 |
|
Vi har sett en lång rad exempel på hur delikat balansgången
är mellan att viska
så att ingen hör eller tondövt skrika så
att andras röster dränks. |
Foto:
RLC |
DET
OFFENTLIGA RUMMET
Är
Gud demokratisk?
Om
tro på gott och ont i politik och samhällsbygge
Frågan
får mig att minnas en artikel som jag läste som ung präst. Den
fanns i tidskriften Evangelische Kommentare och var skriven av min då
mest beundrade teologiprofessor Eberhard Jüngel. Artikeln gick ut på
att visa att demokratin är det statsskick som är bäst förenligt
med kristen teologi. Jag minns att jag blev både förvånad och
konfunderad. Förvånad därför att jag inte förväntade mig att
den vördade professorn som så suveränt kryssade mellan Platon,
Aristoteles och Schleiermacher, mellan filosofi, psykologi och
teologi och som tycktes kunna trolla med språket på ett sätt som
fick det att lyfta till himmelska höjder, skulle mylla ner sin
teologi i dagspolitiska frågor, om än dränkt i ett
konstitutionellt skimmer. Konfunderad därför att jag då samtidigt
föreställde mig alla de artiklar som måste ha skrivits för att
visa att en absolut monarki, eller rentav en upplyst diktatur, är
det teologiskt sett mest adekvata statsskicket.
Antje Jackelén: |2012-11-24| Hur
många gånger har inte Te Deum sjungits vid tillfällen då det
varit tveksamt om adressaten var kungen på tronen eller Gud i höjden?
Även om Israel fick sin första kung mot Jahves ursprungliga
intentioner är Bibeln rik på ställen som kan exploateras för att
legitimera andra styrelseskick än demokratiska. Det finns rentav
ganska lite av demokratiska beslutsprocesser i Skriften.
Fyllnadsvalet efter Judas förrättades med lott (Apg 1:26), och hur
demokratiskt det gick till på apostlakonciliet (Apg 15 och Gal 2)
vet vi väl inte riktigt.
Hur
som helst, det är vanskligt att försöka dra en rak linje mellan
gudsbild och statsskick, hur frestande det än verkar. I den här
sortens diskussioner tänker jag ofta på det som blev mitt valspråk
som biskop: Gud är större. Gud är större än våra tankar om
demokrati, Gud är större än alla våra bilder av Gud. Och ändå
kan vi inte vara utan våra gudsbilder. Vi behöver dem för oss själva,
för att kunna tala till och om Gud. Och vi som har uppdrag att förkunna
och undervisa har ett alldeles särskilt ansvar för vilka bilder av
Gud vi förmedlar. Vi måste tolka och vi måste få älska våra
tolkningar, men samtidigt kunna ifrågasätta dem – medvetna om
att Gud alltid är större än våra tolkningar.
På
1970-talet skrev Jüngel boken Gott als Geheimnis der Welt där han
ställde frågan ”Är Gud nödvändig?” ”Gud är mer än nödvändig”,
lyder hans svar (Jüngel 1977, 30-31). På frågan ”Är Gud
demokratisk?” kan jag tänka mig att svara på samma sätt: ”Gud
är mer än demokratisk.”
Tro
på gott och ont i politik och samhällsbygge
Det
har alltid förvånat mig att svensk historieskrivning och samhällsdebatt
verkar vara mera medveten om tro på ont än vad den egna historien
egentligen ger täckning för. Det vilar något paradoxalt över
detta: I jämförelse med andra länder har Sverige haft ganska lite
känning av tro på ont och tvärtom ganska mycket känning av tro på
gott: inga direkta så kallade religionskrig och på det hela taget
en ganska fredlig utveckling. När kristendomen kom konstituerade
den samhället med sina institutioner och därmed också en
infrastruktur för handel och kommunikation. Sedan kom skola, vård
och omsorg. Församlingar och präster grundade skolor redan innan
skollagen kom. Katekesen befrämjade läskunnighet, liv och moral.
Även om senare generationer har förknippat katekesen mest med påtvingad
utantillärning, så förminskar det inte katekesens värde som
bildningsinstrument och som hjälp för människor att agera som
fria och ansvariga medborgare. Jag erinrar mig till exempel en scen i
Jan Troells filmepos om Utvandrarna och Nybyggarna. Karl-Oskar vill
anmäla sig frivilligt som soldat i amerikanska inbördeskriget.
Kristina sitter vid vävstolen och argumenterar på ett ganska bestämt
och självmedvetet sätt, utifrån femte budet och dess förklaring
i lilla katekesen, om varför han inte borde göra det. Det
illustrerar hur katekesen faktiskt fungerat som ett redskap i
demokratiseringens tjänst både genom utbildning och bemyndigande,
förutsättningar för ett demokratiskt beslutsfattande. Just på
det här området tycks det vara svårt att utveckla en nyanserad
syn. Det blir gärna antingen svart eller vitt, antingen tro på
gott eller tro på ont.
Under
2012 visade museet Klostret i Ystad utställningen ”Så skall du
leva – en utställning om liv och moral”. När man ser på
montrarna är det lätt att förfasa sig. Moral framstår som inskränkt,
obarmhärtigt, förtryckande. Kyrkan framträder, inte utan
anledning, som moralens väktare och därmed som särskilt förtryckande.
Kyrkan
har alltid haft ett särskilt ansvar för liv och moral. Den avkrävs,
med rätta, svar på frågan ”Hur skall jag leva?” Som
statskyrka har den dessutom varit ett instrument för upprätthållandet
av samhällets ordning. Så det är inte så konstigt att kyrkan och
kristen tro hamnar i förtryckarnas skamvrå. Men å andra sidan –
hur värnas livet i en tid när självmordets relation till
depression och andra sjukdomsbilder inte är känd? Som en varning
till människor att inte ta sig en rätt som inte anstår dem
begravdes de som tagit sitt eget liv inte i vigd jord. Även om vi
alltså kan förstå några av mekanismerna bakom denna praxis var
det förstås ett fruktansvärt skuldbeläggande som kyrkan bidrog
till. Men vi behöver också minnas att präster var bland dem som
gick emot denna grymma sed och verkade för dess avskaffande.
Verkligheten är oftast mer komplex än gängse beskrivningar vill göra
gällande.
För
att ta ett annat exempel, hur hanteras sexualitetens potentiella
destruktivitet i en tid långt före preventivmedel och DNA-tester?
Görs det inte bäst genom att lyfta fram äktenskap som huvudvägen
och kyskhet som dess (enda) alternativ? FN:s barnkonvention
beskriver i sin 27:e artikel barnets rätt till den levnadsstandard,
som krävs för att säkerställa fysisk, psykisk, social, andlig
och moralisk utveckling. Utifrån ett barnperspektiv, återigen före preventivmedel,
faderskapstester och offentlig barnomsorg – vad ger de bästa förutsättningarna
för ett barns uppväxt och utveckling? Tillgodosågs inte barns rättigheter
under dessa förhållanden bäst genom idealet, att sex hör ihop
med äktenskapet? Var det kanske så att kvinnan var föremål för
särskild kontroll, därför att hon kan bära liv som behöver
skyddas? Samtidigt ser vi att mannens rätt till kontroll över sin
avkomma gick före kvinnans rätt. Dubbelmoralen blir tydlig: den
unga kvinnan, bruden, skulle vara oskuld, mannen helst erfaren.
I
utställningen visas horan vid skampålen. Så förfärligt detta
samhälle var där kyrkan hade en sådan makt! Men hur är det idag,
då kyrkan inte har den där makten längre? När högstadieflickor
får ordet hora ropat efter sig på skolgårdar, när unga människor
far illa på nätet. Är elektroniska skampålar mindre grymma än
skampålen som finns i utställningen? Vi kommer kanske ihåg det
lilla samhället Bjästa: för drygt två år sedan gjorde Uppdrag
granskning ett uppmärksammat reportage om en ung flicka som hade
blivit våldtagen av en jämnårig pojke. Han hade erkänt och
blivit dömd, ändå var det flickan som dömdes på facebook och
chattar. Inte bara av ungdomar utan också av vuxna. Hon fick lämna
byn och sköta skolgången på annat håll.
Förtryck
är en verklighet oavsett hur lite eller hur mycket makt en kyrka
har. Ändå fanns då – och finns nu – tro som en motkraft.
Evangeliet är en frihetsrörelse. Jesus säger ”Gå och synda
inte mer.” Du är fri! Du är fri! Förlåtelsen, avlösningen och
upprättelsen som måste ha meddelats många gånger samtidigt som
det utspelades som syns så tydligt i utställningen hamnar sällan
i museimontrar. Och det ska den ju inte heller. Mycket av det tillhör
bikthemligheten. Den ställs inte ut.
Slutsatsen
jag vill dra av detta: vi behöver både lag och evangelium. När
det råaste och mest primitiva i människan kommer fram, behövs både
den struktur som lagen skapar och den befrielse som evangeliet ger.
Social ingenjörskonst är inte dålig, men dess framgång är begränsad.
Materiellt välstånd och utbildning ger inte automatiskt goda människor.
Moralisk fostran behövs. Människan behöver lära sig självdisciplin.
Och det har ofrånkomligen att göra med vad vi tror och vad vi inte
tror på.
Att
hantera evangelium och lag
Jag
tror att en av de stora utmaningarna för oss kristna är att på
nytt lära oss att hantera både lag och evangelium. För Svenska
kyrkans del med statskyrkotiden i bagaget verkar det som att vi
litade på att staten skötte lagen så att vi kunde koncentrera oss
på evangeliet. Har vi sålt ut lagen och på den vägen
trivialiserat evangeliet? Är det därför jag ofta hör människor
uttrycka besvikelse över att predikningarna innehåller mest allmänna
sanningar och väldigt lite nutid? Är det därför vi så ofta är
tillfreds med att människor tycker att det är trevligt när de
vistas i kyrkor och församlingshem? Är det därför kyrkans egna
beklagar sig över att kyrkan är marginaliserad? Åt vem lämnar vi
politik och samhällsbygge? Eller tror vi kanske att det är färdigbyggt?
Är
vi kanske rädda för gärningsrättfärdighet? I dessa dagar har vi
galant lagt den rädslan bakom oss när det gäller
pilgrimsvandringar. Vi vandrar för glatta livet som om det aldrig
funnits några teologiska invändningar mot pilgrimsvandringar. Kan
vi då på samma sätt lägga rädslan bakom oss när det gäller
samhällsengagemang och samhällsbygge?
Vad
kan rätt hanterande av evangelium och lag innebära i vår kontext?
Jag vill närma mig denna fråga genom att reflektera över några
intryck som jag samlat denna sommar. Under tre veckor hade jag tre
mycket speciella gudstjänst- och predikoupplevelser: första söndagen
prästvigning i Lunds domkyrka. Nästföljande söndag predikade jag
i Bogotá i en församling som tillhör den mycket lilla lutherska
kyrkan i Colombia, i en gudstjänst med en tydligt pentekostalt
influerad liturgi. Den tredje söndagen predikade jag för knappt
600 svenskamerikaner i Minnesota i en gudstjänst med gammal högmässoliturgi
från 1925 och där min predikan avbröts flera gånger av hjärtliga
skratt. Jag blev påmind om att mångfald inte bara finns hos de
andra, till exempel hos våra muslimska grannar, utan också hos oss
själva. Det väcker frågan om hur vi hanterar upplevelsen av
annorlundaskap bland våra egna?
I
Bogotá deltog jag i Lutherska världsförbundets rådsmöte.
Generalsekreteraren berättade i sin rapport bland annat om
flyktinglägret Dadaab i Kenya. Också svensk media rapporterar om
detta världens största flyktingläger med nästan en halv miljon
flyktingar. Föga förvånande finns det stora utmaningar förknippade
med organisationen av denna jätteverksamhet. Men hur många känner
egentligen till att det är Lutherska världsförbundet som ansvarar
för lägret? Detta görs i enlighet med förbundets vision som säger
Liberated by God’s grace, working together for a just, peaceful
and reconciled world. VFs engagemang för flyktingar under 2011 innebär att 145
medlemskyrkor tog hand om 1,1 miljoner flyktingar, det vill säga en
flykting på 70 lutheraner. Vad säger det om världen och om trons
roll i världen? Jag blev påmind om vikten av att berätta vad som
faktiskt görs av kristna kyrkor världen över. Trons roll i samhällsbygge
handlar också om något så till synes banalt som att informera om
det som sker. Detta är inte den rätta tiden för blygsamhet!
Blygsamhet kan verka klädsam men den kan också vara bedräglig.
Efter
gudstjänsten i Bogotá, fortfarande iförd biskopsskjorta och kors,
turistade jag på stadens fina guldmuseum. När jag gick ner för en
trappa hörde jag plötsligt snabba steg bakom mig och en man som
ropade efter mig. När han kommit fram frågade han varifrån jag
kom och om jag var präst. Efter att ha förstått att jag var präst
och biskop utbrast han ”Vad underbart, vilken kyrka är det?”.
Vi talade om den lutherska kyrkan i Sverige och sedan berättade han
själv att han var präst i Romersk-katolska kyrkan i Mexiko och att
han innerligt hoppades att också hans kyrka en dag skulle få
kvinnliga präster och biskopar. Vi skildes åt efter att ha önskat
varandra Guds välsignelse för vårt arbete. Jag blev påmind om
att den religiösa kartan förändras, både när det gäller
ekumenik och när det gäller religionsdialog och religionsmöten. Människor
av tro känner igen saker hos varandra som etablissemanget, både
det religiösa och det sekulära, ofta är blint för. Denna
fotfolksekumenik har redan konsekvenser och kommer att ha fler sådana
i framtiden.
Från
Colombia skulle jag alltså till Minnesota. Inresan till USA skedde
via Houston dit jag anlände efter en nattflygning vid femtiden på
morgonen. Tjänstemannen vid immigrationen ville veta vad jag skulle
göra i USA. Jag sade att jag skulle hålla ett föredrag och
predika. När tjänstemannen frågade vad jag skulle predika tänkte
jag först att jag hört fel. Han måste väl ha menat var jag ska
predika. När jag angav platsen för detta upprepade han sin fråga
om innehållet i det jag skulle predika. Jag tänkte på det ofärdiga
predikomanuset i min ryggsäck och svarade: evangeliet. Tjänstemannen
på flygplatsen svarade ”evangeliet, det är bra!” Därefter stämplade
han snabbt mitt pass. Jag blev påmind om att det spelar roll vad vi
förkunnar. Vårt budskap spelar roll, det finns en risk att vi
underskattar innehållet – det var väl så typiskt att jag trodde
att han var mer intresserad av var jag skulle predika än vad!
Sammanfattningsvis
så har jag identifierat följande förutsättningar för en god
hantering av lag och evangelium: 1. Det annorlunda är också vårt
eget. Mångfalden är inte det som de andra står för. 2.
Informera, ingen falsk blygsamhet. 3. Den religiösa kartan håller
på att ritas om. Räkna med fotfolksekumeniken. 4. Underskatta inte
innehållet i budskapet.
Svenska
impressioner
I
somras beställde Sydsvenskan en debattartikel av mig på temat mångfald.
Den fick rubriken ”Sverige har ett samtalsklimat om religion som
inte gagnar tillväxt”. Jag skrev om att det trots det intensiva
arbetet för tillväxt i öresundsregionen sällan talas om andlig
tillväxt. Tankegången sammanfattade jag med hjälp av den kända
tweeten ”I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa
svenska affärslejon. Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar,
möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen
har någon religion.”
Exotisering
av troende människor innebär samtidigt ett osynliggörande av alla
dem som bär upp kyrkan genom sitt engagemang i de olika kristna
samfunden, inklusive diakonin som spelar en växande roll i dagens
samhälle. Den sekulära staten har stor nytta av det långsiktiga
religiösa och sociala arbete som utförs av troende människor. Förutom
sociala insatser vill jag betona två andra värden:
För
det första, demokrati som statsform är inte självförsörjande;
den är beroende av att ständigt matas med värderingar, varav en
del alltid kommer att vara religiösa (även om det finns en stor
omedvetenhet om att det förhåller sig så). Samtidigt har jag också
upplevt mycket stöd för tanken om den icke-självförsörjande
demokratin när människor väl har tagit in den. Det finns en viss
naivitet i tron att svenskhet och så kallade svenska värderingar
per definition inkluderar demokrati, men demokrati liknar mer en
swimmingpool som kräver ständigt underhåll än en gråstensmur
som står som den står i sekler. Filosofen Jürgen Habermas har rätt:
det förnuft som tar sina egna gränser på allvar kan inte annat än
att överskrida sig självt för att möta det som är annorlunda,
det som är något annat än förnuft. Det gränsmedvetna förnuftet
blir ofrånkomligen teologiskt intresserat. Därför ligger det också
i demokratins intresse att handskas ömsint med de kulturella och
religiösa källor som föder medborgarnas normmedvetande (Habermas
& Ratzinger 2007, 29-33). Det vore lättsinnigt – för att
inte säga ödesdigert – om ett demokratiskt samhälle skulle
liksom göra sig av med läs- och skrivkunnigheten på just
religionens område. Det krävs bland annat ett medvetet förhållningssätt
till människor som medborgare, inte som konsumenter eller klienter.
En skånsk kommuns hemsida talar om kommuninvånare som kunder och
vid mitt besök på en annan kommuns förvaltning får jag höra
att: ”här kommer medborgarna in med alla sorts ärenden och på
den här enheten slussas klienten vidare”. Vi måste ställa oss
frågan vad som händer med ett samhälle när medborgaren blir
klient.
För
det andra, det ligger i den sekulära, demokratiska statens intresse
att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter.
Rotlösa människor är sämre demokrater; de faller lättare offer
för extrema och fundamentalistiska rörelser.
Tesen
om trons betydelse för ett gott samhälle i en demokratisk stat utgör
grunden för Social Cohesion, ett projekt i Malmö vars förstudie
avslutades i juni 2012. Förstudien samfinansierades av Malmö stad,
Region Skåne, Lunds missionssällskap och Svenska kyrkans
nationella nivå. Projektet, som fått positivt gensvar från såväl
räddningstjänsten och polis som näringslivet och politiker, drivs
i samarbete med Council for a Parlaments of the World’s Religions.
Det förefaller mig finnas en ökande klyfta mellan högutbildade
och lågutbildade, mellan människor med större interkulturell
erfarenhet och människor som saknar densamma. Det finns också ett
gap mellan det som kan sägas i ett personligt samtal och det som
kan sägas mera officiellt. Det är många i den första gruppen, de
högutbildade med större interkulturell erfarenhet, som säger till
oss i projektledningen, vi tror ni har alldeles rätt; vi måste
inkludera de religiösa gemenskaperna på ett helt annat sätt. Men
det hörs inte lika ofta i det offentliga rummet. Det finns en massa
öppna dörrar som det vore oklokt att försöka slå in, men det
faktum att de här dörrarna är smygöppna snarare än tydligt öppna
komplicerar saken. Denna situation kräver skicklig navigation!
Trons
samhällsrelevans handlar idag mycket om att återerövra tro som förtroendekapital
och motverka en utveckling som ser tro som en komplikation. Vi har gått
från ”han är en bra karl, han är troende” till ”han är en
bra karl fast han är troende”. Fast inte heller här är bilden
svart-vit, utan betydligt mer komplex. Majoritetstron har
fortfarande mer förtroendekapital än minoritetstron. När Per
Eriksson, som har frikyrklig förankring och inte gör någon
hemlighet av det, blev vald till rektor för Lunds universitet utbröt
en häftig diskussion om en ”sådan” verkligen skulle kunna vara
ledare för en akademisk institution av Lunds universitets dignitet.
Någon sådan diskussion blev det aldrig kring hans företrädare Göran
Bexell, som är prästvigd och textförfattare till tre psalmer i
Den svenska psalmboken. Majoritetstron passerar lättare än
minoritetstron. Fast vem vet, med dagens debattklimat hade Göran
Bexell kanske blivit tvungen att avsäga sig prästämbetet om det
hade blivit känt att han även som rektor i kraft av sin prästvigning
stått under biskopens och domkapitlets tillsyn?
Det
finns en dynamik i uppfattningar om religionens roll och status i
samhället som kan vara lite svårfångad ibland. Vem hade trott för
tjugo år sedan att Ramadan skulle vara så välkänt att vi i
skolor och på arbetsplatser runtom i landet mycket väl skulle
kunna förklara påskens fastetid med ”det är lite som Ramadan,
fast kristet”?
Som
tur är finns det ju även en dynamik i ateismen. I Sverige är det
fortfarande en närmast Dawkins-inspirerad ateism som hörs mest.
Den sätter tro mot vetande och tror att upplysningen var och är
trons undergång. Men det finns ju annat också. Till exempel Alain
de Bottons ställningstagande för en ateism som är tolerant och
kan se det goda i religion. Krister Stendahls heliga avund behöver
inte begränsas till att gälla endast religioner emellan.
Den
raka linjen mellan gudstro och statsskick är alltjämt vansklig att
upprätta. Vi har sett en lång rad exempel på hur delikat balansgången
är mellan att viska så att ingen hör eller tondövt skrika så
att andras röster dränks; mellan att likgiltigt se på eller att
strida så kraftfullt att oskyldiga drabbas. Som jag försökt visa
är och bör religiösa gemenskaper vara aktörer i det offentliga
rummet. Den svenska kyrkan behöver få syn på mångfalden i den
egna traditionen och bättre få syn på fotfolksekumenikens arbete.
Det är också viktigt att tydligt informera om det egna bidraget
till samhällets bästa och att inte underskatta innehållet i sitt
budskap. I luthersk tradition handlar detta om inget mindre än att
rätt hantera lag och evangelium. Är Gud demokratisk? Gud är mer
än demokratisk!
Referenser
Habermas,
Jürgen och Ratzinger, Joseph 2007 (7:e uppl.). Dialektik der Säkularisierung:
Über Vernuft und Religion. Freiburg im Breisgau: Herder.
Johnson,
Elizabeth
1992. She Who Is: The Mystery of God in Feminist Theological
Discourse. New York: Crossroads.
Jüngel,
Eberhard 1977. Gott als Geheimnis der Welt: zur Begründung der
Theologie des Gekreuzigten im Streit zwischen Theismus und Atheismus.
Tübingen: Mohr.
Antje
Jackelén är biskop för Lunds stift. Artikeln är publicerad i
Förbundet Kristen humanisms Årsbok 2012.
|
