Centralafrikanska republiken


	Den humanitära krisen vi bevittnar idag är utan motstycke, säger hon. Det krävs en politisk lösning nu, inte om en månad eller om ett halvår.	Foto: William Daniels/LUG

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN/LÄKARE UTAN GRÄNSER

Misslyckat skydd

Civila liv fortsätter att skördas

Internationella insatser för att skydda civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken har misslyckats totalt. Läkare Utan Gränser uppmanar nu FN:s säkerhetsråd och givarländer att göra allt för att få till stånd ett omedelbart stopp på de fruktansvärda övergreppen, liksom att sätta in massiva humanitära hjälpinsatser.

Malin Lager: |2014-02-18| – Bristen på engagemang bland de politiska ledarna i FN:s säkerhetsråd är chockerande. Även inom Afrikanska unionen och de afrikanska länderna görs alldeles för lite för att få stopp på det pågående våldet som bokstavligen håller på att splittra landet, säger Joanne Liu, Läkare Utan Gränsers internationella ordförande som nyligen kom hem från Centralafrikanska republiken.

– Den humanitära krisen vi bevittnar idag är utan motstycke, säger hon. Det krävs en politisk lösning nu, inte om en månad eller om ett halvår. Varje dag bevittnar vi grymheter och övergrepp, mitt framför ögonen på det internationella samfundet. Att inte reagera är ett avsiktligt svek mot civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken. Såväl muslimer som kristna utsätts för våldet och övergreppen för vilka väpnade grupper bär det främsta ansvaret.

Sedan den 5 december har Läkare Utan Gränsers personal behandlat mer än 3 600 skadade i huvudstaden och i resten av landet. Den svenska läkaren Emilia Alfonzo Rodriguez arbetade i huvudstaden Bangui under våldsamheterna.

– Vi hade ungefär hundra patienter per dag och upp till 30 nya patienter med allvarliga skador. Många var män med skottskador i magen, armar och ben, men det kom även in kvinnor och barn. Jag såg många kniv- och macheteskador i hals, rygg och ben. Andra hade granatskador.

Attacker mot sjukhus
Ett flertal gånger har attacker inträffat på eller omkring sjukvårdsinrättningar där Läkare Utan Gränser arbetar. Den 12 februari stormade beväpnade män med macheter och gevär in på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Berberati och hotade patienter och avlossade skott. Två patienter flydde för sina liv från sjukhuset.

– Det var svårt att jobba i en så instabil situation. Det var skottlossningar varje dag. Jag jobbade i ett tält som vi hade byggt upp utanför sjukhuset. När situationen blev för farligt fick vi gömma oss i operationssalen som hade tjocka väggar. Vi var tvungna att lämna patienter med frakturer som låg i sträckbänk i tälten. Det gjorde ont i mig, berättar Emilia.

Vid oräkneliga tillfällen har Läkare Utan Gränser tillsammans med lokala och religiösa ledare tvingats ingripa när beväpnade män attackerat och hotat att döda patienter. Över 15 000 människor gömmer sig i sjukhus, kyrkor och moskéer och vågar inte lämna dem på grund av rädslan att dödas av beväpnade grupper. Enbart i staden Bouar är runt 6 000 muslimer instängda.

Under de senaste två veckorna har tiotusentals muslimer från Bangui, Baoro, Berberati, Bocaranga, Bossangoa, Bouca, Bozoum och Carnot flytt eller transporterats av internationella styrkor över gränsen för att söka skydd i grannländerna. Andra har evakuerats från den nordvästra delen av landet till Bangui och är nu instängda i flyktingläger. Rädslan för attacker har drivit tiotusentals civila på flykt ut i bushen där ingen humanitär hjälp finns tillgänglig.

Utebliven hjälp

Det är inte enbart det ökade våldet som lett till en allt svårare situation i landet. Avsaknaden av humanitära hjälpinsatser är också påtaglig. Insatserna i huvudstaden Bangui har varit extremt otillräckliga och i resten av landet näst intill obefintliga. Avsaknaden av grundläggande förnödenheter som vatten, mat och tak över huvudet har dödliga konsekvenser för befolkningen.

I huvudstaden Bangui lever 100 000 flyktingar under usla förhållanden bara några hundra meter från landningsbanan på den internationella flygplatsen Mpoko. Till sitt förfogande har de mindre än fyra liter vatten per person och dag och den sanitära situationen är fruktansvärd.

– Mitt flygplan kunde inte landa i Bangui för att det var så många flyktingar på landningsbanan. Redan då bodde ungefär 30 000 flyktingar där. Så fort jag klev av planet möttes jag av en stad i kaos. Alla var drabbade av våldet. Många av Läkare Utan Gränsers medarbetare flydde till flyktinglägret vid flygplatsen där de började jobba på de lokala hälsocentren som Läkare Utan Gränser upprättat, berättar Emilia Alfonzo Gonzales.

Trots dagliga säkerhetsincidenter finns Läkare Utan Gränser på plats i Centralafrikanska republiken med 2 240 internationella och lokalanställda medarbetare på 16 platser i landet. Detta är beviset på att humanitära hjälpinsatser är möjliga.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Centralafrikanska republiken sedan 1997 och driver sju projekt i Batangafo, Boguila, Carnot, Kabo, Ndéle, Paoua och Zémio, samt sju akutprojekt i Bangui, Bouar, Bozoum, Bossangoa, Bouca, Bria och Berberati. Vi har fler än 240 internationella medarbetare och 2 000 lokalt anställda på plats. Ytterligare team bistår flyktingarna från Centralafrikanska republiken i Kamerun, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville.