glömt alla grymma krig, som hon har skapat med sitt medvetande. I varje fall lider vårt samvete inte så värst mycket av krigens hemskheter. Krig och mördande har i stället förvandlats till underhållning på filmduken, på TV-skärmen och i historieböckerna.

Det mest påfallande tecknet på vår arts patologi är kontrasten mellan de unika teknologiska framgångarna och den lika unika oförmågan att sköta de sociala angelägenheterna. Vi kan kontrollera rörelserna hos satelliter som kretsar kring avlägsna planeter, men vi kan inte kontrollera situationen på Nordirland och konflikten i Mellanöstern. Liksom osämjan mellan Pakistan och Indien om Kashmirs gränser. Människan kan ge sig iväg från jorden och landa på månen, men hon kan inte passera gränsen mellan Israel och Gaza.

Einstein kontra Eichmann

Och vi föredrar att stolt hylla våra beundransvärda astronauter, uppfinnarna bakom datorernas enorma potential, våra författare med Shakespeare i spetsen, våra fantastiska kompositörer med Bachs och Mozarts himmelska toner, våra omtalade konstnärer Picasso & Co och våra vetenskapsmän med Einstein som frontfigur.

Vi tänker dock sällan på skammens samvetslösa  representanter som Torquemada (spansk storinkvisitor),  Cortes och Pizzaro (spanska conquistadorer),  Tippu Tip (världens mest kända slavhandlare i Zanzibar), Stalin (grundare av Gulag i Sovjet), Hitler och Eichmann (tyska nazister bakom förintelsen), Pol Pot (folkmordets organisatör i Kambodja), Ratko Mladic ("slaktaren" i Srebrenica) osv.

Observera att Eichmanns abnormitet var ytterst nära att förinta Einsteins genialitet. Därmed är vi framme vid den biologiska frågan: Hur kan Människan vara både abnorm och geni?

Neocortex mot hypothalamus

Den biologiska orsaken. Evolutionen har lämnat några skruvar lösa mellan neocortex och hypothalamus. Det finns nämligen en klyfta mellan den fylogenetiska gamla reptilhjärnan (hypotalamus) och den nya hjärnbarkens funktioner, som skulle kunna förklara skillnaden mellan människans intellektuella och emotionella beteende.

Medan våra intellektuella funktioner utövas i de nyaste och högst utvecklade delarna av hjärnan (neocortex) fortsätter det rapsodiska och oberäkneliga känslobeteendet att styras av ett relativt enkelt och primitivt system av arkaiska strukturer i hjärnan, vilkas grundläggande mönster blott har genomgått ringa förändringar under utvecklingens gång. Enligt Fredric Wood Jones, en av grundarna av den moderna fysiska antropologin.

Teorin grundar sig på de fundamentala anatomiska och funktionella skillnaderna mellan de arkaiska strukturer i hjärnan, som människan har gemensamt med kräldjuren och de lägre däggdjuren, och den specifika mänskliga neocortex, som utvecklingen lagt ovanpå dessa äldre strukturer – men utan att säkerställa tillräcklig samordning.

Tro och förnuft i luven på varandra

Resultatet av denna evolutionära blunder är en osäker samexistens med ofta utbrytande akuta konflikter mellan hjärnans djupa fäderneärvda strukturer, som huvudsakligen har med instinkter och känslomässigt beteende att göra, och neocortex som har begåvat Människan med språk, logik och symboliskt tänkande.

Den gamla och nya hjärnan, känsla och intellekt, tro och förnuft ligger i luven på varandra. Se på de senaste krigen på Balkan, Nordirland, Rwanda, på Mellanöstern och Uzbekistan. Där är förnuftet helt ur spel. Där följs den gamla hjärnans känslobundna diktatur.

Hypothalamus eller mellanhjärnan är egoistisk i sin strävan. När starka känslor blir otillfredsställda tar hypotalamus över makten och tvingar neocortex till lydnad. Upprördheten blockerar alla försök till reflektioner, avvisar alla alternativa lösningar och överblick av konsekvenserna.

Tar ingen hänsyn till moral

Mellanhjärnan har omedelbar tillfredsställelse som mål och tar ingen hänsyn till moral. Och det borde ge medvetandets förespråkare en ordentlig tankeställare eftersom det högre medvetandet flaggar just för etik och moral.

Vi kan utan vidare konstatera att den tänkande huvan, som förser Människan med hennes förståndsgåvor, inte är tillräckligt integrerad och koordinerad med de gamla irrationella strukturerna. De nervbanor som vertikalt förbinder neocortex med mellanhjärnans arkaiska strukturer är uppenbarligen otillräckliga,

På så sätt kunde Adolf Hitlers ondskefulla reptilhjärna besegra Thomas Manns och weimarrepublikens humanistiska neocortex på 1930-talet. Just det, å ena sidan det bleka inslaget av rationellt tänkande, av logik svävande i en tunn tråd, som alltför lätt brister; å andra sidan det rasande ursinnet hos passionerat omfattade irrationella uppfattningar, som återspeglas i de katastrofer vår tidiga och nuvarande historia uppvisar.

Guliver ville inte stödja lilleputtarnas krig

Det kallas schizofysiologisk tabbe, i stället för att utrusta Människan med ett mera sofistikerat instrument – precis som gälarna omvandlades till lungor och kräldjurens framben förvandlades till fågelns vingar – fick Människan precis som sköldpaddan en slarvig lösning. Sköldpaddan, som är välskyddad av sitt pansar, men som gör den samtidigt så topptung, att om den faller på rygg, kan den inte komma på fötter igen, utan svälter ihjäl Ett groteskt konstruktionsfel, som författaren Kafka har gjort till en symbol för människans belägenhet. På grund av hjärnans brister. Dessförinnan ironiserade Jonathan Swift över denna brist i Gullivers resor, där två lilleputtstammar krigade med varandra, eftersom de var oense om hur man skulle knäcka och äta de kokta äggen.

Det säger det mesta om Hjärnans felkonstruktion, som de flesta inom vetenskapen vägrar att se. I stället noterar de med tillfredsställelse att det finns en stark horisontell förbindelselänk (Corpus callosum) mellan den högra och vänstra hjärnhalvan i neocortex, men de struntar fullständigt i att Människan saknar en godtagbar vertikal sammankoppling mellan den nya och de gamla hjärnorna (hypothalamus och cerebellum).

Och att denna uteblivna länk gör Människan mentalt handikappad och får henne att gång på gång dra tvivelaktiga och förhastade slutsatser. Slutsatser, som präglas av den opålitliga reptilhjärnan. Som nu inför Medvetandeeran, nu när fysikens klassiska teorier håller på att torpederas av metafysiken.

Materialismen är i gungning – vad händer nu?

Kvantfysiken och framförallt den förenande  supersträngteorin (i mikro- och  makrokosmos) bevisar, att de klassiska begreppen om rum, tid, materia och orsakssammanhang inte längre är lika giltiga som i "den newtonska vetenskapen". Dessutom förvandlas fysiken till metafysik med stark bismak av mystik.  När vi kommer ner på atomernas nivå eller kommer upp i rymden existerar inte längre den objektiva världen. I kosmos talar man om fjärde och femte dimensionen (det lär finnas elva dimensioner och enligt astrofysikern Richard Amoroso finns det rent av 13 olika dimensioner)

Med andra ord, vi kan inte längre upprätthålla den mekaniska världsordningen, som vårt industrisamhälle i väst bygger på. I mikro- och makrokosmos upphör till och med materian att existera. Och eftersom själva materiabegreppet har avmaterialiserats kan materialismen inte heller göra anspråk på att vara en vetenskaplig filosofi.

Vi lever i jordens språkliga fängelse

Nu öppnas i stället en stor kosmisk port och genom dess strängar uppenbarar sig ett kosmiskt tillstånd, som Människan inte förmår att beskriva eftersom hon är djupt förankrad i jordens tredimensionella mulla och dess språkliga fängelse.

Kvantfysikerna försöker förtvivlat spegla detta virtuella, ogripbara, osynliga och nirvaniska tillstånd och de söker sig till hinduismens vedaskrifter, som redan för 5000 år sedan antydde att världen var en holistisk, sammanhängande helhet.

Därmed hamnar de i den jordiska människans fantasivärld, där mystiken åter börjar flörta med Gudarna eller med Guden.  Ja, när materian upphör att existera leder metafysiken automatiskt till den stora Skaparen, som med sitt medvetande verkar i den fjärde- och femtedimensionen. Därför är han osynlig för oss, som lever i en tredimensionell verklighet. Vi har inga andra referensramar. Och den västerländska människan tror att Gud är räddningen i en gudlös och hopplös värld. Visserligen har  Buddhismen i öst hittat en väg till andligheten utan Gud, men de besvikna kristna tar inte hänsyn till det. De trampar vidare på den gamla kristna vägen.

En värld med eller utan GUD?

Västvärldens skeptiker, som sedan två hundra år tillbaka har skapat och producerat i en värld utan Gud, tar däremot avstånd från den "vedainspirerade beskrivningen" och den kristna vägen. Det gör förresten också Buddhister. Tvivlarna anser nämligen att "den nya världen", som skapas genom det pågående paradigmskiftet, är bortom veda och dess föreställningsvärld.

Heisenberg själv, en av kvantfysikens chefarkitekter, hävdar:

"Blotta försöken att frammana en bild av elementarpartiklarna och tänka på dem i visuella termer, är att helt missuppfatta dem. Eller att missbruka språket."

En så länge kan vi inte ens föreställa oss detta nya tillstånd – på grund av att vi anlitar hypotalamus som rådgivare och dess tredimensionella referensramar med ritualiserade och ceremoniella attribut, som jordens stamhövdingar, kungar, kejsare, presidenter, påvar, ärkebiskopar och andra storheter har krävt under civilisationens framväxt.

Det är vetenskapens och ödets paradox. Kvantfysiker har med den logiska neocortex-huvan avslöjat mikro- och makrokosmos hemligheter, men när de ska gå vidare tar de tydligen hjälp av hypothalamus, den irrationella och opålitliga gamla hjärnhalvan. I varje fall vissa av dem.

Utvandring till en annan planet?

Personligen anser jag att det ör svårt att säga definitivt JA till Medvetandeeran. Vi kan inte säga JA förrän dagens vetenskapsmän löser problemet med förbindelselänken, som fattas mellan neocortex och hypotalamus. Så länge denna brist existerar blir Medvetandeeran en katastrof.

Just nu vet jag till exempel inte om mitt tvivlande är berättigat och logiskt eller är resultatet av min mänskliga kortslutning – i hypotalamus! Därför att innerst inne vurmar jag för Medvetandeeran. Jag vill dock inte se den som ännu ett misslyckat försök i Människans historia. Kanske en utvandring till en annan planet, som erbjuder liv på jordens villkor, vore den bästa lösningen. Kanske den långa resan i kosmos, ju närmare vi kommer till solens magnetfält, skulle förändra obalansen i våra hjärnor.

Vissa hävdar att även jorden håller på att komma allt närmare solens magnetfält och det innebör automatiskt förändring vår felkonstruerade hjärna.

Jag återkommer med praktikfall beträffande striden mellan neocortex och hypotalamus.

»»»  «««

Civilisation eller barbari

Occidentalism, västvärldens civilisation, kännetecknas av hegemonisträvande och en destruktiv egoism, där "nuet" utgör egoismens livsstil. Med fenomenet människan som alltings måttstock grumlas sikten för livets mening. Detta menat som kritik, bara för det positiva hoppets möjligheter. 

 Paul Lindberg (2009–07–03) ideologierna är döda, och filosofin utvecklas inte längre, har det sagts.

Framtiden tycks inte riktigt längre vara relevant. Desto mer förlorar vi oss i nuet, i förverkligandet av den materiella lyckans dynamo. Nuet, bokstavligen klistras fast vid tidens konsumistiska, kortsiktiga och ständigt tomma lyckosökande. Helt utan sikte på framtid för kommande generationer, och utan lärdomar ur historien. Historien ses oftast som underhållning, av exempelvis filmindustrin eller av bokförlagen – på gott och ont givetvis. Men konsumtionslyckan är bara ett jagande efter luft, och kan komma att bli civilisationens fall. Ett varnande faktum enligt många!

Sanning och konsekvens

Livets alla val handlar mycket om konsekvenser. Och det som gäller är frågan kring civilisation eller barbari – allt 

Kris är ordet som gäller för hela västerlandets civilisation. En planet förblöder på grund av girig vanskötsel av dem som anser att Mammons nyliberalism är bra för världshandeln. Detta är lögn!

under den politiska aningslöshetens röra. Politiken rör sig i nuet utan någon överlevnadsplan eller framtidsstrategier värt namnet.

Occidenten är senlatin och betyder solnedgångens trakt – eller västerlandet. Orienten betyder således den uppåtgående solens trakt – österlandet. Namnet Occidenten kan också uttryckas som solnedgångens civilisation. Namnet kan tyvärr bli mera självuppfyllande än vad vi för närvarande kan föreställa oss.

Tänk på vad Jesus svarade på frågan som ställdes av hans egna lärjungar: 

”Vad blir tecknet på din närvaro och på avslutningen av denna världsordning?” 

Och en viss del av Jesus svar är följande: 

”Solen kommer att förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himlen, och himlarnas krafter skall skakas.” 

Och vi får också reda på att den sista tiden får bekymmersamma förhållanden. Det blir genom farsoter, klimatförändringar, hungersnöd och etnisk splittring; krig, makthunger, social olydnad och familjeupplösning; empatilöshet, moralupplösning och politisk oförmåga; överbefolkning och allmän våldsutveckling i massomfattning. 

Tror ni på detta? Det bör man kunna göra! Dessa ord kan väl knappast vara träffsäkrare! Ovanstående tecken som beskrivs ser vi tydligt redan i dag. Det är inte svårt att sätta in Jesus profetia i vår tids verklighet. Men kunde Jesus se framtiden, undrade jag, och säkert många med mig. Och det jag kom fram till är att Jesus med största sannolikhet kunde se framtiden. Egentligen handlar det om Jesus profetia om människan och hennes historia med uteslutningen av Gud. Jesus fick sina inspirationer i relationen med Gud. 

Jesus finns i Anden, och Anden finns i Jesus! 

Och sådana Gudsrelationer innehas knappast av Mammons maktmänniskor eller de som fördärvar planeten Jorden.

JESUS OM FRAMTIDEN

Jesus kunde varna oss för framtida problem, och uppmanade oss till förändring. Han predikade visserligen att vi på det personliga planet inte ska ta ut morgondagens sorger i förtid, för då gör vi våra problem större och än värre. Det Jesus här säger är ett bra råd. Varför plåga sig själv med för mycket bekymmer?

Men, Jesus varningar om framtiden handlar inte bara om våra personliga vardagsbekymmer. Dessa skillnader har ofta sammanblandats bland kristna.

På det allmänna planet får inte Jesus ord bli orsak till perspektivbyten, och bli ett svepskäl för att inte bry sig om morgondagens problem. Vi kan alltså inte avstå att handla för att förebygga morgondagens hotande katastrofer. Detta eftersom vi med vår kunskap känner till vad som kommer att hända framtida generationer, om inga kraftfulla förändringar kommer till stånd. Kunskapen om den hotande framtiden har i modern tid klargjorts av den naturvetenskapliga forskningen. Men också av profeten Jesus för omkring tvåtusen år sedan.

Jesus varningar gäller naturligtvis även att de personliga bekymren kan komma att bli så mycket mer omfattande och oöverstigliga problem, därför att: 

Dagens problem orsakade i vår tid, blir morgondagens katastrof för våra framtida medmänniskors livsbetingelser!

En hel del kristna nöjer sig med att tro på Jesus, men avstår att gripa in i handlingen, eller att ens ta ställning, med tron att Gud ändå ordnar upp alla världens problem, för dem som är troende. Detta är naturligtvis ett självbedrägeri och svepskäl för en egoistisk bekvämlighet. Detta ställningstagande är ganska bedrövligt, och kommer inte alls från det Jesus predikat. Avvisa dem som uttalar sådana falska ord med bestämdhet!

Andra kristna förlitar sig helt på vad deras politiska auktoriteter anser vara sanningen om tiden vi lever under, och vilka mått och steg de väljer att driva. Men, var aldrig godtrogna, våga vara kritiska! I vår tid är det speciellt viktigt att mobilisera kritiskt handlande mot världsordningen, med tanke på framtiden för nästkommande generationer. Det du gör idag för dina medmänniskor, gör du också för Gud! Dina handlingar läggs till framtiden!

Vad ber Jesus oss att göra?

Jesus programförklaring kan vi läsa om i Evangelietexterna. Det handlar om möjligheten för var och en att låta sig frivilligt ledas av Jesus – men inte med ett okritiskt bifall. Sök dig själv, och låt dig växa i betydelse, både för dig själv och för varandra. Försök lösa så många knutar eller problem som är möjliga i våra korta liv. Och det eftersträvansvärda är det Goda Samhället för kärlek och rättvisa, i ett jämlikhetens Nya Förbund med Jesus och Gud. Om ni inte vill detta, då är det heller inte Gud ni söker – det är Mammon!

Mammon är denna världens Gud, enligt Jesus.

Det Goda Samhället – Ljusriket – föds inom var och ens tillblivelse i medvetandet, under det korta livet. 

Jesus uppmanade oss att söka sanningen och kunskapen, även om vi inte kan komma att bli innehavare av hela sanningen. Det finns ingen människa eller organisation som kan hävda att de är fullkomliga ägare av sanningen. Därför är det viktigt att vara tolerant och respektfull gentemot olika ståndpunkter. Men var inte tolerant till intolerans, och hata orättvisorna!

Sök den harmoniska sanningens livsinnehåll, men påstå inte med säkerhet att du funnit den. Utgå från dig själv i din tillblivelse, du går aldrig ensam. Verka för den kollektiva samhörigheten i gemenskapens förädling, i det som av andligheten benämns "communio" – gemenskapen för Det Goda Samhället eller Ljusriket. Låt ingen "sanningsförespråkare" vara ledare över dig utöver Jesus! Och i den fria sanningens sökande kan förhoppningsvis en bättre civilisation gro och växa, till ett jättestort och vackert träd.

Kan ovanstående artikel anses vara pessimistisk? Kan ni finna positivt hopp i en möjlig framtid? Människor som irriteras eller besväras av en kritisk hållning till världsordningen kan många gånger, ofrivilligt kanske, vara hopplöst bländade av Mammons nuvarande världsordning. Att anse sig vara Jesusanhängare, samtidigt med en positiv syn på Mammons världsordning, är inte alls hållbart. Jesus uppmanar oss till granskaning och urskiljning. Vi måste se med självkritiska och ogrumlade ögon på oss själva i relationen med världsordningen. Sök Jesus visdom direkt från källan i Evangelieskrifterna.

»»»  «««

Världsmedvetandets betydelse

Vår tids globalisering liknar ett slags världsmedvetande, men med påtvingade och skruvade föreställningar om världsordningens förträfflighet. Maktens, plutokratins eller Mammons styrande och ställande kan betraktas som världsmedvetandet – en realitet i dag! Jordens invånare värjer sig många gånger mot denna illusionism genom att undermedvetet, eller påtvingat, blunda för verkligheten. Kritisk urskiljning upphör därför att existera. Istället är behovet av det goda världsmedvetandet elementärt för hela mänskligheten!

 Paul Lindberg (2009–08–10)  Världen existerar – ett faktum! Vi kan blunda för verkligheten, men då kommer sanningen i otakt. Det finns objektiva sanningskonstanter, men som kan vara svåra att finna eller ta till sig. Sanningen ligger i betraktarens öga, sägs det. Ja, men även osanningen.

Begreppet medvetandet har språklig betydelse i människans relationer och kunskapsförståelse.

Medvetandet handlar i grunden om vetandet med varandra, som får sin förlängning i det andliga begreppet communio – gemenskap.

Det har alltid funnits ett allmänt medvetande, men som sett olika ut i civilisationerna, beroende på de omständigheter som människorna befunnit

Människor har gått samman i gemenskap för drömmar och ideal, både inom politik och troende. Drömmar som sedan tagits över av banala och smarta maktmänniskor. Så är det.

sig under. Ett allmänt medvetande kan exempelvis hålla tesen om arternas kamp som fullkomlig sanning; ett annat är att Gud är en fullkomlig realitet. Allmänt medvetande och allmän sanning går inte så sällan i otakt. Ett allmänt medvetande har sin uppkomst ur den subjektiva-jag-upplevelsen, som tillsammans med likasinnade utgör deras gemensamma ståndpunkter. 

Det är de personliga upplevelserna av välden och tolkandet av dess betydelser som är jagets kollektiva enhet, eller den gemensamma upplevelsebetydelsen. Begreppet världsbild, föreställningen om tillvarons beskaffenhet, är ett exempel av upplevelsebetydelsen. Världsbilden är aldrig statisk, och har alltid varit under förändring.

Upplevelsernas tolkningar kan exempelvis, i sämsta fall, styras av manipulatörer som vill bestämma över människornas fria vilja, vilket varit vanligt i världsordningens historia. Det kan gälla för både politik och religion – för att inte tala om marknadens påtvingande illusioner. De parlamentariska systemen i västvärlden fungerar många gånger på det sättet. Vi ser det bland annat i parlamentarismens mer eller mindre sanna valpropaganda.

Ur parlamentarismen har en ständig värdeurskiljning skett, genom bland annat ständiga kontroverser, men även i civiliserade diskussioner, och i bästa fall av konstruktiva samarbeten för det allmännas bästa.

Parlamentarism är inte likvärdigt med demokratibegreppet. Parlamentarism är visserligen för närvarande förutsättningen för demokrati, men inte liktydigt. Ett exempel är tesen: "utan jämlikhet, ingen demokrati!" Denna tes om orättvisor har sin värdegrund kopplad till ett allmänt medvetande. Mot detta står ett annat allmänt medvetande, med tesen om: den "heliga" äganderätten (helig på grund av Jesus ironi över att denna världens Gud är Mammon). 

Båda teserna hävdar en fundamental värdegrund om en osviklig sanning. Dessa värdegrunder var förr upphovet till starka samhällsmotsättningar på grund av kärlekslöshet och orättvisor. Ur dessa samhällsmotsättningar fick faktiskt den upplysta och sökande frikyrkorörelsen sitt medvetande och sina ståndpunkter. Med tiden övertog dock den representativa parlamentarismen ståndpunkterna, och drömmarna avväpnades många gånger och kanaliserades till förstelnad och otidsenlig status quo. Istället för kärlek och rättvisa definierades andra ståndpunkter fram, av dem som ville någonting annat.

ANDLIGHET OCH FRI VILJA 

Andlighet (spiritualitet, gudskännande) har hos människan handlat om den påbjudna fria viljan, och mindre av tvång. Medan däremot de hierarkiska systemen varit påtvingande. Andlighet är personligt, och kan hållas hemligt under besvärande förhållanden, och därmed kunna behållas och utvecklas i en individuell tillblivelse. Det betyder inte navelskåderi, men inte heller att andligheten hos den enskilde behöver var ren och fullkomlig. Människan har genomgående haft svårt med fullkomligheten. 

Religionernas traditioner har ofta och i modifierade former lärt ut att tro ska erkännas eller underställas Gud inför öppen ridå, vilket skulle kunna liknas som ett avtvingande, och mer än vad Gud egentligen kräver av människan. 

Jesus säger, att när du ber till Gud bör du göra det i enrum, i en relation mellan Gud och Dig. Jesus tycks syfta på den personliga fria viljans betydelse, för den andligt sökande människan. Den andlige ska själv kunna låta sig ledas av Gud i första hand, och av samfundstillhörighet i andra hand. Gud väger tyngst, sedan religions- eller organisationstillhörighet! Gemensam bön står inte i motsättning till detta, utan hör hemma i respektive gemenskap.

Fullkomlighet är kanske hos människan inte det som hägrar. Det kan kännas ouppnåeligt och därför inte av en prioriterad personlig nödvändighet. Det kan för många vara lättare att definiera bort Jesus målsättning, som svåruppnåeligt, för att istället, kravlöst och bekvämt kunna vara sig själv nog. Men då fjärmar man sig från Gud, enligt min mening.

Jesus predikade om en andlighet för en möjlig och individuell förändring inom var och en. Han predikade inte om någon religionsföreträdare, förutom Gud. Jesus predikade om andlig förändring under ansvarsfullt medkännande och medbestämmande i riktning mot mindre ofullkomlighet. Det handlar om den personliga tillblivelsen. Men denna individualitet leder också mot ett nytt medvetande, för den kollektiva nödvändigheten av det goda samhället – för alla Jordens människor. Och i slutänden är det Gud som bäst kan bedöma var och ens väg mot sanningen och livet.

Inför visionen om världsmedvetandet, ställs människan inför olika vägval för sanningen och livet. Se på världen med urskiljning! Med en medveten urskiljning kan vi upptäcka en annan sanning än den bigotta och trångsynta intoleransen, och frånvaron av Jesus innerliga ord och bristen av ordets görare.

FRIHET GENOM OGRUMLADE ÖGON

Vi kan hitta vår fria vilja genom en god självkännedom. Utan självkännedom står vi oftast under andras viljemakt. Manipulativ påverkan kan göra friheten till något skenbart. Mot den fria viljan står även ståndpunkten om människans förutbestämdhet. Det är antitesen mot den fria viljan, och finns mer eller mindre som inslag bland alla religioner.

Ytterligare en ståndpunkt är att människan delvis har en fri vilja, vilket tycks vara en dominerade uppfattning i världen. Och det kan ligga i linje med det Jesus säger: människas makt över människa, är till människornas fördärv. Men enligt Bibeln, hos både Jesus och profeterna, ska människan ha en personlig fri vilja. En fri vilja kan många gånger utvecklas hos en självkännande sökare, som lär upp urskiljningsförmågan för ett konstruktivt kritiskt tänkande. Var därför inte slav under andras vilja!

Frihetsbegreppet är en viktig del i både judendom och kristendom. Det är meningen att människan alltid ska ha handlingsfrihet för möjligheten att fritt kunna välja det goda – både för egen del, och för medmänniskorna. Tyvärr är frihetsbegreppet ingen självklarhet bland världens kristna människor, på grund av manipulation av maktens ställföreträdare över människor.

Människans fria vilja hindras många gånger av maktmänniskor, som kontrollerar och härskar, men som också hindrar människor att finna den rena källan, enligt Jesus. Jesus ord är lika relevanta i dag som för tvåtusen år sedan!

JAG SJÄLV I GEMENSKAP

Inom filosofin finns begreppet Solipsism, vilket är uppfattningen som förekommer i två grundformer: ontologisk solipsism, och kunskapsteoretisk solipsism. (Latin, solus ipse, jag själv)

Ontologisk solipsism hävdar att endast jag själv och mina medvetandetillstånd existerar. Det gäller urskiljandet mellan "sken" och "verklighet". Ontologi är läran om det varande, tillvarons yttersta natur. Där finns de metafysiska teorierna om tillvarons yttersta struktur och egentliga väsen. 

Kunskapsteoretisk solipsism gör gällande att jag själv och mina medvetandetillstånd är det enda som jag kan ha verklig kunskap om. 

Den filosofiska ståndpunkten innebär att det endast är det egna jaget och dess föreställningar som existerar. Eller, det som händer i världen är jagets subjektiva föreställningar. Denna relativism kan övergå till en objektivare sanning, men som jaget inte själv alltid kan nå. Men, på sökandets väg kan sanningen bättre medvetandegöras, genom engagemang och i kunskapandet, för möjligheten att objektivare kunna se världen med ogrumlade ögon. Och en andligt sökande människa kan verkligen finna vägen, sanningen och livet! Detta handlar om tillblivelsens möjligheter. Jesus säger: "bli till, medan du passerar!"

Kring de ontologiska begreppen finns otaliga åsikter och ståndpunkter, som dallrar i den fria viljans tankar för en meningsfull ändamålsenlighet. Mångfalden och urvalen av åsikter (teser) kan leda till den självkännande och sökande människans tillblivelse i ljuset inom sig. Detta sker i prövningen med andra människors tankar eller värderingar. Gud möter oss i våra möten med varandra, och i bönen, när vi söker Gud. Gud möter oss i välsignelsen, och vänder sitt ansikte till oss! 

Ontologins begrepp om varandet, är den yttersta realiteten kring övernaturens element för möjligheterna till förändringar inför vardandet

Att vara eller inte vara är svaret på tidspilens vardande. Detta är tankeprocessens kärna, och även dess grund för mänskliga fri- och rättigheter – den fria tanken.

NY LIVSANDA OCH VÄRLDSMEDVETANDET

I filosofen Hegels stora verk Andens fenomenologi (utkom redan 1807), beskriver han faran med "den ansvarslösa friheten, som leder till fördärv och terror", vilket i en kontrareaktion leder till nya hierarkiska samhällsordningar. Den Franska Revolutionen är ett typexempel, enligt Hegel. Förtryckta människors hederliga avsikter slutade med Napoleon, som totalitär diktator och kejsare. 

Hegel eftersträvade istället ett samhälle med en konkret demokratisk ordning, med ett mänskligt tillstånd av en kärleksfull och rättvis livsanda, som garanteras och genomsyrar hela samhället och alla dess invånare.

Världsanden (Weltgeist) var Hegels svar på behovet av världsvetmetandet. Det handlar om ett elementärt behov för människans drivkrafter på gott och ont. Alltså om ett allmänt specifikt medvetande om etik, som ger oss ändamålsenliga moralregler, för utvecklingen av kärlek och rättvisa i människans varande, och för hela processutvecklingens alla områden, och för en hållbar framtid – vardandet. Detta är andlighet i praktiken!

Under antiken fanns en föreställning om en världssjäl, och med denna fanns tanken om det kollektiva bästa och det kollektiva medvetandet. Det är de likartade beskrivningarna om samma sak: den kärleksfulla och rättvisa livsandan.

Frihetsbegreppet kan tydas och frammanas genom Jesus andemening, i betydelsen av att frihet för var och en aldrig får bli någon annans ofrihet. Det är själva poängen!

För att Jesus andemening inte ska kunna förfuskas eller manipuleras, så grundas Jesus etiska värderingar på Gud i första hand, och på profeternas samfällda utsagor om att det helt klart gäller kärlek och rättvisa för alla Jordens människor! Det är Guds lag, vilket också människorna i vår tid fått resurser för att kunna leva upp till! Om bara viljan kunde infinna sig.

ÄLSKA DIN NÄSTA, SOM DIG SJÄLV

Jesus värdeladdade ord "älska din nästa, så som dig själv" hör till den kristna moraluppfattningens centrala livsnerv. Och hans exemplariska föredömlighet när han tvättar sina vänners fötter, ger en fullkomlig klarhet av hur vi ska tjäna varandra i harmonisk gemenskap! Guds tjänande människor.

Ovanstående Jesusord är det stående exemplet för begreppet altruism (Lat. fr. för andra, för nästan, osjälviskhet). Begreppet har ständigt diskuterats: "är människan till naturen självisk?", eller "föds människan god?". 

Begreppet altruism fick en ny biologisk infallsvinkel att ta ställning till, efter Darwins teser under 1800-talet. Utvecklingen av Darwins teser har mera handlat om försöken till en politisk idéutveckling, än av en realistisk naturvetenskaplig förståelse. 

Tidigare har det sagts att "gener är själviska, eftersom den ena genens relativa ökning förutsätter den andras relativa minskning", och av detta har talesmän för arternas kamp dragit slutsatsen att även individen av den anledningen är självisk, av biologiska orsaker.

Men enligt modern forskning, så agerar gener för "osjälvisk" hjälp för andra geners ändamålsenliga behov. Det finns exempel på detta. Och det finns vetenskapliga förklaringar till fenomenet. Framförallt finns bland generna en ändamålsenlig relation av tjänster och gentjänster – ömsesidighet, på samma sätt som det finns bland de flesta djurarter, och som funnits från människans urtid fram till den moderna människan. Denna ömsesidighet kan jämföras med det Jesus säger: "älska din nästa så som dig själv". Denna tes har en större trovärdighet som förklaring av människans sociala och andliga utveckling. Civilisationsutvecklingen har skett genom medvetandets förmåga till insikt. Den genetiska utvecklingen däremot, har naturvetenskapen ännu ingen förklaring till. Teserna om arternas kamp är säkert det allra minst trovärdiga som förklaringsgrund. Darwinism blev mera en politisk ideologi, än en naturvetenskaplig förklaring.

Visst har det funnits motsättningar som liknar arternas kamp. Men teser om arternas kamp för utveckling kan knappast vara allmängiltiga, för då skulle det inte finnas någon civilisation överhuvudtaget. Inom forskarvärlden finns det teser som menar att det istället handlar om en ändamålsenlig utveckling – en telelogisk evolution.

Forskningen vet idag att det inom mikrobiologin och uppåt, finns allianser och symbios för överlevnadsbehoven, för en ändamålsenlig utveckling. Det är samma ändamålsenlighet med människans sociala och andliga utveckling, som för de elementära behoven av kärlek och rättvisa för alla människor. Helt enkelt för att vi ska kunna leva med varandra och utvecklas – för överlevnadens skull. Det handlar om insikt för ändamålsenlighet – eller insikt genom medvetandet. 

Den oegennyttiga människan, utvecklar civilisationen genom konstruktiv insikt. Den egoistiska människan fördärvar civilisationen genom asocial och destruktiv aningslöshet.

Allianser skapade av människan däremot, för andra avsikter än de ändamålsenliga och gemensamma samhällsbehoven, är dömda att misslyckas – förr eller senare. Sådana allianser kan göra stor skada när inte de allmänna behoven tillfredsställs. I många sammanhang används ofta ett manipulativt utnyttjande, social parasitism, för egoistiskt tilltvingande av personliga vinstintressen, eller för vissa gruppers särintressen. Om dessa yttringar kan vi läsa i dagspressen nästan dagligen. Det gäller i politiken såväl som i marknadsekonomin.

Sådana beteenden och ytterligheter hos människor kallas inom psykologin för psykopati, och finns inom alla socialgrupper. Problemet med dessa ytterligheter är att omfattningen är gigantisk, så att till och med hela samhällen rämnar. Det kan handla om stats- och militärkupper, eller av internationell spekulationsekonomi, men också av gangsterkrig som drabbar hela nationer, som i exemplet Mexico. 

Psykopati kan många gånger vara den orsakande drivkraften för maktsökande människor. De älskar knappast sina medmänniskor. De söker makten över andra människors fria vilja. Deras handikapp är kärlekslös oförmåga till empati. Andra människor är för dem bara kroppar för att utnyttjas. Samtidigt kan de skickligt manipulera och spela en social och charmerande livsföring, när det gynnar dem själva. Men det spelet, eller sjukdomen, har en baksida, med konsekvenser av en fruktansvärd råhet och girighet. Gränsdragningarna mellan psykopatiska och normala tycks vara svåra att urskilja.

Psykopati är säkert det enda som kan komma i närheten av en förklaringsgrund för tesen om arternas kamp!

Forskare har menat att diktatorer och gangsterledare oftast varit psykopater. Mot psykopati tycks ingen bot för närvarande finnas, men det finns lagar mot psykopatens beteenden och handlingar. Man kan självklart fråga sig om detta är tillräckligt? Psykopater kan vara mycket framgångsrika, och söker sig dit makten kan erövras, inom alla områden och på alla nivåer.

Psykopati ska inte få leda till makt, psykopati måste leda till behandling!

Den själviska och den osjälviska människan finns i stor blandning i världen. Egoism har fått ett ansikte med hjälp av teserna om "arternas kamp", eller "det naturliga urvalet". I andligheten sker en urskiljning, någonting som föds och blir till i ljuset hos var och en – i medvetandet genom insikt. Och det ansikte som rättstänkaren får bära är Guds ansikte. Se Människan!

Risken med att inte placera Jesus egna ord allra främst inom kristenheten, kan leda till vantolkningar, av exempelvis Jesus andemening. Det går heller inte att definiera bort Jesus betydelsefulla ord och dess radikala och innerliga innebörd, för då blir det bara tomhet! Tomheten kan ändå finnas trots att Jesus tycks placerad främst. Och det kan bero på bristen av ordets görare. Jesus dignitet blev för många något av en ikon, en Gud, en staffagefigur – eller enbart en tröstande snuttefilt, och inte mycket mer. Jesus ord borde kunna tas på större allvar, med en betydligt större realitet och mening för vår tid. Detta med tanke på Jesus profetiska varningar om tiden som kommer. Det handlar helt klart om varningarna för Mammons välde och dess konsekvenser. 

Om Jesus bara är en bluff, och Mammon i verkligheten är världens sanne Gud, ja då blir det verkligen besvärligt för människornas framtid. Men tyvärr, nu är Mammon verkligen världens Gud i praktiken, enligt Jesus själv. Och vi är väldigt många som vet att Jesus inte är någon bluff. Vi litar och hoppas på honom! Vi vet också vad Jesus ansåg om Mammon, och vad han varnade om.

Att placera Jesus främst på agendan får inte alls betyda fundamentalism eller underdånig fanatism. Tvärtom, enligt min mening! Jag finner nämligen ingen Jesus bland fanatiker eller hierarkiska organisationer, med ett okritiskt bifall till fundamentalistisk maktordning. Det fundamentala hos Jesus är att han inte alls är en fundamentalist! Däremot kritiserade Jesus vissa fariséer för att tolka skrifterna som djävulen läser Bibeln. Vilket många gör än i dag, tyvärr.

TELEOLOGI – ÄNDAMÅLSENLIGHETEN

Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet!" Det handlar om ett mål, som leder till en fullbordan. Jesus ord handlar om en uppmaning för andlig och avsiktlig viljeinriktning. Alla kan nämligen bli som Jesus! 

I de flesta uttalanden av Jesus, kan vi finna exempel på meningen med begreppet teleologi. Jesus visar att det finns något meningsfullt med det han vill med oss. Hans ord handlar om varför det är ändamålsenligt att gå i hans fotspår. Det handlar om att kunna bli som Jesus – hans systrar och bröder, eller tvillingar, så som Jesus lärjunge Tomas. Alltså, Guds barn och arvtagare av Ljusriket.

Även ordet "urskiljning" har sitt teleologiska sammanhang. Exempelvis: "ändamålen helgar medlen" har varit ett begrepp som använts i många sammanhang. Tanken på att ett fåtal kan offras för flertalets skull (utilism el. utilitarism, åsikten att alltings värde ligger i dess nytta) framkommer hos Jesus som något ohållbart. Om detta blir vi medvetna om i hans berättelse om det bortsprungna lammet. 

Ändamålsenlighet är ett positivt laddat begrepp, men har ofta utnyttjas negativt. Så är det givetvis med allt språkbruk. Exempelvis har ändamålsenligheten åberopats vid försvaret av en svensk vapenexport: "om Sverige inte exporterar vapen, så gör någon annan nation det!" Med Jesus ögon och urskiljning, så ska inget land, varken exportera vapen, eller tillverka dem.

Alla Jesus uttalanden kan sammanfattas som Guds vilja – en ändamålsenlighet. Men den viljan har kristna människor inte alltid orkat leva upp till. Detta är inte menat som en pekfingerkritik. Kristna är visserligen kroppens delar av en gemensam kyrka, men inte nödvändigtvis, eller alltid av Guds vilja. Jesus har kanske inte heller sagt sista ordet ännu. Detta med tanke på att många fortfarande väntar på uppfyllelsen av egna förväntningar. Hur det är med den saken kan vi alltid ha i åtanke när vissa bröstar sig för den enda sanna kyrkan, eller religionen. 

I synen på religionsföreträde, eller oviljan till ekumenik, tydliggörs ett förtvivlat ändamålsenligt behov av en allmän konstruktiv religionsdialog. Det legitima är vidsynthet istället för trångsynthet, och mångfald istället för enfald!

Teleologi är ett begrepp från antiken, och som stötts och blötts av teologer och filosofer ända från Platon, fram till modern naturvetenskap, inom både matematik och fysik, och många andra ämnesområden. 

Den idéhistoriska föreställningen om teleologi fick en minskad betydelse inom forskarvärlden under 1800-talet och därefter. Detta på grund av darwinismens uppgång, vilka beskyllde det teleologiska begreppet som en ohållbar förklaringsprincip. Bakgrunden till detta handlade om en allmän intellektuell ovilja till den då efterblivna och reaktionära kristenheten. En kristenhet som hellre gick maktens ärenden än i Jesu fotspår, och tillhörde många gånger maktägarnas förtryckarapparat. 

Men vetenskap och troende ska inte längre behöva vara ett hinder på grund av en tidigare kyrkas synder. Fundamentalism i alla sammanhang är helt förkastligt. Tro bortser inte vetenskap, och vetenskap bortser inte tro!

FÖRÄNDRINGENS VINDAR

Vi kan i vår tid se moderna yttringar från forskarvärlden, även av en del nobelpristagare, som uttalat sig i termer av, bakom alltets matematik och precisa tillstånd kan en ändamålsenlighet ses och anas. Då syftar jag inte alls på den så kallade "kreationism". Kreationism är verkligen en black om foten för både den seriösa andligheten och forskarvärlden. 

Men bakom forskarnas ståndpunkter har en vetenskaplig bokflod störtat fram, som innehåller en hel del om teleologiska värderingar kring sakernas tillstånd. Sådana yttringar är tecken på forskarnas öppenhet för det icke-reduktionistiska helhetstänkandet, det som kallas holism. Av den anledningen skulle andligheten kunna utveckla de ontologiska förklaringsprinciperna parallellt med den moderna naturvetenskapen – inte nödvändigtvis som vetande, utan som ett sökande! 

Om Gud är chefen, så ligger väl kunskapsboken om övernaturen öppen, och väntar på den sökande! Och behovet av världsmedvetandet väntar på sin giltighet för vägen till det goda samhället – Ljusriket – för alla Jordens människor!

 

Läs mer om kritiken mot arternas kamp och dess företrädare!  Meningsfullt liv – för vem?   Gud är inte död

»»»  «««