 |
|
Fredliga protester segrade över förtrycket. |
|
Amnesty:
Arabiska
frihetskampen
Mellanöstern
och Nordafrika
År
2011 blev ett år utan motsvarighet för folken i Mellanöstern och
Nordafrika. Det var ett år när miljontals människor i alla åldrar och med
alla sorters bakgrund, särskilt de unga och ofta med kvinnor i främsta
ledet, strömmade ut på gatorna för att kräva förändring. De
fortsatte trots det extrema våld som mötte dem från makthavarnas
militär- och säkerhetsstyrkor – de makthavare som sade sig
regera i deras namn och fortsatt att njuta och slösa bort maktens
frukter.
Elisabeth Löfgren: |2012-01-16|
Genom det som döptes
till ”Den arabiska våren” förde protesterna verkligen samman människor
från många olika samhällen för en gemensam sak– de flesta var
förvisso araber men också amazigher, kurder och andra anslöt sig.
Det var en kompakt spiral av frustration, orsakad av åratals förtryck,
brott mot de mänskliga rättigheterna, vanstyre och korruption, som
plötsligt exploderade och frigjorde en energi och makt som vanliga
människor dittills varken erfarit eller förstått att de ägde.
flammande protester
De
flammande protesterna tändes, bokstavligen och tragiskt, av en ung
mans – Mohamed Bouazizi – desperata handling i den lilla
tunisiska staden Sidi Bouzid. Hans skador ledde till döden innan
han fick se den storm av folklig vrede som hans handling utlöste.
Dessa förändringens vindar lyckades i sin tur störta de regenter
som länge härskat över Tunisien,
Egypten,
Libyen
och Jemen
och som, fram till 2011, hade tyckts omöjliga att besegra.
Det
var ett år olikt alla andra, då hela regionen skakade. Ett år då
vanliga människor samlade mod att demonstrera ”folkets makt” på
ett sätt som aldrig tidigare skådats. De lyckades otroligt nog hålla
modet uppe även när den repressiva statens makt och dess säkerhetsstyrkor
grupperade sig emot dem.
Den arabiska våren
Fredliga protester segrade över förtrycket
i Tunisien och därefter i Egypten, om än till priset av ett stort
mänskligt lidande. I Libyen däremot övergick protesterna i en väpnad
konflikt, i vilken internationell intervention fällde utslaget i
kampen mot överste Muammar Khadaffi.
I Jemen vägrade presidenten
envist att avgå, ända till strax före årets slut. Detta trots
att massiva protester mot regeringen och ökande nivåer av förtryck
och våld förvärrade landets redan djupa sociala, politiska och
ekonomiska problem.
Bahrains
härskare fick stöd av Saudiarabien och kväste protesterna med våld,
återigen till priset av många människoliv och ökande splittring.
Vid årets slut utlovades reformer, gottgörelse och försoning.
Under tiden stod Syrien
på gränsen till inbördeskrig, när landets hårdföre president
inför aldrig tidigare skådade krav på förändring, använde hänsynslöst
brutalt våld för att slå ner protesterna. Han lyckades genom sitt
sätt att agera än tydligare blotta sin regims ruttna natur.
Rapporten
Year of
Rebellion beskriver händelserna under detta historiska, omvälvande
år som såg så mycket lidande och sorg. Men året spred också
mycket hopp till länder inom och utanför regionen, där andra folk
varje dag möter förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna.
AMNESTY
MOBILISERADES
Amnesty International utmanades också som aldrig förr att reagera
på händelserna genom att dokumentera de kränkningar som begicks.
Amnesty har under året mobiliserat medlemmar och sympatisörer till
det yttersta för stöd och solidaritet med människorna på gatorna
i Kairo, Benghazi, Sana’a, Manama, Da’ara och andra städer i
regionen.
På dessa platser stod människor sannerligen i
frontlinjen med sina krav på reformer, ansvarsutkrävande och
verkliga garantier för mänskliga rättigheter. Denna rapport tillägnas
dem, för deras mod, lidande och viktiga insatser.
|
