 |
|
Vi lever idag
i mångkulturella och
multireligiösa samhällen. |
Foto:
RLC |
YTTRANDEFRIHETEN:
Vems
Islam
Att
gå vidare
När
man ser tillbaka på hur konflikten kring publiceringen av
Muhammedteckningarna utvecklades måste man fråga sig hur man kan gå
vidare och undvika att hamna i ett liknande dödläge. Hur illa man
än tycker om Jyllands-Postens nationalistiska karaktär, hur väl
man än är medveten om att det inte var någon slump att det var i
det främlingsfientliga samhällsklimatet i Danmark som
Muhammedteckningarna publicerades och hur stort avstånd man än tar
från själva karikatyrerna måste man ha klart för sig att hot om
våld, dödshot, mordbränder och dylika våldshandlingar inte är något
legitimt sätt att visa sitt ogillande.
Mohammad Fazlhashemi: |2012-10-12|
Ingen har rätt att utöva sin religion med våld. Det gäller
att skilja på människor och politik. Våldshandlingar är inte
bara förkastliga och lagstridiga utan även kontraproduktiva. Ett våldsamt
beteende, även om det utförs av en liten minoritet, slår tillbaka
på muslimer i stort.
Ett
bevis på detta är trots att en överväldigande majoritet
protesterade mot Muhammedteckningarna genom fredliga demonstrationer
var den lilla minoriteten våldshandlingar som uppmärksammades.
Nyhetsrubriker i västliga medier som i generella ordalag talade om
att muslimer inte ens kan protestera på ett civiliserat sätt
blottar i och för sig dessa mediers politiska och ideologiska
bevekelsegrunder, men är ett bevis nog på att ett våldsamt
agerande enbart gör muslimer en björntjänst.
Våldskulturen
gör också att sakliga argument som visar på den islamofobiska och
främlingsfientliga karaktären hos sådana nidteckningar inte når
fram i det mediala bruset och den offentliga debatten. Det ger
dessutom alibi till krafter som tar varje tillfälle i akt för att
gå till angrepp mot islam och muslimer.
mörkerkrafter på båda
sidor
På
samma sätt som det finns extremistiska, främlingsfientliga och
populistiska krafter i Danmark och andra västländer finns det
extremistiska och populistiska krafter bland muslimer. Till att börja
med måste initiativet i diskussionen kring dessa frågor återtas
av dem som distanserar sig från extremism, populism och våldshandlingar.
Det finns uppenbarligen opportuna politiska mörkerkrafter på båda
sidor som vill dra nytta av sådana situationer för att måla en
demonisk bild av en tydlig fiende på den andra sidan. Dessa krafter
är på ett märkligt sätt beroende av varandra, eftersom de kan
dra nytta av varandra i sina politiska syften.
De
frågor som måste diskuteras i sådana sammanhang är
yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser. Det var inte första
gången sådana nidteckningar publicerades, och det är med all
sannolikhet inte sista gången. Det finns alltid någon tidning
eller politisk gruppering som i yttrandefrihetens, tryckfrihetens
eller, som i fallet med Lars Vilks och hans rondellhundar, i den
konstnärliga frihetens och religionskritikens namn vill publicera
eller ställa ut nidteckningar föreställande profeten Muhammed. Försvarare
av dessa friheter måste inse att respekten för dessa okränkbara
friheter och principer är oförenligt med främlingsfientliga och
rasistiska påhopp samt offentlig mobbning av och hets mot
kulturella och religiösa grupper.
mångkulturella och
multireligiösa samhällen
Till
saken hör också att vi idag lever i mångkulturella och
multireligiösa samhällen. Det vi ser idag är kanske kulmen på
det uppbrott som det svenska samhället genomgått från enhetssamhälle
till ett samhälle som präglas av religiös, kulturell och etnisk mångfald.
Trots yttrandefriheten och rätten att kunna rikta kritik mot
religioner bör försvararna av dessa friheter begrunda om hånande
och förlöjligande av känsliga punkter och tabun hos en grupp
medborgare kommer att bidra till en konstruktiv samvaro eller om det
snarare gör det omöjligt eller försvårar utsikterna för att
leva tillsammans. Är det rimligt eller för den delen lämpligt att
håna eller kränka en grupp medmänniskor som man ska dela ett samhällsliv
med?
För att kunna reflektera över denna dimension behöver man en
stor portion praktisk klokhet och social kompetens. Man borde också
fundera över vad det är för signaler som man skickar ut till
muslimska länder och till dem som i dessa länder kämpar för
demokrati och respekten för mänskliga rättigheter när man
reducerar försvaret av demokrati och innebörden av yttrandefrihet
till skändning av religiösa minoriteters trosföreställningar.
RÄTTEN
ATT HÄDA
Kampen
mot hädelse och blasfemi här i Europa och rätten att kunna häckla
kristna symboler och kyrkans företrädare ägde rum inom ramen för
den kristna religiösa kontexten. Det var en kamp som riktades mot
de som hade makten i samhället och som tog sikte på den världsliga
och kyrkliga överhetens försök att skapa religiös konformism
samt deras ambitioner att kontrollera och att disciplinera undersåtarna.
I fallet med de islamofobiska nidteckningarna är det däremot den
sekulära överheten och dess kulturella och politiska elit som vill
disciplinera sina muslimska minoriteter. Deras ambitioner tycks
snarare vara att skapa social kontroll och en sorts kulturell
enhetlighet inom den muslimska underklassen i dessa samhällen.
Muslimer
och försvarare av religionsfriheten å sin sida måste inse att
religionsfriheten innebär rätten att få välja, byta, fritt kunna
utöva och avstå från tro, liksom rätten att fritt kunna granska,
bedöma, diskutera och kritisera religiösa yttringar.
Muhammed själv,
uppfattades som hädare
Muslimer
bör också inse att kampen mot religionens auktoriteter och häcklande
med religiösa symboler är en del av Europas idéhistoria. De behöver
inte gilla det, men heller inte överreagera med våldsmetoder.
En
poäng i sammanhanget är att huvudpersonen, profeten Muhammed själv,
uppfattades som hädare en gång i tiden. När han började förkunna
islams trosföreställningar klassades de som hädiska och
blasfemiska utifrån den rådande polyteistiska religionens världsbild,
men också av andra religioners företrädare.
”Och
ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare
uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfullaste
sätt. 29:46
Artikeln
är ett utdrag ur kapitlet "Att gå vidare" från boken Vems
Islam.
|
