Foto: RLC

Den permanenta reformationen

Det Lutherska arvet

Det lutherska arvet och en fortsatt reformation. Hur kan Svenska kyrkans reformatoriska uppdrag idag förstås? Christer Hugo skriver om några viktiga tankelinjer som han här vill lyfta fram. – I det lutherska arvet finns en välgörande frihet från att leta gudomliga regler för allt. Allt sådant måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet.

  Christer Hugo: |2005| Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Sin särskilda karaktär och färg får vår kyrkotradition från den lutherska reformationen på 1500-talet, den process där Martin Luther själv är en huvudperson. Tre av hans skrifter – Stora katekesen, Lilla katekesen och Schmalkaldiska artiklarna – ingår i våra bekännelseskrifter; Lilla katekesen återfinns ju dessutom i Den svenska psalmboken. Luthers skrifter tillhör vår identitet. Frågan är nu: Vad betyder det att vara reformatorisk kyrka och leva med ett lutherskt arv? Är det lutherska något fruktbart för framtiden eller är det något vi måste befria oss från?

För det första är det förstås tillrådligt att hålla i minnet att det finns ungefär lika många sätt att läsa Luther som att läsa bibeln. Den fundamentalistiska användningen av Luthers skrifter, där hans ord blir något slags ofelbar utläggning av en ofelbar bibel – den är en lika stängd återvändsgränd som all annan fundamentalism, försåvitt man inte vill bygga sig ett reservat för att odla en gången tids frågor och svar.

En annan förutsättning är det historiska och därmed också idémässiga avståndet mellan oss och Luthers tid. Martin Luthers världsbild var självklart 1500-talsmänniskans – en världsbild som i mycket är helt främmande för vår tid, en världsbild fylld av mytologiska föreställningar och förvetenskapliga idéer om hur verkligheten är beskaffad. Och i Luthers egen kristendomstolkning är en oftast mycket konkret och bokstavligt uppfattad kristen mytologi förutsatt. 

Han var ett barn av sin tid. Samtidigt finns det hos Luther sätt att tänka, infallsvinklar och teologiska perspektiv som har stor livskraft och som kan öppna nya horisonter för nya tider. Och för nya reformationer.

Vad som driver Kristus

Jag skulle vilja stanna vid några viktiga impulser eller tankelinjer, som jag menar vara väsentliga när vi reflekterar över Svenska kyrkans reformatoriska uppdrag idag. För det första Luthers användning av bibeln. Luther bar förstås i hög grad med sig även sin samtids ärvda syn på bibeln. 

På samma gång vara han förvånansvärt fri i sitt förhållande till bibelns skrifter. Han var inte fundamentalist. Hela bibeln var inte lika viktig. "Was Christum treibet", vad som driver Kristus – det var hans huvudnyckel vid bibeltolkningen.

Bekant är hans avfärdande av Jakobsbrevet som "halmepisteln" och hans tveksamhet inför Uppenbarelseboken. I en predikan apropå om Mose lag var bindande för de kristna eller ej säger han dessutom: "Det räcker inte bara med att gasta och ropa: Guds ord, Guds ord. Det måste också bli fråga om vem han har sagt det till. Gud talar väl också till änglar och fåglar och djur av alla slag, men det angår inte mig."

De teologer som i generationen efter Luther utvecklade den lutherska identiteten var i reformatorns efterföljd också ovilliga att låsa sig vid omfattningen av den bibliska kanon.

Därför finns det heller ingen uppräkning i de lutherska bekännelseskrifterna av vilka böcker som ingår i bibelns heliga skrifter. Både på reformert och romerskt-katolskt gjordes sådana kanonkataloger, men lutheranerna värjde sig för fixeringar. Detta är principiellt viktigt; den lutherska kyrkan räknar med en öppen kanon.

En öppen kanon – och därmed en kreativ och befriande användning av bibeln, ett bibelbruk i befrielsens tjänst: Guds uppenbarelse är öppen. Vårt sätt att tänka och tala om Gud och det andliga är inte en gång för alla formulerat, fixt och färdigt. Utan vi både får och måste tänka nytt i ständigt nya tider och nya situationer.

I god luthersk bibeltolkningstradition ligger även medvetenheten om våra egna förutsättningar när vi tolkar texterna. Luther frågar "was Christum treibet". Vilken är vår tolkningsfråga idag? Samtalet kan fortsätta och många röster komma till tals.

Vårt ansvar är att göra medvetna val när det gäller vad som är viktigt i bibeln och vad vi måste avvisa – vad som fungerar som evangelium idag och vad som inte gör det. Och just det egna privilegiet och ansvaret att tolka själv hör till det genuint reformatoriska. Guds uppenbarelse talar till mig. Alltså: vad betyder tron, inte för min granne, inte för alla andra, utan just för mig?

Det personliga

Lilla katekesens förklaringar till de tre trosartiklarna illustrerar tydligt denna personliga tillämpning. Luther betonade gärna att trons konst just ligger i att rätt använda pronomina. Det ska vara något som angår just mig.

Något som är existentiellt, betydelsefullt på djupet för mig. Luthers förklaringar till trosartiklarna är en övning i att använda pronomina. De talar alla om vad tron kan betyda, inte för andra eller för kyrkan, utan just för mig. Under första trosartikeln finns i katekesens utläggning ingen lära om skapelsen i sig eller om hur den gick till. Utläggningens fokus ligger på min tillvaro. 

Luther ser på det goda han har omkring sig, ser fåglarna under himlen, berömmer fågeln som sjunger bekymmerslöst på sin gren för att den, till skillnad från han själv, verkligen har förstått trons och livets konst. Och så säger han: "Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse. Dessutom försörjer han mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det jag behöver till livets uppehälle…"

Så kan en människa med 1500-talets fromma språk och mytologi uttrycka sig som försöker ta emot livet varje dag ur Guds eller livets hand, en människa som vet att livet inte är något hon tar sig själv utan något som ges henne i varje ögonblick, gratis. "Utan all min förtjänst eller värdighet".

Den tron är inget tvångssystem som jag ska pressa in mina tankar och mitt förstånd i. Tron är ingen prestation, ingen intellektuell rådbråkning genom vilken jag bit för bit ska övervinna förnuftshindren och så småningom faktiskt kunna "tro" precis som Paulus eller Luther om hur världen är beskaffad. Tron enligt Luther är också en fri gåva. Paradoxalt säger han i förklaringen till tredje trosartikeln: "Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro".

Om tron är en fri gåva, så kan jag kanske närma mig den på ett annorlunda sätt. Inte som ett färdigt system, ett idépaket med förutbestämda frågor och svar färdigt att packa upp, utan som livshållning. Livsinställning.

En tillit till att kärleken trots allt är tillvarons pulserande hjärta. En sådan förtröstan kan man inte ta sig eller överta från någon annan. Men den kan växa fram, där det finns gott om plats att växa.

Reformatoriskt sprängstoff

Från Luthers katekeser kommer impulser att själv reflektera vidare. Så har jag personligen närmat mig dessa gamla texter. Luthers sätt att förhålla sig till tron – tron som en personlig tolkning, tro som befrielse från den som stänger in, och inte minst tillämpningen av pronomenet "mig" på de stora frågorna – det här rymmer fortfarande sprängstoff, reformatorisk dynamik.

Just dynamiken i tillvaron, föränderligheten, hade Luther en särskild blick för. Skarpt polemiserade han mot alla som ville låsa t ex människors handlande till vissa i förväg uppgjorda lagbud och handlingsmönster. Gustaf Wingrens epokgörande undersökning Luthers lära om kallelsen från 1942 visar att vi fortfarande har en bit kvar till Luthers radikalt reformatoriska inställning.

"Creare est semper novum facere", att skapa är att ständigt göra nytt, skriver Luther. Det finns inga regler som är för alltid givna, ingen för evigt giltig lagbok. Nej, Guds väsen är att vara nyskapande. Guds kraft stannar inte upp. Den rör sig hela tiden framåt, möter ständigt nya situationer och nya förhållanden, som är omöjliga att förutse.

Därför kan inte heller vi låsa oss till vissa särskilda regler. Lagar och förordningar är nog bra att ha och ofta praktiskt nödvändiga, men de måste samtidigt anpassas till situationen. Ibland måste de förändras i grunden och göras om helt, för att kärleken ska få utrymme. En gärnings godhet avgörs bara av en enda sak: om den är bra för min medmänniska eller ej, om den gagnar min nästa. Låser man sig vid en viss bestämd yttre handling, så förstör man – menar Luther – i samma ögonblick tron och den kristna friheten. Gustaf Wingren: "Gång på gång möter vi hos Luther begrepp, som håller systemet öppet för nyansatser, dörrar genom vilka den skapande Guden går in i ordningsvärlden."

För Luther är det vocatio, kallelse, som är viktig, inte imitatio, bokstavlig efterföljelse. Du och jag ska inte härma helgonen eller andra förebilder eller ens Jesus. Det är inte det efterföljelsen går ut på, för vi lever ju inte i deras situation. Vår kallelse är unik i vår situation. Här och nu ska vi förverkliga det som är vår väg, för att på bästa sätt kunna tjäna vår medmänniska.

Beredd att ompröva

Här möter återigen en för lutherskt reformatoriskt tänkande speciell öppenhet. En öppenhet som måste innebära att en kyrka som vill stå i reformationens tradition ständigt måste vara beredd att ompröva, omformulera, tänka om, hitta nya vägar. Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull, utan för människors.

Detta får stora konsekvenser om man tänker på aktuella etiska frågeställningar och konflikter, till exempel frågan om homosexuellas samlevnad och vigsel. Gör vi allvar av lutherska principer, kan den centrala problemställningen inte utgöras av vad som står i tvåtusenåriga skrifter om saker som eventuellt kan ha något att göra med det nu aktuella ämnet. Utan huvudfrågan måste vara: Hur gagnas min medmänniska, min homosexuella medmänniska, just nu? Hur blir det lättare för henne att leva sitt vardagsliv med värdighet och tillförsikt? Hur stärks hans självkänsla, hans hopp, hans tro? Hur får han eller hon hjälp att i sin tur leva ut kärlek?

Kyrkan kan inte imitera gångna tiders tänkesätt, om den ska vara trogen sitt uppdrag i varje ny tid. Det är inte imitatio det handlar om, utan vocatio.

Och vocatio, kyrkans kallelse, i början av 2000-talet ser med nödvändighet annorlunda ut än den gjorde på 1500-talet, 1800-talet eller första århundradet efter Kristus. Som Wingren uttrycker det, med en hänvisning till Luthers kommentar till Romarbrevet: "Det som uppbygger andra människor och skänker dem frid, kan icke på förhand fastlåsas i regler".

Reformation. Nytänkande. Nytolkning. Det måste vara levande storheter i kyrkans liv, eftersom risken hela tiden är att det gamla inte längre tjänar livet utan har blivit självändamål. Därför blir reformationen aldrig färdig. 1500-talets fältrop Ecclesia semper reformanda är för en luthersk kyrka alltid högaktuellt. 

Varje generations kristna måste vara medvetna om att deras formuleringar och ord för att beskriva trons erfarenheter är provisoriska. Det är vår uppgift att finna orden för vår tid; våra efterkommande måste i sin tur vara beredda att ompröva våra formuleringar. Så måste det vara – för att skapa, det är att ständigt göra nytt. Creare est semper novum facere.

Välgörande relativism

I det lutherska arvet finns en uppfriskande relativism, en välgörande frihet från att leta gudomliga bud och regler för allt. Tio Guds bud, kanonkataloger, kyrkoordningar, strukturer, det kyrkliga ämbetets utformning, gudstjänstordningar – allt sådant tillhör egentligen inte det viktiga. 

Det måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet. För det är detta – Kristuserfarenheten, Guds närvaro hos var och en, eller hur man nu vill uttrycka det – det är detta som är det väsentliga.

Utmaningen för kyrkan i varje ny tid och utmaningen från vårt reformatoriska arv blir därmed inte främst att börja leta i böckerna – bibeln eller andra böcker – efter vad reglerna eller bokstaven säger. I stället anmäler sig den enkla och centrala frågan:

Vad är det min medmänniska behöver? Eller annorlunda uttryckt: Hur gör vi här och nu för att medmänniskans upprättelse, hopp och framtidstro ska tjänas på bästa sätt?

Christer Hugo är kyrkoherde i Dalarö-Ornö-Utö församling i Stockholms stift.

Dessförinnan var han komminister i Ljuder församling i Växjö stift. Han

medverkar också regelbundet i Smålandsposten med krönikor.